Vårt första barn blev till utan att vi behövde anstränga oss. Hon är det lyckligaste misstaget som har hänt oss. Nu i efterhand var det så fantastiskt att bli gravid på det sättet, vi planerade inte barn men det tog inte lång stund innan hon var mer än välkommen in i vår tillvaro. Sedan kom tankarna på syskon, och vi började känna oss redo för en till. Lyckligt ovetandes om att det faktiskt kan ta lite tid. Äsch, vi är unga. Det är bara att köra på så kommer säkert storken snart. Den ”sköna” inställningen hängde i alla fall inte med mig speciellt länge…
Ett missfall, två missfall. Man försöker bara hålla huvudet kallt. Men ändå så fanns lyckan på andra sidan. Jag hade ett fantastiskt liv i en kärleksfull relation och ett underbart barn. Men ändå så blev den där kampen i mig själv fruktansvärt. Där och då var ingenting viktigare än att bli med barn igen. ”Ta det lugnt”. ”Det kommer när det kommer”. ”Stressa inte”. Det första jag tänkte på när jag vaknade var att mäta min kroppstemperatur med hjälp av en befruktningsapp för att se om jag var fertil. Det jag kände innan jag skulle lägga mig på kvällen var den där smärtan i hjärtat. Det gick inte. Och den kampen man har med sig själv där man pendlar mellan att vara rationell och orationell är inte rolig. Det var lite som att jag kände mig mindre som kvinna, för att jag inte kunde ”leverera” ytterligare en graviditet.
Jag tror att många hamnar i den där mörka lilla fällan när det inte går som man vill. Tänk alla par som tillslut väljer att adoptera, och så vips ett år senare så är dom gravida. Kan det finnas en sanning i att ”inte stressa” tro? Där och då är det helt omöjligt att ens vilja eller kunna tänka på något annat. Det var skönt att ändå kunna prata öppet om att jag var ledsen. Tack vare familjen så höll jag ändå huvudet ovanför vattenytan och fortsatte att njuta av livet. På något sätt skulle vi få ett till barn, det visste jag. Man kanske känner att det är svårt att närma sig någon med ens bekymmer, men människor behöver verkligen människor och att få lätta sitt hjärta hjälper nog mer än vad man tror.
I vår resa där det tog sju månader för oss att bli gravida med barn nummer två, där vi fick möta på missfall- blev jag ödmjuk. Ödmjuk mot att det faktiskt inte alltid är så enkelt att bli med barn. Men också ödmjuk mot just missfall. Jag tror att mörkertalet på kvinnor som mår dåligt över detta är större än vad man tror. Kvinnor runt omkring oss kanske befinner sig under en resa varken du eller jag har någon aning om. Idag pratar jag öppet om barnförsöket och missfallen. Idag säger jag att försöka skaffa barn är det värsta jag har varit med om. Påfrestande, avtändande och jobbigt. Det blev som ett jobb och när jag väl var gravid fick Hugo MAX pussa mig. Inget annat, jag var trött på skiten! =)
Leonore i magen
Fy vad trött jag blir på människor som ska berätta vad andra får tycka är jobbigt eller inte.. för Paula och Hugo var detta självklart jättejobbigt, samma sak om det hade tagit flera år för dom att bli gravida och få sitt barn, det hade också vart jättejobbigt, men nu har dom haft sin ”resa genom det” och det var det värsta för dom. Man kan ju inte gå och tänka hela tiden att ”jag kan inte må dåligt över detta för det finns andra som har det värre”. Tro fasen man måste få må dåligt! Du kan ju aldrig känna någon annans känsla utan bara ha empati för en person. Tänk på detta när du mår dåligt, tycker något är jobbigt, när du är sjuk, när du tycker något är dyrt, när du är trött, när du har förlorat jobbet, ja när fan som helst. Ska du inte få känna nått då och kunna prata om det för folk har det värre?? Ne det är helt idiotiskt att tänka så!
Starkt att dela din historia, allas är olika och upplever saker olika det är bara att titta på ditt kommentarsfält, inget är rätt eller fel, vi är olika som människor, olika starka psykiskt, och med olika åsikter, vissa ser detta med att en blir gravid som något positivt även om det lett till missfall..ni blev ju iallafall gravida, medans andra (jag) tycker vilket som skulle vara påfrestande och att kunna bli gravid men få missfall är snäppet värre då har du upplevt plusset på stickan, du har byggt upp förväntningar, du romantiserar allt och aå kraschar allt, måste vara en hemsk känsla. Jag håller dock med dig om att allt sätter sig på hjärnan, den går i högvarv, man blir manisk, testar sig, klockar samlag, man påverkas och hur kan.något av detta vara till godo för en när man ska bli gravid?! Min förta graviditet vad exakt som din ett underbart omedvetet ”misstag”, andra var jag ostress för, ville vänta, ville hinna uppleva mycket med sonen och mannen, efter 4 år började vi lite oskyldigt, inget hände, så höll vi på i ett år tills stressen börjar komma ikapp mig, vad fan är det för fel på mig?!!! Sökte hjälp, fick äta Pergotime, första kuren inget, men jag försökte hålla mig cool, får besök av en kusin som försökte bli gravid i 10 år, hormonbehandling, IVF u name it, inget hände, efter 10 år ger dom upp, släpper allt, inser att hon levt i ett hemskt hål med stress, önskan, förtvivlan, hon lever livet med sin man reser och njuter 8 månader efter blir hon gravid..på naturlig väg, föder en dotter, 1.5 år efter får hon en son, jag skippa Pergotime och släppte allt ett tag, min läkare sa prova nu du är.mer harmonisk nu, provar och blir gravid och föder en dotter, jag tror starkt på psyket, den påverkar kroppen och allt annat fysiologiskt, jag säger inte att det är det rätta, utan det är bara min åsikt och att chilla lite funkade för mig. Kram
Tycker det är jättebra att du skriver om det här ämnet och jag menar egentligen inte att kritisera men jag tror ändå att det kommer låta som att jag gör det. Statistiken säger att 7 av 10 par får barn inom ett år och det är först efter ett år som bedöms vara ”ofrivilligt barnlösa”. Jag förstår att det måste vara jättejobbigt med missfall, men det blir konstigt när du skriver ”att inte kunna bli gravid” eller att ni försökte i sju månader. För gravid kan du uppenbarligen bli och det utan att behöva försöka i sju månader.
Jag och min sambo har försökt i två år utan ett enda plus. Till våren väntar sannolikt IVF.
Härligt att ni fått era små mirakel. jag och min sambo har försökt sen 2012, Upprepade missfall, hormonstimulerande, provrörsförsök och 2 utredningar. Än ger vi inte upp. Snart ska vi på nästa ivf försök. Följ vår resa på bloggen. ?❤???
Fast man kan inte säga att det tog 7 månader för er att bli gravida. För ni var gravida 3 gånger på 7 månader. Så snarare att ni blev gravida på första eller andra försöket alla gånger. När man säger att det tar i snitt 7 månader att bli gravid så menar man att bli gravid överhuvudtaget, oavsett om det blir missfall eller ej.
För det var ju poängen med det hela…
Tycker det är stort av dig att säga att du blivit mer ödmjuk efter den resan ni har haft..
Jag önskar att fler kunde ha i åtanke att det inte riktigt bara är att ”skaffa” barn. Har en svårigheter med att bli gravid kan det vara oerhört provocerande att få frågan ”när ska ni skaffa barn då” för det är inget en bara skaffar. Mitt råd till alla är att välja era ord noga när ni pratar med vänner, bekanta och främlingar angående barn och graviditet. Alla är inte lika öppna och en vet aldrig vem som har svårigheter med att bli gravid. Det kan slå så himla hårt med vissa ord och uttryck och har en redan svårt att bli gravid kan ogenomtänkta frågor spä på den ångest en har. Precis som du skriver i inlägget Paula, önskar jag att fler är ödmjuka i denna fråga.
Att vara gravid och få barn är minst sagt en gåva! Nu gick det fort för oss och graviditeten började bra men slutade inte alls som vi tänkt oss. Pojkarna föddes i vecka 31+3, vi spenderade många många veckor på sjukhus och det är så lustigt hur man föreställer sig hur det ska vara innan man får barn. Som du säger när ni ville ha syskon, precis så tänkte vi om hela förlossningen. ”Man åker hem, är en familj och bebisen kan allt. Klart!” Nä men ska vara ytterst ödmjuk inför barn och graviditeter. Kram! ❤️
Finner det också jobbigt att hon skriver att 7 månader är en så lång tid då läkare säger att det brukar ta runt 1 år och hon liksom var gravid i 5 månader innan det ens gått 1 år … Visst kan det kännas lång tid och visst är det hemskt men faktum är att 7 månader inte är lång tid och vissa får kämpa i flera år !
Finns alltid någon det tar längre tid för, fy vad hemskt av DIG att trycka ner Paula, 7 månader, ja varenda dag, en enda ynka dag är en evighet för ett par som önskar ett barn så innerligt men att ingeting händer. Skäms!
Tack Paula för att du skriver om detta. Det är otroligt påfrestande på psyket och som många andra skriver här får man en otrolig press på sig. Vi har försökt i 4 månader, det låter nog som en kort tid men fy vad det känns länge. En besvikelse varje månad när mensen kommer och känslan av att det inte är lustfyllt längre utan ett måste som man helst inte vill vara med om men en 2 åring och alla vardagssysslor. 2 åringen blev till på första försöket. Sen är sambon mkt bortrest så vi prickar inte alla ägglossningar heller och när han väl kommer hem och jag har min fertila period så gör vi det bara fast vi är helt slut båda 2. Påfrestande på förhållandet. Jag önskar att jag vågade prata mer med min omgivning om det men känner att det sätter ännu mer press på mig. Sen börjar jag få lite panik för jag fyller 36 snart och känner att tiden börjar rinna ut.
Efter fyra års försök blev jag äntligen gravid. Vi stod på kö till IVF men vi lyckades otroligt nog på egen hand. Den lyckan går inte att förklara och vår långa resa glömdes bort. Nu försöker vi skaffa ett syskon och den tuffa resan och alla känslor kommer tillbaka. Det som jag upplever som värst är alla frågor, ”när kommer nästa?” och så vidare. Om de bara visste vad dessa frågor sårar.
jag ar 27 och vi har forsokt i nastan 2 ar nu utan tur. Jag har PCOS vilket gor det betydligt svarare att bli gravid. nar jag fick diagnosen sa var det som en kaftsmall.. Jag kanner mig otroligt nere ibland men forosker halla upp huvudet och tanka positivt men det ar jobbigt speciellt nar det kanns som att alla runt om kring blir gravida utan problem (kanns det som iaf).. Skont och lasa att det finns flera i samma situation, latt att kanna sig ensam i det hela <3
Känner igen mig så mycket! Är 22 år och försöker bli gravid med min sambo. I 5 månader har vi nu försökt och jag blir lika förstörd varje gång mensen kommer. Allt känns plötsligt så omöjligt.. de är så svårt att hålla hoppet uppe!
Vad bra att du skriver om detta Paula! Det är så många som verkligen lider i det tysta som behöver stöd eller höra orden från någon annan som gått igenom liknande känslor, Jag är själv en utan dom, anledningen till att man inte så gärna vill berätta är ju många men för mig är det pressen, pressen över att prestera en graviditet när folk runt om kring en vet att man försöker och kämpar. Själv har det snart gått två år sedan jag och min sambo började försöka. Många utredningar, många hormonbehandlingar, ett missfall och en jäkla lång väntan på att få gå vidare med andra behandlingsmetoder. Det som jag tycker är så himla jobbigt också är att jag är 25 och min sambo är 22, jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle behöva gå igenom detta i såhär ung ålder då jag med misstag blev gravid som tonåring trodde jag hade allt på det torra för framtida graviditeter. Det är en enormt jobbig kamp som till o med får mig att stanna hemma från jobbet ibland för det enda som hjälper är att gråta. Jag hoppas min resa snart får ett positivt slut. Tack för att du delar med dig och för att du är så jordnära och fin, Kram !
Fint skrivet! Pga min och min partners ofrivilliga barnlöshet så har jag utvecklar ngn typ av panikångest och ångest. Att man tvivlar på sig själv så pass mycket att de tillslut äter upp en innefrån. Tyvärr får vi ingen hjälp av sjukvården heller pga min vikt, tidigare sjukdom – diabetes.
Men skönt att veta att man är inte ensam i detta. Jag har känt mig så misslyckad som människa och kvinna pga detta. Hade jag inte haft min partner hade nog livet vart över helt och hållet för min del.
Du är så vacker Paula! Det tänker jag varje gång jag ser en bild på dig! Gillar din blogg!
Kram
Det är jättebra att skriva om det här ämnet, för alla tror att man bara slutar med sitt preventivmedel och ligger en gång så är man gravid. Men att du skriver att det kanske ligger någon sanning i att slappna av gör mig så jävla provocerad. Det gör mig även lite provocerad att 7 månader är ”lång tid” (även om jag respekterar er resa & all skit som hände er). Återkom när det tar över 2 år, fertilitetsutredning och tre IVF behandlingar med blod, svett & tårar för att få sitt första barn. Enligt forskning och fertilitetsläkare är det inte konstigt att det tar runt 1 år att bli gravid och det ligger ingen som helst sanning i att man ska slappna av och tänka på annat. Så snälla, lägg inte mer skuld på oss/dem som kämpar för att bli gravida. För det är oerhört sårande att få höra sådana kommentarer. Nu har jag som tur var fått min älskade dotter genom IVF, men den psykiska påfrestningen som var sitter fortfarande kvar till vissdel.
Om någon är intresserad av vår resa så har jag en egen kategori på bloggen ”Resan till graviditeten”, för jag märkte själv när vi var mitt uppe i det att det finns inte mycket information eller bloggar om det.
Känner igen mig i känslorna. Förr oss tog det nästan 2 år att ens få mig gravid och sista året använde jag ägglossningsstickor. Jag var så himla nere nästan hela tiden och kunde inte alls glädjas åt kompisar som blev med barn. Min reaktion när man fick höra det var att börja gråta och tycka att livet är orättvist. Och det är omöjligt att bara stressa av och inte tänka på det. Sexet blev som du säger att jobb och bara nåt man fick lov att göra inte alls roligt eller lustfyllt. Jag klarade inte av att ringa till vården för att ta hjälp heller.
Nu äntligen efter som sagt nästan 2 års tid av försök i princip på varje ägglossning är jag iaf gravid men är så tidigt än så kan inte riktigt glädjas åt det. Men det känns skönt iaf att veta att vi kan bli gravida. Men hoppas att det inte kommer ta lika lång tid igen om det inte går vägen nu.
Hoppas verkligen att du får behålla graviditeten och att du får en bebis? Våga hoppas, tänk att det är bättre att ha ”vart glad & lycklig i onödan” om allt går åt skogen så har du ändå vart lycklig för en stund.
Så brukar jag tänka.
Vi har ett barn. Har blivit gravid 3 gånger efter det ganska snabbt men tyvärrdätt missfall efter missfall. Fick senaste missfallet för några dagar sedan och har inte gått till läkaren. Någonstans där inne önskar man Att det ändå finns ert foster. Kanske var en tvilling som dog.. usch var i vecka 6, 7 och nu 12 och hoppas på utreda om det hittar orsak
Vi har försökt få barn i 1.5 år. Vi har haft 2 ma i vecka 12 båda gångerna har grav slutat i v 6 men utan att man vetat om d. Nu har vi försökt bli gravida i 8 månader men inget händer. Vi ska få gå utredning nu och äntligen få hjälp för att det gått såpass långtid. Innan sa dom till mig att jag behövde få ett till missfall innan jag kunde få hjälp.
Men nu har det som sagt gått såpass långtid och jag har vänt mig till en annan kommun som var verkligen trevliga och verkade förstå oss, vår oro och stress, vår längtan att bli föräldrar.
Hoppas på ett barn. ?
Hej M!
Vill bara tala om att jag och min sambo gått igenom precis som ni, två MA i vecka 12 och där grav slutat i v 6. Vi sökte hjälp och skulle börja en behandling, ngn gång där stängde jag av. De var så jobbigt med alla andra som blev gravida och alla frågade oss när vi skulle då vi var dom som varit tillsammans längst. Tror jag gav upp, skämdes över att behöva ha hjälp, kände mig misslyckad och bara gav upp. På riktigt. men då samma månad, 10 månader efter senaste grav var jag gravid igen. Och idag har jag min fantastiska son som är 5 år. Och de mest overkliga, när jag plötsligt fick ont i magen och åkte till läkaren och där kunde de se en bebis på 13 veckor . Jag åt p piller, hade knappt sex haha, ingen aning om att jag var gravid och där kom hon. Två år precis efter min son föddes. De känns overkligt och jag önskar ingen gå igenom de man gick igenom innan. Men för min del, och jag hoppar innerligt för din del också kanske de här kan sprida lite hopp i mörkret för aldrig någonsin trodde jag de här skulle hända mig. Sluta inte kämpa. Håller tummarna för er!
Jag har själv varit med om ett missfall och just du kände jag att något inte riktigt stod rätt till, jag kände mig inte gravid och några veckor senare fick jag beskedet att jag fått missfall. Det är tufft att vänta ut missfallet och känslorna svimmade liksom över, vi ville ge Lily ett syskon men just då kändes det inte rätt min kropp gav mig på något sätt svar om att detta lilla knyte inte är friskt. Nu väntar vi vårt tredje och han var inte alls planerad utan bara blev och jag ser det som att vi fick en ny chans, en mening fanns där – vi skulle få detta knyte och vi är inget annat än överlyckliga även ifall beslutet var svårt att fatta till en början. Jag tror mycket på att våga prata om det som känns jobbigt för andra, visa att man mår dåligt, visa sina känslor och uttryck så att fler kan se signaler hos människor och på så sätt hjälpa till även med en liten sak som att säga några trevlig, stöttande ord!
Jag och min granne startade en KRAMpodd och vårt första avsnitt kan man redan nu lyssna på både i ITunes, soundcloud, på hemsidan http://www.mobbningnejtack.se och podcast. Sök på Krampodden avsändare är Lisa Lange Bengtsson. Vi pratar om psykisk ohälsa och mobbning, vi har samtal med olika personer med bakgrund inom flera områden. Hoppas du kanske vill lyssna ?
Hej Paula. Tack för att du delar med dig. Som du säkert förstod innan du postade det här så är det en otrolig känslig fråga för så många som kämpar. Men snälla, sluta säg att man ska ”slappna av” och ”inte tänka på det” för det är den största myten någonsin. Det är omöjligt att inte tänka på det man önskar sig mest i hela världen. Att höra att någon fick nummer två på naturlig väg direkt efter adoption eller IVF hjälper inte att höra när man inte har fått det första än. Om det kommer ett barn då så är det för att kroppen är redo för det, inte för att jag har slutat tänka på det eller gett upp – för det kommer aldrig hända.
Jag tror att vi alla i grunden menar väl och tycker att det är lika orättvist att det inte går lika lätt för alla. Det är bara en helt gränslös smärta (som du säkert vet) och då blir det tufft att höra. Tack för en bra blogg!
Tack för att du skriver om detta! E själv på försök 8 nu varav ett var ett MA som upptäcktes i v12. Just nu tänker jag inte på något annat än om jag är fertil eller ej och det tär så mycket på en.
Väldigt bra att du tar upp detta Paula. Jag och sambon blev gravida på första försöket med nr 1. Nummer två innebar 1 års kämpande och två missfall. Med kämpande menar jag den psykiska pressen och stressen. Efter ett halvår utan att något hänt testade jag med ägglossningstest det visade sig att min ägglossning inte alls var när min app visade. Appen hade jag och sambon följt slaviskt under ett halvår. Så mitt tips. 1. Ta det lugnt, det sätter sig på hjärnan annars. 2. Köp ägglossningstest och förlita er inte på nån app. 3. Min vän har inte ägglossning, kanske har inte du det heller? Ta kontakt med din läkare det finns hjälp att få. Och sen där där med missfallen.. tänk såhär (det räddade mig) Jag blev i alla fall gravid, tre gånger! Kram till er
Tack för att du informerar oss om det Maria. Dom allra flesta vet att barn inte är en rättighet eller en självklarhet. SPECIELLT människor som har, eller har haft svårt att få barn. Men ska man sluta kämpa för det? Går det med hjälp så är väl det helt underbart? Tråkigt för dig att du är så bitter att du måste slänga det i ansiktet på människor som kämpar för att få ett barn att älska, ett barn som är otroligt önskat och som sannolikt kommer få bli en del av en familj som älskar och gör allt för hen. Hoppas du fick ut något av att slå på människor som redan mår dåligt. Tråkigt för dig om du känner att du måste ge upp drömmen om ett barn. Tack för din åsikt, men det är bara just det, DIN ÅSIKT. För vet du? I Sverige så HAR vi faktsikt rättigheten att kämpa för att få ett barn.
Fast Ida, tror inte Maria menade att pika någon. Hon har ju rätt i att det inte är en rättighet att skaffa barn. Vem som helst får skaffa barn om de så nu kan. Men alla är dock inte lämpliga. Nu vet jag inte vad man gör för att få IVF-behandlingar eller vad som krävs, men fortfarande – alla är inte lämpliga föräldrar även om man själv tycker det.
Så ta ett steg tillbaka och sätt dig ner, Ida, med din passivt aggressiva beteende.
Paulas text handlade inte någonstans om lämpliga eller olämpliga föräldrar, om svårigheter att få barn. Så det var en väldigt märklig och malplacerad kommentar av Maria att lägga, om det var så hon menade.
Själv kämpade vi i 9 månader innan vi blev gravida, tyvärr dog den bebisen i vecka 13 och jag fick missfall med hjälp av tabletter. Sen dess har det gått ett halvår, och mensen bara fortsätter komma varje månad… det är ett helvete och man ska inte stressa och inte tänka på det… hur är det ens möjligt?! Ska jag stänga av hjärnan och hjärtat?! Självklart tänker jag på det, både medvetet och undermedvetet flera ggr om dagen. Sen FI fått vårt missfall har hela 5 parkompisar blivit gravida. Det är självklart ingen tävling och givetsvis är jag så himla glad för deras skull. Men varje gång vi fått höra att ngn annan blivit gravid har min första tanke varit ”orättvist” och ”vi skulle varit före”, med andra ord helt sjuka tankar. Tur att jag har världens finaste man vid min sida i detta! Och föräldrar blir vi, en vacker dag!
Mensker trenger mensker!
Tycker det är jätte bra att du skriver om detta, det gör att man känner sig mindre ensam för det är just det man känner sig när man är där, ensam. Hur mycket ens partner försöker förstå så tror jag inte de kan, det är som du säger, man känner sig mindre kvinnlig för man inte kan bli gravid. Tyvär gick det så långt för mig att jag inte ens kunde glädjas åt andras graviditeter. Vi slutade använda skydd sommaren 2013, men hade alltid avbrutet samlag. Jag hoppades ändå att jag skulle bli gravid, jag hörde ju om såååå många som blev de trots preventivmedel, och vi var unga, jag var bara 19år. Det gick ett tag och de avbrutna samlagen blev fulländade, ingen bebis ändå. Sen sommaren 2014 började vi ha sex för jag skulle bli gravid, inte för att vi ville längre. Jag använde ägglossningstest för att få mer koll och då äntligen blev jag gravid, graviditeten slutade dock med ett tidigt missfall och dåligt omhändertagande från vården. Direkt när jag började blöda så ringde jag 1177 som bara hårt sa att det är jätte vanligt att få missfall tidigt i graviditeten och att jag skulle vänta tills jag hade tid hos MVC, ca 5 dagar senare. Då gick jag 5 dagar utan att veta om jag var gravid eller inte, ovetande om ifall mitt barn dött eller inte. Väl på MVC konstaterade bm med ett gravtest att det var missfall, sen blev jag hemskickad, ingen undersökning eller något. Fick till mig att jag bör vänta två månader innan jag försöker bli gravid igen, och under den tiden kontaktade jag själv gyn och bad om att få bli undersökt så allt såg bra ut, och att allt hade kommit ut. Efter två månader började vi aktivit försöka igen, ägglossningstest, missionären, kudde under rumpan så att sperman verkligen kunde simma in, så såg våra samlag ut. Efter ca två månader blev jag gravid igen (enligt ÄL testet hade jag ÄL på alla hjärtans dag ❤️). I november 2015 kom äntligen våran efterlängtade son, jag var då bara 21år och hade redan genomgått en sån resa. Eftersom jag följde dig på eran resa kan du nog tänka dig hur glad jag blev när du berättade att du var gravid, med min bebis i magen kunde jag äntligen glädjas åt andra igen ?
För oss tog de fyra år innan vi blev gravida. Ett år med vidriga hormonbehandlingar och 5 IVF.
Här är en med 5 års tid av totalt 8 fullgångna IVF och 2 avbrutna. De vidrigaste åren i mitt liv men samtidigt vill jag inte byta bort något utav det när jag idag tittar på vår 2åriga son. Väldigt få har en aning om hur det var att gå igenom.
Fint inlägg. Har själv genomgått tre missfall under åtta månader och visst tar psyket stryk. Men så 10 månader efter första missfallet så valde vår lilla tjej att flytta in för att stanna ?
Om jag förstått det rätt är det ytterst få som går igenom adoption som faktiskt för biobarn. Visst kan det hända men det är alltså inte så vanligt som man lätt kan tro när media visar såna där ”solskenshistorier”.
För oss tog det också 7 månader innan jag blev gravid, där och då var det hemskt, pendlade mellan hopp och förtvivlan. Till saken hör att vi tre år tidigare blivit gravida, efter en fest, lite fulla o glada och glömde skydd helt enkelt. Vi valde då en abort. När månaderna sedan gick så mådde jag bara sämre o sämre och fattade inte hur det kunde ta sån tid nu när det sist gick så fort. Jag fick för mig att aborten försvårat våra chanser. Så va det inte, och sen blev jag äntligen gravid och har världens finaste lilla kille hemma nu på 5 månader. Så här i efterhand förstår jag att 7 försök INTE är mycket men där och då var det det.
Min sambo gjorde en fin liknelse när jag var som mest förtvivlad. ”Tänk dig straffar i hockey eller fotboll, trots att du skjuter rakt på mål är det inte säkert att du sätter den direkt, du har bara en chans, ibland krävs det ett par gånger innan den sitter. Tänk på att vi endast har en chans varje månad”.
Så heja er alla där ute som försöker skaffa barn!
En grej stör jag mig på, och det är när vissa slänger fram uttrycket ”stressa inte så blir du gravid” eller ”tänk inte på det”. Det är en käftsmäll mot alla som år ut och år in kämpar för att bli gravida! Det går inte till så att vipps kan infertila/fertilitetsutmanade få fungerande spermier/ägg/vad-det-nu-är för att de slutar ”stressa och tänka på det”.
Vi har försökt i över två år. Har inte lyckats få till ens ett barn. Min man är 35 och jag 32. IVF karusellen är inte lätt. Skulle göra vad som helst för att få bli gravid om så bara en endaste gång.
Folk måste även inse att det inte är en rättighet att få barn.
Maria: folk måste även inse att de borde hålla käften ibland!
Men Maria har ju rätt! Det är ingen rättighet att skaffa barn. Tror liksom inte heller att det är en pik mot Paula och Hugo och deras föräldraskap.
mARIA:Det är inte heller en rättighet att vara frisk men visst vill man vara det?