Det kan inte alltid vara lätt för gymnasielärare att hålla pli på spralliga tonåringar till elever. Gud, jag och mina vänner lekte rövare på gymnasiet. Det bästa var när man skulle ”jobba ute i korridoren” fast sanningen var att man ville springa ner till lunchen för man var hungrig. Våra dagar i skolan ville vi göra roliga.
Vi tog kondomer från skolsköterskan och gjorde vattenballonger som vi kastade på varandra eller på andra. Vi hade krig med mat. Kommer aldrig glömma hur ont det gjorde att få en köttbulle sulad på vaden! En gång hade en tjej med sig pepparspray i väskan och självklart skulle den testas. Det slutade med att hela klassen var tvungna att lämna klassrummet för att det inte gick att vara där inne. Gissa om läraren blev glad… I våra skåp låg det en massa kortlekar. Vi satt jämnt i båsen och spelade kort. Slav och president var favoriten. Vi körde black Jack också. Den som förlorade var tvungen att göra det som vi andra bestämde. Gud så många gånger man skämde ut sig genom det där spelet!
Gymnasiet är en tid som jag ser tillbaka på med ett stort leende på läpparna. Där träffade jag två vänner för livet. Aida och Lana är mina badgirls och vad jag älskar dom. Vi var barn då, livet var enkelt och vi gjorde vår gymnasietid till en väldigt rolig tid. Det var härliga vårdagar på bänkarna utanför skolan, där vi satt och tjuvrökte och skrattade så att vi knappt kunde andas. Det var snöbollskrig på vintrarna. Det var flörtade med killar och minnen från ens ungdom skapades.
På något konstigt sätt skötte jag alltid skolan under denna tid och hade redan då höga ambitioner. Jag ville göra bra ifrån mig och kom bra överens med lärarna. Jag hoppas innerligt att jag kommer kunna lära mina döttrar hur man pluggar. Att dom också ska tycka att plugget är viktigt. Min familj uppmuntrade mig, sen spelade betygen aldrig någon roll hemma och det var just uppmuntran som gjorde att jag senare tog över hela ansvaret för studierna när jag var gammal nog att fixa det. Idag är jag tacksam för kämpandet för det gjorde att jag kunde söka relativt fritt bland utbildningar på universitetet.
Har du roliga gymnasieminnen? Många av dom jag har är helt sekretessbelagda haha!
Vi.
Jag gillar verkligen din blogg paula, men ibland känns det lite trist att du verkar vilja hålla upp någon perfekt fasad. Var det inte så att du sökte till ssk som inte brukar få så hög antagningsgräns ett par gånger och kom in som reserv, det är ju inte riktigt detsamma som att kunna ”välja relativt fritt”. När man inte håller upp en fasad så skapar det igenkänning och bloggen känns liksom varmare att läsa. Allt behöver inte vara perfekt.
Jag har tänkt på en sak. Rökningen. Hur länge kunde du gömma för din mamma att du rökte? Hur reagerade din mamma? Du har ju tidigare berättat att du var lite busig som tonåring, när var första gången du provade att röka?
Varför pratar du och Alex inte längre? Hon är ju helt borta från ditt liv? Likaså med Stephanie, men henne förstår jag å andra sidan. Hon verkar själv inte särskilt sugen på er..
Gymnasietiderna var dom bästa tiderna! Man höll ihop med
vännerna och allt var underbart, sedan kom ”verkligheten” efter skolan där alla gick skilda vägar och flyttade till andra orter, vissa har barn, vissa pluggade vidare och själv flyttade man ner till stockholm med en resväska, sökte jobb och här lever man nu och har kontakt med få från gymnasietider så visst saknar man dom
tiderna enormt ibland. Vi hittade även på massa hyss i skolan tillexempel: gick till skolsköterskan för att ”låna” bindor och klistrade då fast dem på lärarens rygg när vi hälsade på och sa goddag! och klappa till på ryggen, massa massa mer man nästan mår dåligt av att tänka på och stakars dessa lärare som fick hålla ut. Stal glass från frysen i personal rummet, smög in i fiket och tog mackor och oboy när vi skulle låna lärarens nyckar för att bara komma in i kopieringsrummet för att kopiera men istället springde till fiket och låste upp dörren. Fy så roligt det var då 😀
Anonym: ingen sade hejdå till mig heller. Jag var liksom inte med i gänget utan var den där tjejen som ingen väntar på när hon går på toa, och mot slutet av trean blev jag uppriktigt förvånad om någon självmant började prata med mig. Tror det är relativt vanligt ändå. Sedan när jag började universitetet hamnade jag i en otroligt fin klass och jag minns hur fantastiskt det kändes att kunna börja prata och på en gång få allas fulla uppmärksamhet. Men fortfarande går jag på min vakt när jag är i hemstaden och hoppas på att inte träffa någon från gymnasieklassen. Jag hoppas att mina erfarenheter gjort mig mer empatisk och uppmärksam på när andra är i samma situation!
Alltså gymnasiet, har så många underbara och roliga minnen därifrån att jag ibland önskar att man kunde spola tillbaka tiden bara för att göra om vissa grejer! Gick i en klass som inte var så tajt men vi var fem tjejer som höll ihop från början och alla våra minnen ihop kommer jag aldrig att glömma, våra påhitt, fester, resor osv. Är väldigt glad över att vi (när alla är i hemstaden) alltid försöker träffas så ofta som det bara går, och när vi väl träffas är det som att det inte har gått en dag sen vi senast såg även fast vi lever så olika liv nu idag!
Är din kompis Lana singel ? 🙂
Vad hände med din kompis Alex?
Jag har inget bra skolminne. Tragiskt, men jag måste belysa en annan del av verkligheten för få vågar träda fram, erkänna sin ensamhet.Jag var gråtfärdig varje natt efter varje skoldag på högstadiet då jag annorlunda och inte passade in i gänget. Varje dag var en kamp. Se alla andra passa in, vara en i gänget, känna att det är en det är fel på.. Jag minns tiden på högstadiet och tiden tidigare att jag var så blyg,att jag klamrade mig fast längs väggarna, Jag minns att jag kom ur mitt skal, blommade ut på gymnasiet, även fast jag fick utstå hårda kommentarer både från elever och till och med från rektorn. Men efter mycket om men bad rektorn om ursäkt iaf. Men jag kan säga att gymnasietiden var långt ifrån det bästa i mitt liv, som alla tjatar om.Jag var så ensam så jag struntade att gå på balen och efter vi åkte studentflak var det en sten som föll från mina axlar, ingen sa hejdå, på riktigt! Det var så skönt att slippa dessa människor och gå vidare i livet då jag aldrig haft någon relation till någon i min klass. Visst, några ”kompisar” hade man men inte några riktigt bra vänner. Det var inte förens jag gick en serviceutbildning på Lernia, då andra människor såg min potential/bemötte mig med den respekt jag förtjänar och såg mitt rätta jag.
Detta har varit påfrestande, skadat min självkänsla/självförtroende något enormt. Att jag på något sätt inte skulle duga. Det är som att dom människorna under gymnasietiden hade dömmande glasögon på sig. Att man nedvärderar människor som är annorlunda. Jag kan se gamla gymnasiekompisar i mellanåt, men det är få som ger något gensvar, förutom mitt ex, kompis som jag har träffat efteråt som jag har pratat med och en annan från högstadiet. Men jag tänker (jag har jobbat i skolan ett tag nu) att jag är så glad att den tiden är förbi, för ens barndom ska inte vara fylld av tårar, ensamhet, mobbning när jag ser elever idag. För klimatet har blivit så hårt, jag tänker att skolan borde lära ut hur man älskar sig sälv och att alla människor har ett lika värde för så många mår dåligt, blir mobbade.
Åh, jag tänkte senast idag på min gymnasietid och min student. Skrev till och med om det i bloggen! Gymnasiet var bästa tiden, hann med så otroligt mycket och träffade underbara människor. Det var även där jag träffade min sambo som jag nu är förlovad med, hihi.
gymnasietiden var den bästa tiden, utanför skolan! allt som har med skolan att göra vill jag helst glömma haha.
Jag går i gymnasiet just nu, i tvåan. Eftersom att jag går transportlinje där vi kör lastbilar och andra diverse fordon så är de stenhårda på vårt beteende. Visar man ett omoget beteende upprepande gånger så kan skolan välja att inte utfärda körkort till oss. Därför är vi oftast ganska lugna och på höjden så gömmer killarna skorna från varandra, i mina ögon är det ganska omoget för en 18-åring, men killar är killar haha 🙂
Högstadietiden var för mig den allra bästa tiden! Då när allt var så nytt och spännande. Man började intressera sig för killar och allt var bara, ja, helt enkelt nytt, pirrigt och spännande.
Kraam
Jag har inte ett enda bra gymnasieminne. Jag hade inte en enda vän under hela gymnasietiden (ingen jag ens hälsade på i korridoren liksom). Som tur var gick jag och min pojkvän i samma klass och vi är ju bästa vänner! Vi hade just flyttat hemifrån och hade det otroligt ekonomiskt tufft. Vi levde på csn-bidraget och kämpade med att klara hyran. Vi var liksom väldigt ensamma kändes det som (men tur att vi hade varandra!). Det blev mycket skolk och vi båda gick ut med riktigt hemska betyg.. Balen och själva studentdagen skippade vi helt. Studentdagen spenderade vi istället på arbetsförmedlingen. Såhär i efterhand önskar vi båda att gymnasietiden hade sett helt annorlunda ut, och självklart skulle vi gått på balen och åkt flak på studenten! Men nu är den tiden förbi. Nu försöker vi vara lite mer carpe diem som vuxna istället, haha.