Jag tycker att det är sjukt intressant det här med könsroller och framför allt uppdelningen hemma. Det är som att jag och Hugo har två helt olika typer av ögon. Jag ser saker inte han ser, och han ser saker som inte jag ser. Varför är det så?
Det är inte så att vi har gått och bestämt att ”vi ska ha det superduper traditionellt hemma” utan vi strävar efter att bli jämställda.
Ska jag berätta vad det värsta med att bo med en annan människa är? Du som fortfarande bor ensam bör njuta av: Att slippa tjata. Jag hatar mig själv för mitt tjat, det är ingen som jag faktiskt vill vara. Jag hade dött om någon tjatade på mig som jag tjatar på Hugo.
Då ska jag också berätta att jag har försökt med olika taktiker. Inte tjatat, tänkt att han upptäcker snart själv, han upptäcker aldrig, ingenting händer, jag börjar försöka pika, ingen reaktion, jag berättar, inget att bry sig om och till slut ett tjafs om sysslor och kommunikation. Det handlar just om det här med olika typer av ögon. Vi ser olika saker samtidigt som vi båda måste kunna kräva saker av varandra för ett fungerande liv.
Lyssnade du på veckans podd? Där pratar vi just om det här med förväntningar, mitt duktighetskomplex, sysslor och fördelning.
För att lyssna via iTunes klicka HÄR.
För att lyssna via acast klicka HÄR.
Jag vet helt ärligt inte vad vi ska göra. Hur jag ska jobba bort känslan över att behöva vara en hök hemma med koll i alla vråar. Det är inte det att vi inte har det bra- vi har ett superliv med superrelationer. Vi är starka, men detta är återkommande för oss. Det känns som att jag hela tiden gör lite mer i vad det än är. Och detta känns igen hos mina vänner som också har sambo och barn.
-En del i mig orkar liksom inte- det får väl bara vara såhär då.
-Den andra säger att det är inte den här bilden som jag vill att vi ska förmedla till våra kids- att vi måste anstränga oss.
Hur gör ni? Vad är de bästa tipsen för ett jämnlikt hem? Så tacksam för tips när min egen inspiration är på noll!
Mitt tips är ett (städ)schema! Kände att jag gjorde mer på daglig basis medan min sambo kunde hugga i ordentligt då och då (med följd att jag fick dåligt samvete då hans ”insatser” syntes mer tydligt – obefogat och tröttsamt). Vi skrev ned alla sysslor och hur ofta de behöver göras och gjorde sedan en fördelning som vi var överens om. När vi har utfört vår syssla prickar vi av den på schemat! Det syns vem som gör vad och ingen behöver ha dåligt samvete för att en ligger på soffan när den andra ex dammsuger (för det är hens uppgift). Rekommenderas 🙂
Jag lyssnade på podden idag när jag promenerade ute med vagnen. Ville typ kasta mig in hemma hos er och försöka medla och hjälpa att förmedla hur jag tolkade det ni ville ha sagt till varandra. Du Paula pratade om att du inte upplever att Hugo har krav på dig på samma sätt som du har på honom och det visar sig genom tjat. Där tänker jag att det nog har med att göra lite att du (och många andra mammor) vill skapa det bästa för barnen hela tiden. Du nämnde tomten som ett exempel (tänkte då jultomten och inte gräs-tomten) och då har du en avancerad bild av den tillställningen i ditt huvud och för att uppnå det behövs det förberedas. När den målbilden inte uppnås känner du (och många mammor) att det inte blev bra nog, eller att det kunde bli bättre, barnen kunde haft roligare och skapat ett bättre minne av stunden. Hugo där emot (och många pappor) har inte en lika avancerad bild i huvudet och kan bli nöjda helt så som det blir utan minsta förberedelse. Det är väl där det krockar. Jag tolkade det som att Hugo ville få fram att du (och många mammor) behöver skala ner sina bilder av olika event och kanske speciellt du som gärna skapar EXTRA avancerade bilder i huvudet av någonting, därför att ett event BLIR bra ändå och ALLA händelser behöver inte vara på topp. Det handlar alltså lite om att släppa kontrollen över alla situationer också och precis som du skrev tidigare i veckan tror jag – att barnen hittar lek och varandra i tråkiga stunder hemma – så behöver de kanske inte alltid att allt ska vara på topp ?
Tänker att du också kanske sätter en ribba som DE sen kommer försöka toppa när de själva får barn och när allt de upplever blir fantastiskt så är det ju möjligt att de sätter ännu mer press på sig än du gör nu. Hoppas mina tankar kom fram på ett förståeligt sätt. Tycker ni har en rolig podd. Den enda jag lyssnat på ?
Jag har Adhd och gick en kurs om detta med min sambo. Att jag helt enkelt inte ser. Så vi bestämde var gränsen går för stök ihop 🙂 sen har jag en städperiod mellan söndag morgon och måndag kväll. Jag får städa när jag vill men någon gång då. Det gör att jag nu gör det. Så skönt. Slipper jag göra fel hela tiden haha 🙂
Vill säga en till sak. Det måste komma från Hugo. Det spelar ingen roll vad du gör så länge du förstärker hans beteende och, om inte HAN börjar hitta tekniker för att liksom påminna sig själv om att ”titta i hörnen om det behövs städas” eller liksom ha ett alarm en gång i veckan att ”nu är det dags att städa” eller vad som helst så kommer det aldrig förändras. Det finns ingenting genetiskt hos män i deras DNA att det ska vara sämre på att ”se” när saker behöver göras eller att de inte är kapabla att göra rent på rätt sätt. Det handlar om träning i det och att man själv inifrån respekterar sin partner tillräckligt mycket att man anstränger sig för att träna upp sig själv i det. Män har länge kommit undan med ursäkten: ”du är så mycket bättre, jag kan inte, jag ser inte, det duger för mig” osv men det funkar inte så längre. Och om inte vi tjejer börjar ställa lite krav på att dom ska anstränga sig och fortsätter att göra livet så enkelt för dom så kommer dom aldrig att ändra på sig. Visst det kanske tar emot för Hugo i början, men sen efter några månader kommer han att börja se och göra det du ser och gör i hemmet på automatik. Men förstärk inte hans negativa beteende genom att göra det åt honom eller acceptera hans ursäkter. Det är en träningsfråga inte en genetisk fråga!
Tycker det är så roligt att läsa hur andra har det och skönt att höra att det inte bara är jag som är ”höken” 😀 .
Vi har två tonåringar hemma och vi har varit benhårda med att de ska hjälpa till hemma med disk och att plocka undan efter sig.
Deras rum däremot har de eget ansvar för och vill de ha det stökigt så får de ha det.
Jag har slutat med det eviga plockandet utan har istället ett ordentligt röj en gång i veckan och då brukar sambon gå igång med.
Vi har en inofficiell uppdelning hemma där jag har hand om disken och sambon tar tvätten och det har funkat bra.
Sen är det fortfarande så att jag ”ser mer smuts” än vad han gör men där har jag helt enkelt fått acceptera att vi är olika och att tjata inte hjälper.
När jag växte upp var det alltid pappa som ville ha ordning och mamma som var mer rörig av sig. Men han tjatade alltid på mig och mamma, vilket aldrig var särskilt effektivt. Men en kväll berättade han öppet och ärligt att han avskyr att tjata på oss, men att han mår dåligt och känner sig stressad av att vara i ett för rörigt hem. Att han inte kan slappna av. Då blev det lite annat fokus, och vi försökte alla komma på en bättre lösning. Det blev mycket bättre efter det.
Tycker annars att ni verkar ha ett underbart bra förhållande.
Skriv en lapp med exakt vad han ska göra varje vecka. Sätt den på kylen eller nåt. Det är inte lätt för Hugo om han inte ser det du ser.
Fast det blir ju ytterligare en uppgift för Paula att göra? Det är väl snarare bättre om P & H EN gång kommer överens om vad båda tycker är en okej och rimlig nivå och sedan får båda förhålla sig till det. Hugo kan ju skriva upp det själv om han vill.
Jag har varit såna förhållande som du och Hugo har. Jag har varit som du i hela mitt liv. Duktighetsfaktor. Pleasa alla andra. Visst man älskar det. Att göra gott för andra. Att ställa upp. Rodda. Älskar att hålla koll på allt. Fixa och dona. Man känner sig typ som en superwomen. Idag är jag heltidssjukskriven sedan 1,5 år. Folk sa till mig att tagga ner. Men själv ser man det inte. Det verkar du göra Paula, vilket är väldigt positivt. Jag kan tyvärr inte säga åt dig vad du ska göra. Jag har blivit tvingad att acceptera min situation. Att jag är sjuk. Acceptera mitt liv som det är just nu. Släppa ALLA krav. Det har varit JÄVLIGT tufft. Så mkt tårar. Men jag har legat 24/7. I över 1 år. Jag har knappt orkat sitta upp. Vem har jag att tacka då jag kört slut på mig själv för andra och har mina egna höra krav på mig själv?
Det jag vill få fram.. att släppa på kraven är skit svårt, man har såna höga krav på sig själv.. men att släppa på kraven.. det är det bästa jag gjort. Det är så jävla skönt! (Det är där jag förstår Hugo) Så på så vis är jag enormt TACKSAM för min krasch in i väggen. Jag ser livet på ett helt annat sätt. Mer ödmjukt. Mer harmoniskt. Jag har ett helt annat lugn inom mig. Duktighetsfaktor är som bortsblåst. Jag har fått jobba mkt med mig själv och det är så jävla värt det. Jag lyssnar idag mer på min kropp än mitt hjärta och min hjärna. Mitt livsmotto idag är ”det ordnar sig. allt ordnar sig”, och det är så förbaskat skönt. Jag skiter i om jag inte har duschat på flera dagar, vem bryr sig? Vem säger att man måste duscha varje dag? Eller om jag inte har städat när jag har fått främmande…(förr massa ångest och panikstäd – vem mår bra av det?) Eller bara att jag idag kan utgå från mig själv och verkligen säga nej när jag får erbjudanden om vad som. Vill och orkar jag inte, då tackar jag nej. Att säga nej utan att förklara mig. Varför slita ut mig för ngn annan? Har många exempel. Visst, jag är inte du. Och du är inte jag. Men jag hoppas att du finner en annan väg. Att du hittar redskap för att bryta dina höga krav. Duktighetsfaktor. Vad är det viktigaste i ditt liv? Vad är egentligen viktigast? Alla krav du har – är de verkligen nödvändiga? Är de verkligen nödvändiga så er vardag fungerar? Kraven är idag högre än tidigare. Du får inte jämföra dig med andra. T.ex med din mamma som du säger dig är så lik. Miljön vi lever i idag är så annorlunda än tidigare. Tänk bara på ditt yrke inom sociala medier och din personlighet – som du säger att du ligger i risk för väggen. SKulle jag vara du så skulle jag ta kontakt med ngn kunnig person gällande detta, psykolog eller kurator eller vad de nu kan tänkas vara, för att få hjälp, verktyg att kunna ändra riktning, tankesätt. För när du har gått in i väggen… för vems skull har då du kört dig slut för? Inte är det för din skull. Och inte är det för dina barns eller din familjs skull. Vi är inga robotar. Vi är inga superwomens. Även den bästa kan göra slut på sig. Och jag önskar ingen att hamna här. Jag är uförsäkrad och blir snart uppsagd pga det. Har redan tvingats säga upp min lägenhet och flytta hem till föräldrarna. Jag har ingen inkomst. Är sjuk. Du vill inte bli sjuk Paula. Ingen vill hamna här. Snälla, lyssna på din kropps signaler. Ta hjälp av andra. Bryt tankemönster. Blir en bättre och mer hälsosam du. Visa dina barn att även mamma är mänsklig och inte alltid orkar. Kram till dig
Vi har/har haft samma problem men det har blivit bättre (fick hjälp när vi gick i parterapi). Vi var båda trött på mitt tjat. Olika delar bättrade på problemet.
-Ett steg var att min man slutade se mitt ”tjat” som nåt negativt, jag är organisatören i familjen och han är inte det. Vi vill båda hjälpas åt men han ser inte vad som behöver göras så när jag säger till honom så svarar han med tack för hjälpen. Vi accepterar våra olikheter och ser det positivt istället för att reta oss på det.
-det andra som är det bästa (så kan steg ett vara mer undantagsfall) är att planera städningen, som mitt tjat mest handlade om. På söndagen när vi planerar maten och veckan planerar vi även städningen. Så behöver man inte tjata på tisdagen att toan ska städas. Alt när man går upp på helgen gör man en lista vad som behöver fixas under helgen så vet alla vad som behövs göras, tvätt osv.
Sen helt plötsligt glömmer man det och man är tillbaka i gamla rutiner som jag känner att vi gjort nu när jag skriver detta 🙂 men det är bara på det igen.
För mig har det hjälpt jättemycket att vi satte oss ner och skrev ner allt som vi båda tyckte behövdes göra hemma. Sen diskuterade vi hur viktig varje sak var för oss och slutligen delade vi upp ALLT! Med allt så menar jag verkligen allt. Inte bara diska, städa osv utan också vem som ska köpa kläder inför ny årstid, vem som ska ha koll på ekonomin osv. Just sånna saker har skapat en stor stress hos mig eftersom jag ser när ett behov uppstår långt innan honom. Men nu kan jag i stället tänka att han får lösa det. Vill han göra det i sista stund så får han lösa det själv. Så länge det blir gjort så spelar det ju ingen roll när. Det är svårt såklart att hela tiden tänka så, jag blir ju superfrustrerad mellan varven. Men över lag har det hjälpt enormt mycket att veta vem som förväntas göra vad. Då blir det enklare att träna på att ”inte se”, jag har ju mina egna saker att hålla reda på.
Hur många gånger har det faktiskt funkat och man fått det man velat genom att tjata? Det funkar ju liksom inte ens på barn så varför skulle det funka på vuxna män?! 😀 Nej jag tror att man får försöka göra det man är bra på. Jag t.ex. är bra på att röja upp småskit och städa, medan min man suger på det men är väldigt duktig vad gäller att planera mat och handla/laga mat.
Om du verkligen stör dig på att Hugo lämnat mat i vasken t.ex. så är det ju bättre för husfriden att du själv då plockar undan det istället för att börja tjata på Hugo och försöka tjata dig till att han ska tycka att det är lika viktigt som du gör, för det kommer förmodligen nog aldrig att hända ;p Så mitt tips är att gör det du tycker är viktigt och dela upp det vad ni är bra på, sen kan man ju alltid be om hjälp med något och jag tror att de flesta hjälper partners hjälper en om man ber om det.
Vi har det likadant hos oss, men inga barn. Min sambo ser helt enkelt inte tvätten, smutset på golvet, att soppåsen är full osv. Jag har tjatat mycket men nu försöker jag istället påminna och öppna ögonen ”det är jätteskitigt, hinner du dammsuga idag?”, då känner jag mig inte lika dum. Ibland slängerjag ur mig ”varför måste alltid jag….?!” Och då kan han få dåligt samvete och bli bättre ett tag. Vi har bott ihop 1,5 år och han har iaf blivit bättre.
Dela upp sysslorna och kör att tex ingen av er får träna dagen efter om det inte ser okej ut hemma. Hugo jobbar ju med att visa upp sin träning så därför blir det viktigt för honom och du kommer märka i längden om han fuskar ?
Vi kör en städdag varje vecka då hemmet städas grundligt. Vi har skrivit en lista (jag ) på vad som ska göras i detalj, alltså hur badrummet ska skuras osv. Denna städning utförs av min man jämna veckor och av mig ojämna veckor. Den som inte städar tar med barnen ut till parken några timmar. Matlagning kör vi varannan dag, då ingår planering av maträtt samt att laga den.. Jag tror detta är den enda vägen till jämställdhet, att sätta upp tydlig regler och krav och dela upp städ/tvätt/matlagning 50/50!!!
Vi har delat på sysslorna. Just nu är jag mammaledig, så då blir det naturligt att jag gör lite mer.
Svinbra tips, särskilt från Millan och E!
Många män tänker nog att jämställdhet är när båda gör lika mycket. Tyvärr är det ofta då en som är projektledare och ber den andre göra vissa saker. Ansvaret ligger fortfarande hos projektledaren, hen delegerar bara ut (arbets)uppgifter. Bildserien i ett av tipsen illustrerar detta så himla tydligt. Inte konstigt att projektledaren blir tröttare, kanske tjatig och inte känner sig sedd.
Paula- älskar din blogg! Du verkar vara världens härligaste människa! Allt ni snackar om i podden känns precis som snacket mellan mig och min sambo. Känner igen allt du säger i detta inlägg. Så jäkla tröttsamt! Har tjatat i FEM år och ingen ändras. Han ställer aldrig krav på mig att jag ska städa/tvätta/handla men om jag inte tar initiativ/delegerar/gör det själv så händer absolut ingenting och hans fritid prioriteras alltid (”jag vill inte städa på min lediga dag/efter jobbet/när jag ska till gymmet/ut med båten etc”). Senaste halvåret har jag lagt av och gör absolut minimum efter ett storbråk. Ser ut som fan hemma och jag hatar det. Men jag är ju ändå den som fixar det, bara mer sällan… Vår relation är toppen men det gnager i mig att jag är den som drar tyngsta lasset hemmavid. Igår bestämde han sig för att äntligen tvätta lite. Bara hans kläder…. Han kommer från världens mest dysfunktionella familj och har väl aldrig egentligen blivit uppassad på så jag vet inte varför det blivit såhär. Har ingen bra lösning men det här känns ohållbart om man ska ha barn senare. Ska man behöva ta in städ- och plockhjälp för att karln är så värdelös när det gäller hus och hem?!
Jag har tjatat så mycket att min sambo inte tyckte d var kul att komma hem efter jobbet. Han är superslarvig. Jag kände tillslut själv att vi inte kan leva med detta tjat för d skulle liksom ta död på relationen då jag såg hur tröttsamt han tyckte att det var. Så, jag slutade tjata. Jag tänker att han inte är slarvig m flit, varför skulle han det egentligen? Han vill ju inte heller höra tjat & jag hatar mig själv när jag tjatar. Det fungerar bra nu, jag har släppt på ”mina regler” och det är ju inte hela världen om han slarvar. 🙂
Känner igen mig i både dig och eran relation. Jag har en Hugo kille hemma som jag tjatar på och vi har inga barn än så är lite rädd om hur det kommer bli sen.. jag vill tipsa dig om Birgitta Olsson bok Duktiga flickors revans som är en måste bok enligt mig för alla som har duktighetskomplex. Det finns otroliga styrkor i det nämligen och de skriver hon om. Kan vara ett bra bollplank. Finns dom ljudbok också. Kramar!
Paula, jag älskar dig och din blogg. Du verkar vara en helt underbar människa. Jag bor i Älvsjö precis som du och jag jobbar på ett företag som utbildar i kommunikation och förndringsarbete. Det kanske skulle vara något för dig? Kom gärna på vår kostnadsfria föreläsningskväll den 23 november 18-21.00 på Götgatan 11. Vi berättar om Filtreringskompetens och ger smakprov ur utbildningen om Kommunikation och Förändringsarbete – kopplat till systemisk hjärnforskning, och vikten att stimulera hjärnan för att få till hållbara förändringar.
Kika gärna in på vår hemsida: http://www.metanoova.se ❤️
Här hemma är det tvärtom. Jag som aldrig ser tvätten som hänger framme o som borde plockas undan. Min kille städar ALLTID ?
Fast alltså han vet att i grund och botten så kommer du göra det mesta, tillslut. Så genom att du gör allt tillslut så förstärker du ju hans beteende. Sen är det ju lite svårt att komma några år senare och börja ändra ett invant beteende. Men jag tycker det handlar om respekt från partnern att om hen inte ändrar sig är det för att antingen du ändå i slutändan gör allt eller för att hen inte bryr sig ett skit i hur du känner, eller är för lat för att bry sig iaf…
Så möts på mitten någonstans och verkligen ställ det svart mot vitt. Okej du behöver inte att ALLT ska vara perfekt med alla hushållssysslor på ditt sätt exakt hela tiden, så länge han tar hälften av bördan och ansvaret på en good enough nivå som båda är överens om, inte bara som han tycker är good enough. Kommer aldrig hålla i längden sen när du gjort det där i 15 år och tjatat, tjatat och tjatat, tillslut kommer du tröttna precis som de flesta andra kvinnor och då kommer du kanske säga ”Fuck off jag bor hellre själv”.
Hushållskurs för alla unga par!
Jag ska ordna så att ni får som bröllopspresent en kurs i hushållslära. På min tid fick båda pojkar och flickor lära hushållssysslorna i realskolan. Alltså hur man tvättar och vårdar kläder, städar, bakar, matlagning och matens näringsvärde m.m. Det var på den tiden det inte fanns pengar för personliga manliga eller kvinnliga betjänter i finska hushåll. Det var bara rika familjer som hade hushållerskor.
Jag undrar om det finns pensionerade hushållslärare där ute på nätet som skulle med mig vilja utveckla den här kursverksamheten. . I så fall anmäler jag till kursen som första elev Muffi, och sedan Hugo och Paula
Paula har mina kontaktuppgifter och bekräftar att Gäddan är en välmeriterad pensionerad lärare.
Mitt tips: Att bestämma vem i hushållet som ska diska, vem som ska laga mat m.m. Då blir man ju inte utbränd. Om man har allt ansvar på sig själv så förstår jag att man kommer känna sig trött och sliten. Och om ens partner inte följer uppläget eller ger bara massa ursäkter så får man helt enkelt ge sin partner ett ”straff”. Som att hämta barnet på dagiset flera gånger, och göra massa saker samtidigt som måste följas. Tills hen får känna hur det känns att ständigt behöva göra saker självständigt utan en hjälpande hand, Då kan beteendet ändras. Och personen kan tänka att ”straffet” är så jobbigt och sätts in i hur mamman upplever situationen som. Till slut bestämmer man ju tilsammans när sin partner ska hämta barnen på dagiset och när mamman ska göra det. Så det blir jämställt. Och det kan man göra med andra saker som städningen m.m. Det viktigaste är att sin partner verkligen vill ändra på sig, Om inte så kan ”straffet” vara en utväg och försöka se om hen ändra på sig.
Det är ju fruktansvärt egentligen, tänker efter och inser att jag gör ALLT förutom att handla typ. Samtidigt vill jag inte att vår son ska växa upp och tro att det är okej. Överväger ärligt talat städhjälp MEN det är ju en snabbfix. jäkla samhälle
Jag tänker såhär: om båda vill att det ska vara jämställt så kommer det ju ske. Men om man är fast i hur samhället vill att det ska se ut i hemnet att kvinnan ska ta hand om huset, så blir det ju ingen förändring. Man måste på något sätt komma överens om många saker i hemnet tillsammans och inte tjata på varandra. Om din partner glömde att diska, tjata inte utan då kan han bli less. Man kan istället skriva lappar så man inte glömmer. Finns vissa människor som har lätt att glömma saker och ting.
Alltså egentligen så borde det ju vara Hugo som frågar efter tips på vad han kan göra, det är ju hos honom som problemet ligger. Det är fan kasst att killar inte får lära sig om rättvisa och ansvar när det gäller sånt.. Ni med söner snälla tänk på hur ni uppfostrar dem, tänk om de varit en tjej – vilka krav hade ni ställt? Ge inte upp Paula!
Hej
Känner igen mig i detta så mkt..jag har varit nära att gå in i väggen…kraven som jag ställer på mig själv..
Att va en bra sambo,va bra på jobbet,ha ett städat hem,ha koll på allt,prestera på träning..va en bra mor..allt jag gjorde och tar mig för ska jag vara bra på och göra det yttersta..men kom igen,jag kan inte prestera på alla plan inte konstigt det leder till psykisk ohälsa!
Jag tänker att det är viktigt att sänka kraven på sig själv och prioritera….allt man gör behöver ibte va perfekt (utifrån vad jag tycker då).
Hög igenkänning! LÄS den här, och be Hugo läsa den med. Har hjälpt mig jättemycket i att förklara mina känslor för min man och han att förstå mig 🙂 https://www.google.se/amp/s/amp.theguardian.com/world/2017/may/26/gender-wars-household-chores-comic
Gud känner alldeles för bra igen mig i detta! Snälla dela med dig om du får ett svar på hur man kan tjata mindre på sin partner i vardagliga sysslor etc. gillar er podd as mycket – fortsätt i samma stil! 🙂
Vet du vad jag tror? Det är också receptet på att slippa bli utbränd och inte överföra duktig flicka komplex på dina döttrar.
Ställ dig själv frågan vad som är viktigt på riktigt, spelar det någon roll om det är skräp i vasken? Alltså EGENTLIGEN, jag blir precis som du jättefrustrerad och min man fattar inte. Men då tänker jag efter, vad gör det egentligen? Ingenting. Så då kan jag antingen göra det själv eller skita i det. Samma sak med disk, vad är viktigast? Att disken är viktigaste varje dag eller att jag får träna och tid med min familj? Då prioriterar jag familj och träning och ska jag inte slå knut på mig själv så får disken stå en dag, det räcker ju EGENTLIGEN att ta den varannan dag. Hur viktigt är ett perfekt hem? Så länge det inte är direkt ohygieniskt så. Jag har dragit ner mina stressnivåer markant genom att prioritera. För tro mig, har man väl gått in i väggen då är det inte säkert att man ens kan prioritera träning OCH familjemys utan man får välja det ena. Skulle kunna skriva en uppsats om detta, arbetar med sjukpenning på Försäkringskassan och har själv jobbat mycket med stress, prestationsångest och annan psykisk ohälsa.
Btw, älskar era bloggar och er podd, ni känns så äkta!
Hahahahahahahaahhha!!!!!
Jag tjatar sönder mkn sambo men är som du säger man ser olika saker. Min sambo ser när vi behöver vaxa bilen, jag ser stt vi bör dammsuga hallen varje dag. Dock har jag börjat göra saker själv istället för att tjata… kan ju ses som både + oxh –
Helt ärligt tror jag ett av de bästa sakerna man kan göra för att få en jämnställd relation är att låta papporna vara pappalediga! Så dom får känna på hur det är. Nu vet jag inte om Hugo har vart det. Men jag pratar inte om nån månad hit eller dit utan att få ta ett ordentligt ansvar under en längre period. Vi hade det väldigt ojämt i vår relation när vår dotter kom. Jag var hemma i 1,5 år ungefär och gjorde ALLT! Sambon kom hem och i princip la sig i soffan och tog typ 2 nätter under den tiden. Jag vart ett totalt vrak! Så när han sen blev pappaledig 4 månader med henne gjorde jag precis som han, dvs inte ett skit när jag kom hem. Tog inga nätter, var ingen hök på honom eller påminde honom om grejer. Han glömde massor! Gjorde massa fel och fick stå där och skämmas för sig själv. Men han tog åt sig. När vårt andra barn kom var han pappaledig lite längre och har sedan sin första pappaledighet hjälpt till mycket mer hemma. Och har en större förståelse för vilket jobb man faktist gör som föräldrarledig. Nu går båda barnen på fsk och vi båda jobbar och jag tror aldrig vår relation varit så harmonisk som nu när vi båda har så fulla dagar.
Hahaha tjatar också på min kille och vi har bara träffats i två månader. Undrar hur det ska gå… Hoppas du kommer på ngt knep, vill gärna höra lösning! 😉
Här finns jättebra material att använda och ha som utgångspunkt för diskussion:
https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/checklista-for-familjen—om-ansvarsfordelning.pdf
Jag tänker att för den parten som inte ser vissa saker automatiskt får komma på ett system så denna kan börja se dessa saker. Tex om jag inte ser när hushållssoporna börjar bli fulla, så kanske jag till en början behöver sätta en påminnelse på mobilen varje kväll för att kolla detta. Eller att jag har en checklista med olika saker jag behöver göra/ha koll på varje dag. Så småningom tror jag det blir automatiserat. Jag köper inte ursäkten ”Men jag ser det inte…” för då får man helt enkelt skaffa sig sätt och rutiner som gör att man börjar se det.