Att plussa på stickan
Ett plus på stickan. Ett plus som kan vara hela ens värld, på gott och ont. De gånger jag har plussat har jag reagerat olika.
Molly:
Jag sprang in på apoteket efter jobbet och gjorde testet hos en vän. När det visade plus backade jag bakåt, var tvungen att greppa handfatet för att jag ramla baklänges. Adrenalinet slog på och det kändes som att mitt hjärta satt i halsen. Jag var ung, och hade aldrig plussat tidigare. ”Är plus verkligen gravid? Det kan inte stämma”. 4 tester senare var jag övertygad. Jag var gravid. Och livrädd, det var inte planerat eller väntat.
Vill du läsa Hugos tankar om detta? Klicka HÄR
Vill du läsa om varför jag gjorde ett gravtest just den dagen? Klicka HÄR
Missfall nr 1:
Efter veckor månader med schemalagt sex, ägglossningstest och alla möjliga fertilitetsappar skrek jag rakt ut. ”JAAAAAAA”. Lycklig, ivrig och förväntansfull. Med världens leende gick jag till förskolan den morgonen när jag skulle lämna Molly.
Missfall nr 2:
”Okej. Nu kommer det gå bra Paula”. Jag blev gravid efter första ägglissningen efter mitt första missfall. Alltså bara två veckor efter. Vecka sju var jobbig, då fick jag mitt första missfall. Vecka åtta gick också bra, men utan förvarning vart toaletten full med blod när jag skulle kissa i vecka nio. Nej,nej,nej… det här får inte hända.
Leonore:
”Jahapp”. Vågade inte glädjas, förväntade mig nästan ett tredje missfall. Det var ingen omedelbar lycka och jag vågade inte ta in att jag var gravid igen. Vecka 12 var en milstolpe. Men missfallen innan Leonore berövade mig på glädjen över plusset med Leonore. I efterhand hade jag tagit 13 missfall till för just hennes skull. Hon var och är meningen, precis som Molly.
Hur berättar man för sin partner att man plussat? Gjorde du något roligt av det?
Molly:
Skickade ett mms till Hugo med stickan. Han trodde att det var en temp som visade att jag hade feber typ haha…
Missfall:
Det var dagen efter farads så la ner graviditetstestet i en liten box. Hugo blev överlycklig.
Leonore: Hugo stod i köket och gjorde frukost. Jag kramade honom bakifrån och sa tyst att jag var gravid. Hugo vände sig om, gav mig en puss i pannan och kramade om mig länge. ”Nu hoppas vi att det går bra”. Tredje gången gillt.
Det har varit olika reaktioner över plusset på stickan, och det roligaste var vid missfall nr 1. Bara ren glädje och världens adrenalinpåslag. Jag hoppas att vi får uppleva det igen.
Hej Paula! Du nämnde något att ni gjorde abort, hur kände ni efter det när ni försökte få barn men fick missfall? Kanske svårt att tänka nu när ni har två barn men jag gjorde abort när jag var 16 (ångra mig verkligen inte,) men nu 10 år senare så försöker vi bli gravida men inte hänt något ännu och känner typ tänk om jag aldrig kan bli gravid? Hoppas du inte tar illa vid frågan, bara lite nyfiken
Åh förstår att det varit blandade känslor! Jag kissade på stickan på morgonen samma dag som jag skulle få mens. Var så säker på att jag var gravid att jag hade förberett ett paket till min man med boken ”Pappalogi” i, en napp och plats för graviditetstestet. Jag gick in och växkte maken och sa att jag hade en present till honom. Vilket antiklimax det var! Han öppnade yrvaket paketet och orkade knappt titta i det, jag tog upp testet och viftade på det framför ögonen på honom. Graviditeten var planerad och han blev självklart glad men jag hoppades på en starkare reaktion ? så nästa graviditet får jag avslöja för honom i ett mer vaket tillstånd ?
Du verkar vara riktigt bebis sugen , tror det kommer en tredje överraskning snart ♥??
Har du alltså gått igenom 13 missfall? ?
Nej, hon har gått igenom två. Jag förstod det som att Paula menade att ifall olyckan hade varit framme, och hon hade behövt gå igenom 13 missfall för att tillslut bli gravid med Leonore, då hade hon gjort det.
13?
13?
Vad roligt att läsa detta just nu,började gråta för jag blir så glad. Jag har försökt att bli gravid i 6 månader nu eller mer utan framgång. Blir alltid så besviken när det visar att jag inte är gravid. Längtar till den dagen det visar att jag är gravid, då kommer jag sökert gråta av lycka!! ❤️❤️
Den dagen kommer! All lycka till och styrkekramar från en okänd till en annan❤️
Åh fy jag känner precis samma som du!!! Håller verkligen tummarna för att det snart är din tur att få plus.
Jag känner igen hur glädjet av plusset med Leonore berövades av andra mmissfallet. Jag har två missfall och noll barn i bagaget, och är alldeles livrädd och bombsäker på ett tredje missfall (inte gravid nu). Jag sitter med tung själ och försöker vara glad. Jag har läst tillbaka i ditt arkiv och fått tröst av hur öppet du talade om dina missfall och känslor runt dem. Jag känner mig mindre ensam <3
L, jag vet hur du känner! Jag fick tre missfall (2 MA och ett MF) på ett år och det var otroligt tungt! Första plusset blev jag glad, andra lite glad men lite reserverande, och tredje gången fortfarande reserverande men försölte vara glad. Suck. Fjärde plusset kom en månad efter sista missfallet och då konstaterade jag det bara till min man och med varje vecka blev vi lite mer förväntansfulla, om än reserverade. Nu är jag i v17 och har sett bebisen sprattla omkring i magen i v13 och lyssnat på hjärtat i v15. Så nu börjar vi våga hoppas att det är vår tur (första barnet för oss). Ge inte upp, det är tufft men det kommer säkert gå bra för er nästa gång!
Måste bara skicka en stor eloge till dig Paula som pratar så öppet om det här. Jag har själv 2 missfall i bagaget (MF i v 7 och MA i v 12) och är nu äntligen gravid igen nästan ett år sedan sista missfallet. Man känner sig som den enda personen i hela världen som går igenom det här då vänner och syskon inte har haft ett enda missfall tidigare så är så tacksam att höra om någon annan som varit med om det. Känner verkligen igen mig i det du säger om att jag nästan förväntar mig ett tredje missfall nu och att jag har svårt att glädjas åt att jag är gravid igen äntligen. Jag går in i vecka 13 på söndag och ska göra UL på onsdag och känner mig så sjukt nervös att det ska vara samma dåliga nyheter som sist…Jag hoppas att det är tredje gången gillt för vår del också! Stor kram till dig
Hej Emma!
Hade hemskt gärna velat komma i kontakt med dig.. vi är lika långt gångna (skiljer 3 dagar bara) o hade så gärna velat prata med dig ang denna oro.. kanske kan hjälpa att vi kan prata med varandra? Är så jävla rädd för missfall o känns svårt att prata med nån som inte är gravid. Maila mig gärna: [email protected]
Så fint skrivet och all kärlek. Kan verkligen förstå reaktionen över plusset med Leo. Klart man blir rädd och orolig efter missfall. Jag fick själv missfall när jag var yngre och det är sånt som kommer ikapp lite idag, jag kunde ha haft ett barn på 14 år, men i stället är jag barnlös. Det känns konstigt och som att det snart är försent för mig 🙁
Kram
Fin och ledsam läsning på samma gång. Jag har två barn men aldrig behövt vara med om ett missfall., Måste vara jättetungt <3
Tack för att du tar upp något som är lite svårt och känsligt att prata om. Man känner sig ensam i sorgen och människor reagerar så olika på just sorg. Jag fick ett uteblivet missfall i v20 i höstas och är nu gravid på nytt, men kan inte riktigt glädjas åt det än. Hoppas att lättnaden och glädjen kan komma när vi varit på ultraljudet i v20, förutsatt att allt ser bra ut såklart.. Kram
Tack för att du pratar öppet om missfall! Det behövs! Jag har fått ett missfall men är idag lyckligt lottad med 3 underbara barn.
Har en dotter sedan tidigare och plussade för andra gången för ett år sedan ganska exakt. Första plusset var skräckblandad förtjusning, precis som det ska vara. Härligt men nervöst. Andra plusset var en mardröm. Jag hade sedan ca en vecka tillbaka haft en knepig mensvärk som blev starkare för varje dag. Dagen jag plussade var den så stark att jag inte kunde stå upprätt. Innan jag satte mig i bilen för att åka till akuten var jag tvungen att veta om det kunde handla om ett MF. Plusset dök upp snabbare än snabbast på testet och medan min sambo fick en brett leende över läpparna kände jag hur hjärtat bara brast inuti mig. För jag visste ju att något var fel. Efter ul visade det sig vara ett utomkvedshavandeskap och att jag blödde in i buken. Resulterade i akut operation där de fick ta bort hela vänster äggledare + äggstock. Idag har vi börjat försöka igen men mina hjärnspöken förstör pirret och längtan. Jag bara väntar på den där starka smärtan igen, både i magen och i hjärtat.
Har en dotter sedan tidigare och plussade för andra gången för ett år sedan ganska exakt. Första plusset var skräckblandad förtjusning, precis som det ska vara. Härligt men nervöst. Andra plusset var en mardröm. Jag hade sedan ca en vecka tillbaka haft en knepig mensvärk som blev starkare för varje dag. Dagen jag plussade var den så stark att jag inte kunde stå upprätt. Innan jag satte mig i bilen för att åka till akuten var jag tvungen att veta om det kunde handla om ett MF. Plusset dök upp snabbare än snabbast på testet och medan min sambo fick ett brett leende över läpparna (han glömde bort omständigheterna för en sekund) kände jag hur hjärtat bara brast inuti mig. För jag visste ju att något var fel. Efter ul visade det sig vara ett utomkvedshavandeskap och att jag blödde in i buken. Resulterade i akut operation där de fick ta bort hela vänster äggledare + äggstock. Idag har vi börjat försöka igen men mina hjärnspöken förstör pirret och längtan. Jag bara väntar på den där starka smärtan igen, både i magen och i hjärtat.
Jag har tydligen lätt att bli gravid. Svårare att behålla. Missfall i vecka 7. Gravid ca 3 månader senare med tvillingar. Gjort laseroperation för att dom hade tts. Ena av dom dog i magen vecka 18. Nu går jag bara runt och väntar på att något ska hända med den som lever i magen. Första plusset på stickan var jag jätteglad, med tvillingarna tänkte jag mer ”okej”. Skulle det inte gå vägen nu så kommer jag absolut inte ta ut någonting alls i förskott. Förlåt för negativ, ville bara få ur mig!! Kram
Vi har kämpat i 24 månader för detdär jäkla plusset men ännu har det inte dykt upp en enda gång </3 Känns som att det bara händer andra och inte en själv.. En hemsk känsla jag inte önskar någon 🙁