Min positivitet är en stor del av min personlighet. Det har alltid varit en stor del av mig. Lätt till skratt, lättsam och optimistisk.
”Det ordnar sig alltid”. ”Kämpa lite hårdare så löser det sig”. Alltid försöka hitta svar- men jag har lärt mig att det inte alltid går. Min syn och mitt positiva tankesätt kan inte alltid ge svar och lösningar.
Livet är hårt. Livet är orättvist. Jag ifrågasätter meningen. Man blir överkörd, man orienterar sig genom en livskamp genom hela livet. I perioder är det enkelt, i perioder är det tufft.
Jag har lärt mig att se saker och ting mer realistiskt och jag har blivit ödmjuk till att det kanske inte ordnar sig varje gång trots att man kämpar lite hårdare.
I mitt sätt att lyssna har jag alltid försökt peppa och omvandla problem. Aldrig kunnat acceptera tyngden i ett dilemma/problem. Jag har förstått i efterhand att jag har varit världens sämsta lyssnare och lyssnar idag på ett annat sätt. Jag lyssnar lyhört men tyst. Ser till att berättaren istället får föra sin story ist för att jag ska komma med lösningar på precis allt.
Det är spännande att ifrågasätta sig själv men framför allt utvecklande. Tänk att man kan bilda sig så många olika typer av uppfattningar om en själv flera gånger om. Jag vill bli mer öppen för vem jag är och vad jag tycker och tänker. Det är kul att ifrågasätta sig själv.
-Har du ändrat uppfattning om saker och ting genom livet? Har du insett att positivitet inte alltid är så positivt?
Jag skriver för jag hoppas kunna få svar hur du gjorde. Hur din familj, vänner mm tog allt när det var dig det hände. Missfall.
Jag är 23 år, man tänker att ens kropp ska funka och att de ska gå. Vi kämpade o kämpade och tillslut blev jag gravid. Det var dom bästa 6 veckorna i mitt liv. Sen tog de ifrån mig. Jag jobbar och känner hur de blir blött o springer på toa. När jag såg allt fick jag panik. Jag förstod var de va som hände även om jag inte ville inse det. När vården sen kunde bekräfta att de va missfall var de som att jag gick sönder. Kanske inte utåt men min insida… snart 7 månader sedan och jag har försökt bli gravid för jag tänkte de skulle läka design en gång gått sönder.. Men än lyser de med sin frånvaro… så fort jag försöker prata med mina vänner blir jag tystad. Jag behöver prata men det blir axelryck från olika håll, vissa suckar och min bästa kompis avbryter mig mitt i meningarna och börja prata om annat. Så jag har aldrig fått berätta hur jag känner mig eller vad detta faktiskt gjort mot mig.. jag känner mig sviken och kan inte hantera de själv ordentligt. Känner mig som en människa med mask. Stort leende men på insidan gråter jag. Hur gjorde du för att orka? Tack för fin blogg ❤️
Jag har alltid oroat mig över saker och sen varit väldigt snäll och konflikträdd, jag ville inte stöta mig med någon. Med tiden har jag förstått att det är omöjligt och att vissa konflikter måste tas. Jag övar på det och har insett att alla måste inte gilla mig. En skön känsla som gör mig mer len inombords. Ens bagage/erfarenheter gör en oftast ödmjuk mot livet och i möten med andra människor, jag tycker synd om personer som aldrig varit med om stora motgångar, å andra sidan är vi olika bra på att dölja våra svårigheter.
Jag har varit dendär ”gå o springa o skratta lite” typen om någon berättar om sin depression. Jag trodde inte på depression eller antidepressiva mediciner. Det är ju liksom normalt att vara lite ledsen. I somras råkade jag ut för att min första, efterlängtade graviditet ledde till ett missfall, och detta ledde till en serie av andra olyckliga händelser. Jag saknade all glädje i somras, och hamnade in i en sinnesstämning där jag inte hade känslor. Jag var varken glad eller ledsen, jag bara vandra i dimma. Med hösten har jag börjat få fotfäste och glädje tillbaka, men jag är också 1000 gånger mer ödmjuk och förstående än den jag var för ett halft år sedan. Hoppas jag snart också får bli en mamma, en mamma med en liten smula mer visdom än den mamma hon hade varit <3
Den här texten hade kunnat vara från mig!!! Tänkte skriva nästan exakt samma sak alldeles nyss!