Igår var jag med i en föräldrar panel som Hugos mamma styrde upp i samband med hennes konstutställning ”Moderskap”. Vi var ett gäng kvinnor där jag var yngst och vi samtalade kring just moderskapet. Hur vi upplevt det att bli mamma.
Tänk att en och samma sak kan uppfattas så himla olika, beroende på vad man har i sin ryggsäck, hur ens sociala ser ut osv. Jag berättade att jag höll mig ovanför ytan genom att inte jämföra mig med andra. Min och min bebis situation var just vår, likaså andras. Just att inte jämföra var en räddning.
I slutet slog det oss att vi alla som satt i ringen hade en sak gemensamt om när vi pratade om moderskapet. Vet ni vad det var? Ensamhet. Precis alla hade upplevt sitt moderskap som ensamt trots att många hade fina relationer runt omkring sig. Men det kändes som att vi gemensamt hade allra högst krav på vår partner som enligt samhället ska tillbaka till arbetet 10 dagar efter en förlossning.
Jag delade med mig om mina känslor efter att Leonore kom. Helt plötsligt vart vår familj uppdelad i två. Hugo och Molly och jag och Leonore. Dom fortsatte att t.ex. gå till badhuset på en lördag. Jag stannade hemma med bebisen då vi var livrädda för rs (Leonore föddes i december och fick rs ändå i februari). Under den första tiden kände jag mig som en fånge i vårt hus där jag fungerade som en matmaskin. Jag kände mig utanför min egen familj och ville bara att det skulle bli vi fyra. Vi klättrade ur utanförskapet i takt med att Leonore blev äldre men ensamheten just då vart så påtaglig.
De andra kvinnorna hade andra erfarenheter om just ensamhet i ett föräldraskap. Undra om Hugo känt sig ensam någon gång? Jag vet ju hur han kände när Molly kom, du kan läsa om det HÄR. Man är två för att skapa ett barn och fortsätter man att leva i en relation kan det vara svårt att springa i t.ex. karriären samtidigt. Vem har du ansvaret över det som sker på hemmaplan?
I andra kulturer än den svenska upplever jag det sociala nätverket inom familjen som starkare, de kanske handlar om en annan mentalitet? En lagar mat, en städar, en finns bara där. Det finaste våra familjer kunde när barnen kom var deras närvaro och lagad mat. Minns att Fia kom med en stor kastrull med köttfärssås och spagetti, och mamma kom med en god paj.
Har du upplevt ensamhet i ditt föräldraskap? Om ja, när då?
Ibland skriver du saker som inte stämmer riktigt. Du var ju med Leonore på ett shoppingcenter i december och handlade julklappar. Sen skriver du att du var livrädd för rs och var hemma pga det?
Har två flickor på 5 och 2 år. Jag kände mig väldigt ensam efter vår första dotter. Jag var orolig för allt men hade ingen att vända mig till då min mamma hade dött i cancer och jag hade inga vänner som fått barn. Min sambo gjorde sitt bästa för att stötta mig, men jag kände mig ändå väldigt ensam och utsatt. Fick en depression och fick gå i terapi och medicin. Idag mår jag dock bra 🙂
Hej Paula, har följt dig väldigt länge och du är en sån härlig, öppen och rolig tjej med fötterna på jorden och vettiga argument och åsikter ?
Har ett litet, eller egentligen för mig, stort problem. Jag och min sambo väntar nu vårat första barn vilket känns omtumlande men samtidigt så himla roligt. Tyvärr är det så att han festar rätt mycket och hittar alltid en anledning till att ta ”någon öl” som han kallar det men jag tycker han kan få rätt otäcka fyllor och han dricker väldigt mycket och hårt oftast… Har sagt åt honom att jag inte vill fortsätta ha det så under graviditeten och speciellt inte efter att barnet kommit. Svaret är då ”klart det inte kommer vara så, jag är ju inte dum” samtidigt som han menar på att ”jag är vuxen och ingen kan säga åt mig vad jag ska och inte ska göra”. Så min fråga är vad har jag rätt att kräva av honom? Hur mycket och hur länge ska jag acceptera hans beteende? Vill ju att vi ska hitta till en fungerande vardag men det känns väldigt långt bort tyvärr och många gånger har jag känt att det inte är värt att fortsätta då vi hela tiden hamnar på ruta ett ? Men jag älskar honom och längtar verkligen efter en framtid med vårt barn tillsammans.
Tror alla föräldrar känner igen den känslan. Jag tycker mest jag känner ensamhet om nätterna.
Tror också det handlar om vilka förväntningar en har på föräldraskapet. Jag är ensamstående med min dotter som blev till via insemination. Jag känner mig inte så ensam eftersom jag var så inställd på att det bara skulle bli hon och jag. Tror mångas krav på partnern inte uppfylls och tycker verkligen att dom flesta pappor behöver ”steppa upp”
Jag kände mig väldigt ensam då mannen jobbade o jag var hemma o hade inga vänner att prata med eller gå till för att få det sociala .
Det fanns ingen öppna förskola eller kyrkans barntimme.
Ingen lekpark som i Stockholm,här hade man allt som gungor m.m hemma o var där.
Nu är jag inte föräldrarledig mer då minsta är 4 men allt är samma fortfarande ,ganska ensam,men har vant mig,men kanske får det sociala när jag får ett jobb ?
Jag känner mig ensam nu och har gjort det ända sedan jag blev gravid. Min dotter är nu 9 månader och redan från start hat vi blivit väldigt isolerade, jag mådde extremt dåligt under graviditeten, hon har haft mycket problem med magen, dåliga värden och det har blivit mycket in och ut på sjukhus. Hon avskyr fortfarande att åka vagn och bil vilket begränsar en en del också då man måste planera allt i minsta detalj för att det inte ska bli panikskrik. Jag är först bland mina vänner att skaffa barn och har inte riktigt haft någon att prata med som kan relatera till mina känslor. Är glad för sociala medier, det har hjälpt mig mycket då man fått kontakt med andra mammor/gravida. Tack för en inspirerande blogg!
Jag känner exakt lika dant som du beskriver i din upplevelse.
Vår dotter kom för snart 2 veckor sedan. Barn nr 2. Man känner att man knappt får någon tid till sitt första barn, eller sambons! vi sover i olika sovrum. Sambon och sonen i ett . Jag och lillan i ett.
Jag känner mig enormt ensam i hela spädbarns tiden. Att man bär hela ansvaret för allt nästan. Städa, tvätta, ta hand om barn osv.
Dessutom är vår son i super trotsålder.
Men jag tänker positivt ändå, att det vänder.
Jag kände mig mycket ensam med första. Till och från i perioder. Men mest för att inga av mina vänner har barn eller ens pojkvän så min krets av människor blev mest familj på helger. Vilket självklart är underbart men vänner med barn har jag verkligen saknat. Nu väntar jag barn nr 2 men försöker tänka att nu har jag min son också som blir 3 i maj?
Så fort jag inte är omringad av folk så känner jag mig ensam nu. Innan jag blev mamma tyckte jag om att vara ensam. Jag bodde ensam ett år innan min kille fick flytta hemifrån för sin mamma och gillade det skarpt. Men sen jag blev mamma och hade en person nära mig dygnet runt så tycker jag bara det är jobbigt att vara ensam.
Jag gillar annars att vara mammaledig, men nu framförallt med tredje barnet så kunde jag känna mig lite ensam och isolerad från vuxenvärlden vissa dagar.
Det där är en av mina största farhågor, att bli isolerad under det där första halvåret-året. Min familj är helt ointresserad och min sambos bor en timme bort. Det där enkla kravlösa umgänget har vi inte med nån egentligen. Vi har inga barn på gång eller så men när den dagen kommer hoppas jag vi kan dela upp ledigheten i veckorna ganska tidigt så att jag får jobba iaf 20% och träffa lite vuxna människor… ?
Gud ja! Kände mig väldigt ensam när jag var föräldraledig med första den första tiden. Vi höll oss också inne pga rs tider och det kom och hälsa på typ ingen på dagarna (inte så konstigt pga folk jobbar). Alla kom på kvällen och då var ändå min sambo hemma så jag hade ändå inget behov av att andra kom då liksom. Nu när vi har två barn känner jag mig väldigt ensam om dagarna när barnen och jag avverkar sjukdom efter sjukdom. Ingen vill ju precis komma hit när vi är sjuka. Och som
Vi varit sjuka denna vinter! Usch ensamheten. Skriver verkligen under på det. Fint att du tar upp ämnet så man inte tror man är den enda som känner så. Kram!
Ja ha kännt så med alla mina 4 barn … men mest med mitt sista barn som är 7 år i dag som är med annan
pappa Exsagt. Det du beskriver att va instängd . Och enorm ensamhet Jag va själv med henne sen hon va 2 v gammal och deitom kolik barn från 1 mån till hon va 6 mån ? men är någ så med oss kvinnor att man klarar det fast det tufft jobbigt .
Jag upplevde en stor ensamhet under föräldraledigheten, våra familjer bor en bit bort och vår son panikskrek i både bilen och vagnen från att han var 3 månader vilket resulterade i att vi höll oss mycket hemma eftersom jag tyckte att det var för påfrestande att ta sig iväg. Nu väntar jag barn nr 2 och känner mig såklart lite orolig inför vad som kommer.