Nu har det gått nästan 4 månader sedan mitt senaste missfall. Det slog mig när jag kollade igenom Hugos mobil och såg att han hade kvar gravidappen. Dum som jag är kunde jag inte hålla mig från att klicka upp den och såg att jag hade befunnit mig i vecka 21. Blääää för att bli påmind! Men det fick mig att fundera kring graviditeten med Molly, hur jag verkligen kände. Jag minns att jag inte alls trivdes med att vara gravid. Jag gillade inte alls känslan av att vara så stor, verkande rygg och uppsvullna fingrar. Jag bara gick och längtade till det skulle vara över och det lilla barnet skulle komma ut. Förlossningen däremot tyckte jag var häftig. Det kände jag redan där ”det här vill jag göra om”.
Trots mitt ogillande så var det saker som jag tyckte var otroligt mysiga också. Att känna Molly sparka var det allra bästa med graviditeten. Nu med mitt elände till öde har jag helt ändrat uppfattning till graviditet. Den dagen det går hela vägen så känner jag nu att jag nästan önskade att en graviditet var längre än nio månader, att jag vill njuta av varenda sekund som gravid och det skulle vara så himla spännande att gå igenom det igen fast att jag redan har ett barn. Att göra Molly delaktig. Många som är gravida med bebis nummer 2 har sagt ” jag kommer sköta det lilla barnet men sen när sambon kommer hem får hon/han ta över så jag kan vara med barn nummer 1”. Jag skulle aldrig glömma bort Molly men inför ett kommande barn känner jag att jag skulle vara jättenyfiken på det nya barnet och att jag absolut vill ha egentid med det för att kunna skapa en ny trygg kontakt. Fast jag förstår varför de andra barnet blir det som bara får hänga med, vårt liv skulle inte stanna upp på samma sätt utan det fortsätter med att tillfredsställa Mollys vilja och behov.
När jag var gravid så saknade jag mest:
* Att kunna äta ostbricka, det var så himla tråkigt att biren försvann!
* Att kunna böja sig ner och knyta skorna utan att nästan kvävas pga andnöd
* Sova på mage
Det bästa däremot var som sagt att känna sparkarna, att brösten blev stora och all den omtanke man fick. Det både hugger i hjärtat att skriva om allt detta för att det hade varit en bebis påväg till oss men allt har sin mening och missfallen ligger verkligen bakom mig men ibland blir man påmind om det och då skänker man en tanke till eländet.
Ta inget gör givet, ro om varandra och visa uppskattning =)
Med min diamant i magen
Jag skulle ha varit 21 veckor nu. Fick missat missfall i Januari. Men nu far jag tunna linjer pa testen igen sa hoppas pa en jul bebis 🙂
Hej Paula!
Själv älakade jag att vara gravid! Jag gick upp näatan 20 kilo från att väga 60kg. Så jag blev väldigt stor, men älskade varje minut med min dotter i magen som kom fullt frisk 2012. Vi började försöka igen förra sommaren och i januari fick vi besked om att det låg en liten ärta i magen. Min lycka var total! Två veckor senare vaknar jag på morgonen med magont och att det blödde. I vecka 6 fick vi missfall och jag var så arg och olycklig efter detta. Nu 3 månader senare är jag redo att försöka igen och förhoppningsvis känna samma lycka som med min första graviditet 🙂
Tack för att di delar med dig av dina erfarenheter.
Det hjälper oss andra drabbade.
Massa kramar/Camilla
Fina Paula!
Jag önskar att jag varit lika klarsynt och ödmjuk inför livet som du är när jag var lika gammal som du är nu. Ditt hjärta glimmar och jag vet att du tillför så många människor så mycket hopp med din öppenhet. När jag var gravid första gången fick jag missfall på min födelsedag och dessutom på jobbet. Mitt liv rasade. Jag blev gravid innan jag hann ha min första mens efter det och jag hade inte alls bearbetat det som hänt. Resultatet av det blev att jag inte njöt en sekund av den nya graviditeten.
Jag hoppas så innerligt att din önskan om ännu en familjemedlem blir sann Paula. Jag önskar dej och din familj all lycka! / Johanna
Missfall är hemskt.. Lider med er! Har själv ett missfall i bagaget i v 12 men var väldigt ung då.. Och fy vad ont i magen jag får av att läsa kommentarerna här, folk som fått negativa besked på RUL och ännu värre, bebisar som dött vid BF.. Så himla hemskt!!! Jag sitter själv här och är gravid i v 38, tårarna sprutar av bara tanken på att något skulle hända med vår lilla dotter i magen.
Förstår hur du känner dig. Jag var deppig när jag fick missfall 2013. April 2014 vart jag gravid och nu känner man att det finns en mening med allt. Det var vår dotter som kom i feb 2015 som skulle vara med oss.
Ta hand om dig!
Det finns ju otaliga studier att lågt TSH ger spontana aborter men även för högt ger svårigheter.
Kolla sköldkörteln!
Jag fick missfall feb-14 och sedan juni-14. Trodde världen skulle gå under ( på ett sätt gjorde den nog det ett tag ) nu sitter jag i v 24 och vågar äntligen hoppas att vi kommer få vårat barn.( allt har sett bra ut hittills ) håll ut och tack för att du som ofentlig person pratar om det. Det betyder nog mycket mer än vad du tror för många. Att man inte är ensam. Lycka till !
Paula!
Jag kan tänka mig hur du känner.
Den 24/2 i år födde jag min andra dotter Fanny i V.40+1. Vi kom in med aktivt värkarbete och fick beskedet att hennes hjärta slutat slå, och nu vet vi att hon dog av en äkta knut på navelsträngen några dagar tidigare. Helt fruktansvärt och overkligt. Tack vare min älskade Olivia som i sommar blir 2 har jag faith for life fortfarande.
Vet inte varför jag kommenterar egentligen, men jag har läst din blogg i två år och tycker du är en skön och vettig person och att du precis som jag vill göra det bästa för sitt barn! Lycka till med Molly och hoppas att du vågar lyssna på dig själv hur du än känner inför ett försök eller inte till ett syskon! All kärlek! / Kajsa
När du fick ditt missfall så led jag med dig och var så himla ledsen för din skull. Kändes extra mycket då vi var i samma vecka. Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle få missfall när jag väl blev gravid. Vi förlorade vår pojke i vecka 18, helt oförklarligt. Är det värsta jag varit med om, och jag blev precis som du chockad av sjukvården Och deras bemötande. Direkt efter han kommit ut fick jag dropp och sen åka hem med orden ”du är ung, du kan bli gravid igen”
Man vill bara skrika ”Men det här barnet då! Räknas inte han?”
Vi hade försökt i två år och jag hade längtat i 10, som tur är har jag en stor familj som är ett stort stöd, men dom som inte har det då?
Det är hemskt att du fått gått igenom det och kan tänka mig smärtan, dock är jag en person som försöker, försöker tänka att allt har en mening och det kan vara en tröst även om den är svår att förstå. Din tid kommer, looovar att det som är ment att bli kommer att bli. <3
Tycker det är himla starkt och fint av dig att dela med dig om missfallen! Vi gick till vecka 20 (2013) och fick på ultraljudet veta att flickan inte var livsduglig. Några månader efter det ett missfall. Mådde så sjukt dåligt och hade dessutom en 6-åring att ta hand om. Hon förstod så mycket och jag orkade dela så lite. När vi sen blev gravida precis i slutet av 2013 var jag så orolig och var sjukskriven på deltid så gott som hela graviditeten pga det. Till poängen; jag njöt av varje sekund som gravid! Njöt av illamåendet, foglossning, den väldigt begränsade garderoben, att ha svårt att sova etc och så klart allt positivt också! När den dagen kommer att ni ska få en liten till tror jag att det kommer gå jättebra och brien är ju inte så långt borta =)
Så fin mage! Ja ibland får man tänka att allt sker av en anledning, även om det är svårt ibland..
Jag och min man vill inget hellre än att ha barn och nu har det snart gått två år av försök.. Men man får hålla lågan uppe, tänka positivt och ha sin målbild av sin familj 🙂 Önskar er all lycka till, och tack för en fin blogg med massor av härlig läsning 🙂
Hur jag gick från att vilja försvinna från denna världen och levde i ett ständigt mörker, till att kämpa mig upp och idag må bra och är starkare än nånsin!
http://nouw.com/hanshen/nar-man-vill-ge-upp-allt-och-bara-forsvi-18512452
Åh jag längtar tills jag kan äta ostbricka igen kan jag lova! Hoppas verkligen att du får en underbar graviditet när ni bestämmer er för att försöka igen 🙂
Åh! Du var riktigt vacker som gravid (inte för att du inte är det annars också men.. Man får ett speciellt lyster som gravid!).
Själv vill jag också bli gravid igen, har dock två underbara döttrar födda 2013 och 2014, men.. Vill gärna ge dem en bror eller syster.