Tänker du aldrig på att du kan få missfall?
Om jag tänker på att det faktiskt kan hända något med vårt barn? Hela tiden… Att vara gravid är en så stor omställning och påfrestning för en kvinna. Hela ens värld raseras och den man trodde att man var försvinner. Inte till det sämre utan oftast till det bättre. Jag har gått igenom en stor omställning på vem jag är, jag har fått hitta nya tankebanor men nu är jag nöjd. Jag vill inte förändra mig själv utan bara göra mig själv snäppet vassare. Jag vill lyckas med mina mål i livet, inte för min skull utan för mitt barns skull. Att bli gravid gav mig en spark i rumpan till att ta tag i mig själv och mitt liv.
Jag är en dagdrömmare, jag är en tänkare och detta har gjort det svårt för mig att ta till mig riskerna med att vara gravid. Jag vill inte tänka ” jag väntar missfall” utan jag vill tänka ” jag väntar barn”. Trots att jag vet om att det kan ske komplikationer har jag trängt mig bort från dessa tankar. Svart på vitt så är det inte säkert att barnet klarar sig till efter förlossningen. Och efter förlossningen kommer det helt nya risker och bakterier. Jag tror att min egna mamma kan känna oro nu när hennes dotter har tagit körkort och ska ge sig ut i trafiken. Det finns tusen risker i vår vardag, bara att ge sig ut på ett övergångsställe är en 50/50 situation.
Här om dagen låg jag och läste ”våga möta förlossningssmärtan”, jag kom in i ett kapitel där en mamma skrev om sin förlossningsberättelse. Två veckor innan beräknad förlossning så dog hennes son i magen helt utan anledning, kvinnan fick vänta tills dagen efter innan hon blev igångsatt. Under 12 timmar levde hon med vetskapen om att hon hade sitt döda barn i magen. Hon födde ut sin son och fick ytterligare ett dygn med sin son innan dom var tvungna att säga hejdå. Familjerna kom till sjukhuset för att se att dom faktiskt hade blivit föräldrar, att det fanns ett barn trots att han var död. Det är tydligen viktigt att göra så för bearbetningsfasen. Denna berättelse var så gripande så att jag började gråta, jag var otröstlig. Hugo kunde inte trösta mig för att mina egna farhågor kom fram. Det jag är livrädd för händer faktiskt. Mitt barn kan tas ifrån mig när som helst och det är en hemsk känsla. Trots att jag är rädd för förlossningssmärtan vet jag att den kommer med något gott. Hellre att jag tar smärtan än att mitt barn får den. Jag älskar redan mitt barn som om att det inte finns en morgondag. Det är kanske på gott och ont men jag vill fokusera på det bra, jag har egna små milstolpar genom graviditeten och jag är noga med att känna efter så att jag känner sparkar varje dag. Jag blir så stolt när barnmorskan säger att det är en livlig krabat där inne med helt normala hjärtljud. Det får mig att våga hoppas och får mig att älska.
Det finns dom som ifrågasätter varför man köper saker och förbereder sig innan barnet är fött. Jag tror att det där är så individuellt och man bör göra så som man själv mår bäst av. Jag är en av dom som köper saker innan bebis kommit. Jag tycker ändå att vi var ganska duktiga och väntade tills jag var i månad 6 innan kläder, filtar, nappar, böcker, med mera inköptes.
Jag kanske skulle behöva en dos av att bli mer realistisk men jag är en sån som ser det positiva i det mesta. Jag har varit försiktig på mitt sätt och jag kommer fortfarande att tänka att jag ”väntar barn och inte missfall”. Men för att svara på dagens fråga. Ja, jag tänker på hur allting skulle bli om något hände Skorpan. Varje dag. Det är min mardröm.
En illustrerad bild på ett barn i vecka 33
Hej fina du.
Egentligen vet jag inte varför jag kommenterar, mest för att mina tankar kanske inte är till någon nytta om jag inte delar med mig av dom.
Ville bara säga att jag tycker att du är otroligt vacker, och att jag blev rörd till tårar av detta inlägg. Så otroligt fint skrivet, gjorde helt klart min dag.
Lycka till med den lilla när den kommer! Allt kommer gå så bra!
Kramar
Detta tycker jag alla borde tänka på: nästan inget utav det man oroar sig för händer. Man oroar sig för så jäkla mycket hela tiden, helt i onödan! Och OM det nu skulle hända, den hemska grejen man oroar sig för, då händer det och då får man ta det då. Då har man iallafall vart glad och lycklig under tiden tills det händer. Hellre vara glad och må bra än att oroa sig, tänka fundera och få ångest oftast helt i onödan.
Hej fina du! Visst kommer dom där tankarna att något kan gå fel, man får försöka koppla bort dom och fokusera på vad som komma skall..för allt ska ju gå bra, ler hur? 🙂 förlossningen kommer ni klara galant, håll fokus och lyssna på dom runtomkring i rummet och se till att andas!!! Ett STORT lycka till för den kommande förlossning! Är avis på dig som ska få föda, skulle kunna göra de flera ggr om. Men nästa barn får iaf vänta tills nästa år! Efter min förlossning sa jag att de var som 90 min på fotbollsplanen…(den tog 48 timmar) haha! Ha det bra och sköt om er! Ni kommer bli grymma föräldrar!
MEN HERREGUD!! Vem ställer en sån fråga till en gravid tjej?! Man är orolig som det är! Usch.
Önskar er all lycka, det gör fruktansvärt ont, men det är verkligen som alla säger, man glömmer bort smärtan direkt. Jag födde min dotter för fyra månader sen, skulle göra om det varje dag!
KRAM
och jag tycker verkligen att du verkar trygg i dig själv och jätte stark, så förlossningen tror jag inte blir några problem. Jag är jätte mesig och rädd, men har inte alls upplevt förlossningen smärtan som ”ond”. Det har gått jätte bra bara man fokuserar, också är det mycket lättrare att bita ihop, när man vet att varje värk tar dig närmare ditt barn, än tex att gå runt och ha ont under graviditeten. Den smärta är betydligt jobbigare.. Bara lite pepp sådär, alla upplever inte förlossningssmärtan som hemsk, ofta tycker jag att böcker och filmer överdriver.. men det säger jag ju bara efter egna erfarenheter 🙂
Jag förstår precis varje ord du skriver. Vi förlorade vår son den 10e januari iår. Han levde 52 minuter efter förlossningen men vi visste sedan några veckor tillbaka att han skulle avlida ganska snabbt efter förlossninegn, om han ens skulle orka förlossnigen. Det var som ett slag i magen givetvis, när man gått i 33 veckor och väntat och sen får veta att man kommer att vara tvungen att föda ut sig son till hans död. Jag köpte inte mycket saker alls under hans graviditet. Jag hade en olustig känsla i kroppen om att något skulle hända, och det gjorde det ju tyvärr. Under min första graviditet köpte jag massor och det var superviktigt öfr mig att få shoppa och inreda fint innan barnet skulle komma. Efter att vi förlorat Elliot så kommer jag aldrig någonsin ta en graviditet eller ett barn förgivet förrän det ligger på mitt bröst efter förlossninge, dock så kommer jag att köpa massor med saker om jag blir gravid. Just för att jag tror att man ska inte tänka på att det kan hända dåliga saker, utan man ska njuta och göra det som känns bra givetvis. Jag förstår din oro, det är nog helt normalt och dessto mer man läser eller upplever så inser man att ett barn är inget man ska ta för givet förrän den är född. Nu menar jag såklart inte att du ska tro att det händer något, utan jag menade mest bara att jag höll med dig när du skriver att det man oroar sig för faktiskt händer. Det är så hemskt.
Man ska alltid ta ut lycka i förskott! Oavsett vad det gäller.
Tänk om man gick runt och alltid förväntade sig det värsta, vad himla tungt livet skulle vara då. Sorger kommer man inte undan men det tar man då – när/om det händer. Inte en sekund tidigare.
En liknande berättelse hände min mamma, Ellinore som skulle vart 20 idag. Hon dog några timmar innan födseln. Mamma har fortfarande inte ”återhämtat” sig från det, tror man aldrig kan göra det när man förlorar sitt barn. Vi har fortfarande en champange flaska i kylen som skulle öppnats när hon föddes, ett litet minne av henne. Jag tror det är bra att alltid bära med sig vad lyckligt lottad man är om man får föda ett friskt barn. Det är ingen idé att oroa sig, men bara vara medveten 🙂
Du är så otroligt stark och positiv Paula. Verkligen grym, så härligt att ha din blogg att läsa.
Jag är lite avis på dig som kan tänka sådär positivt. Det gjorde jag också min första graviditet, allt var sådär perfekt och jag såg fram emot att bli mamma. Hela jag ändrades till en annan människa, men så en natt i v.22 föddes min Hugo. Oklar anledning då, men nu vet jag.
Jag är gravid igen, jag är i v.27+6 idag, sen 1 vecka tillbaka har jag legat inlagd på förlossningen/antenatalmottagningen. Jag har haft specialistmödravård sen v.17. Var tredje vecka har dom kollat min livmodertapp och bebisen. Sista kontrollen och min oro hade lagt sig, men då upptäcktes det att jag hade smygöppnat mig och att jag hade sammandragningar som blev tätare. Så jag fick dropp i några dagar som motverkade sd, två sprutor så att barnets lungor skulle utvecklas lite snabbare. Får blodförtunnande var 12de timma för att inte få proppar.
Jag får gå på toaletten själv äntligen. Men annars är det strikt sängläge då jag är öppen 3cm ungefär och hinnan ligger i slidan. (Eftersom att barnet fortfarande är litet öppnar man sig inte helt innan fl) Min flicka är fortfarande uppe i magen och det är skönt.
Skulle jag börja gå upp och gå är min läkare rädd att vattnet går eftersom att tyngdkraften gör sig påmind.
Det som är mest skrämmande är att hon KOMMER att födas för tidigt, min sambo har fått se hur det ser ut på Neonatalavdelningen, massa kuvöser, solarium m.m.
Jag hoppas så av hela mitt hjärta att hon överlever detta och att jag äntligen får bli mamma.
Men läkarna och barnmorskorna är positiva och det är jag med, jag får höra hennes hjärtslag varje dag och det är som en morot man strävar efter.
Min lilla flicka heter redan Luna förresten, det betyder måne.
Det ÄR viktigt att vara positiv, när det hemska händer och sorgen slår en i ansiktet vet man ändå inte hur man ska tackla det hela, det är något man lär sig om man hamnar där.
Kram till dig och skorpan!
Känner exakt likadant!
/Ung, blivande mamma
Jag är nästan exakt lika långt gången som du och har samma tankar/åsikter runt de här.
Man kan ju inte gå runt och tänka för mycket på allt som KAN hända, speciellt inte när inget pekar på att de finns skäl för oro. Såklart vill jag förbereda mig för vårt barn som skall komma ut, vill inte behöva åka runt och köpa grejer första tiden. Och OM de värsta skulle hända så skulle de ju göra precis lika fruktansvärt ont oavsett om man har babykläder hemma eller inte.
Tycker de är lite som att man inte skulle köpa julklappa/födelsedags presenter till sitt födda barn någon månad i förväg, för tänk om hen dör innan dess. Vi kan alla dö precis när som helst av en jäkla massa orsaker, men om man skulle gå och tänka på de hela tiden så blir man ju totalt knäpp
Om du undrar över att du fått många besökare kan det bero på att nellieberntsson.se länkat dig i sin blogg 🙂
http://nellieberntsson.se/2013/03/13/asikter-ar-det-sa-viktigt/
+ Lycka till med förlossningen!^^
Det hände mina föräldrar, nästan precis det du förklarade. En son som dog i magen någon vecka innan förlossning och fick föda normalt ett dygn efter. Skulle varit min storebror Tim som skulle bli 24 idag. Idag är vi 4 barn och mamma verkar så otroligt stolt över alla sina barn. Även om det var en av de värsta sakerna som hänt henne är hon väldigt glad idag. Nu hoppas vi däremot att detta inte händer dig!
Ah jag var då glad att jag hade köpt allt innan bebisen kom. Hade aldrig orkat det efter!
🙂
Åh måste bara kommentera.
Jag var LIVRÄDD inför förlossningen, jag grät och hade ångest i flera veckor innan. Jag gick på specialistmödravården för rädsla + att jag har ”blödarsjuka” (mitt blod koagulerar inte som det ska) vilket medfört att jag inte kan bli stucken i ryggen. Det vill säga, ingen epidural.. Kan du tänka dig ångesten att inte ha möjlighet att få den bästa bedövningen? Jag hade dessutom en vidrig förlossningen bakom mig som slutade i akusnitt.
Iallafall, jag skulle bli igångsatt och få ultiva (är smärtlindring i form av en morfinpump man har i armen). Grejen med ultivan är att det måste ske på dagen, på en vardag… Och vad tror du händer? Jag kommer in till förlossningen med värkar och vattenavång kl 17 på måndagen (försent att få ultiva, måste vänta till tisdag morgon) ungen är ute 02.02 HELT utan bedövning. Lustgas var vad jag fick, och vet du? Det gick skit bra. Trots att jag varit livrädd hela tiden så liksom.. försvann det när jag väl låg där. Jag hann inte tänka på rädsla, jag var för fokuserad i värkarna och smärtan (tänker inte ljuga och säga att det inte känns, för visst faaaan känns det). DOCK måste jag medge att det inte alls var så farligt att klämma ut bebisen som jag trodde. Det gjorde djävulskt ont, men hon var ute på någon minut bara när krystvärkarna väl började. Och efteråt, åh herregud vad SKÖNT allting känns. Det är en himmelsk känsla där direkt när allt är klart och man får upp bebisen på bröstet.
Måste också säga till alla som vill ha snitt på grund av rädsla. Jag har gjort båda två nu, ett snitt och ett vanligt. Och att föda vaginalt är verkligen det bästa man kan göra. Återhämntningsmässigt är det MILJONER gånger bättre än snitt. Jag var uppe på benen efter bara någon timme när jag födde vaginalt, men snitt låg jag orörlig i sängen i 1,5 dygn.. Jag kunde inte rå om mitt eget barn, inte byta blöja, inte bära runt.. Bara ligga still i sängen medans pappan fick lägga henne vid bröstet. Hemskt var det.. Väl hemma tog det nästan 2 veckor innan jag kunde gå upp ordentligt ur sängen och drygt 1 månad innan jag var smärtfri. Med vaginalt slapp jag allt det där… SÅ låt inte rädslan hindra, för det är en fantastisk upplevelse att föda vaginalt!