Jag har en ängslig sida hos mig själv. Så länge som jag kan minnas har jag haft framtidsångest. Det är precis som att jag hela tiden letar efter nödutgångar. Säkrar upp både en b och en c plan.
Hugo är helt åt det andra hållet och oroar sig aldrig för framtiden. Det har varit både utvecklande och svårt att leva med honom men mesta dels utvecklande. Det var värre när jag var yngre och det var riktigt tufft i vår första graviditet med Molly.
Min framtidsångest handlar aldrig om hur jag är som person och hur mina relationer ser ut utan det har handlat om det praktiska. Jobb, boende och utbildning. Jag är tacksam för att Hugo introducerade mig för en rolig bransch. Annars hade jag nog aldrig fått upp ögonen för marknadsföring, sociala medier, skrivande och PR.
Jag är taggad på att söka in till Berghs. Där får jag täcka upp mitt behov av att studera. Jag mår bra av att få lära mig saker. Är det jag som blivit tant över en natt eller verkar det här med matlagningskurser sjukt kul? Tänk en italiensk eller en med endast vegetarisk mat.
Framtidsångest är något som alltid kommer ligga där och spöka hos mig men jag väljer att inte låta den ta över. Jag väljer också att fokusera på nuet och vågar lita på mig själv att vi kommer att göra dom val som får livet att lösa sig.
Någon annan som har dragits med framtidsångest? Vad är dina bästa tips för att lära sig att leva med den?
Jag slår nog allas ångest här. Ni har ju allt!
Jag är 30, bor hos mamma o pappa igen eftersom jag inte har poäng eller fast anställning till att hyra lgh. Går på timmar, singel och barnlös.
Jag vet att jag lä börja skaffa fast an. Men det är inte bara o bara. Sen lgh för att kunna hitta en pojkvän och sen kanske barn. Men jag har fastnat i jobbträsket och inget blir bra. Framtidsångest? Livsångest. Hela livet är en ångest! Jag trodde jag skulle ha allt vid den här åldern. Men här sitter kag och allt ser bara mörkt ut.
Framtidsångest mixat med katastroftankar och rädsla för att bli ensam! Vidrigt! I bland mer och i bland mindre. (Oftast mer vid pms)
Ångest Deluxe. Vart gravid med min Äldsta dotter när jag var 18 och min sambo 19.Vi hann precis ta studenten. Idag har vi kommit längre jag har lång vik och min sambo har fått ett fast jobb det tog oss 3-4 år att börja känna oss säkrare ekonomiskt utan behöva tänka om man får ett vik som täcker en levnadslön. Nu har vi ett till barn, sambon börjat med körkort. Nästan betalat av lägenheten och när våran dotter fyllde 4 åkte vi på våran första familje semester. Har alltid ångest för det känns som man mest står och trampar på samma ställe och inget händer. Kram sara
Hej Paula. Jag har alltid velat ha barn men har på sista tiden när man varit barnvakt börjat oroa mig över om man orkar. Jises vad vissa barn inte är fostrade. Ligga på golvet när man ska äta lunch, gapa osv. Jag vill bara gå därifrån då jag får smått panik över barn som inte kan sitta still när man äter eller kollar tv trots en ålder på 4-5 år. Man är helt slut efter en helg av enbart försökt pussla ihop dagarna så smidigt som möjligt.
Blir det annat med ens egna? Jag är mer osäker på om jag skulle klara av att ha ett eget barn dagarna långa. I övrigt gillar jag barn men när det icke uppfostrade beteendet kommer blir jag bara irriterad inom mig
Känner du så kanske du ska hoppa barn 🙂 det där händer. Med alla välmående barn & det är tufft och mycket pusslande under ”hundåren” (alla haha). Man älskar ju sina egna barn och har förståelse på ett annat sätt men – alla måste ju inte skaffa barn 🙂 det är starkare och mer modigt att låta bli om man inte känner att man helt vill. Lycka till
Jag vill ha barn! Pusslandet är minsta problemet. Jag pratar mer om beteende jag kan se vissa barn har där de inte uppfostrade. Skriker, springer iväg, tjafsar osv.
Blir aldrig ni med barn trötta och känner att ni bara vill vara ifred? Alla verkar tycka att det är en dans på rosor med barn. Därför jag funderar om jag har samma känsla kring ansträngande barn som andra.
Jag har ångest för framtiden och är orolig, i samband med en 30års kris. Fyller 30 om 2 veckor och jag försöker lugna ner mig men jag trodde att när jag väl fyller 30 så skulle allt vara klart, jag skulle vara gift, ha barn, hus, fast jobb osv.
Jag ska inte klaga för jag har allt jag vill ha egentligen. Jag vart ung mamma så min dotter är 9 år. Är inte ihop med hennes pappa men har ett fantastiskt förhållande med en ny sen 6 år tillbaka och vi är förlovade. Vi bor i en fin lägenhet. Trivs jätte bra på jobbet. Ett långvik så det är ”bara” en fast tjänst som saknas.
Men ändå kommer ångesten smygandes ibland och stress över framtiden.
Ska försöka släppa den stressen och leva i nuet istället!
Jag kopierar detta från ett inlägg på Petra Tungårdens blogg – om vad jag har ångest över:
Allt och ingenting – min inre hälsa. Varför det ska vara så svårt att må bra inombords med det bagaget jag har. Ständigt detta ältande och bärandet på ångesten:
Att jag påverkas mer av min omgivning och hålls tillbaka från att kunna leva mitt liv som jag vill, på grund av att jag låter andra påverka och hålla tillbaka mig. Varje gång jag misslyckas med ett träningspass eller att inte kunna behålla ett jobb, att jag inte kan prestera över 100% utan bara efter mina förutsättningar/på min nivå. Ständigt vara otillräcklig i andras ögon. Vare sig det gäller arbete eller killar, förhållande.
Varför kan jag inte få finna en plats i samhället som alla andra och hitta människor som älskar mig för den jag är, i stället för den jag borde vara.
Att det jobb som jag vill jobba med inte direkt finns i samhället – alla andra arbeten känns inte som ”mig”. Att jag är tvungen att ta något bara för att: det är det man förväntas att göra det, försörja sig, jobba i ett högt tempo. Trots att jag inte har kapacitet att göra det utan arbeta efter mina förutsättningar.
Vilket för med sig ångest över ekonomin – kan inte resa, flytta hemifrån eller uppfylla dom drömmar/mål jag verkligen har inombords.
Ja, jag har grov framtidsångest. Jag har ingen utbildning förutom gymnasieutbildning och kämpar dagligen med att få ett fast jobb. Min sambo har ett fast jobb och jag känner att jag bromsar upp våra liv då det är på grund av mig som vi inte kan köpa hus och skaffa barn fastän vi är grymt sugen på det.
Framtidsångest lider jag av JA. Just vad gäller yrkesval osv. Mitt tips är att försöka tänka att man gör de val som passar in i livet i olika skeden. Att allt sker av en anledning liksom. Och att om man vill något tillräckligt mycket och tänker på det ofta till och från, då ska man köra på det spåret och testa. Hoppas du kommer in på Berghs! Kram Emma
Har brutal framtidsångest. Har planerat hela mitt liv efter en lista sen jag var liten i åldrar. Nu har jag nyss sagt upp mig och sambon fick sparken igår utan anledning. Här sitter vi i min lilla etta och inser att framtiden är så jäkla långt borta. Tanken av att kunna flytta, gifta oss, skaffa barn någonsin bo i hus osv känns bortblåst. Ska börja gå i kbt för att på någon nivå kunna acceptera verkligheten. Ni verkar ärligt rätt lyckligt lottade. Är typ fett unga har två barn, hus, bil osv bra jobn båda två. Ekonomi så ni kan leva månaden ut. Det har inte vi 🙁 jag har ändå pluggat marknadsföring i två år som inte ledde till jobb.
Pluggar du inte till sjuksyster ?
Trevlig helg!
Ständigt! Jag kämpar med vad jag vill bli när jag ”blir stor”. Jag är gift, småbarnsmamma och driver företag med min man. Men det är hans dröm vi arbetar med. Jag försöker tala mig själv tillrätta och säga att jag inte ens är 30år! Jag har tid. Jag behöver inte känna mig stressad. Just nu är barnen och familjen viktigast.
Så skönt att läsa att jag inte är ensam om det.jag är precis likadan om inte värre.Önskar också tips?
Jag känner verkligen igen mig, har alltid haft framtidsångest. Jag är 25 år, färdig sjuksköterska efter jul, är singel och har ingen aning om var jag vill bo när jag är klar. Riktigt framtidsångest! Men man vet ju att allt löser sig tillslut, även om det känns jobbigt. Jag har tyvärr inga tips på hur man kan lära sig leva med den, hade nog behövt lite tips själv. Ville bara skriva att jag känner igen mig. <3
Hej Paula!
Jag har framtidsångest hela tiden vilket tyvärr gör att man har svårt att njuta av nuet. Men tycker ändå det blivit bättre sen jag fick min son i dec-15.
Jag jobbar med italienska matlagningskurser i Stockholm, inte tantigt alls utan världens trevligaste grej! Då är jag ändå 24 och tycker det ? Skriv till mig om du är intresserad av att veta mer om de! Kram
Jag! Men jag har mest ångest för det finns så många val! Vilket jobb man ska välja, vilka länder man ska bo i, länder att besöka, hur man ska investera sina pengar och hur man ska slösa dem på bästa sätt 🙂 Min man är från Brasilien så vi pratar om att flytta till Brasilien eller Portugal några år, det låter å ena sidan som världens äventyr samtidigt som det är läskigt!! Men jag är också yolo, litar på att man inte ångrar det man provar på! Gjorde min första tatuering här om veckan, har velat göra en länge men aldrig vågat. Nu så, YOLO!
Drabbas av det också. Nästan dagligen. Det har gjort att jag upplever stress ofta. Jag vill alltid försäkra mig i saker o ting, främst för barnen. Om detta händer så gör vi så o så…osv. Obehagligt att behöva tänka så, det har blivit värre efter att fått läsa om det som händer i världen.
Jag har tvärtom, framtidsångest gällande relationer men inte över jobb och studier. Pluggar till jurist vilket jag brinner för, så jag kan knappt vänta på att få börja jobba. Däremot relationer och välmående, är rädd att jag om 10 år ska tycka att jag ”slösat” bort livet pga ångest, feghet osv. Är också rädd för break ups, skilsmässor osv eftersom det är så vanligt nu för tiden. Tror inte riktigt på livslånga kärleksfulla relationer av någon anledning