Tillbaka till vardagen, tunnelbanan och är påväg till jobbet. Känner mig fortfarande snorig men febern var borta och då vägrar jag ligga hemma en dag till. Visst att det inte alltid är kul att gå upp tidigt och ha en vardag men jag skulle inte klara av att inte göra något på vardagarna. Jag skulle bli alldeles för rastlös och inte kunna njuta utav helgerna.
Till alla er som har gått igenom ett missfall. Vill bara säga att jag är imponerad över styrkan att ta sig igenom ett missfall. Igår kväll kom det rätt mycket blod när jag skulle kissa. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och när tanten sa ordet missfall brast det för mig. Det var så illa att Hugo fick ta över luren för att jag inte längre kunde prata. På en sekund vände mig lycka till ren förskräckelse och oro. Jag såg hur mina drömmar togs ifrån mig. Jag märkte på mig själv hur fäst jag har hunnit bli utav barnet i min mage.
Vi googlade fram vad det kan bero på och det visade sig att det är ca 40 % utav alla kvinnor som blöder fram till v 16. Jag hade aldrig ont och det forsade inte blod som det skulle göra om det var ett pågående missfall. Men fy f*n vad orolig det gör en. Tur att Hugo höll sig lugn för annars hade jag fått psykbrytet.
Stora varma kramar till dig som har gått igenom ett missfall.
