Hugo skrev ett inlägg om hur han känner att bebis snart är här. Han är ärlig i sin oro, i sina blandade känslor. Jag förstår honom och vi har pratat om den nya tillvaron som snart är kommen. Med ett barn som snart är 3 år är livet ganska enkelt. Man har gått igenom inskolningen på förskolan och har kommit tillbaka till vardagen. I vår vardag är vi alla tre borta från varandra i ex timmar om dagen. Hugo pysslar med sitt, jag har pluggat och Molly har hängt på föris. Sömnlösa nätter är ett minne blått. Oförståelse till varför bebis var ledsen är mycket svaga minnen för nu kan Molly tala om vad som är fel. Jag kan ge många exempel på att det just nu är en lätt period i livet som är himla härlig. Samtidigt som det nya smyger runt hörnet och att vi nu börjat räkna ner. Börjat ställa oss in mentalt. Båda två. Hugo på sitt sätt och jag på mitt sätt.
Vi är överens om att ge sina barn syskon är det det finaste som finns. Det är vår uppfattning. Jag som länge var ensambarn önskade min syskon i julklapp och Hugo kan inte se sig själv utan sin uppväxt med tre äldre bröder. Vi värderar syskon. Vi har länge velat ha ett till barn. Men herregud, visst är det skrämmande! För Hugo har känslorna kommit nu. Rädsla för det nya, rädsla för hur familjen kommer reagera, rädsla för att vi ska glida ifrån varandra. Då frågade jag Hugo ”Har du varit tvåbarnsförälder tidigare?”. Nä det har han inte, inte jag heller. Vi vet inte för vi har inte upplevt det än. Det vi kan är en familj om ett barn. Vi ska snart lära oss hur vi ska göra för att få ihop det för just våra två barn. Det kommer bli en prövning, det kommer bli uppoffringar, vakna nätter, dåliga dagar, irritation som grundar sig i hunger, orklöshet och trötthet. Det dåliga samvetet gentemot Molly kommer nog också att slå över oss båda.
Men med stort M. Jag tror på oss. Som jag sa till Hugo. Vi resonerar och pratar om något som faktiskt är vårt barn. Hälften mig, hälften Hugo. Det är klart som sjutton att vi kommer knyta an till henne. Älska henne. Vårda henne och skydda henne. Hon är vår människa och det kommer bli dubbelt upp av allt. Dubbelt upp av kärlek, lycka och stolthet. Hur Molly ensam kan skina upp ett liv, jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer kännas att få en till liten skatt som har samma påverkan på livet. Det kommer ordna sig, jag tänker inte speciellt mycket på det utan tar det bara som det kommer. Visst försöker jag ge övertygande ord till Hugo men jag litar på han också, han kommer också känna att rädslan lägger sig när hon väl är här.
Vad säger du? Blev du eller din partner skraj när det väl närmade sig? Hur hanterade ni rädslan?
Hej!
Har kikat in lite då och då på din hemsida och tycker det är riktigt skönt att se att man är så jordnära som du är och att det går riktigt bra för dig! Stor eloge!
Till din fråga, själv är jag 25år och är tvåbarnsmamma. Både jag och min sambo har exakt bakgrund som ni har, jag är ensam barn i familjen och min sambo har 3 större syskon i sin familj. Men vi började fundera och spekulera mest om vad våran dotter skulle tycka, men det kommer av ren reflex att nr 1 blir alltid svartsjuk när en får dela på mamma och pappa och verkligen tycka det är riktigt jobbigt i denna situationen .. Men min rädsla var mest för vad våran dotter på 4 år skulle tycka och känna att vara storasyster .. (egentligen) Och hur jag skulle hantera allt . Min sambo han är en cool lugn man och stöttade mest mig igenom detta för att jag själv skulle känna mig tryggare för varje dag som kom närmare innan bf .
Men när lillebror kom och vi skulle hem så tog det exakt 2 veckor innan vår dotter accepterade lillebror, hon höll borta ifrån mig och lillebror .. Det var sjukt jobbigt att känna att ens eget barn gjorde så men samtidigt visste att det skulle gå över, jag vid det här laget vill verkligen säga sanningen att det blir frustrerande att inte kunna ge kärlek samtidigt till de små så att man slapp det här med bråken och tjafs och verkligen i början försöka hålla min för sömnbristen och alla mentala i sig. T.o.m fick min sambo ut för ingenting! Han hade också riktigt tufft att ställa in sig på jobb och ännu mer jobb när man kommer hem, så även ens partner har det jobbigt .. Förhållanden blir jobbigt, att dela så mycket kärlek till alla men ändå till sig själv. Det är väldigt viktigt att kunna prata om saker och ting och hur man ska göra att allt ska gå bra både på jobbet och hemma för varandra. Och 15-timmars schemat på dagis är också en period där våran dotter verkligen inte ville till dagis och grät sig till att få åka hem, det berodde mycket på att jag var hemma och hon känner att hon missar allt hemma . Min sambo fick stå ut mycket av det här gråtande och vill inte utan skjutsade hem henne igen för det var omöjligt. Men nu funkar det jättebra efter 1 mån.. Men nu vid det här dagsläget, så kan jag berätta att våran dotter är nu mer trygg i sig och älskar sin lillebror mer än allt annat och kan bara pussa på honom nästan jämt men fortfarande känner att ”Mamma är arg på mig.. ” direkt när jag sätter mig och ammar och säger nu får du vänta på din tur så kommer den meningen upp och fortfarande försöker jag hitta rutiner för att vardagen ska gå så smidigt som möjligt . Att vara hemma själv med två småbarn tar väldans tid innan du känner dig hemma, idag efter exakt 2 månader så har jag äntligen hittat rutiner då det brukar lugna sig med allt hemma och vardagen att kunna njuta varje sekund som går är oerhört skönt . Och vårt förhållande har varit upp och ner men har man klarat sig igenom för det mesta ihop innan så klarar man detta.
Mitt bästa råd till er att, ta det som det kommer. Låt denna tid få gå som den gör och låt vissa dagar få ta ikapp ens själv än alla måsten hemma och alla måsten att försöka hinna . Men kom ihåg man är mänsklig och har också alla känslor, låt det då få flöda ut.
Hör av dig om du vill ha tips om mer eller har frågor.. Att vara en ung mamma är verkligen en stålkvinna, låt dig själv berömma hur sjukt bra man är !
Kram Ana-Morena
Hej!
Jag och min sambo kände precis likadant! Vår dotter var 1 år och 3 veckor när lillebror kom, framförallt jag fick lite panik strax innan och tänkte en massa saker som att hon skulle känna sig utanför osv. Men sen när lillebror väl kom så kändes allt naturligt. Första gången hon skulle träffa honom var jag jättenervös men hon var nyfiken och han fick ett par pussar! I början kunde jag absolut känna att jag inte räckte till, om vi kanske skulle leka i parken och så ville lillebror inte sova i vagnen. Då hade jag inte lika lätt att leka runt med dottern, men det löser sig också. Hon vart dock ganska pappig de 2 första månaderna och det tyckte jag var jobbigt för då kände jag typ att jag hade ”svikit” henne. Men det hade jag ju såklart inte, det var bara inte lika lätt att vara tillgänglig när man ammade osv. Sen vid 3 månader började alt återgå till sitt normala igen och det är helt underbart!
Det kommer gå superbra! Lycka till med allt!
Jag & min sambo väntar på vårat första barn. Inget som var planerat, och i vårat fall egentligen det bästa.
vi har varit tillsammans i 6 år nu, våra familjer har frågat oss är det inte dags snart, Vi har aldrig velat skaffa barn för vi har aldrig kännt oss redo. Nu är vi nog redo. Det skräk blandad förtjusning från min sida, min sambo är för det mesta tyst! Men jag vet att han är glad, på sitt sätt.
Jag grubblar ofta över, kommer vi klara de här. Både som föräldrar och den ekonomiska biten. Vi har inställningen att allt löser sig. Jag hoppas det. Jag vill det. Men visst ser jag fram emot vårat barn. Och framför allt kusinerna är överlyckliga över att dom ska få en kusin.
Jag är lite orolig (över att inte räcka till/bara stressa/inte kunna njuta) nu inför bäbis ankomst, lillis kommer vara 1,5 år. Min man är lugn. Så det är nog olika beroende på varje par/familjs situation!
Det där softa ni beskriver med Molly har vi liksom inte fått uppleva än, haha! 🙂
Kram
Jag var väldigt orolig inför lillasysters ankomst, storebror hade kolik och det var väldigt tufft med honom så förväntade mig värsta möjliga. Han var 2 år och 4 mån när lillan kom och det har gått så bra! Hon är betydligt lugnare än sin bror vilket säkert gjort att det går så bra, hon hänger med på brorsans äventyr och vi har egentligen inte haft några rutiner förutom kvällsnattningen. Hon har fått somna i farten, har inte hamnat i ”sövningsfällan” med henne som med brorsan. Lite avundsjuka har det varit men det ser jag bara som naturligt när man helt plötsligt får dela mamma (morsgris). Nu är lillan snart 5 mån och hon älskar sin bror, hon skrattar åt allt han gör och han älskar att få henne att skratta. Jag tror det kommer gå superbra, jag tyckte omställningen var 100ggr större med första barnet!
När vårt andra barn kom var vår första son 14 månader. Han förstod ju inte riktigt vad den lilla bebisen var för nåt. Jag var också orolig för att han skulle känna sig utanför. Men vi inkluderade honom i precis allt vi gjorde med lillebror. Jag satt på golvet och bytte blöjor, matade, lät lillebror sova i babynest brevid oss när vi lekte osv. Vi har aldrig upplevt att storebror känt avundsjuka eller känt sig utanför på något sätt. Han var hemma med oss också när jag var mammaledig så dom började på förskolan tillsammans när lillebror var nästan två år.
Det är naturligt att känna rädsla och oro, jag tror att det är jättebra att ni pratar med varandra om det. Tänk på hur ni kände innan Molly kom och se så bra allt blev 😀
Vi väntar nr 3 i januari/februari och brorsorna längtar typ ihjäl sig. Dom pratar om lillasyster varje dag och pussar på magen och frågar hur hon mår. Jag kommer låta pojkarna vara på förskolan nu när dom är så pass stora för deras skull men fortfarande låta dom vara med och ”ta hand” om lillasyster i den mån dom själva vill för att dom ska känna att hon är deras nya familjemedlem också, inte bara min och pappans bebis.
Vilket fint inlägg Paula! Vi väntar just nu vårt första barn. Vi har varit tillsammans i 8 år och min man är min allra bästa vän. Vi pratar om allt och även om det låter klyschigt så är det sällan vi hamnar i luven på varandra. Vi försöker båda vara förstående och överseende med att man har bättre och sämre dagar. Men ändå smyger sig en rädsla på om huruvida vi ska klara omställningen från 2 till 3. Kommer vår relation att påverkas? Självklart! Men i vilken utsträckning? Kommer vi klara av vakna nätter och lite sömn? Det här är nog det jag oroar mig mest över då vi båda är personer som gillar att sova. Men någonstans inom mig så är jag ändå trygg i att vi fixar detta. Jag måste tro det! Och precis som du säger, vi är vuxna människor som pratar och resonerar. Vi tar oss igenom detta tillsammans!
Min son var ungefär 1 och 1/2 år när lillasyster kom. Och första dagarna när vi kom hem från BB och storebror var upp i varv och man inte riktigt landat var lite intensivt. Men det tog bara några dagar innan man kom in i det. Vet att jag tänkte att jag aldrig ville att pappan skulle börja arbeta igen (efter de 2 veckorna hemma) men bara efter några dagar så längtade man tillbaka till rutin. Sån kärlek att se sina barn tillsammans! Det är verkligen helt fantastiskt! Större omställning att få sitt första barn tycker jag. Att gå från inga barn till 1 även fast när man väl har två undrar man hur man någonsin tyckte de var jobbigt med ett. Trots att lillasyster har kolik och skrek runt 5 timmar i sträck varje kväll och det knappt blev någon tid ensam tillsammans med pappan och att vi knappt kunde prata ostört (haha) så är jag mer kär än någonsin!
Det är läskigt så här innan bebisen är här. Men man kommer snabbt in i det nya. Kärleken räcker till. Jag tycker det är bra att ni pratat igenom om hur ni tänker och känner. Det blir en bra grund. Kram
Det kommer att gå jättebra! Lillebror kom då storebror var 3,5 år. Han är så glad för sin lillebror, det bästa vi kunnat ge honom (och oss!) Det jag själv kan känna är väl känslan av otillräcklighet, men som mamma (och pappa) gör man alltid sitt bästa, och finns bara kärleken så ordnar det sig 🙂 tyckte att första veckan hemma med två barn vara ganska kaotisk, haha, sen började det sakta men säkert att rulla på. Efter bara någon vecka tyckte jag att vi var så självklara som en familj på 4. Stort lycka till, ni har en underbar tid framför er <3
/caroline
Jag fick mitt första barn när jag var 20 år gammal. 4 år senare fick vi en lillasyster och storebror blev själaglad! Alla hade tjatat om tvåbarnschocken, som aldrig infann sig. Omställningen var oändligt mycket större när vi gick från 0 till att få barn första gången. Storebror var så fin med lillasyster, det var bara ljuvligt! När barn nr 3 kom 4 år senare. Ja då kom kanske något av en 3-barnschock haha.. Detta fixar ni fint! Lycka till!
Ett minne blott* 🙂
Tror ni kommer fixa det hur bra som helst! 😀