Att vara gravid är underbart. Jag njuter dagligen av min kula och det bästa som finns är att känna rörelse inifrån bebis. Magen kom mycket tidigare denna gång och det blir en sån himla skön stämning med magen i vädret. Människor jag möter ler, nästan dagligen erbjuder både äldre och yngre mig sin plats på buss och tunnelbana, dörrar hålls upp och det frågas om det får kännas på magen. Det är mysigt, jag har aldrig haft problem med ”tallande” på magen. Men varför märker man en sån drastisk skillnad från när man är ogravid? Varför är stockholmare ouppmärksamma på sin näste? Har du någonsin suttit och iakttagit t.ex. en tunnelbanevagn, hur nästan alla sitter med telefonen i högsta hugg (jag är absolut inget undantag, på tunnelbanan är det min gyllene tid då jag bara surfar runt).
Mer ”gravid-stäming” åt folket! För mig är det en självklarhet att vara hjälpsam och uppmärksam mot min omgivning. Det kommer bli spännande att se mina medmänniskors reaktion när jag väl blir två barnsmamma. Den dagen jag ska åka buss själv med båda barnen. Hur känner du som gravid eller ogravid gentemot dina medmänniskor? Erbjuds du en hjälpande hand dom gångerna det kan vara behövligt?
Jag är ung och väldigt sjuk har det visat sig.. Jag klarar inte av att stå upp över huvudtaget. Jag vet inte hur många gånger jag blivit ifrågasatt av speciellt äldre människor. Jag har till och med berättat vad jag är för sjuk, och har då fått höra arga ”du är för ung för att vara så sjuk”. Jag har gråtit och blivit ledsen så många gånger här i Stockholm. Förra veckan blev jag däremot så rörd och tårarna rann, då en gammal man SKÄLLDE UT MIG för att jag inte tog för mig och sa att jag minsann behövde sitta på bänken vid bussen. Trots att min sjukdom inte syns(ingen rullstol/kryckor) var han uppmärksam att se hur dåligt jag mådde. Han gav mig en lektion i att jag har all rätt till det och inte ska ha dåligt samvete. Jag är den som alltid lämnat plats åt andra, och fortfarande gör i den mån det går. Kärlek till denna underbara äldre man!❤️
Det och det värmde nåt otroligt.
P.s jätteglad att du får uppleva allt glatt å prositvt på stan! :))) <3
Håller inte alls med om dina positiva ord. Jag upplever att man inte visar hänsyn överhuvudtaget. När vi semestrade i Italien var inställningen helt annorlunda, folk log, studsade upp från sin plats på buss/tåg. Och alla dessa kommentarer, så stor du är, oj ska du föda snaart (är i v27) du har lagt på dig på lår å rumpa måste vara en tjej du väntar….
I Sverige är vi så himla PK när det kommer till ALLT. Men Gravid kvinna? Ne då glöms allt bort.
Men så är det ena stunden kräver vi jämlikhet på alla plan nästa stund ikke….
Åh var glad att du upplevt denna vänlighet. Jag bor också i Stockholm, befinner mig nu i mitten av vecka 37, så med andra ord är jag höggravid. Åker kommunalt ett par ggr/vecka. Fortfarande har ingen erbjudit mig sin plats på bussen, varje gång har jag fått stå upp. Med min jättemage! Blir så arg och irriterad på folks nonchalans!
Nu har jag inte varit i Sverige på ett år (men gissar att ingenting förändrats gällande den punkten) och jag är nästan livrädd att komma tillbaka.
Jag har bott i USA ett år och blir så fascinerad av hur sociala alla människor är här. Bara genom att gå till gymmet (ca 5-10 min promenad) så har jag åtminstone hejat på 5 personer. I affären, genom en bilruta, när man är ute och promenerar. Ja. överallt så öser människor över en hjälpande hand eller en positiv kommentar. Bara ett ”åh, vilken fin tröja” kan göra hela min dag.
Jag har själv blivit så nu, och därför lite rädd för hur man själv kommer att uppfattas när man kommer tillbaka till sverige.
Jag hade en händelse förra veckan, där jag gick och bar på en tung tavla och körde vagnen i andra (är aupair). Det är väldigt dåliga gåvägar här, så en kille stannade sin bil, bad om att få bära tavlan tills jag kommit ut till en bättre väg med vagnen. Sagt och gjort, han gick med mig ca 2 kilometer och sedan gick han tillbaks till bilen.
Skrämmande nog tror jag aldrig det skulle hända i Sverige tyvärr.
Men håller tummarna att vi svenska också kan bli så sociala och omhändertagande mot främlingar en dag 🙂
De gånger jag gått med kryckor har jag aldrig blivit erbjuden att sitta på tunnelbana/buss, inte det lättaste att stå och balansera på ett ben på tunnelbanan även om man har kryckor till hjälp.
På något sätt så tycker jag faktiskt att man känner sig lite mera ”viktig” som gravid, som att man har en uppgift! 🙂 och det kanske smittar av sig till omgivningen då jag tyckte att alla vart mera hjälpsamma!
Är i v 39 och har inte en enda gång blivit erbjuden plats på pendeltåg eller tunnelbana! Folk tittar och ser att man står upp och har stor mage men ingen erbjuder sin plats. De bara konstaterar att man är gravid typ genom att stirra. Nu har jag har jag haft en otroligt bra graviditet rakt igenom utan värk och svullnad etc men ändå!!! Får se när man drar barnvagn sen om man erbjuds hjälp med dörrar eller nåt!
Jag upplever snarare tvärtom en besvikelse på medmänniskorna omkring mig! Särskilt folk man inte känner. Har fått stå på bussen i över en timme nu som gravid för att ingen erbjudit sin plats (vilket jag själv ALLTID gör till äldre och gravida eller folk med små barn) och tycker folk knuffar sig fram precis som vanligt med självisk attityd. Däremot så har folk som står mig nära (kollegor, vänner, familj) varit extra omtänksamma och visst extra mycket kärlek och värme. Men just från omvärlden så nej. Kram!!
Jag går in i vecka 38 imorgon och åker alltid tunnelbana eller buss och har endast blivit erbjuden en sittplats EN gång. Annars har folk mest bara kollat på en utan att säga något…
Jag är väldigt hjälpsam av mig, och har nog alltid varit det. Ser jag något på spårvagnen som verkar ha det jobbigt av att stå upp så erbjuder jag mig att stå upp, då jag har friska och krya ben. Samma om någon får problem med barnvagn/rullator upp/ner från vagnen så hjälper jag alltid till, hälsar nästan alltid på folk jag hår förbi med. Allt blir så mycket roligare om man är trevlig! 🙂
Tycker inte det är någon skillnad alls. Under båda mina graviditeter har jag undrat vad folk snackar om att folk ska kommentera och peta osv osv. Ingen bryr ju sig?
Minns bara en sak. När jag skulle bada badhus. Höggravid.
Duschade och då när jag stod där helt näck tittade alla. Inte såg de glada ut precis! att barnen tittade med vidöppna munnar kunde jag väl ta. Men vuxna kvinnor som råstirrade surt.
Kände mig oerhört fel!
Jag blev gravid första gången när jag var 16. Så där var det blickar och fingrar som pekade vart jag än gick. Bakom mig på tunnelbanan så att jag hörde osv. Var ledsen över det och ville verkligen att folk skulle sluta med det. Sen när jag hade fött så blev det mer snea blickar eller barnvakts leende. Sen när jag var gravid igen tittade folk ännu mer, då 17 år. Sen fick jag stå där som 17 åring och dra upp dubbelvagnen upp för busstrappor ner för tunnelbane trappor när hissen/ rulltrappan inte funkade. så tyvärr har jag ingen bra erfarenhet kring det där. Kan nog räkna på fingrarna dom
Gånger jag fick hjälp eller ens en trevlig kommentar
Nu åker jag inte kommunalt så ofta, men när jag gör det försöker jag visa hänsyn. Erbjuda min sittplats till äldre, gravida o dyl. Hjälper mammor och pappor med barnvagnar. Säger till klottrande ungdomar. Jag skulle vilja säga att jag är en riktigt god medresenär, faktiskt!
Har inte varit gravid, men skadad. Gick på kryckor pga en knäskada, och kunde inte böja knäet. Hade en stor ortos som gick från låret, över knäleden och nästan ända till foten. Väldigt synligt med andra ord, både ortos och kryckor. Pga detta var jag tvungen att sitta vid barnvagnsplatserna på bussen, eftersom de andra sätena har för lite benutrymme, kunde som sagt inte böja mitt knä.. Jag var ensam där då det klev på en kvinna med barnvagn. Barnvagnen fick utan problem plats brevid mig och det hade gått in en till barnvagn på andra sidan, sätet var i mitten. Och kvinnan bad mig att ställa mig upp så hon kunde sitta brevid barnvagnen. Blev så paff så jag reste mig upp och höll i mig allt jag kunde för att inte ramla omkull på ett ben. Som tur är åkte hon bara en kort bit så jag kunde sätta mig igen..
Som tur är var majoriteten snälla och hjälpsamma =)
Tycker precis som du skrev att man blir mer uppassad som gravid.
MEN som mamma är man helt ignonerad. Flera gånger har jag behövt hjälp upp/av bussen då det kommer gamla bussar med trappor…ingen jävel som erbjuder sin hjälp fastän dem ser mig böka och kämpa. Bor i Södertälje ska kanske tilläggas.
Nej, här kan folk med full varukorg tränga sig före en i kön i mataffären trots att man själv då varit höggravid och haft 2 varor.
Japp skillnaden är enorm faktiskt, däremot hade jag inte folk som jag inte kände, som frågade om dom fick ta på min mage, tur var det okcså för sånt är lite skumt tycker jag. Varför ska man ta på min mage när man inte ens känner mig. Men om det är vänner och bekanta så är det en annan grej.
Däremot håller jag nog inte med om att Stockholm skulle vara en vänlig stad mot gravida, har sett många kvinnor som måste stå upp, hålla upp dörrar själva, konka på barn och vagnar etc utan att någon hjälper till. Ingen hänsyn alls. Men det kanske också har med utseendet att göra samt kändisskapet? Är man vacker så hjälper folk till, är man känd så ställer folk upp? Äh vad vet jag, men har sett det för ofta, dom stora magarna och svullna benen som måste stå och pusta, även äldre, gamla människor. Vi är för upptagna som du säger, med våra smartphones.. ser inte mänsklighetens behov.
När jag var gravid var det en kille flyttade på sig när bussen var full. Tänkte kliva av, kunde inte stå längre stunder för då hade jag svimmat. Så himla snällt!
Vissa har även frågat om jag vill ha hjälp med barnvagnen av/på bussen. Förvånad? Ja!
När jag var gravid med min andra så var min första bara 1år. När vi åkte buss eller liknande så kunde det ibland vara fullt på bussen och alla sittplatser upptagna. Där kunde jag ibland få stå upp med mitt barn i famnen ( hon ville inte alltid sitta still i vagnen när vi åkte buss). Svetten rann och illamåendet var hemskt pga åksjuka och aldrig var det någon som erbjöd sig sin sittplats.
I stockholm tycker jag inte dom hjälper alls, en gång skulle jag med tågen till en vän och hade både barnvagn med bebis, bilbarnstol och packning och fastnade med vagnen mellan buss och gata och INGEN reste sig utan jag fick kämpa tills jag kom loss. Sen var hissen trasig så jag fick studsa vagnen ner för trappan och alla som gick förbi bara gav mig ”stackars dig”-blicken och fortsatte förbi!
Hemskaste resan någonsin, men jag kom tillslut fram till tåget och kom iväg!