Precis som vi som är yngst i syskonskaran känt av, vetat om och försökt förklara för våra äldre syskon i alla år, visar nu forskning att vi är våra föräldrars favoritbarn.
Det är en studie som publicerats i Journal of Adolescence som undersökt skillnaderna i hur föräldrar har behandlat eller förhållit sig till sina barn som kommit fram till slutsatsen ovan. Man har undersökt de olika familjemedlemmarnas upplevelser och perspektiv på relationerna sinsemellan samt hur föräldrarna behandlat barnen på olika sätt.
Ett barn som upplever sig vara favoriserat och får detta bekräftat av en eller båda föräldrarna får ett starkare band till sina föräldrar, vilket bidrar till uppfattningen från de andra syskonen att det yngre blir favoriserat.
En trolig anledning till resultaten som anges i rapporten är familjehierarkin där de förstfödda syskonen och dess uppväxt fungerar som referenspunkt för syskon nummer två och dennes uppväxt och uppfostran.
De äldre syskonen behöver ta mer ansvar medan man som yngsta syskon får en lättare resa under uppväxten, vilket via den eventuella favoriseringen kan orsaka viss arrogans och lathet.
Det ska sägas att merparten av de 381 deltagande syskonen i studien är kommer från vita medelklassfamiljer.
-Detta är en publicerad artikel på Café. Jag kan favorisera Molly efter en tuff natt med Leonore. Jag kan favorisera Leonore efter ett bråk med Molly. Längre än så får det inte gå. Bianca Ingrosso säger alltid att Benjamin är Pernillas favoritbarn. Jag var tonåring när mina småbröder kom och jag tyckte bara att det var skönt att mammas fokus försvann till dom så jag kunde hålla på med dumheter. Men jag har aldrig upplevt att hon har favoriserat nån av oss.
När jag skulle bli mamma igen undrade jag hur jag skulle kunna älska någon lika mycket som Molly. Tänkte att bebisen som kom inte skulle ha en chans. Men det fanns plats, mer än så. Jag lärde mig att älska ett till barn som också blev hela min värld.
Inför ett tredje barn är jag inte alls orolig, för visst är kärleken till barnen lika men ändå så olik och unik.
Kände du av en favorisering från dina föräldrar gentemot dig och dna syskon?
Gud jag känner igen mig i texten. Jag är yngst av 4. Är mina föräldrars enda dotter och har tre äldre bröder som är några år äldre än jag. Det har varit väldigt tydligt i vår familj att jag är familjens lilla docka och prinsessa. Jag är 27 år gammal idag och fortfarande är ”favoriseringen” väldigt tydlig. Mina föräldrar längtade så mycket efter att få en dotter och min mamma slutade aldrig att kämpa, så när hon fick mig var det som att hela hennes värld hade förvandlats till himmelriket. Men mina bröder har själva behandlat mig som en prinsessa under hela mitt liv så det har aldrig visat tecken på att det har stört sig på att jag favoriserades så fort jag föddes. Dom favoriserade mig med!
Vi alla syskon har olika roller. Min äldsta bror har alltid varit som en extra pappa för oss. Han hade en lite svårare uppväxt och fick växa upp fort. Mellanbrodern är den duktiga och stabila familjepappan. Min yngsta storebror är inte den stabilaste av oss men han är fortfarande otroligt omtyckt. Min mamma gullade mycket med honom innan jag kom 5 år senare. Så han fick bli min mammas lilla pojke ett tag och växte upp väldigt omtyckt och puttinuttigt. Sen blev han även den brodern jag kom närmast under min uppväxt, han fanns ALLTID vid min sida och tog hand om mig som sin bästa vän.
Jag är yngst och har själv personligen inte känt mig favoriserad då mina föräldrar varit 100 gånger hårdare på mig än mina äldre bröder men mina bröder anser att jag är favoriserad. Mina föräldrar har alltid haft koll på hur mycket de ger till vardera barn (alltså summa pengar på typ kläder och sånt) och har alltid hållit det jämnt. Men förstår inte riktigt vart det kommer ifrån hos mina bröder då jag aldrig fått komma undan med något haha
Jag är storasyster och har alltid varit den duktiga av mig och min lillasyster, så mamma och pappa har aldrig behövt lägga ner så mycket energi på mig för jag fixar det mesta själv ändå. Men min lillasyster har alltid varit en sån himla bråkstake och var verkligen HEMSK som tonåring. Jag fick körtelfeber och gick in i en depression samtidigt som hon blev tonåring och all fokus hamnade på henne. Eftersom ris aldrig fungerade på henne så fick hon mycket ros då hon gjorde bra ifrån sig, eller som morot för att hon skulle göra bra ifrån sig, Vilket ledde till att våra uppväxter är så otroligt olika varandra. Jag har aldrig fått något från mina önskelistor, medan hon alltid fått allt hon önskat sig. Plus att de flyttade ganska långt norrut (vi bor i södra Sverige) när hon skulle börja gymnasiet (jag flyttade hemifrån), och då tyckte de så synd om henne som var tvungen att flytta så då fick ännu mer prylar, och ja.. Nu bor hon fortfarande hemma (20 år gammal) och blir arg när de inte lagar mat åt henne haha. Nu vill mamma och pappa bara att hon ska flytta hemifrån för att hon är för jobbig och borde klara sig själv, men ja.. jag kan ju säga ”vad var det jag sa”, men de förstår nog själva att de kanske inte skulle skämma bort henne så mycket som de gjorde bara för att försöka få henne att bete sig. Och jo, småsyskon kommer alltid undan med ALLT. Jag fattar inte hur föräldrar inte märker sånt? Men man kommer väl förstå det när man själv blir förälder 🙂
Eh jo de! Är mellanbarn, min storebror får all uppmärksamhet då det går bra för honom inom sin sport så alltid snack om honom, min lillebror har inte riktigt ”växt” upp ännu så han kommer undan men rätt mkt, typ inte jobba, sa upp sej för han tkt de var tråkigt, bo hemma etc, Så ja, tyvärr lite så, tänkte kanske inte så mkt på det men min sambo påpekar det emellanåt då han märker det..
Jag är äldst av 4 men jag har alltid haft ett speciellt band till min far. Jag vet att min mamma favoriserar min ena bror och det svider lite men är ok. Jag älskar mina två små precis lika mkt men som du skriver, på olika sätt. Jag är noga med att uppmärksamma dem båda, men då min äldstas relation med sin far kan ibland vara lite ansträngd så ger jag extra kärlek till henne. Den lilla är alltid charmig och söt och glider fram på en räkmacka, hehe, så hon har det förspänt som lillasyster!
Jag är yngst av tre, min äldsta bror är 5 år äldre och min yngsta bror är 3 år äldre. Mellanbrodern har alltid varit guldbarnet, han var ett snällt barn som aldrig bad om något eller gjorde speciellt mycket hyss. Medan jag och min äldsta bror bråkade, slogs och skrek på varandra. Vi bråkade med mamma och pappa, gillade inte skolan, bad om mycket och respekterade inte läggdags.
Men trots detta så är jag enda dottern, jag är yngst och jag föddes med allvarligt hjärtfel. Så jag har varit porslinsdockan som alla är så rädda att tappa, som ingen kunnat stanna arg på, som fått det mesta hon pekat på och som oftast tagits i försvar. Min pappa har varit relativt jämn mot mig och mina syskon, förutom när jag var som sjukast vid 11 års ålder. Men min mamma har nog alltid favoriserat mig, fast på sättet att hon sett mig som skör och att jag behöver extra försiktighet och omtanke. Detta har lett till att jag och min mamma idag har en extremt bra relation, vi är väldigt nära och kan prata om allt. Som tur är så tror jag att mina syskon haft förståelse för favoriseringen, för hur man än vrider och vänder på det, så har de också ”favoriserat” mig!
Jag har 3 barn .. de 2 äldsta är pojkar och den yngsta är flicka och jag måste tyvärr erkänna jag favoriserar den yngsta . Men jag är mer känslig mot henne för hon är enda flickan och fortforande min bebis (4 år) och sen har hon varit supersnäll enda sen hon föddes utan nån trotsperiod. Hon lyssnar på allt man säger utan protestera. Pojkarna är täta mellan varandra och de har varit intensiva i några år nu . Mellan barnet har speciellt trotsat intensivt i en del år nu och gör sina stackars syskon och oss andra koko.
Ja, något så enormt. Jag och min 4 år yngre bror är så extremt orättvist behandlade att det har påverkat min och brorsans relation negativt och jag kommer heller aldrig att förlåta mina föräldrar för hur de behandlade mig hela min uppväxt. Har till och med fått höra av släktingar hur mamma gick runt och klappade sin mage när hon var gravid med brorsan och jag var 3 år gammal, och sa ”det här, det ska bli mitt favoritbarn”. Och så vart det – innan han ens var född. Skulle kunna skriva en hel novell om detta, men det ska jag inte göra. Men det är så extremt att folk knappt kan tro att det är sant, hur olika vi är behandlade. Men i vårt fall tror jag nästan att det beror på någon störning också, för att det är så illa. Har nu själv 2 underbara barn som båda är mitt allt, och är det något jag har lärt mig från min uppväxt så är det att ALDRIG göra skillnad på barnen, aldrig behandla dem orättvist, aldrig få en att känna sig oviktig eller mindre älskad. De ska båda kunna veta och känna att de är precis lika viktiga och värdefulla och älskade av mamma och pappa.
Skulle i kunna tänka er att adoptera? 🙂
Varför skriver du ”Vi som är yngst…”, du är väl äldst?
Polly…det är ju citerat. Det är vad som står i artikeln som Paula även skriver i slutet av texten från tidningen…
Undrar samma ??
Det är inte hon som skrivit det. Hon har ju lagt in en text från en artikel i inlägget. Som hon skrivit efter texten ”Detta är en publicerad artikel på Café.”
Hon har ju kopierat en artikel…
Jo, men det känner jag. Vi är tre barn-jag är mittenbarn. Jag känner att jag är den favoriserade, men i vårt fall beror det nog på att jag varit ett typiskt mittenbarn. Det har varit mer slitningar mellan pappa och de andra syskonen och är fortfarande(mamma dog när vi var unga). Sen har inte favorisering inneburit mer tid för mig under uppväxten, tvärtom-jag har känt att jag fått stå i skymundan för ett riktigt krävande småsyskon (adhd etc).
Jag skulle inte gå så långt att kalla det favorisering. Dock så har jag och mamma en väldigt nära relation då vi har samma yrke och i mångt och mycket samma intressen på fritiden, medan jag och min pappa är mer olika, dock har även vi mycket gemensamt så som bilar och böcker. Dock delar pappa mer intressen med mina bröder så som motorcyklar och allt som brummar och låter.
Men jag har aldrig känns mig särbehandlad från mina syskon av mina föräldrar och vi är likvärdiga alla tre (jag är mittenbarnet). Vi har alltid fått lika mycket tid med våra föräldrar och de gångerna som jag har vart själv med dem så lyxar vi till det lite (som när jag övningskörde och vi åt ute på resturang) men dem har gjort samma sak med mina bröder.
Så i mångt och mycket kan jag förstå hur det kan ske favorisering, men jag tror sällan att det är medvetet av föräldrarna eller att föräldrarna kanske inte ens är medvetna om det förren man pekar ut det.
Jag hade det samtalet med min sambos mamma då jag anser att hon favoriserade sina andra två barn och glömde då bort min sambo som är det äldsta barnet. Hon hade inte ens reflekterat över det men när jag påpekade så blev hon super ledsen för det var så tydligt och det har blivit bättre efter. Men det är som hon sa min sambo kräver väldigt lite då jag tar hjälp av mina föräldrar i första hand och hans glöms bort för det är inte lika självklart att han får hjälp när det behövs typ med bil renovering etc. Tillskillnad från hans bror som är en mammas pojke och hans lillasyster är 12. Det är klart det är skillnad i dem lägena.
Nu känner jag att jag har trasslat in mig här. MEn hoppas du förstår hur jag menar iallafall!
Btw jag tycker du och Hugo är super coola föräldrar ~