…Framför allt inte på sociala medier. Man har ett ansvar-men ibland vill jag bara kasta in handduken för att mina hjärnspöken besegrar mig stundtals.
-Jag skulle vilja tappa några kilon inför resan till Maldiverna. Eller inte specifikt Maldiverna, så tänker jag alltid veckan innan vi ska ut på utomlandsresor. Badkläder är både underbart och skrämmande.
-”Du ska ta botox i förebyggande syfte”. Jahapp, då får jag väl botoxa hela ansiktet. Egentligen har jag inget problem med att åldras. Men alla eftersträvar efter att se ut som en 20 åring hela livet, klart man blir påverkad. Det jag kan ogilla med mitt egna utseende är skrattrynkor runt ögonen, men det visar ju bara att jag skrattar mycket?
-Brösten. De har jag sagt länge att jag är öppen för. Än är ingenting gjort.
-När jag var liten hade jag komplex för mina öron och sa ”när jag blir vuxen ska jag operera mig”.
Punkterna ovan gäller enbart mitt utseende som du kanske ser. Stundtals kan jag vara jäkligt onöjd över allting. Det är som att det sitter en liten ängel på ena sidan av axeln och en liten djävul på den andra.
Punkterna är skavanker, som jag kan se och störa mig på. För vi är vackrare än vad hur vi beskriver oss själva. Skavankerna stör enbart oss själva, inte andra. Och vi glömmer bort att utseendet bara är ett ytligt skal, för enligt mig är det som finns bakom det som betyder något på riktigt. En personlighet kan göra en person otroligt vacker men också mörk, elak och ful.
Stundvis kan jag bli besegrad av mina egna hjärnspöken. Men jag märker att jag är lyckligare när jag istället väljer att vara okej med mig själv.
-Det här är jag. Jag duger som jag är. Jag är bra som jag är och ser ut. Skavankerna, och det som typ enbart rör det yttre VÄLJER jag att leva med. Mina bröst är inte perfekta, jag kanske får rynkor tidigt för att jag inte förebygger och jag har fortfarande utåt stående öron.
Det är mycket jag tänker på men aldrig säger, och ofta handlar det om att jag kritiserar mig själv. Kan handla om annat än bara utseendet också, t.ex. prestation. Ett beteende som jag tyvärr tror är vanligt framför allt hos kvinnor. Hjärnspöken kommer troligtvis alltid att hänga med mig men jag väljer att inte fokusera på dem.
Vad tänker du som du aldrig säger? Vilka hjärnspöken brottas du med?
Svettig och flåsig efter ett kvällspass i studion- jag älskar att spendera mina kvällar här!
Du är jättevacker och väldigt smart! Och du presterar verkligen inte dåligt! Jag har också mycket negativa tankar om mig själv. Blev mycket retad när jag var barn och allt det etsar sig fast. Men det blir lättare med åldern och med barnen och sambon.
Jag gjorde mina bröst i oktober, fyfaaaaan vad jag är nöjd. En bättre variation av mig själv 🙂 Gjorde inga porrtuttar utan skulle du se mig på stan skulle ingen tro att jag gjort dom, man kan göra naturliga om det är det man vill! Jag var livrädd för att få just porrtuttar men hade världens bästa kirurg som förstod precis vad jag ville ha! Rekommenderar att gå på en konsultation och när du väl varit där kanske du inte ens vill göra brösten längre, men då slipper du ju fortsätta tänka på det iaf 🙂 Proforma clinic på södermalm heter kliniken
Du är superfin Paula! Jag själv är en väldigt snygg tjej (förlåt jante!) men är helt naturlig. Är väldigt tävlingsinriktad som person och vill gärna känna mig snyggast!? Men det går inte att tävla med dagens skönhetsfix du kan betala dig till.. det tar aldrig slut! Jag tar avstånd från det, dels för att jag också har två döttrar som jag inte vill påverka och dels för att jag stannar upp för att frågar mig själv ibland vart jag vill komma med att vara ”ännu snyggare”!? Det sjuka är att jag skulle ha samma liv,samma man som älskar mig osv! Det skulle ge 0 att göra massa fillers, botox mm alltså. Ändå tänker jag ofta på att görs det..
Tror kanske även du Paula är lite tävlingsinriktad!? Det är naturligt att vilja se bra ut och att jämföra sig med andra men fråga dig själv vad som faktiskt skulle ändras så dramatiskt i ditt liv om du gjorde t.ex. brösten!? För din egen bekräftelse (och min) kan man bara påverka i huvudet på själv tror jag.
Tack för en bra blogg! Kärlek till dig! // Mikaela
Och jag som alltid har tyckt att du är supersnygg!!! En sån man är avundsjuk på!!! På ett bra sätt, alltså, inte missunsamt.
Jag vill bara berätta att just de där rynkorna som du talar om är det absolut vackraste jag vet, för de visar precis som du säger att personen har skrattat och varit lycklig. Min pappa har såna där rynkor, och varje gång han ler så lägger jag märke till dem och tänker att det är vackert. Det är spår av liv och glädje!
Jag brukar tänka såhär: med tanke på att Jag ser rätt okej ut trots att jag varken orkar sminka Mig, klä upp mig eller ens borsta håret de flesta dagar! Tänk vad snygg jag skulle ha varit om jag la ner samma tid som många ”snygga tjejer”! Fast då prioriterar jag hellre annat!
Sen tänker jag att jag nog faktiskt skulle vara en av de snyggare om alla andra INTE hade massa smink/löshår/lösögonfransar osv! Jag menar! Jag som ändå kan gå ut och visa upp mig ofixad!
Du är så vacker Paula. Både på insida och utsida.
Jag är så glad att du har dessa tankar som jag bara kan ana att de är svåra att skaka av sig – men att du fortfarande ändå kämpar på att bli trygg i dig själv istället.
Du ska må bra, det är viktigast. Men det imponerar mig ändå att du är så medveten om din offentlighet och att du vågar dela med dig.
Själv anser jag att du inte behöver ändra ett dyft. Du är så vacker ovh du skriver så bra, en underbart fin familj och du är en förebild för många. Men du är också bara människa, glöm aldrig det. Du är fantastisk. Dina hjärnspöken är bara spöken.
Men huvudsaken är att du mår bra. Det glädjer jag mig för å dina vägnar. Du är vacker. Hela du.
Stor kram!
Är det inte också så att andras ”skavanker” tycker man är så fina och skulle gärna vilja ha själv medan de inte vill? T.ex. tycker jag både fräknar och glugg mellan framtänderna är såå fint och charmigt. medan jag vet många som har det ogillar det. Samma med tjejer som har lockigt hår vill ha rakt och tvärtom. Det visar väl bara det sorgliga i att vi lever i ett samhälle som både gynnas och tjänar pengar på att vi är missnöjda och ogillar oss själva. Att vi tycker om andras skavanker visar ju bara på att det inte är skavankerna i sig som är problemet utan hur man ser på dem. Värt att tänka på!
Fint och ärligt inlägg! Jag har också hjärnspöken (vill gå ner några kilo i vikt, vill få bort celulliter på låren, vill få bort rynkor i pannan) men jag jobbarverkligen med att vara nöjd med mig själv och inte slösa energi på att tänka negativt om mig. Jag rekommernderar yogagirl, antingen på instgram eller hennes podd, hon pratar mycket om att fokusera på rätt saker och inte kroppshets etc, jag blir inspirerad av henne ialla fall 🙂 Paula, du är supervacker, försök jobba på självkänslan istället för att ’fixa dig’ på olika onaturliga sätt som operation etc. Risken finns att om man börjar fixa saker så hittar man fler och fler saker som ska/kan fixas och sen hamnar man i en ond spiral.
Har tusen hjärnspöken, men tror att om man ”fixar” nåt så tillkommer nästa grej. Det ligger nog en i naturen att aldrig vara helt nöjd.
Du är så otroligt fin som du är, lyssna mer på den snälla ängeln på din axel!
Kram
Tack för klokt inlägg.
Jag brukar tänka att desto fler som opererar sig, använder botox osv desto mer ovanligt blir det att vara naturlig. Desto fler plastbröst osv kommer barnen att se och i sin tid jämföra sig med. Desto fler kommer att känna pressen över att också göra ingrepp. Tror också att barn inte köper att de själva är fina som de är om deras mamma, (och/eller pappa) inte tyckte så om sig själva. Om ingen opererade sig eller använde botox skulle man inte ens tänka tanken även om man inte var helt nöjd med allt. Egentligen sjukt att vi väljer att ta risken med att sövas osv för skönhetsingrepp. Man får försöka motstå för att barnen ska slippa känna samma eller värre press i framtiden.
Jag har två ”argrynkor” mellan ögonbrynen i pannan som jag till och med får vita streck av när jag solar… Jag kisar ofta därav spänner jag och så kommer rynkorna, måste sminka om mig under dagen då det blir rynkor i sminket när jag spänner mig. De skulle jag vilja botoxa när pengar finns då kanske jag skulle slappna av mer i pannan också. Annars är mina hjärnspöken tänk om allt går åt helvete/ antar alltid det värsta vilket är något jag tampats med i flera år. Jag har inget mellanting allt är kolsvart eller kritvitt.
Viktig att upplysa, socialamedier är som en våg som svämmar över oss! Många som visar ett skal där allt är perfekt. Vill gärna se mer texter och bilder där allt är som det faktiskt är och det är helt OKEJ
Jag brottas med rynkor i pannan och hängbröst. Jobbar natt inom psykiatrin och det har helt klart påverkat, det är en speciell rynka i pannan jag irriterar mig på, Inte alltid, inte varje dag men ibland dyker det upp i huvudet.
Sedan är det brösten. När jag var gravid med min son så fick jag bristningar på mage, bröst och lår.. Kommer ihåg min första bristning och den var på magen, de kom rätt så sent och paniken inombords steg. Köpte någon olja som skulle hjälpa. Herregud va löjligt egentligen. Nu ett år senare tänker jag inte ens på märkena över min kropp. Ja, jag har fött barn. Är nästan lite stolt! Men, så kommer brösten. Tomma påsar, som hänger. Var inte beredd på detta och fightas ofta med tanken på att operera. Innan har jag aldrig haft tanken, det känns nästan obehagligt att operera brösten. Nu överväger jag det. Ofta.
Vet inte hur mycket som påverkar utifrån, alla reklamer man ser, perfekta kroppar osv och hur mycket det är från mig till hundra procent.
Har börjat gymma och försöker förändra det jag inte gillar, tränar bröst och hoppas att de blir något mindre och kanske ändras. Lite. Granna.
Det känns väldigt skönt att du skriver just om dina hjärn spöken, då jag känner igen mig.
Jag anser att jag är för tjock över magen, breda armar och breda lår. Många gånger känner jag mig okvinnlig. Detta handlar nog mycket om att jag hat mycket muskler, jag tränar 5 dagar i veckan både löpning, klättring och olika former av styrka men det hjälper inte alltid att tänka så.
Min sambo är väldigt stöttande men han är av naturen väldigt tunn och är gymnast, så vi är byggda helt olika.
Jag har fått kommentarer som säger ”hur känns det att vara den stora i ert förhållande” svaret är att det suger.
Men det svider lika mycket var gång. För jag är inte otränad jag har bara muskler. Men hetsen ligger k att vara smal. Inte musklig.
Nu ramblar jag, men jag vill passa på att sägs att du är en fantastisk förebild och att jag ser upp till dig när det kommer till träning och att stå på sig som du gör!
Jag tycker ofta att det är ”skavankerna” som är personens charm -det blir gulligt/fint och unikt och gör personen Speciell. En glugg eller som du som stör dig på dina öron, du blir som en vacker älva. Så ser jag på det. Perfekt är ju så perfekt, vad det nu är. Hur FIN är inte han från Bonde söker Fru med sina tänder (tror att hans fru heter typ bondefrun på IG) han gör mig glad. Jag förstår att vi alla påverkas och ännu mer ni som har det jobbet ni har men vi måste lära hos att hugga ner det där jävla klagoträdet som vi låter växa mer och mer desto mer vi låter vår hjärna tänka fel! Hugg ner det Paula och fokusera istället på allt som får dig att må bra, det försöker jag göra så gott jag kan! 🙂
Håller helt och hållet med dig!
Så himla fint skrivet och helt rätt!
Gud vad fint och klokt skriver, jag brottas just nu över hud som rynkat till sig och hiss om blivit slapp redan som 29-åring, pga jobbiga år. Och en näsa som jag alltid hatat.
Men vem vill va perfekta? Herrregud Emma, behövde verkligen det där just nu. Tack!
Du är hur fin som helst! Verkligen. Och klok och jag älskar ditt skratt! Längtar tills podden är tillbaka. Men jag förstår dig för jag kritiserar mig själv enormt mycket.
Jag har mer hjärnspöken vad gäller min personlighet, typ vad är det för fel på mig, varför tycker ingen om mig, tänk om nån kommer på att jag egentligen inte kan något om mitt jobb. Det tynger mig i mina mörka timmar. Utseendet är verkligen sekundärt för mig, bara jag duschar och har rena kläder så är jag nöjd. Jojo borde träna mer och börjar få rynkor, taxöron till bröst men äh det tynger mig inte alls som det andra.
Men oj – vilken igenkänning! Du är inte ensam om personlighetskänslorna..
omg där har vi ju mig och mitt sätt att tänka .. jobbar som kock och vet egentligen att jag är duktig men de enda jag tänker på om dagarna är” vad tycker mina kollegor om mig” , ” tror folk att jag inte kan mitt yrke” ” ogillar folk mig? osv
Jag känner igen det där. Jobba med din självkänsla! Tillåt inte dig själv att tänka sådär för du duger precis som du är! Du är ingen bluff! Den energin du utstrålar när du tänker sådär gör dig inte gott -försök tänk tvärtom istället! Sträck på dig och höj dig själv varje dag flera gånger om dagen! Varje gång du ser dig i spegeln så slå på ditt bröst som en gorilla och säg att du är BÄST! 😉 Det är FÖRBJUDET att tänka så om dig själv, var snäll mot dig själv!
Känner också igen mig med hjärnspöken kring personlighetsskavanker… Det är mycket jag behöver jobba på dagligen och ibland blir jag helt utmattad av mig själv.
Mitt yttre har jag accepterat för länge sen. Mina vänner, de riktiga, bryr sig inte om ifall mina bröst hänger eller om min alldeles platta bak eller mina höga kindknotor eller min runda putmage. Min man har valt mig som den jag är, jag slutade sminka mig vid samma veva som vi träffades för 10 år sedan och trivs med det. Min kropp har burit och fött tre barn samt ammat dem alla över året så jag tackar den, vårdar den med motion, träning och hemmagjord mat och önskar att den kommer fungera ännu många långa år till. Jag dömer ingen och respekterar allas val, och därmed vet jag att jag aldrig kommer att ta till kniven. Däremot kanske besöka en psykolog för att rensa bort vissa personlighetsspöken.
Tack för en fin blogg!
❤ Tack det värmer, fina röster jag alltid borde ha i huvudet!