I senaste numret i Mama
Publicerad,
Pratar jag och andra mammor om missfall. Missfall som är något så otroligt vanligt och som ingen egentligen pratar om. Alla hanterar smärta olika men jag tycker att det är fruktansvärt att många kvinnor bär på sorgen ensamma. Eller ännu värre skyller missfall på sig själva. Det är inte ditt fel!
Tack för att Du skriver om missfall, så himla viktigt och prata om men som inte görs! Har haft två detta året bara 🙁
Jag har varit med om en missed abortion. Innebär att det var dött och ingen hjärtaktivitet. Detta hände precis i början på detta året och det var tufft just då:-/ Det var inget jag klarade av att prata så mycket om och valde med omsorg vilka jag berätta det för. Dock var det tufft att hålla det undan från barnen, dem vet ännu inte att jag var gravid när jag hade besvär med magen och behövde åka till sjukhuset några ggr.
Jag var i v 8 då och jag hade endast vetat att jag var gravid i ett dygn innan första blödningen starta. Trösten var att jag inte hade känt till graviditeten mer än ett dygn och det hjälpte mig att gå vidare liksom. Vart gravid igen två månader senare och har idag gått 32 fulla veckor. Så vi försökte ju så snart vi kunde igen och jag är så glad att jag inte behövde gå igenom det åter igen.
Man lär sig att inte ta allt för givet. Trots två vanliga graviditeter och inga missfall i bakgrunden, så kan det faktiskt ske. Men man får ju försöka tänka att det är ju nåt fel med den graviditeten, att det inte var meningen just då.
Du är fantastiskt stark!
19-årig diffust axonalt hjärnskadad flicka från Skåne med ett stort hjärta och ännu större åsikter. Sommaren 2015 var jag med om en allvarlig olycka men klarade mig från döden med frakturer, vänster armbåge är värst drabbad, och en diffus axonal hjärnskada. Jag trotsar alla skador hårt och är mån om att börja leva som förut igen, om än med mer trötthet och svaghet. Mitt liv kretsar kring djur, pojkvännen, shopping, träning och utseende. Allt det ska jag tillbaka till fullt ut. Välkomna in på http://ninnelinnea.for.me/ om ni vill läsa mer!
Tack för att du delar med dig!
För några veckor sedan fick jag missfall i vecka 12. Allting gick verkligen fel och trots att jag var på ett sjukhus fick jag inte träffa en läkare på 27 timmar. Hade såna smärtor och sa gång på gång att det inte skulle funka att få ut fostret själv men ingen lyssnade. Fick bara mer smärtlindring som inte lindrade ett dugg. Allting slutade med skrapning och dödsångest.
Tycker det är jättebra att du delar med dig, tack, det är viktigt att prata om!
Jag fick missfall för en månad sen och var då i vecka 13, fostret hade dött redan i vecka 7, så jag kände/känner mig otroligt lurad av min kropp. Vi trodde ju att vi passerat den ”magiska” 12 veckor gränsen och att allt var frid och fröjd.
Jag fick ett väldigt bra bemötande av vården, fick vara kvar 1½ dygn och det slutade med skrapning men jag är otroligt glad över att de var så uppmärksamma och de lyssnade verkligen.
Vi vill försöka igen, men det är svårt att släppa känslan av att det inte ska bli likadant igen.
När du skriver dras man verkligen med i din historia, du är riktigt bra på att skriva målande. Tycker du är grymt stark som orkar prata om detta, tror det hjälper många som är/har varit i samma situation. Nu ser vi fram emot när första inlägget om att lilla L har kommit till världen! <3
Vi upptäckte på ultraljudet i vecka 13 att vår bebis inte levde. Den hade varit död i 5 veckor utan att kroppen hade upptäckt det medan livmodern och moderkaka fortsatt att växa så att magen blev större. Det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Några dagar senare, dagen innan vi skulle gått in i vecka 14 så kom fostret ut på gynakuten efter en miniförlossning med värkar och morfin. Fruktansvärt. Detta hände för exakt två månader sen och nu hoppas vi på att kunna få ett nytt plus snart. Tack för att du delar med dig. Kram <3
Otroligt starkt av dig att dela med dig och tack för att du väljer att göra det! Det är viktigt att kunna prata öppet om sånt här… All lycka till er fyra 🙂 ♡
Jag satt på jobbets bibliotek och läste, och grät lite. Kanske skrivit förut men när du gick ut med din graviditet i maj gick jag igenom mitt missfall ( v 13). Klarade inte av att läsa bloggen på hela sommaren. Det var ju jag som skulle få bebis i nov. Under sommaren blev jag helt knäpp och mycket umgänge ned vänner känns just nu förstört. Trots att jag till en början accepterade vad som hänt och ville gärna prata om det så gick jag sedan in i ett skal där ingen släpptes in, inte ens min sambo. Som tur är blev jag gravid ganska fort och är nu v 15 nu. Vet inte vad jag ville med detta men ett viktigt ämne som man inte kan prata om tillräckligt. Alltid är det någon som behöver stöd. Många kramar och stort lycka till med bebis!
Jätteintressant att läsa. DU är så stark, kram!
Tack för att du skriver om det här. Det är verkligen en tröst att läsa ❤️