Jag sitter och funderar på en sak, hur olika saker och ting är i olika kulturer. Jag är glad över att jag är en blandning och får lite av varje för det är skillnad på en svensk familj och en chilensk familj. När jag var liten och mamma och pappa fortfarande bodde ihop var det mycket spanska hemma. Mamma lärde sig att prata flytande spanska så dom pratade svenska, spanska och finska med mig. Det vart för mycket för mig så jag strejkade och ville inte lära mig något utav språken. Chilenare är ett vänligt folkslag och har varma hjärtan, jag saknar min farmor för hon fanns väldigt nära under min uppväxt. Jag var hennes första barnbarn och hon överöste mig med en massa mat och kärlek. Äta, äta och äta var det som gällde. Det spelade ingen roll om man inte var hungrig man var ändå tvungen till att äta. Finland har jag varit i tusen gånger, jag gillar Finland och känner igen mig bra där. Jag förstår när andra talar finska men jag själv kan inte säga många ord. Och Chile har jag aldrig varit i men jag längtar tills den resan kommer. Pappa är där nere nu och han beskriver det som helt fantastiskt. Hugo har också berättat mycket om Chile så visst vill jag åka dit i framtiden när skorpan har blivit lite större.
Min lillasyster kan näst intill flytande spanska och det är för att alla pratade spanska med henne när hon var liten. Nu när jag är äldre tycker jag att det är tråkigt att jag aldrig lärde mig det. Jag gick på spanska i skolan och fick MVG på alla prov men så fort kursen tog slut glömde jag bort allt. Det hade varit roligt att lära mitt egna barn spanska men det kommer att bli svårt när jag och Hugo bara pratar svenska. Men om någon frågar mig vart jag kommer ifrån så säger jag Sverige för det är här jag känner mig hemma. Jag är en försvenskad tredje generations chilenare slash finsk och kommer alltid att se Sverige som mitt hemland.
Jag har bott med min mamma i nästan hela mitt liv. Visst är hon finsk men jag tänker nästan aldrig på det eftersom hon är också försvenskad. Min familj är en kärleksfull och påhittig familj vilket har gett mig en bra grund. Mamma har haft en rättvis uppfostran och gett mig bra förutsättningar till att stå på egna ben. Fast att jag är 21 och väntar ett eget barn så har jag inte klippt navelsträngen till min egna mamma. Jag behöver fortfarande stöd ifrån henne fast på ett vuxet sätt.
Vart kommer ni ifrån? Är era föräldrar från olika länder? Krockar kulturerna eller religionerna för er? Känner ni samhörighet med det landet ni kommer ifrån ursprungligen?
En finsk halv chilenare som känner sig svensk
jag är thai-finne. Mamma från Thailand å Pappa Finland 😀