Jag har tänkt på en sak, hur jag letar mig tillbaka till platser där jag kommer ifrån. Jag är uppvuxen i Hägersten och jag går gärna dom promenaderna som jag alltid har gått. Från att vara en liten skitunge, till en tonåring som gått med ett brustet hjärta för kärleksbeskymmer, till kvällar när man gick med kompisar och gjorde hyss. I denna park har jag varit i från att jag var barn till att jag blivit vuxen.
Jag och Leonore gick en rask promenad. Då gick jag förbi alla bänkar, alla portar, alla gungor och alla träd där jag har minnen. Jag letade mig hem helt enkelt. och det är här jag trivs bäst, där jag kan alla svängar och genvägar till och med om jag blundar.
Letar du dig också hem då och då på olika platser =)
Idag är det här bostadsrätter. Förr i tiden var det mental sjukhus. När jag var liten stod detta hus tomt. Vi smög in en gång, jag och ett stort kompisgäng. Det var som en spökhistoria. Då tyckte vi att alla instrument såg läskiga ut. Och alla sjukhussängar stod kvar.
Haha jag är likadan, har tänkt på om det bara är jag som är så nostalgisk;) skönt att veta att man inte är ensam (knäpp) ?
Tänk om väggar kunde tala…hur många hemskheter och fruktansvärda människoöden har inte dessa byggnader upplevt…Stora mans och Stora kvinns,huvva….(har jobbat där) det riktigt rös till i hela kroppen i vissa utrymmen…men vackert är det. =D
Hej, gick i en skola som låg i den parken. Vi var nere i katakomberna och busade i högstadiet. Förstår verkligen vad du menar med att man letar sig till ställen där man känner sig hemma, det handlar väl om trygghet antar jag. Man minns alla gånger man har varit på den platsen och vad man har gjort vid olika tillfällen. Ha en härlig dag! Kram!
Åh va roligt! Det där ser ju ut som min gamla skola jag gick på, då hette den Orfeus. Ligger precis bredvid långbro parken!
Känner igen mig så fint där!
Jag gör likadant!
Så lustigt (och kul) att du skrev detta inlägg. Senast igår satt jag och tänkte om det finns fler än jag som gör så.
Jag bor nu utanför Helsingborg på landet med min mm och dotter, men jag växte upp i en liten by utanför Landskrona. Jag brukar åka dit och gå promenader där med barnvagnen. Så mysigt att få runt i byn man själv växt upp i. Precis som du skriver så går man förbi alla minnen man så väl kommer ihåg! Jag brukar gå förbi gamla kompisars hus. Haha..blir en riktig nostalgitripp.
Tack gör en superbra blogg paula!
Kram på dig och familjen
Ja jag gör ofta så letar mig hem till hemby,visst har jag inte mer än 2 mil därifrån ungefär men varje gång jag hälsar på min pappa är ju allt bekant där. Kiosken man hängde vid, stenarna man satt på, gungorna där jag gunga med farmor till löste mitt första kärleksbekymmer med min bästa vän. Så ohja de har jag ? ?
Hej! De är nu olika fristående skolor i dessa byggnader:) har vickat där en hel del. Finns fortfarande utrymmen i dessa lokaler som tyder på att det varit mentalsjukhus… Sjukt obehagligt
Åh, verkligen härliga vårbilder!:)
Vilket härligt inlägg!
Gör precis likadant, går samma promenader. Ganska roligt, för jag går på samma ställe som på bilderna, Långbro Park och runt omkring där jag är uppväxt. Smög oxå in på sjukhuset som liten, genom alla tunnlar som gick under marken, tyckte det va så läskigt!
Fina bilder! Det är nog så – att man ’söker sig tillbaka’ på något sätt 🙂
Ha en fin dag 🙂
Kram <3
Vilket härligt inlägg ! Kram