Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Jag fick en fråga om hur vi berättade för nära och kära om våra graviditeter. Det känns konstigt att vi har fått ge dessa besked hela 4 gånger men att det bara är två som slutat bra. Hur vi gjorde med Molly och reaktioner hittar du HÄR och HÄR

Med första missfallet plussade jag dagen efter farsdag. Stephanie hade plussat bara två veckor innan så den första jag ringde var faktiskt hon. Jag hoppade, skrek, fick en adrenalin kick och kände mig lyckligast i världen. Eftersom att jag med Molly talade om för Hugo att jag var gravid över sms ville jag göra detta besked annorlunda. Jag hittade en fin Box hemma där jag la i Stickan. I flera timmar höll jag tyst och det var hemskt för jag är en sån person som vill skrika ut en sådan lycklig nyhet. Vi skulle äta middag hemma hos min mamma den dagen så jag och Molly började med att ge ”presenten” till min mamma.

Jag försökte verkligen behålla lugnet och mamma fortsatte med middagen. ”Men mamma Molly har ju något till dig ska du inte se efter”. Mamma satte typ i halsen när hon förstod, denna gång fick även hon det glädjande beskedet mellan 4 ögon. Vi väntade in Hugo och han fick också öppna boxen med graviditetsstickan i. Även Hugo blev rörd och vi såg en ljus framtid framför oss. Två veckor senare blev det istället missfall, vår diamant var inte redo.

Efter en månad blev jag gravid igen. Även den gången blev vi glada och jag var lika öppen med det nya beskedet till nära och kära. Hugo tog också beskedet bra. Det kändes som att ytterligare ett missfall inte skulle kunna nå oss men det gjorde det. Efter andra missfallet var jag nedbruten. Det var så psykiskt påfrestande att pendla mellan lycka och förtvivlan. Jag såg inget ljus och jag blev för första gången i mitt liv deprimerad. Vi beslöt oss för att vänta, det får komma när det kommer. Jag kom in på skolan och efter några månader så var mensen försenad. Jag gjorde gravtestet när Hugo och Molly var hemma. Jag hade en lurig magkänsla och visst var jag gravid. Molly fick Stickan och gick ut med den till Hugo i köket. Nu vart det bara en varm kram och att vi tillsammans hoppades att det skulle gå bra denna gång. Det tog några dagar innan jag berättade för mamma, vänner tog det några veckor och jag hade hela tiden en distans till lyckan.

Först efter vecka 12 började jag pusta ut, efter rutinultraljudet när vi fick reda på att den låg en tjej där inne började kärleken växa ytterligare. Jag älskar henne redan. Precis som med Molly känner jag att detta är min människa som jag skulle skydda med mitt liv. Och precis som med Molly är även denna lilla tjej otroligt efterlängtad och älskad. Med andra barnet känns det nästan som att alla bara har gått och väntat på att vi ska säga att vi väntar syskon. Reaktionerna har varit goda och alla bara räknar med att det kommer gå lika bra som det har gjort med Molly.

Lite bilder på hur det såg ut i den vevan som bara jag och Hugo visste om att det låg en skatt i magen