Jag ser på instagram att Katrin Z skriver om chocken. Choken med stooort C, nämligen barnchocken. Katrin blev mamma till sin tredje son för några veckor sedan, ett stort grattis till henne med familj. Hennes poster om den här chocken fick mig att fundera.
Jag fick en chock båda gångerna jag fick barn. Både med Molly och med Leonore. När var man mest harmonisk? Oklart, jag var harmonisk och otroligt hormonell båda gångerna. Inför ett tredje barn känner jag mig lugn. Vi har passerat gränsen när man går från ett barn till flera. Jag visualiserar mig att Molly och Leonore leker och har varandra när jag sitter och krånglar med amning. Det är säkerligen bara fantasitankar och långt ifrån verkligheten. Elaine får sin tredje bebbe i augusti så det kommer att bli spännande att höra hennes erfarenheter när man går från två till tre.
Hugo med ett ultraljud på Molly i vecka 13 <3
Jag tror bestämt att varje barn ger en större eller mindre chock. Vad är det då som chockas? Det är ju en själv. Hela tiden går man och bygger upp sig själv, har en uppfattning om sig själv. Man glömmer bort att man förändras och att omständigheterna förändras. Hela tiden ska man ta hänsyn till andra, främst inom familjen. I perioder är det enklare eller svårare att möta sin familj i viljor och tankar. Det är det här med samspel gentemot sig själv och andra, det är det som chockas.
Det finns inget som kan testa en så mycket som ens älskade barn. Som förälder känns det som att du har händerna fulla med något konstant. Nu talar jag alltså om barn i åldern där mina befinner sig i nu- Tre och ett år. En bebis. Den allra gosigaste lilla varelsen som ligger med benen så att hen liknar en fågelunge. Ett oskyldigt, fantastiskt och mjukt barn som helt plötsligt läggs i ens famn. Det här barnet är du och din partner och från och med nu sitter ansvaret över bebisens liv i dina händer. När man tänker efter är det en stor och viktig uppgift det här med att uppfostra och forma barn. Hur som helst, denna lilla fågelunge är nu din uppgift men det säger inte att du kanske känner den där stormen med kärlek som det så ofta skrivs om. Denne lille bebis som då verkar vara så oskyldig, det är den bebisen som kommer hålla dig vaken om nätterna. Kommer få dig att vilja dra av dig håret. Kommer att få dig att känna dig som tio år äldre. Kommer att få dig att längta tills tiden då barnen flyttar hemifrån. Jag skrev lite längre upp att det känns som att man alltid har händerna fulla som förälder. Det är himla tur att hjärtat känns ännu mer fyllt än händerna. Hjärtat är dessutom fyllt med kärlek som gör att man faktiskt gör om dagen med barnen dag efter dag.
Mina två små kottar när dom är i princip nykläckta. Set du vem som är vem?
Man ska lära känna sin bebis, älska och förhålla sig. Bebisen har helt plötsligt kommit in i familjen och alla runt omkring ska hitta en plats. Rollerna man har spelat innan måste vika sig för det nya. Det är inte säkert att man själv är likadan, för det kan ha hänt saker under tiden då man fick sina barn. Man testar sig själv, syskon, partner och bebis. Jag minns att när Leonore kom till världen kändes allt mycket svårare i några veckor. Hur ska jag laga mat samtidigt som bebisen är vaken och Molly ska aktiveras hemma? Hur ska jag handla med två barn, hur ska jag åka bil? Hela tiden tänkte jag ”hur ska” till saker som jag med ett barn klarade galant. Hur svettigt det än kändes så bestämde jag mig bara för att jag skulle fortsätta precis som vanligt. Det var läskigt och svettigt första gången på Kvantum, men jag klarade det. För varje ”jag klarade det” växte mitt självtroende igen. Efter åtta veckor kände jag att den värsta chocken var över, och tycker idag att det är mycket roligare med två barn. Det är fint att se hur relationen mellan barnen växer för varje dag som går, desto mer Leonore kommer ikapp Molly.
Inför ett eventuellt tredje barn utmanar jag chocken. Kom an bara, jag kommer att greja dig! Vi är ett i familjen på fyra familjemedlemmar just nu. Kommer det en femte så får vi maka lite på våra roller och skapa en fin och naturligplats för nummer fem. Nästan så att man blir bebissugen när man skriver och tänker tillbaka på flickornas absolut första tid i livet <3
Första mötet mellan två systrar
Baby Tiki
Vi fick trean när våra stora tjejer var 4,5 och 6,5 år och måste bara säga att det blev precis lika härligt som vi trodde. Det blev verkligen en underbar upplevelse för hela familjen att få lillebror. Nu är han dock världens lättaste bebis som äter och sover bra, men det är så mycket kärlek. Tjejerna är i perfekt ålder. Dom älskar att hjälpa till, dom kan ”passa” bebis en snabbis, dom kan roa sej själv, klä på sej själv osv. I och med att de är så stora och klara sej själv så finns tiden till att verkligen njuta av bebisen. Och erfarenheten från att redan ha två barn gör hela så mycket lugnare. Att få tvåan var verkligen en tvåbarnschock men denna gång har det verkligen varit underbart.
Men skulle dock kunna tänka mej att det blir lätt svettigt med mindre barn och man känner sej otillräcklig. Så vänta några år och ni kommer få en underbar upplevelse!
Jag är i v 8. Vi planerade inte 3dje barnet.. det blev en liten chock då vi hade sex 1 gång och ena min äggledare är borta pga ett utomkveds. Vi är fortfarande lite fundersamma hur vi ska göra. Jag har precis fått ett nytt jobb. Barnen är 8 och 4 år gamla. Vi är 27/29 år gamla.. Ja.. haha. På gyn mottagningen sa hon att det är ett litet mirakel, meningen iom våran historia. Det kanske är så? Tror du på det? Att vissa saker har en mening.. vi funderar fortfarande. Tiden får visa oss vägen ?
Det är som Katrin skriver. Det är kämpigt med tre barn. Man har bara två händer. Två föräldrar. Fler barn är vuxna liksom. Det känns mer att man inte räcker till på samma sätt.
Sen är det samtidigt fantastiskt med en stor familj! Och att ge barnen två syskon. Men det är en stor skillnad på två och tre barn. Jag har 1,5 år mellan mina. Innan kunde jag bära båda om det krisade, men bra tre? Näe det är svårt. Hålla tre i handen? Näe det är svårt. men det är ju också det bästa jag gjort! Tre barn på exakt tre år.
Du har verkligen satt ord på hur det är! Så bra och verklighetsskildrad text. Vi har två fina barn, fler blir det inte då de två vi har tagit lång tid att tillverka. Det är inte enkelt att ha barn, det kräver mer än man tror men det ger även mer än man tror med
Alltså helst seriöst så det hon skriver är sant, har tre barn själv och man har inte tre händer.. jag förstår hennes, det blir visst lättare men ja barn är bara barn och barn rätt länge.. hantera tre st barn själv. Du kommer märka när om du får ett tredje barn. Visst är det härligt och underbart med alla barnen men kan säga att man känner sig otillräcklig och inte vet hur man ska hinna med tre barn, allt vad set innebär med skötsel med även egentid med varje barn och se och höra dom alla samtidigt varje dag. Det är ett pussel som heter duga 🙂 menar inte att skrämma någon utan man vet när man väl har upplevt det, insikt i en vardag med tre barn. Det är inte alls som att ha 2 barn det är som att saker blir 3 ggr så jobbigt dom första åren.. mina barn är 4, 2 och 1 år och jag trodde det skulle bli lätt som när man hade 1 barn till det andra och man fått in rutiner men med tredje barnet kommer inte fler armar eller öron eller tid. Men oavsett vad ska alla göra som man vill och alla kanske inte upplever det så,, förstår inte dom som skaffar ännu fler barn och skulle aldrig skaffa flera nu när jag vet hur det är med ”bara” en till. Men såklart är det underbart dom stunder allt är frid och fröjd(inte långa stunder) och dom kommer ha varann hela livet. Och man älskar alla lika mycket och gör det bästa man kan. Inte kommer barnen lida för jag inte har tre armar det är väl mer samvetet och slita ur kroppen av allt bärande och knappt någon egentid när varje barn ska ha egentid. Om man nu känner att man måste ha egentid men tycker liksom det säger sig själv om man har flera barn att man får sätta sig själv åt sidan och prioritera barnen först. Men man vänjer sig vid det också, men varje dag går lättare och lättare ju mer barnen lär sig men barn ska ju få vara barn och inte behandlas äldre än vad dom är och bli sedda och bekräftade oavsett vad.
Leo på den övre bilden och Molly på den undre 🙂
Min dotter är precis ett. Jag kan sörja den första tiden lite – jag hade väntat mig rosa fluffmoln… istället hade jag ont i underlivet, kunde inte sova och fick oro och mina känslor bedövades, vi blev inlagda med vår dotter, vi behövde förlita oss på släkt på sätt vi aldrig gjort förr… det var en kaotisk tid. Det tog lååång tid för mig att bli trygg. Först på sjumånadersdagen kände jag äkta kärlek till pappan igen. Det värsta var verkligen alla släktingar som lade sig i och tyckte massor. Hua. Samtidigt som jag längtar efter fler barn så oroar tanken mig. Jag är en orolig person… men jag har alltid varit den som klarar allt. Nu är jag inte sådan riktigt. Små saker kan bli väldigt stora. Jag tänker för mycket… och är för känslig för omvärlden.
Johanna: Jag fick för 4 veckor sedan mitt andra barn och upplevde den första tiden med mitt första barn som ångestfylld. Amningen krånglade, jag var orolig för allt, kände mig instängd hemma med ett barn med otroligt stort närhetsbehov och ville bara att barnet skulle bli äldre. Det är 16 månader mellan mina barn och jag var väldigt orolig under graviditeten för hur allt skulle gå. Men jag har inte upplevt någon som helst tvåbarnschock utan allt har flytit på och det kändes så självklart direkt efter förlossningen. Värt att tillägga är att vi inte har familj i samma stad som kan eller kunnat ställa upp när som.
Bara för att det blev kaos med första så behöver det inte bli så igen. Och nu är man redan förälder och mycket mer avslappnad.