Jag står och vaggar Leonore i vagnen när jag ser Hugo komma rusande till våra platser. Jag hör inte vad han säger, men jag ser bara att farmor Fia flyger upp och rusar iväg med Hugo.
Det vände sig i magen. Det kändes som att luften försvann för jag förstod att det måste handla om Molly. Farfar tog över vagnen och jag sprang efter.
”Molly är försvunnen”. Vi ropade, letade, bad om hjälp från personalen på vattenlandet, föräldrar hjälpte till, vi hade dialog med informationen. Vår diamant, vår finaste skatt, vårt hjärta var borta. I 15 minuter målade jag upp bilder.
Usch vad jag grät. Allt jag ville var att ha henne i min famn och känna att hon är i trygghet. Det gjorde ont i mig att veta att hon var ensam, rädd och ledsen. Molly fick hjälp, hon blev tagen till informationen och dom skulle precis ropa ut hennes namn när Hugo kom dit. Gråtandes tog han emot henne och det vart kramkalas.
Molly ville inte följa med upp ur lekpoolen. Hugo ville att hon skulle med till våra platser. ”Nu går jag” och så vände han ryggen en sekund. En sekund. Den sekunden såg Molly som lek. Hon stack, Hugo blev kvar och så tappades hon bort. Det går så fruktansvärt fort och vi som alltid är med just för att båda våra barn är så himla orädda av sig.
Tack gode Gud för att det gick bra. Tack för att Molly fick hjälp och för att hon var oskadd. Skärrad och ledsen men hon fick också lära sig en läxa att inte sticka iväg. Eftermiddagen som kvarstod på vattenlandet? Då höll vi hand ❤
Nämen fy så hemskt! Förstår att det var obehagliga minuter.
Och dom små busungarna förstår ju inte allvaret… Men skönt att allt gick bra ?
Du skriver så himla bra Paula, du borde skriva en bok..! (om vilket ämne du vill egentligen, det är själva sättet du skriver på som är så fängslande på något sätt) Och vilken tur att allt gick bra! <3
Alltså fy vad jobbigt det var att läsa ditt inlägg. Detta är min absolut största mardröm enda sedan mitt första barn föddes. Jag var till och med rädd för att någon skulle kidnappa min bebis i vagnen om jag inte höll ett öga på honom hela tiden. På vår gata försvann ett barn denna sommarn. Han var borta i flera timmar innan han hittades och det var poliser här som visade bild på barnet och letade i området. Jag såg aldrig bilden men jag fick en beskrivning på hur barnet såg ut och åkte ut och letade efter pojken. Han kom hem oskadd tillslut efter att ha varit hemma hos en kompis. Efter detta rekommenderade jag vår mobil-och-gps-klocka till våra grannar för att dom skulle slippa sådana här händelser i framtiden. Det är ju en billig peng jämfört med det man har att förlora:
http://pasmallen.nu/mobilklocka-med-gps-for-barn/
Fy fan vilken upplevelse, min värsta mardröm, skönt att allt slutade väl ändå. Vår äldsta (samma ålder som er M) är så vild av sig så vi har varit tvungna att ha stenkoll på henne, och vi känner väl till den där sekunden man tittar bort så händer allt möjligt. Tack o lov har något liknande inte hänt oss, för herregud vad hon härdat oss! Men tyvärr kan det hända vem som helst, den där sekunden..
Vilken klump i magen jag fick när jag läste detta och ögonen tårades. Usch vilka hemska minuter för er alla. Skönt att allt gick bra.
Min absolut största skräck kan jag säga, jag kan absolut tänka mig hur du mådde och de tankar som for i huvudet på dig. Hemskt och vidrigt och jag är så glad att allt gick bra, att hon var oskadd. <3
Hemska tanke. Min lillebror försvann på en klädaffär en gång när han var 2-3 år och jag 17-18. Han övar med mig i provhytten när jag provade jeans sen kröp han ut under skynket och var helt borta. Letade en evighet fråga alla ja såg , ut på gatorna åt alla håll, ropade, grät, kunde (å vågade inte ringa mamma) som var på läkarbesök. Efter vad som kändes som en evighet titta han ut under ett bord med kläder som hade ett skynke över sig och frågade Daisy, varför gråter du och då grät jag av lycka istället. Tur de gick bra med Molly ?
Åhhh (gråt och klump i magen) Påminn varandra att inte skylla på någon, så lätt hänt i sådana situationer. På Ica maxi stack min 3.5 åring, alltså löpte, i löningstider (fullsmockat) hon har diabetes typ 1 och jag såg också ALLA bilder och senarios framför mig. PANIK, hon var borta Max 5 min men oj vad arg ledsen och rädd man var när man såg henne. Åh! Fy!!!
En förälders mardröm. Började nästan gråta när jag läste att hugo kom till receptionen och hon var där. Så himla himla viktig att vi vuxna tar ansvar och hjälper barn som ser vilsna ut. Det är så lätt hänt att dom testar vingarna lite och fy, det knyter sig i magen på mig bara av tanken. Min dotte tförsvanm i en butik en gång. Högst 5 minuter men fy va jag han tänka mycket. Sthlm gått ut? Blivit påkörd? Gråter hon? Kommer jag aldrig hitta henne? Hon stod och tittade på en tvål. Helt obrydd. Men vi har pratat mycket om händelsen.
Jag känner igen den känslan..
Min dotter är något av en ”runner” hon springer iväg så fort hon får chansen. Jag var exakt likadan när jag var liten så min mamma var tvungen att ha koppel på mig,haha!
När vi var på Kolmården nyss så satt jag och åt frukost med min dotter, precis bredvid buffen. Jag skulle bara ta mjölk till kaffet och vände mig om 1 sek och hon var borta! Hittade henne igen efter bara 5-6 min men paniken och jag grät också.
Vände sig i magen på mig när jag läste inledningen. Var med om samma sak i våras. Var ute på promenad med sonen som är född samtidigt som Molly och vår bebis. Han ville gå på en skogsstig parallellt med gångvägen, vi har gått där många gånger men han har aldrig gått där själv, men jag tänkte att jo jag ser honom hela tiden så det går. Så kommer ett gransnår på kanske 6 meter brett, ungen går in bakom på stigen…ut kommer ingen…jag ropar och ropar men inget svar, lämnar barnvagnen vid kanten och går in, inget barn. Då kom paniken! Fy fan för den paniken. Hysteriskt samtal till 112 och make. Efter 20 lååånga minuter hittades han av en förbipasserande precis innan polisen kom till samma plats, en bra bit ifrån mig. Han hade gått vidare på stigen i tro om att möta mig där stigen och vägen möts, jag måste ha missat honom den sekunden han gick ut ur gransnåret. Vi fick oss ett gott skratt avslutande då vi insåg att maken kommit i bilen från kontoret, i endast strumpor ? Händelsen har satt sig djupt hos oss båda, det positiva är nu att han håller sig i närheten hela tiden och är väldigt noggrann med att hålla koll så jag ser honom. Vad skönt att det gick bra för er med! Riktigt otäckt, och paniken går inte att beskriva.
Men lilla älskling!!! Jag gråter !! Gd. Sd hemskt! N vilken tur att ni hittade henne. !
Usch, värsta mardrömmen! Tur att det gick bra ?
Åh Gud börjar typ lipa när jag läser.. En förälders värsta mardröm. Så skönt att ni hittade henne oskadd ?
Var med om ett sådant scenario nu under sommaren med, med äldsta barnet då med. Borta i 30 minuter. Övermycket folk just där med. Hon gick själv upp på en scen och sa att hon inte kunde hitta sin mamma. ❤️ 4 år gammal.
Usch vad hemskt! Tur att hon hittades oskadd.