Jag har funderat på det här med barnuppfostran hela dagen idag. Det är ett barns första tid i livet, en tid som kommer att bli livsavgörande för resten av barnets liv. Det finns ingen förståelse för dem som skiter i detta. Det finns inget medlidande från min sida till vuxna som missköter sina barn. Jag tänker på alla barn som inte får det dom förtjänar. Ett tryggt hem med trygga vuxna. Barn som inte får kärlek. Barn som blir slagna, utsatta, nedtryckta och psykiskt misshandlade av sina föräldrar. Det gör hemskt ont att tänka på all utsathet som många barn faktiskt är med om, det finns ingen rättvisa i detta och i en rosa värld önskar jag att jag kunde ta hem alla dessa barn. Så ser verkligheten inte ut men det finns sätt som man kan engagera sig- först och främst så krävs det medvetenhet.
Jag beundrar Elaine och hennes arbete med att tre ska bli noll. Efter att hon trädde fram och berättade vad hon var med om i sin uppväxt så arbetar hon ständigt med sexuella övergrepp på barn. Hon är som en riddare för övergrepp och hon tar strid. Strid mot samhället, individer och föräldrar. Hon öppnade min medvetenhet kring integritet, barns integritet. Hon fick det att bli det mest naturliga till att säga ”stopp min kropp”. Jag får knappt snyta Molly för då är det ”stopp min näsa jag bestämmer över den mamma”. Absolut Molly!
Organisationer, faddrar, skänka bort, tänka smart och praktiskt kring hållbarhet. Det finns saker som man kan göra för utsatta barn. Vi skänker pengar till en flicka i Sydamerika, jag har kontakt med Childhood för att vara en del i deras arbete. Jag skulle mer än gärna vilja bli ännu mer engagerad i Childhood och arbeta med dom genom mina kanaler. Genom min räckvidd så att fler hoppar på tåget. Nu skulle detta inlägg egentligen handla om barnuppfostran men det bara brinner inom mig när jag tänker på utsatthet för barn.
I mitt inlägg som jag skrev igår (länk till inlägget) kommenterade jag Camilla Läckbergs inlägg kring hennes syn på uppfostran. Jag syltade in mig på bestraffningar/belöningar eftersom att jag kände igen mig i min egen tonår. Och att jag inte tycker att det kändes lustigt. Vi är inte där idag. Vi har två småbarn och dom förstår inte alls innebörden av en bestraffning. Idag känner barnen obehag av att mamma eller pappa är arga eller ledsna. Det finns ingen konsekvens än. Det finns ingen veckopeng som skulle tänkas kunna bli indragen, det finns inget riktigt begrepp om tid. Det skulle vara ett tomt hot från min sida om jag sa ”Då blir det inget lördagsgodis på lördag” för vårt barn har ingen uppfattning om det är måndag eller torsdag, om inte vi säger det. Idag uppstår det konflikter på plats. Konflikter som i det stora hela inte alls är stora. Det är när viljor krockar, när någon av barnen drar varandra i håret, när föräldrarna är trötta och inte har samma tålamod. Våra konflikter med barnen löser vi inom loppet på några minuter med förlåt och en kram. Det är på den nivån idag.
Vad tror jag om barnuppfostran gentemot små barn?
För mig finns det inga metoder med små barn. Små barn behöver sina föräldrar nära sig. Små barn skrattar och kramar sig igenom sin uppfostran. Jag tror att det faller dom flesta naturligt att göra det som känns bra för en själv. Att man bara lägger ett krut i att älska, älska, och älska lite till – då kommer folkvettet av sig självt som Astrid Lindgren sa. Låt barn vara barn och uppmuntra till fantasin, till att skapa trygga små individer. Barn som vågar känna känslor, bra som mindre roliga känslor. Det är ingen fara att känna sig ledsen eller arg för det är en del i att ha förmåga till att kunna känna känslor. Investera tid i barnen, lek med dom. Umgås med dom, prata med om. Krama om dom ofta, tala om att du älskar dom. Unna dig egentid med barn om du har fler. I skrattet växer kärleken och i kärleken kan du forma dom efter ståndpunkter som du värderar. Jag värderar artighet, att man är en snäll kompis, att man är generös, att man är empatisk, visar varandra respekt. I det lekfulla väver jag in prat och reflektion utifrån barnets ålder och förmåga. Jag ger mina barn en bred syn på livet och tar med dom på allt jag kan ta med dom på. Vi visar att aktivitet är viktigt i vår familj, vilket har lett till att båda varit motoriskt snabba. Molly visar en fin kroppskontroll och försöker sig på att stå på händer och gå ner i brygga. Ens egna värderingar och intressen är svåra att undvika i ens uppfostran och det glädjer mig att vi delar samma intresse för böcker och filmer. Vi har tidigt valt att engagera familjer och vänner i våra barn och idag är båda två otroligt sociala och nyfikna på omvärlden. Allt som vi har gjort med barnen har varit sådär ogenomtänkt men samtidigt genomtänkt. På vägen har vi mött på hinder och har blivit frustrerade. Vi har haft kämpiga nätter och gått igenom mycket sjukdom. Men överlag har barnens första tid funkat toppenbra och jag är stolt över mina ungar. Stolta över deras egenskaper och karaktärer. Jag är stolt när jag ser dom visa omtanke till andra och när jag hör hur Molly reflekterar. Hon är tre år och har hjärtat på rätt plats.
Vi har år kvar i småbarnsuppfostran. Nästa steg för oss är lekis och skola. Då kommer nya faktorer in, en ny påverkan. En sak i taget och jag trivs i att ha år kvar i småbarnsåldern.
Så ytterligare en fråga, hur resonerar du i uppfostran för små barn? =)
Jag kan inte heller förstå detta med att lägga ut bilder på sina barn dagligen, tänker ni aldrig på hur dem kanske kommer må över det sen? Att både deras mamma och pappa la ut hela deras barndom på internet samt även youtube klipp, tkr det är hemskt! Ni kunde ha gjort som blondinbella? Har följt hennes blogg i många år och har ingen aning om hur hennes barn ser ut.
Du pratar om integritet du lägger ut massvis bilder av dina barn för pengar och för att du tycker det är kul?! Dem har knappast gett sitt medgivande.. Alla gör som dem vill och vad som passar dem, alla föräldrar har olika personligheter som också speglar av sig i uppfostran. Brukar aldrig ge mig in i ”tycka” diskussioner kring sånt här för alla gör vad som är rätt för dem! Värsta jag vet är dem som ttor att dem gör och tänker rätt eller bäst
Ett enda långt svammel, syftningsfel och helt fel ord på fel plats. T.ex. att Elaine är en riddare FÖR övergrepp. Det blir helgalet.
Hej. Belöning och bestraffning funkar sällan och dessutom är det väldigt negativt med bestraffning. Jag jobbar med personer med autism och vi jobbar med förstärkning och försvagning vilket funkar jättebra och det funkar också väldigt bra på barn och detta behöver aldrig bli negativt. Exempel du vill inte att barnet ska sitta fint vid middagen och äta maten. Dom gånger då barnet sitter fint och äter maten ska den få en förstärkning något som du vet att barnet vill ha men ändå något litet. Dom gångr barnet inte sitter fint och äter utgår förstärkningen. Detta talar man om från början att nu ska vi börja med att du ska få detta alla dagar som du gjort detta bra. Eftersom man lägger till något extra som barnet egentligen inte skulle haft alls bli barnet inte heller av med något ifall det misslyckats om du förstår vad jag menar. Vid bestraffningar då tar man ju bort saker som barnet brukar få och då blir det negativt.
Delar din åsikt. Förutom med snorsnytningen haha där tar jag kommandot över 1åringen. Rinner näsan så torkar jag bara, där drar jag min gräns vad gäller integritet. Och alla som kommenterar om att du exponerar dina barn i media, jag tycker det är upp till varje förälder att bestämma hur man gör. Jag lägger inte upp bilder på min son på sociala medier men jag stöttar ditt val att göra det.
Ingen har väl heller nämnt något om att det skulle vara mitt eller ditt val när det gäller Paulas barn? Självklart inte! Det folk reagerade på var att Paula precis skrivit ett långt inlägg om barnuppfostran och däribland om vikten av barns integritet. Det känns liksom lite ironiskt på nåt sätt när hon skriver om det eftersom hon själv inte tänker på att hennes egna små barns integritet fläks ut online över hela världen dagligen pga hennes och Hugos val att göra så. Det hon skriver får ingen seriös innebörd enligt min mening då iallafall.
Håller med om det du säger. Vill bara tillägga att det även är superviktigt att från ung ålder våga säga NEJ till sina barn och vara konsekvent med det (om de tex vill ha glass innan middag). Man får aldrig ge sig för då lär man barnen att de kan manipulera fram ett ja.
Om du inte var ”känd” och någon hade en blogg om dig, men bilder på dig, din personlighet, din vardag, dig i underkläder, med snor som rinner och berättar om hur jobbig du kan vara ibland. Hade du tänkt på om dettaa var kränkande?
Ni exponerar era barn utan deras tillåtelse, då de inte kan bestämma själva om de vill bli igenkända på stan eller inte. Ex när de blir äldre och barn runtom är medvetna om vilka de är. Hur tänker ni kring detta?
Kloka ord! Dock undrar jag hur du och Hugo ställer er i frågan om hur ni exponerar era barn på internet? Bilder, om deras personligheter, vardag osv. Du skriver om integritet samt respekt. Sätter du inte dina barns integritet och respekt lite på spel när dom ständigt syns på era sociala mediakanaler? Jag frågar i all välmening 🙂
Jag reagerade också genom att undra samma sak. Du, Paula, skriver om integritet som att det bara handlar om det fysiska och kroppen. Integritet är så mycket mer än så. Både du och Hugo exponerar era barns både fysiska och kognitiva utveckling inför hela sociala medier-världen. Ni exponerar bilder på era barn varje dag, skriver hur de är som personer, deras egenskaper och om vad de säger och gör. Handlar inte allt detta också om integritet? Molly och Leonore är maktlösa och änsålänge omedvetna om detta och ni har inte gett dom ett val inför den här typen av rätt till integritet. Hela deras liv från start har ju hållts allt annat än privat, även om jag också förstår att ni såklart inte delar med er om ALLT (det NI vuxna inte tycker är passande). Jag ifrågasätter också i välmening för att jag på riktigt är intresserad av hur du/ni tänker kring det här när du samtidigt i detta inlägg uttrycker vikten av barns integritet?
Så himla bra skrivet! Genom att visa barnen omtanke och kärlek tror jag man kommer långt. Berättar varje dag för mina barn hur mycket jag älskar dom och det känns som att det stärker deras självkänsla och att tron på sig själva, men även lägger en grund för hur de kommer behandla andra människor. Ser också mitt föräldraskap änsålänge som ganska tillåtande och inte så auktoritärt, vill få barnen att lyssna på oss föräldrar för att de vill det och inte för att de måste! Sen självklart funkar inte det i alla lägen men jag tror på ett samarbete mellan vuxna och barn samtidigt som man ibland som vuxen måste visa att det är ”jag som bestämmer”. Att inte bara säga att barnet ska göra något utan också varför. Sen tror jag det är jätteviktigt att som förälder säga förlåt till sitt/sina barn om man känner att man gjort något fel.