Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Som sagt, bröllopsveckan har startat!

Nerverna: Konstigt nog är jag fortfarande lugn. Inget sammanbrott än men vi har alltid haft en plan när vi har planerat det här bröllopet. Efter varje möte med vår koordinator Michelle har vi fått eld i rumpan. Satt igång, gjort dom ”uppgifterna” vi har delat ut och kommit överens om.

Jag vart klar med min bröllopslista förra veckan och sitter egentligen och rullar tummarna just nu. I tre dagar är mitt fokus att hitta balans i kroppen igen efter den roliga möhippan i helgen.

Tips: Av någon anledning fick jag brytet på servetter. Orkade inte tänka på det, och det är en liten detalj men som ändå är viktig i en dukning. Delade med mig av min ångest inför servetterna till mamma och hon sa bara ”släpp den pucken jag löser det”. Alltså kärlek till mamma? Men mitt tips är att våga be om hjälp, många vill gladeligen hjälpa.

Det värsta: Har haft en oro för vädret under hela den här perioden men nu kan man se prognosen för helgen. 21 grader och sol. Tack älskade vädergud! Men har också hört att en skur betyder lycka, så ju närmare vi kommit bröllopet har jag också släppt på paniken för regn.

Påminnelse till mig själv: påminner mig redan nu att vara i nuet. Den här tiden kommer aldrig att komma tillbaka. Vår bröllopsdag kommer endast att upplevas en gång. Har sagt till mina tärnor att stanna upp mig ofta och just påminna. ”Var i nuet”.

Just nu: Har jag 10 vita klänningar hemma. Vilket projekt det har blivit att hitta en vit klänning att byta om till som passar vårt tema. Vi valde ju Bond och det kommer bli SÅ kul att se alla tjejer i sexiga klänningar och stiliga hunkar i Smokings! Men som sagt, min outfit nummer två är fortfarande ett frågetecken?

Bröllopsresan: Eller rättare sagt vår bröllopshelg blir av! Vi fick inte ihop det med barnis och familj så alla våra vänner erbjöd sig. Alltså, hur kan så fina vänner vara verkliga?

Vi: Just nu går vi i högvarv jag och Hugo. Men vi hinner stanna upp. ”Fattar du att vi gifter oss?”. Det börjar faktiskt att sjunka in. Vi börjar förstå. Men mitt i bröllopsveckan hinner vi med det vanliga, det som är vårt liv på riktigt. Som att åka till Mollys fotbollsträning tillsammans, som att påminna att ta fram den frysta laxen på morgonen.

Tänk att vi två för sju år sen var så små. Vi var två som blev en. Tänk att vi, inte visste hur långt vi skulle gå då. Att vi två, kompletterar varandra och har hittat det finaste man kan i en partner:

Kärlek, förtroende, trygghet, humor, en älskare och en bästa vän. Ingen behöver stå ut med mig som Hugo. Ingen tror på mig som Hugo. Och aldrig har jag känt en så stor förälskelse till en karl som jag gör för Hugo. Det sägs att man måste pussa grodor för att hitta en prins och jag tror att det stämmer-Hugo var värd väntan.

Vi har vuxit och format ett liv tillsammans och nu är vi ivriga på att få gifta oss. Fira vår kärlek och ÄNTLIGEN få heta samma efternamn alla fyra. Vi är ivriga på att få dela den fest som vi lagt så mycket hjärta till i planeringen med våra älskade gäster. Men mitt i all denna iver känner jag ett lugn. Varför? Jo för när vi vaknar upp på söndag, som man och fru kommer ingenting att vara förändrat. Vi har redan blivit testade i tuffa småbarnsår i kombination med allt annat. Vi har älskat varandra när vi förtjänat det som minst och vi har många gånger inte orkat. Och då förstått vad som är viktigt, hur vi ska göra för att hitta tid för varandra. Hur vi ska göra för att förbli lyckliga av varandra (och med varandra).

Ingenting kommer att vara förändrat på söndag men ändå kommer inget vara som förut. Jag är förväntansfull på livet som gift, jag är tacksam över att det är Hugo jag kommer att spendera mitt liv med och nu blev jag alldeles för rörd för att kunna fortsätta skriva denna lista. Vi får fortsätta lite senare i veckan!

Men en sak är säker och det är att jag älskar dig Hugo. Jag kommer alltid att finnas här vid din sida. Utan dig förstörs jag helt.