Hur blir reaktionen egentligen när man får reda på att man är gravid?
Jag kan tänka mig att pluset på gravtestet är lyckans besked om man planerar att skaffa barn. Men i mitt fall då, där barn var så långt bort. Barn var ingenting jag hade tänkt skaffa inom dom närmsta 5 åren, och idag sitter jag här och drömmer om att snart kunna ge mitt ofödda barn ett syskon. Livet har en plan för oss alla, livet ger oss val men i slutändan tror jag på ödet.
Tillbaka till hur min graviditets resa började. Jag blev livrädd och började gråta. Jag tyckte att det kändes som att det var en alien som låg i magen. Mina första tankar gick i att göra en abort just för att gaviditet låg så långt borta för mig. Jag var inne på främmande mark och såg inte alls hur jag skulle kunna få ett barn att gå ihop med min vardag. Jag hade precis börjat jobba på ett nytt jobb där jag faktiskt såg mig själv ha en framtid. Friheten jag var van vid att ha var jag inte säker på om jag ville ge upp. Min sociala krets har aldrig varit ett problem. Jag visste redan innan jag talade om för familjen att jag var gravid att dom skulle stötta mig till 100 %. Jag visste till och med att Hugo ville ha barn i en snarare framtid än vad jag hade tänkt.
Jag började värdera mitt liv och såg över hur dom olika punkterna såg ut just för mig. Hur min ekonomi såg ut tillsammans med Hugos, hur vi bor, vad vår kommun har för skolor och dagis, hur familjerna skulle ställa sig i att jag var gravid(som sagt, visste att dom skulle stötta oss) hur vännerna skulle ta att mitt liv förändrades och så vidare. Jag och Hugo hade det faktiskt bra och vi hade alla förutsättningar för att skaffa barn.
Det tog längre tid för mig att komma fram till beslutet att behålla barnet än vad det gjorde för Hugo. Jag vet inte hur jag skulle resonera om det vore så att Hugo hade ställt sig på tvären och inte alls hade velat behålla bebben som jag vet händer många tjejer. Hugos vilja gjorde mig säker samtidigt som kärleken till mitt lilla frö i magen bara blev starkare för varje dag som gick. Min oplanerade graviditet satte perspektiv på mitt liv och det fick mig att inse att jag faktiskt är kapabel till att bli mamma i en ung ålder. Allt som jag först såg som hinder omvandlades snabbt till min fördel och idag ser jag inte mig själv utan vårt barn som just nu ligger i min mage. Jag har förändrats de senaste månaderna till det bättre. Både i min levnadstillvaro men även i min tankegång. Allt jag gör är att förbereda inför barnets ankomst. När jag tänker på framtiden anpassar jag mig efter barnets bästa. Jag ville flytta in till stan men nu när vi ska ha barn vill jag stanna kvar i Hägerstens kommun för att jag vet att det finns bra skolor och dagis här.
Det är ett stort beslut att ta om två ska bli tre. Jag förstår att man kan känna sig stressad över att t.ex. ha en dålig ekonomi som småbarnsförälder. Jag tror inte att barnet bryr sig om hon eller han äter felix köttbullar eller hemmagjorda köttbullar. Jag tror att alla klarar av att uppfostra ett barn bara man har kärlek och lyckan över barnet. Det kommer bli tufft att bli småbarnsförälder för första gången, det kommer ta kål på mig att inte få sova på nätterna. Jag kommer bråka med Hugo för att jag känner mig stressad och utbränd. Men jag vet redan nu att allt kommer att vara värt det för jag älskar redan mitt barn. Jag älskar Hugo av hela mitt hjärta och jag vet att han kommer ställa upp för mig och hjälpa mig. Jag står och väntar på att min resa genom berg och dal banan ska börja. Jag är stolt och glad över att jag vågade ta beslutet att behålla barnet tillsammans med Hugo, jag tror på oss och jag tror att vårt barn kommer att få det finfint med oss.
Jag kommer att älska dig precis på det sättet som min mamma älskar mig
Hei Paula!
Har følgt Hugo sin blogg i ganske mange år, og jeg blir så utrolig glad når jeg leser bloggen din! Du er så oppegående, voksen og fantastisk flott! Du kommer til å bli en nydelig mor! Jeg blir også så glad når jeg leser om deg og hugo, for det høres ut som om dere bare vet at det er rett! Og uansett hvor kort tid det tok før du ble gravid, så tror jeg at dere kommer til å holde sammen hele livet! Heldig liten unge som kommer til å få så fantastiske foreldre 🙂
God jul til dere begge, gleder meg til å følge utviklingen til lille nurket!
Vad vackert skrivet 🙂 lycka till!
ibland känns det som att du bara VILL vara den där duktiga flickan som tycker och tänker överdrivet moraliskt och passande, för att folk ska gilla dig. säger inte att det är så men det är intrycket jag får av dig av att bara läsa din blogg.. för jag har träffat på den typen av människor förr flera gånger, ska verka så duktiga och moraliska inför alla för att få en bra stämpel.. fattar att du anstränger dig eftersom man i bloggbranschen annars lätt får massa olika rykten och stämplar. du känns äkta men ändå inte till 100% som du faktiskt säger att du är i bloggen. men vad vet jag? bara känslan jag fått. en annan sak jag tycker är att du jämt skriver på ett egoistiskt sätt.. typ ”allt handlar om mig” och ja det är ju faktiskt din blogg och ditt liv. men som en mening i detta inlägg så väljer du att skriva: ”jag vet att hugo hjälper MIG” istället för ”vi hjälper varandra” när det handlar om ett delat ansvar, förstår du? du kanske alltid stått i centrum i ditt liv och då blir det ju lätt dom tankebanorna, automatiskt. eftersom jag inte vet nåt om din bakgrund är det klart jag får förutfattade meningar, som precis alla dina andra läsare så rätta mig gärna om jag har fel 😉
Paula du är så söt..Så underbart skrivet. Du kommer bli en fantastisk mamma! Må gud stärka dig!
Har själv växt upp med en ensamstående mamma och vi har alltid haft det rätt kämpigt med ekonomin, så jo.. barn bryr sig visst ifall de får ”felix köttbullar eller hemmagjorda köttbullar”…
Kan inget annat än att hålla med det Sanna har skrivit.
Jag tyckte din text var jätte fin!
’sofia’, jag tror det helt och håller beror på föräldern! Min mamma hade det kämpigt när hon var ensam med mig och min bror och vi brydde oss absolut inte om vi fick ”felix köttbullar eller hemmagjorda köttbullar”, vår mamma älskade oss och prioriterade oss alltid i första hand och det räckte och blev över för oss! Hon gjorde alltid det bästa av situationen och vi kände aldrig att vi saknade något!
Jätte bra skrivet SANNA! Skulle precis skriva en liknande kommentar. Paula, sluta vara så självisk och egoistisk. Punkt. Adjö.
Tycker att människor som ”Sanna” är bara sorliga. Paula berättar detts ur sitt perspektiv,och om hon är egoistisk har du inget med att göra för.som du säger du känner inte henne..och har inte dina föräldrar lärt dig att man inte ska dömma folk innan man lärt känna de? Stackars dig. Paula du är bäst:)
Snacka inte om mina eller ”sannas” föräldrar fattar du?? Har inte dina föräldrar lärt dig att inte peka ut eller prata om andra människor? Bitch
Till ..,.. :
Vad gjorde du precis? BITCH
Precis? nej nej inte precis utan Har gjort det enda sen från början och stör mig inte alls på det. Men om du ska leka smart här och kommentera att mina föräldrar inte uppfostrat mig väl, då kan du fan ta mig ta tillbaka dina äckliga svettiga kommentarer och dra härifrån för din ”påhoppande” kommentar var minst lika påhoppande som min. Fast skillnaden här e att jag e medveten om vad jag kommenterar, medans du själv sitter och snackar om hur dåligt mina föräldrar har uppfostrat mig. Min kommentar var riktad åt PAULA! Har du inget annat för dig gå kamma dig själv eller något, för mina föräldrar ska du ABSOLUT INTE SNACKA OM!!!!
Precis så som du tar åt dig,gör paula kanske också. Och jag är myckeyt väl medveten om det jag kommenterat. Sen var kommentaren riktad åt sanna occh inte dig ”….,..”. Sen kan du ta gärna och läsa om min kommentar för hat inte ens nämnt om dina föräldrars uppfostran,utan att du verkar inte ha lärt dig att man inte ska dömma människor utifrån hur de ser ut o vara innan du lärt känna de!! BITCH
Hejsan Paula,
Jag älskar din blogg och följer den varje dag!
Hur mycket vikt gick du upp de första 12 veckorna? Märkte du av viktökningen eller känner du att kroppen hinner vänja sig?
Har du något tips hur man ska bära sig åt för att minska antalet bristningar man lär få om man är gravid? Jag har hört om krämer men funkar de verkligen? De låter lixom enkelt för att vara sant.. :S
tack för en bra blogg!!
kram
Jag känner igen mig så himla mycket i texten, känns nästan som att det är jag som har skrivit den. Jag blev också jätterädd och började gråta när jag fick reda på att jag var gravid, och som du säger så kändes det mer som att man hade en alien i magen än en bebis. Speciellt när dom på BVC sa ”Den har växt” till mig när det var dags för att mäta magen. Och idag så sitter jag här med min underbara lilla Ebba, även fast jag inte trodde att jag skulle ha barn redan nu. Men det är solklart mer fördelar, skulle aldrig klara mig utan min plutt. Visst kan man sakna friheten man hade innan ibland, men man överlever ju och det kommer komma tider till det. Jag tror att ni kommer att klara det galant, precis som vi. Med lite kärlek klarar man allt, som jag brukar säga. Du verkar vara en jättefin tjej, Paula!
Vill bara visa min uppskattning för hur ärligt och ”naket” du skriver. Jag befann mig i exakt samma situation i somras och känner igen så mycket av det du skriver. Dock valde jag och min kille den andra vägen framförallt till följd av praktiska omständigheter som ex. dem du tog upp. Längtar och hoppas på att i framtiden kunna få uppleva de känslorna du verkar ha nu, det verkar otroligt. Lycka till <3
Paula läs det här inlägget! 🙂 tror det kommer få dig att må lite bättre! Puss fina du.