Det finns en oskriven regel med förståelse till varandra som förälder

Det är bara föräldrar som vet. Mellan alla föräldrar finns det en oskriven regel. Vi förstår varandra för vi alla har varit där. Barn må vara olika, men i det stora har vi något stort gemensamt och det är ungarna. Utbrott på flygplanet? Vi förstår. Timmar av nattning? Vi förstår? Kolik? Vi förstår. Bokar du av vår lekträff en timme innan för att du har haft en tuff natt. Inga probbs, vi förstår!

Här kommer min lista med problem/händelser som bara föräldrar förstår sig på:

-När barnet väl har somnat vågar man knappt andas. Man smyger, svettas och det är en kamp att komma upp ur sängen. Tyst som en mus smyger man ut och precis när man har kommit till handtaget på dörren hör man sitt barn vakna till. ”åååååååh, nu är det bara att lägga sig och försöka igen”.

-Molly tar alltid en egen kundkorg när vi handlar. På barnavledningen lägger hon ner allt hon hittar. Vid kassan är det alltid något som hon fastnat lite extra för, t.ex. ett litet gosedjur. Jag orkar inte ta den konflikten och 9 av 10 gånger så köper jag den där lilla prylen. Utpressning av sin förälder? Svar ja!

-Jag har brunnit av på båda mina föräldrar flera gånger. Om det inte är för att dom gav Molly glass en tisdag så är det deras egentligen bara goda vilja till att hjälpa. Min mamma är expert på att ge mig långa föredrag om hur jag på bästa sätt ska t.ex. medicinera vid feber. Sist Molly var sjuk brann jag bara av och sa att nu fick hon faktiskt backa. En sekund efter fick jag dåligt samvete men oj vad denna välvilja kan reta upp mig då och då. Jag hoppas att jag inte är ensam om att brinna av på de närmsta man har runt omkring sig då och då =)

-”Oh den här vita tröjan är så fin”. En halvtimme senare är den inte vit längre. Den är brun, röd och kanske lite svart också. Sprutar man inte på vanish på en gång så går fläckarna inte bort. Jaaahapp, det var den vita tröjan.
Utbrotten. Ibland bara fastnar jag i situationen och förstår liksom inte varför det händer. Man lär sig om sitt barn vill ha ketchup överallt eller på sidan. Då gör man av vana det man tror sig veta att barnet föredrar. Molly har alltid varit ”en-överallt-tjej” så här om dagen tog jag ketchup just överallt. Hennes vrål måste grannen ha hört… Då var det fel för då skulle hon ha på sidan. But why?

-Varför uppskattar föräldrar att generellt sätt inte behöva göra någonting när vi är lediga/när barnen har lagt sig? Jo det ska jag tala om =) Med barn har man ständiga tankar på precis allt. Bara inför en förskolemorgon så måste det planeras. Dagen går ut till att göra det bästa för sitt barn, kvällen går till att ladda upp och förbereda för att göra precis samma sak nästa dag. Fredagar är så härliga för då behövs det ingen planering. Det slutar alltid med att jag somnar tidigare på helger än på vardagar för att man får släppa på garden.

-”Molly, vart har du lagt fjärkontrollen?”. En gång var den borta i fyra månader…

-Det jag oftast får höra när jag pratar med någon som inte har barn, om att eventuellt få ett är ”Jag vet inte hur jag ska kunna sätta någon annan framför mig själv och mina egna behov”. Jag tror att jag talar för alla föräldrar när jag säger att den delen av förädrarskapet kommer naturligt. Jag säger inte att man ska glömma bort sig själv, men sätter man barn i denna värld är det inte läge att vara egoistisk. Se det som en gemenskap. Man är ett, tillsammans med sitt barn.

-Varje vecka sätter sig en ny barnlåt i huvudet på en. Det börjar med att Molly sjunger den, sen sjunger jag den i min ensamhet eller för Leonore. När jag stod och nynnade på ”Idas sommarvisa” för mig själv när jag stod och tankade, då gick det förbi en snygg kille i min egen ålder. ”Va fan Paula tyst på dig” så gick tankarna.

-Vissa tror att det är en skräll att man blir virrig av amningshormoner. ”Sluta skyll på dom där hormonerna nu Paula”. Så sa en vän till mig som inte har barn. Samma kväll där på macken. Jag tankade. Skulle betala och köpa en banan för att jag var hungrig. När jag ska ta fram kortet är det inte där. ”Eeeh ursäkta, vänta det kanske ligger i fickan”. Kvinnan i kassan tittade på mig med en tom blick och jag blev stressad för att jag insåg att jag verkligen inte hade mitt kort på mig. Hur skulle jag nu betala? För att göra en jobbig historia kort så fick Hugo komma med sitt kort och jag fick stanna kvar på macken. Det var nog den mest pinsamma halvtimmen i mitt liv!

Hugo har också skrivit en lista på saker som bara händer småbarnsföräldrar. Läs här =)