En annan fråga som dök upp på min frågestund var om vi vill ha fler barn, frågan om nästa barn får vi rätt ofta. bland förvånar det mig hur mycket folk frågar sådant som ju kan vara väldigt privat. Jag är väldigt öppen med mina tankar kring det hela och som jag svarade är ett barn till inte aktuellt nu. Nu är vi klara med blöjor och vakna nätter för några år (men vem vet, helt plötsligt har vi kanske glömt bort det jobbiga och längtar ihjäl oss efter en gosig bebis) och vill fokusera på våra två underbara vildingar och på vår relation.
Men tänk om vi faktiskt höll på och försöka, försöka, försöka få barn nu och inte kunde. Frågan om det inte är dags snart skulle kanske trigga dåligt mående och stress i försöken. Man vet så lite om vad folk går igenom och oskyldiga frågor kan skapa mycket obehag. Jag får rätt ofta kommentarer på bilder där min mage inte är helt platt med frågan om jag är gravid – nu väljer jag att inte godkänna dom längre. Ibland vill min mage bara ta lite extra plats helt enkelt och det är tröttsamt att det kopplas till gravidmage. Ibland häpnar jag över vad vissa läsare tar sig friheten att fråga. Jag är väldigt öppen och delar med mig av mitt liv så om det nu skulle vara något jag inte berättar för er, ja då är det väldigt privat. En graviditet skulle inte avslöjas förrän jag kände mig ”säker” i att vi klarat första trimestern och jag skulle berätta när det kändes rätt för oss. Men som sagt, ingen bebis nummer tre på gång i familjen Uribe-Rosas på ett tag. Först och främst ska vi slå slag i saken och bli familjen Rosas – jag ser fram emot att vi kommer heta samma hela familjen. På mitt bröllop vill jag ha möjligheten att verkligen fira med mina nära och kära och kunna skåla i champagne natten lång. Personligen skulle jag inte vilja gifta mig under en graviditet.
Efter bröllopet vill jag njuta av den nya tillvaron som man och fru. Visst, den kommer inte skilja sig så mycket från hur vi lever nu men jag har någon bild av att det kommer vara en annan stämning ändå på något sätt. Jag vill också plugga, jag hoppas att jag kommer in på mitt val till hösten. Då vill jag kunna satsa helhjärtat på det och inte avbryta för föräldraledighet. Sen vill jag jobba, mitt jobb är roligt och jag har kunnat balansera det bra med barnen eftersom det är så fritt men jag vill kunna gå in i djupare projekt som kräver mer av mig och fokusera. Jag vet att om en till bebis skulle göra entré så hamnar all energi där och att insupa den lilla människan. Sen vill jag också testa min och Hugos relation utan bebisar. Vi fick inte lång tid ensamma innan Molly kom och sen har vi bara kört på, jag älskar hur det blev men jag är nyfiken på hur vi kan ha det med ”stora barn” där vi får mer tid för varandra. Nu är båda så stora, i helgen blev vi oväntat barnfria för att mormor ville ha över båda flickorna. En ny tid börjar där barnen vill vara hos kompisar eller familjemedlemmar och jag och Hugo behöver inte alltid vara med. Det känns spännande att se hur vår relation kommer påverkas av det. Jag vill också att våra döttrar ska få ha oss ”ensamma” en tid till – att vi ska kunna vara aktiva och hitta på saker med ännu mer energi (tänk tröttheten som kommer med en ny bebis) och följa deras utveckling på nära håll. Nu kan vi också dela upp dom för egen tid – jag kan ta med Molly på ärenden och gå och fika medans Hugo och Leonore sysslar med annat. Vi har tid att stärka banden mellan oss och barnen även på egen hand och det tycker jag känns viktigt. Med en till bebis blir det ojämnt igen – en kommer ha 2 och den andra 1. Ensamtiden med dom stora känns svårare att få till men det kanske löser sig naturligt ändå?
Om några år hoppas jag dock att vi kan få lyckan med ännu ett barn som kommer till oss. När Molly, och kanske också Leo, går i skolan och inte har lika stort intresse av oss. Frågan är om vi ska försöka få ”en kull” till då – kanske två nära i åldern som har samma glädje i varandra som Molly och Leo har. Fyra barn känns dock som så många barn helt plötsligt? Men den frågan får vi ta senare när det är dags. Nu ska vi bara njuta av den familj vi skapat och utvecklas i dom rollerna.
Ni som fått ”en andra kull” med några år emellan. Hur kände ni att tiden var rätt för att försöka på nytt? Kändes det jobbigt att börja om med vaknätter och blöjor? Hur funkade det med de större syskonen? Kan ni inte dela med er i kommentarsfältet?
Mina stora tjejer är 10 och 8 år och vår lilla grabb är två år. Underbart att få en liten sladdis när tjejerna är så självständiga och även vill hjälpa till med brorsan. Nu försöker vi med nr 4 sen får det vara bra.
så var exakt vår tanke. 2 och sen 2. har själv 4 syskon och ville ha en stor familj så vi har varit överens om 4 hela tiden. men när nummer 2 var 11 månader plusade jag på stickan och allt vändes upp och ner. så oplanerat och inte alls önskat egentligen. så sjukt osugen på barn att det knappt var klokt, men vad gör man? bara att gilla läget och ändra planerna. tanken på ett barn till är absolut inte tänkbart. aldrig i livet att skaffa ett barn till nu och absolut inte någon sladdis.. nu är barnen snart 6, 3,5 och 2 och visst, det är tufft men jisses vad bra det blev. nu föddes dock vår son, minstingen, med hjärtfel och läppspalt vilket har inneburit extra mycket den första tiden. och med handen på hjärtat så tror jag aldrig att jag blivit sugen på de där två andra barnen om vi tänkt som från början. ibland bestämmer livet och det visar sig bli bra ändå!
Vi tänkte först som er, dvs vänta ett tag till tredje. Sen blev det inte riktigt så. I år blir dom 8, 6 respektive 3 år. Alla tre är såå tighta och vi är så glada att vi inte väntade längre!
Hej Paula!
Skriver till sig för att du verkar vettig och ärlig! Jag har en liten flicka på 7,5mån nu och ja, sömnen har ju varit bättre! Det finns bättre och sämre sömndagar/nätter dom du ju vet och jag kan därför förstå att ni vill avvakta med en liten till om ni nu väl kommit förbi det träsket som vi andra släpar oss runt i 🙂
Men översllt där jag läser eller träffar andra mammor säger att deras bebis sover heeeeela nätter och detta knäcker mig snart! Vad gör jag för fel? Eller ljuger dem? åh, du bebisguru, gr mig dina raka svar som bara du kan!
Tack för en ärlig och härlig blogg!
Alla vet väl att om du visst var gravid och inte själv sagt något inte skulle avslöja det i en kommentar någon skrivit. Det är endast människor som mår dåligt och väldigt inrutade i påhittade ideal som de tycker andra ska leva upp till för att de själva är missnöjda. Magar ändras dag till dag men är man tjej så hittar tråkiga människor ytterligare en ”inte för att vara elak men” /spelad välvilja anledning till att vara elaka, för att de tror att en sådan kommentar till en person de vet inte är gravid ska må dåligt över sin kropp. Patetiskt! Du är grym på så många sätt!
Vi har en tjej på 4 år och jag känner mig helt klar. Skulle inte kunna tänka mig att ha en bebis igen om jag fick miljoner 🙂 känner att stora barn är min grej, tyckte det var så tråkigt med en liten bebis. Nu är min tjej 4 år fyller 5 detta året och gud va roligt det är. Känner ibland att jag inte vill ändra det livet vi har. Vi är också barnfria ofta plus inget är jobbigt att hitta på med ett barn. Så alla är vi olika
Fick min tredje när de andra var 11 och 13. Bästa nånsin!
Tack Paula för att du talar om att frågan kan trigga dåligt mående! Jag själv har försökt att bli gravid i snart 3 år och har äntligen blivit godkänd att försöka med IVF. Frågan när vi ska skaffa barn har gjort väldigt ont och jag har gått igenom en djup depression pga våran ofrivilliga barnlöshet. Nu har jag valt att vara helt öppen med detta och accepterat på ett annat sätt att frågan kan komma och ofta sägs i all väl mening. Det är dock fortfarande viktigt att ”problemet” med frågan tas upp i ljuset och att folk tänker en extra gång innan man ställer en så privat fråga. Upp till 15% av alla par i fertil ålder drabbas av ofrivillig barnlöshet och en fråga om när man ska ”skaffa” barn kan få dessa person att må otroligt dåligt! Barn är inget man kan skaffa ändå, så kanske man kan slopa att ställa frågan helt och hållet. Stork kram <3
Ja det här med ”barnaskaffande” är verkligen ett hett ämne. Det är som att producera barn vore hela livsprojekt från början till slut höllt jag på att säga. Jag är inne i samma tankar som dig ungefär, Att man vill ju njuta ”av det man har”och lägga all fokus på det och kanske sig själv och sin relation också till sin partner. Jag har tre och alla runtomkring mig är helt besatta av att det fjärde ska komma. Jag håller verkligen med dig om att det kan ju vara en känslig fråga. Att bli gravid är verkligen inte en självklarhet för alla.
Jag har två pojkar en född 2012 och en 2017.
Och jag vill inte ha några mer barn.
Min mamma fick en till kull när jag o min bror var 11 och 9 sen en till när vi var 13 och 11 (två systrar) och nu är dem tjejerna 14 och 12 år och mamma är så trött och typ orklös ? hon är nästan 50 år och pappa är 60+, Dem
hade mer energi när vi var små.
Så om jag skulle skaffa fler barn skulle jag göra det nu, För jag vill fortfarande vara ung när mina barn blir äldre. Sen så är det individuellt och det finns säkert många äldre som har mer ork. Men jag hag blivit avskräckt efter mina föräldrar
Jag tyckte det var HELT magiskt med en ny liten bebis när de två första var lite äldre – 5 och 7,5. Minsta blev hela familjens lilla bebis och samtidigt skiljde det inte SÅ mycket. Som jag kunnat njuta av minsta! Lika mycket tid som med första (nästan) men med rutinen och vett att njuta. Nu är de 2, 7 och 9. Är klar med dessa 3 (och skulle varit även om jag hade varit yngre).
Åh det tycker jag absolut att ni ska göra! Vi kände oss relativt klara när vi hade våra två första barn men ändrade oss och idag har vi fyra barn, i två kullar som jag brukar säga, och det är helt fantastiskt. Killarna är 11 och 9 år och tjejerna är 4 och 2,5 år! Vi upplevde inte alls att det var jobbigt ”att börja om” igen utan snarare tvärtom, supermysigt att få uppleva allt vad det nu innebär igen. Självklart var man som en zombie vissa dagar men då får man helt enkelt passa på att sova när bebis sover och de stora är i skolan./förskolan Jag som är så pedantisk fick inse att man inte dör av ett tvättberg och lite skit i hörnen haha. De stora barnen grät av lycka båda gångerna när deras systar kom till världen och det har aldrig funnits ett uns av avundsjuka eller liknande. Nu känner vi oss som en komplett familj och stannar kvar vid fyra små skatter ?
Vi fick vårt första barn augusti 2016. Vi började försöka i september 2017 efter ett syskon. Jag blev gravid på första försöket men slutade i missfall i oktober. Och nu försöker vi och försöker. Frågan kommer HELA tiden ”när kommer nästa” vänner bli gravida med sitt andra, men här händer ingenting. De börjar bli frusterande och jobbigt med alla frågor. 🙁