En kommentar:
”Hej Paula!
Önskemål om inlägg!
Jag fick mitt första barn nu i april. Hade läst på allt om förlossning o köpt allt man kan tänkas behöva till bebis.
Men, inte alls förberedd på tiden efter med bebis (om man nu kan förbereda sig på det).
Iallafall känner jag att det blev en stor omställning som jag inte var beredd på.
Inget blev som jag ”tänkt”. Vi fick inte förlösa på det BB vi valt utan var tvungna att lämna Sthlm, amningen strulade o jag grät varje kväll ibörjan för att det gjorde så ont, känner mig otillräcklig som mamma, tycker det är så jobbigt när bebis gråter o jag längtar till hon blivit lite större vilket känns fel då man ska njuta av tiden dem är små.
Jag skulle gärna vilja att du skriver lite om första tiden med molly/Leonore. Era rutiner nu o hur det var precis i början.
Är fortfarande ledsen till och från då det känns som att jag inte förstår henne när hon är ledsen. Vågar knappt gå ut själv med henne. Kan aldrig lägga ifrån mig henne när hon sover för då vaknar hon o gråter, så jag är otroligt låst. Amningen funkar bättre men vill inte amma offentligt, så blir mest hemma med henne i famnen hela tiden. Inte alls som jag tänkt att det skulle vara ?
Läser många mammabloggar o följer många instagramkonton. Allt ser så perfekt ut hos alla o jag känner mig misslyckad.”
Alltså älskade! Det är absolut inget fel på dig!!! Tvärtom, du är mänsklig och går igenom en otrolig omställning! Jag känner så igen mig, det du upplever nu upplevde jag också när Molly var bebbe. Jag tror att det tog fem-sex månader innan jag vågade åka tunnelbana ensam med Molly och vagnen. Och hon kved till. Detta tyckte jag var så otroligt jobbigt för det kändes som alla i vagnen blev störda. Så jag hoppade av. Ammade Molly och hoppade på nästa tåg istället.
Dom bråken som jag och Hugo hade berodde nog mycket på just omställningen. Vi var unga. Hade aldrig känt oss låsta förut och nu helt plötsligt fanns det en bebis att ta hänsyn till. Oj vad vi bråkade. Jag hade nog en form av identitetskris, det tog ett tag för mig att landa och hitta just mitt sätt att vara förälder på. Stundvis kunde jag känna mig otroligt ledsen, mitt i den stora lyckan. Jag tycker att du är så otroligt medveten om hur du känner, för jag kom på allt detta i efterhand.
Du skriver i din fråga hur vi har haft med rutiner. Rutinerna har egentligen bara växt fram naturligt med tiden. Men det tog sin lilla stund. Med Leonore har vi egentligen bara den senaste månaden sovit/ätit vid samma tidpunkt dag efter dag. Jag personligen har aldrig varit speciellt stressad över att hitta rutiner för våra dagar ser så pass olika ut. Era rutiner kommer också att komma. Ta dag för dag, lär känna din bebis och lär känna dig. Hur funkar ni ihop, det tar en liten stund att komma på det.
Du ska inte behöva känna dig låst såhär mitt i det fantastiska. Jag vet inte hur dina relationer ser ut men vi umgås mycket, mycket med familjen. Det är tryggt med mamma. Jag ringer alltid mamma nr barnen är sjuka, eller bjuder in oss själva på middag. Använd ditt sociala kontaktnät och umgås med nära och kära. Det finns alltid en frivillig famn som kan avlasta dig. Prata om dina känslor med din partner så även han förstår hur du känner. Har man stöd med sig brukar det kännas lite, lite bättre.
Jag var först ut med att få barn. Ingen jag kände hade kids. Jahapp, vilka ska jag nu hänga med då? Man vill alltid ha en likasinnad. Jag ville umgås med andra som också hade barn. Det började med en barnvagnspromenad med en bekant. Där jag lärde känna fler mammor som dessutom var i min ålder. Vi tillsammans gick till Öppna förskolan där jag lärde känna ännu fler mammor. Vissa av dom är idag några av mina absolut bästa vänner. Så när du är redo, ut på mammakompis-jakt!
”Alla på sociala medier har det så perfekt”. Åh nej. Nej, nej, nej. Ingen har det perfekt. Vi alla har våra egna problem och fighter. Du får dig inte luras av de 5 % som läggs ut på sociala medier. Jag försöker verkligen att inte bli påverkad av t.ex instagram, Facebook och bloggar. Jag fokuserar på mitt verkliga liv och försöker hela tiden investera tid i mina verkliga relationer. Det är så himla enkelt att dölja skavankerna på sociala medier så mitt råd till dig är att absolut inte jämföra dig med det du ser. DU är världens bästa mamma till just ditt barn. Ni håller precis på att lära känna varandra och du har en fantastisk resa framför dig.
Jag ska berätta en liten hemlighet för dig. Dagarna kring bf med Leonore var jag nästan olycklig. Hur ska jag klara av att vara mamma till två samtidigt. Kommer jag och Hugo bråka sådär mycket som vi gjorde när Molly kom. Kommer jag älska mina barn lika mycket. Kommer jag att glömma bort molly. Idag fem månader senare är jag förälskad i min lilla tjej. Min kärlek växer dag för dag för båda mina barn. Allt har fallit på plats och jag är så jäkla lycklig. Leonore hänger bara med och jag och Hugo har haft fantastiska månader i vår relation den senaste tiden. Det kommer vända för dig också. Att du bara är medveten om hur du känner säger att du är på rätt spår.
Jag önskar verkligen dig en fin sommar. Jag önskar dig och din bebis allt gott i världen. Du är inte onormal. Du är fullt normal!
Girlpower. Mompower.
Vad skönt att läsa att det är flera som känner på detta sätt. Jag känner igen mig i så mycket som skrivs och det är skönt att veta att man inte är onormal. Sitter nu hemma med första barnet som blir 4 veckor idag och är rätt så låst, hatar faktiskt att amma men jag gör det iallafall, vågar inte göra för mycket där det är folk ifall barnet börjar gråta, sambon jobbar borta på veckorna så känner mig verkligen ensam, trots att jag inte är ensam.
Åh – jag bad Gabriella Joss skriva om bebistiden och det gjorde hon, så en bonus att hitta ditt inlägg också! Skönt stt inte vara ensam. Vi fick en såå tuff start och jag började må psykiskt dåligt, men jag hade tur och det vände på någon vecka. Nu är hon 5v och jag mår helt bra och njuter av bebisen, även om vissa stunder gör mig osäker. PS. Det var inte förlossningsdepression eller liknande, utan chockreaktion på en traumatisk händelse..och mindre än 20h sömn på en vecka gjorde sitt. Vilken omställning att få barn! Och vi har tvingats vara med mormor/farmor – vi som egentligen skulle behöva hitta oss själva som familj…
Åh – jag bad Gabriella Joss skriva om bebistiden och det gjorde hon, så en bonus att hitta ditt inlägg också! Skönt stt inte vara ensam. Vi fick en såå tuff start och jag började må psykiskt dåligt, men jag hade tur och det vände på någon vecka. Nu är hon 5v och jag mår helt bra och njuter av bebisen, även om vissa stunder gör mig osäker. PS. Det var inte förlossningsdepression eller liknande, utan chockreaktion på en traumat
Asså så fint skrivet!så kärleksfullt och ärligt och stöttande. Blir lite rörd! Är själv gravid och orolig för hur allt ska gå. Tack för din positivitet!
Gud vad glad jag blir när stora bloggar faktiskt vågar vara ärliga med ”förbjudna” tankar och känslor som nybliven mamma. Det är en sån känslig period den där första tiden och jag tror de flesta nyblivna mammor kan känna igen sig i både kommentaren och det du svarar på i ditt inlägg.
Det tar tid att lära känna sin bebis och det är ju en egen liten individ som utvecklas och ändras hela tiden. Det är helt okej att vara trött och less som mamma det betyder ju inte att ,man inte älskar sitt barn det betyder bara att man är mänsklig<3<3
Så fint skrivet av dig 🙂 <3
Åh fina, fina mamma som skrev kommentaren! Du ska bara veta att det blir verkligen bättre. Jag kände också en sån kluvenhet i att jag ”längtade bort” den där allra första tiden med min lilla Olof som nu är 3 och en halv månad snart. Jag kände en stor press av att njuta och spara varje litet ögonblick, men för oss dröjde det inte länge (6-8 veckor ungefär) tills allt började kännas så otroligt mycket lättare! Du och din bebis kommer att lära känna varandra, det kommer bli lättare att lägga ner en sovande mini. Paulas råd att ta en dag i taget och dagen som den kommer är verkligen så bra! Försök att sänka dina förväntningar på dig själv och tänk att det inte dröjer länge tills du orkar/vågar ta dig ut med barnvagnen. För mig krånglade amningen jättemycket också, jag fick en bakteriell infektion i brösten så till slut valde jag att gå över på flaska. Så behöver det såklart inte bli för dig, förmodligen inte, men tänk på att ta stöd i amningen från nära och kära, från mvc, från amningsmottagningen om det finns någon nära dig, eller från Amningshjälpen. Det finns hjälp att få, mitt största misstag var att inte söka hjälp. Stor kram till dig från en som verkligen varit i dina skor!
Å du är inte ensam om att känna så med en liten nyfödd på armen! Jag hade en bra förlossning och kunde amma utan problem med min son, Men endå grät jag i duschen på kvällen och tänkte ”ska det va såhär nu?” Jag grät även första dagen min man skulle till jobbet efter de där 10 dagarna hemma. Jag kände mig otroligt låst hemma! Han sov bara på mig, kunde inte lägga ner honom. Han aldrig ens äta på dagarna. Alla sa ”det blir bättre” där och då kändes det bara så hemskt! MEN det blir bättre!! Jag älskar honom så mycket idag så jag kan börja gråta vid tanken. Han är äldre och varje dag är så rolig tillsammans med honom. Han är även mer självständig så då hinner man även att tänka på sig själv och sina egna behov (man hinner äta 😉 jag är så kluven i att skaffa en till… Jag är nog ingen bebis mamma och jag känner att det är ok!! Jag hade ingen ”bebis bubbla” men jag tog mig igenom det och nu är det värt allt!! Kram till dig från en som varit exakt där du är!
Vill skicka lite pepp! Fick mitt första barn i december och hade liknande upplevelse. Kände mig nästan kvävd då hon var klistrad vid mig dygnet runt. Inget dricka lattemorsor med sovande bebis i vagnen med andra ord 😉 hon gallskrek också större delen av sin vakna tid. Men något man måste påminna sig själv med småbarn när något känns jobbigt är att saker ändras hela tiden! Min tjej föredrar fortfarande att sova i famnen men kan nu ligga i babygym eller babysitter längre och längre stunder så jag känner mig inte lika låst längre. Sen tror jag att allt kändes bättre i den stunden som jag kastade bort de föreställningar jag haft om hur det borde vara och istället gillade läget och accepterade hur det faktiskt var. Bästa tips för skrikande bebis: sjal/sele (föredrar sjal för man slipper hårda kanter och spännen) och sen sitta och studsa på en pilatesboll. För att få hjälp med amning så är amningshjälpens grupp på Facebook guld värd! Kram och lycka till! Allt blir bättre.
Skrivet med ett enormt hjärta, wow! Din blogg är skapad med en sån härlig personlighet, vilket gör att det nästan känns som att jag känner dig trots att jag aldrig träffat dig. Din blogg är den första bloggen jag läser 🙂 keep going
vilket fint inlägg paula!
Du är inte misslyckad!
När vi fick vår son i Augusti kände jag precis lika, vår förlossning gick bra och jag mådde bra fysiskt men jag kände inget speciellt band till honom. Amningen gjorde superont, jag köpte amningsnappar (testa!!) jag fick aldrig på dom rätt, men dom hjälpte ändå!
Jag ville inte heller amma offentligt, tänkte att ”det gör väl inget om jag helt enkelt håller mig undan offentliga sammanhang just nu” men sä gick veckorna och när min lilla kille va omkring 4 månader vände det! Det blev kul att hänga med honom, jag vågade amma bland folk, och känslorna kommer dag för dag,
Just nu är jag och min sambo inne i en liten och trång bubbla av gräl, men det går över,
Du får se fram emot att din barn blir äldre, de är fullt normalt! De äääär roligare sen! Nu är vi bästa vänner jag å min lilleman.
Det blir snart bättre! 🙂 och om det inte blir det, var inte rädd för att söka hjälp hos mvc.
Stor kram till dig och alla andra nyblivna föräldrar!
Paula, vad klok och ärlig du är!! Så bra skrivet. Älskar att läsa din blogg just för att du är så ärlig och äkta. Fortsätt med det!!
Ååååååååå! Vill bara skriva till dig som skrivit kommentaren att det kommer att ordna sig! Jag kände precis som du den första tiden med mitt första barn! För oss gick det inte heller som ”planerat”, vi fick ligga en vecka på neonatalen (inget allvarligt dock) och det var den värsta veckan i mitt liv! Inte nog med att jag var nybliven mamma, jag var också tvungen att vara instängd på sjukhuset i en hel vecka. Min man fick influensa och fick således inte vara kvar, så de sista dagarna var jag själv med bebisen och jag bara grät och grät och längtade hem och ville sova. Men sova fick jag ju inte, var tvungen att mata min nyfödda var 3:e timma dygnet runt och hade jättesvårt att sova däremellan. Personalen på neo hade jättemycket att göra när vi var där, och eftersom min dotter var frisk typ, så var det aldrig någon som hade tid för mig. Och när vi väl fick komma hem så var jag överväldigad av att vara behövd dygnet runt, ha en liten minimänniska klistrad på mig hela tiden. Kände mig också låst och var livrädd när min man skulle gå tillbaka till sina studier efter första tiden hemma. Trodde aldrig att jag skulle klara det.
Mitt råd är: Ta det lugnt! Dina känslor är HELT NORMALA! Det ÄR en jätteomställning att bli förälder. Jag kände inga himlastormande lyckokänslor den första tiden, levde inte i den där lyckliga bebisbubblan som alla pratade om. Kände mig mest ensam och ledsen. Och sök hjälp om du känner att det inte blir bättre! Be att få prata med en kurator på din vårdcentral. Om det blir för överväldigande ska man absolut söka hjälp tycker jag! STOR KRAM!
Jag känner igen mig precis! Med båda mina barn (3.5 och 1 år gamla) så tyckte jag första 3-4 månaderna var jäkligt jobbiga! Med första strulade amningen och slutade med att jag pumpade i 3 mån. Med andra barnet funkade amningen men det gjorde ont i 6 veckor! Jag satt uppe o grät på nätterna för att jag inte fick sova. Och när kvällen kom började jag få ångest inför en vaken natt med lite sömn. Men efter ett tag kommer rutinerna autoamatiskt och man kommer in i det. Det är tufft att bli mamma och att ha en nyfödd, inget snack om saken.
Hei. Jeg har lest bloggen din siden dag 1 og dette er første kommentaren jeg legger igjen! Dette innlegget gjorde at jeg ikke kunne unngå å kommentere. Takk!! Jeg er 19 år og har nesten akkurat blitt mamma til en liten jente, Sofia. Hun er snart 2 mnd og det er først nå jeg føler livet begynner å bli ”normalt”. Med babyen kom verdens største glede, kjærlighet og ikke minst forandring! Følte meg nettopp som den jenten som skrev inn til deg og svaret ditt føltes som det var en samtale mellom to venner. Noe en venninne kunne fortalt meg. Takk for dette innlegget for det gjorde at jeg følte at det var normalt å kjenne det på den måten. Aldri slutt å blogge! Jentene dine er veldig vakkre forresten:)
Bra skrivet och jag känner absolut igen känslorna. Till dig som skrivit kommentaren vill jag säga att allt kommer falla på plats om bara ett liter tag. Det är fortfarande så nytt för er. Försök inte blir påverkad av sociala medier. Ta er tid för att lära känns er bebis och var nära så mkt bebisen behöver. Ja man kan känna sig låst, men det blir mkt lättare om du accepterar att; nu är det så här, bebisen vill vara nära, då får jag ligga kvar här bredvid. De flesta bebisar har ju stort närhetsbehov och de vet ju inget annat. Ge det tid bara och lyssna och lär känna din bebis. Acceptera att ni är i en omställningsperiod och ta det lugnt bara. Rutiner och komma in i vardagen kommer om ett tag.
Så fint skrivet ?
Så sant, du är helt normal och jag kände precis likadant med min lilla de första månaderna! Mompower ?
Jättefint skrivet Paula! ❤️ Du är så så bra ? Önskar fler var så starka och förnuftiga som du.. Kram
Oh så sant! Har med bloggat om detta tidigare https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=111435985923189&id=100011703631732 även om min förlossningdepression där !!
Underbart skrivet Paula och superviktig sak att ta upp!
Min son är 8 år idag och mitt allt, min underbara, älskade unge som jag går igenom eld och vatten för.
MEN, för 8 år sedan kände jag verkligen inte detsamma. Skämdes länge över mina känslor som nybliven mamma och det var först för 2-3 år sedan jag vågade erkänna för någon överhuvudtaget hur första året(!) varit.
Hans pappa var ett riktigt praktsvin som lämnade mig när jag var gravid i 7:e månaden. Jag var 22 när sonen föddes 1 månad för tidigt tillväxthämmad och där stod jag, inte alls förberedd.. Hatade i stort sätt allt med att vara nybliven mamma, var även jag först ut bland kompisarna med barn och kände sorgligt nog en liten avsky mot min son för att han ”förstört mitt liv”. Kärleken fanns där absolut men det var tungt, fruktansvärt tungt.
Skäms fortfarande när jag tänker tillbaka på hur jag kände och mådde när jag nu idag vet vilken liten stjärna till son jag har. Världens bästa kille som jag har en otroligt nära relation med. Även jag tittade på hur ”alla andra” kände för sina barn och hur underbart ”alla andra” hade det under spädbarnstiden. Om den som skrivit läser denna kommentar så vill jag egentligen bara ge henne en stor jättekram. Du är verkligen inte onormal och det finns de som har det precis likadant som du även om du inte tror det. Det är tyvärr inget folk skyltar med och därför går nog många runt och tror att de är onormala. Jag kände mig som världens sämsta mamma med hemska omänskliga känslor men idag vet jag att det verkligen inte är så! Det ÄR en väldigt stor omställning att få barn, ge den tid och håll inte igen med att be om hjälp! Om så bara för någon timme så du får sova eller duscha ifred.
Det är just därför jag älskat din blogg Paula, du får mig att känna mig så ”normal”
Om du som lämnade kommentaren Paula svarade på läser detta vill jag berätta för dig att jag kände liknande till en början. De första veckorna satt jag mest i soffan dag in och dag ut. Min bebis vaknade också så fort jag la ner honom och bara nöjd korta stunder på golvet/babysittern, han ville helst vara i famnen hela tiden. Detta ledde till att jag inte kunde göra ordning mig om dagarna, han var alltid med på toan, kunde knappt äta och vågade knappt lämna hemmet själv. Det kändes som att dagarna gick ut på att vänta tills klockan skulle bli fyra och pappan kom hem. Och jag tyckte ärligt det var sååå jobbigt. Idag är han ett halv år och vårat liv ser helt annorlunda ut! Jag har lärt känna min bebis och han vet mer vad han vill. Idag beskriver både jag och andra honom som en glad och nöjd bebis. Jag är inte längre rädd för att hitta på saker utan gör allt jag känner för med honom med mig. Vi har inga direkta rutiner och tror det är bra för oss (mig) då jag slipper ha ”förväntningar” om vad ska hända.
Det kommer bli bättre, du är inte ensam ❤️
Tipsar den som skrev till dig om en ergobaby bärsele där kan lillen ha fri tillgång till tutten utan att det syns och dessutom blir många barn så nöjda när de är nära mamma! Mamman får händerna fria, winwin!
Du är bäääst Paula, min förebild!!
Så himla bra skrivet! ❤
Du är bäääst!!
Du är så himla klok paula!