Dagens fråga
Är dina föräldrar skilda?
Jag är ett skillsmässobarn. Jag hade inga syskon vid den tiden utan jag var ensam genom övergången att mamma och pappa gjorde slut. Båda mina föräldrar var unga när de fick mig. Mamma var 21 och pappa var 20. Dom hade varit tillsammans sen dom var 15 och planerade faktiskt mig. Jag var 6 år när pappa flyttade från mig och mamma. Jag bodde kvar med mamma men var hos pappa varannan helg.
Det dröjde inte länge fören pappa träffade sin nuvarande tjej och fick min lillasyster Natalia. Mamma levde ensam lite längre, först efter några år kom Love in i bilden. Jag tror att han flyttande in till mamma och mig när jag var 10 år. Visst var jag ledsen när min familj splittrades men jag var så liten så att en glass kunde få mig glad igen. Jag upplevde det aldrig som om pappa lämnade mig och mamma var en stjärna under min uppväxt. Jag har alltid levt närmare min mamma och är en mammagris, det är jag fortfarande. Det betyder inte att jag inte älskar min pappa av hela mitt hjärta men dom valde att det var mamma jag skulle bo med och då blev det bara så.
Jag har fått en mycket närmare relation till min pappa nu när jag har blivit äldre. Vi kan prata på ett helt annat sätt. Min pappa skulle döda för mig och ringer nästan varje dag. Han har bott ute i Gnesta sen han flyttade från Hägerstensåsen där jag och mamma bodde. Dock önskar jag att vi bodde närmare varandra. Mamma bor 5 minuter ifrån oss så dom träffar jag nästan varje dag.
Tillbaka till tiden när de faktiskt skildes. Jag fick alltid ha kompisar hemma för mamma. Mina barndomsvänner Kattis, Carro, Pickan och Sarah blev som syskonen jag aldrig fick. Jag älskar dom och de kommer alltid vara en del av min barndom och inte som vilka vänner som helst för mig.
Nu i efterhand är jag glad över att mamma och pappa separerade. Dels för att jag inte tror att de skulle få ett lyckligt liv ihop. Min mamma och pappa är alldeles för olika =) Om dom inte hade gjort slut hade jag aldrig fått två nya familjer. Mina syskon Natalia, Leon och Lucas hade inte heller funnits eftersom att Natti har en annan mamma och Lucke och Leons pappa är ju Love.
Jag har alltså inga hemska minnen från separationen. Det funkade inte för mina föräldrar men dom gjorde min uppväxt ändå till den bästa. Ni får gärna dela med er av era egna skillmässohistorier i kommentarsfältet om ni känner för det, kan vara skönt att bara skriva av sig lite om man sitter på känslor inom detta ämne.
En lite vinglig Paula på midsommarnatten =)
vad skönt att du tog separationen så bra, det är ju olika det där hur man reagerar 🙂
Min familjs skilsmässa var ganska lik din tycker jag 🙂 De skilde sig när jag var fyra år och då jobbade min pappa i USA så då bodde jag hemma i Sverige med mamma tills pappa flyttade hem. Jag tyckte inte att det var jobbigt just att de inte var tillsammans, det har liksom alltid varit så 🙂
kram!
Mina föräldrar är också skilda, jag var 13 och min lillebror 9. Hehe minns det så väl när pappa berättade att de skulle separera och min lillebror förstod ju inte de ordet så han trodde att vår katt var sjuk :p De har väl inte sagt det rätt ut men tror att pappa var otrogen, man är ju inte helt korkad som 13åring. Det jag tyckte var lite jobbigt vsr att ingen av mina kompisar har skilda föräldrar så de visste inte hur det var att flytta varannan helg, fram och tillbaka.Jag har aldrig riktigt frågat om hur gamla de var när de träffades, men vet att de bodde i vårt gamla hus i 15 år :). Så man har ju ändå växt upp med att det har varit bra, sen tycker jag som du att det nästan är bra att de inte är ihop nu. Nu har man ju två familjer istället, även fast det tog lite längre tid för pappa att hitta en ny. De bor också i samma stad båda två, jag bor en kvart bort med min sambo heh så det är ju inget avstånd direkt 🙂 dock nu när man själv är med barn så har jag svårt att se att jag och min sambo separerar, men man vet ju inte hur livet ser ut om 20 år!
Mina föräldrar skilde sig när jag var 7-8 år. De hade en ”bra” skilsmässa så har aldrig behövt välja eller ställa mig på nåns sida. Jag är också en mammagris så träffar däför pappa lite mer sällan.
Nu är man van vid att ha skilda föräldrar, är 20 nu. Det enda jag kan tycka är jobbigt fortfarande är det dåliga samvetet över att man inte spenderar lika mycket tid med varje förälder. Har världens bästa pappa och har konstant dåligt samvete för jag inte träffar honom lika mycket. Men det är så det är, är för gammal för att åka emellan varannan vecka.
Och som du säger så är man glad att det blev som det blev ändå. Har fått 3 helt underbara småsyskon på köpet som jag aldrig i hela mitt liv skulle byta bort mot att mina föräldrar ska vara tillsammans igen 🙂
Tycker verkligen om att läsa din blogg, du är så vettig och mogen. Fortsätt precis som du gör. Massa kramar!
Mina föräldras skilsmässa skapade lite kaos på ett roligt sätt. Mina föräldras skildes när jag var 8år – på den tiden det var coolt att åka buss till skolan. Dock bodde vi med gåavstånd till skolan och jag fick aldrig vara en cool unge. Men när mina föräldrar skildes och mamma skulle flytta längre ifrån, betydde det att jag ibland skulle få åka skolbuss.
I skolan hade vi en ”tankebok” där vi ibland skrev vad vi hade i huvudet och en dag skrev jag: ”mina föräldrar ska skiljas. Jag är jätteglad!”. Min lärare blev helt till sig och trodde vi hade haft världens bråk hemma hos oss (vilket dock var raka motsatsen) och kallade in mina föräldrar och mig för ett möte. Gissa skratten när jag förklarade vad jag egentligen menade. 🙂
Min pappa fick en allvarlig hjärntumör som förändrade hela hans personlighet o mamma var inte längre kär i den ”nya” mannen… Han hamnade i rullstol osv, och på julafton satt en ensam liten 5-åring o kollade på Kalle Anka och öppnade sina julklappar för min mamma var tvungen att mata min nyfödda lillebror och pappa i köket 🙁
Kort därefter skiljdes dom. Mamma fick sjukt mkt skit från alla håll och kanter för alla gemensamma vänner anklagade henne för att hon hade vart otrogen, men jag vet att min mamma aldrig hade kunnat göra ngt sådant. Aldrig.
Det var en sjukt jobbig tid i flera år, och jag fick växa upp alldeles för fort…
Kram, ta hand om ditt barn och ge barnet den bästa barndomen! 🙂
Mina föräldrar skilde sig när jag var 8-9, och jag har aldrig mått dålig eller varit ledsen över det. Jag minns att min storebror (då 10-11) grät när mamma berättade, men jag sa bara ”ja, det visste jag väl redan”. En del är väl bara inte menade att vara ihop livet ut, men det betyder ju inte att de aldrig borde ha varit tillsammans överhuvudtaget.
Jag har inte fått några nya syskon, men världens bästa extrapappa! 🙂
En sak jag kan minnas var obekvämt dock, var att berätta i skolan och så. Alla trodde liksom att det var värsta grejen, och att jag skulle vara ledsen. Minns att läraren försökte tvinga mig till kuratorn, men jag var ju glad! Äntligen hade de fattat att de inte var lyckliga tillsammans, och jag föredrog att umgås med mamma/pappa utan den andra föräldern redan innan.
Mina föräldrar skilde sig när jag va 5 år, kommer inte ihåg något om skilsmässan. Men mamma har berättar att jag aldrig har vissat att jag har mått dåligt över det. Och idag är jag 22 år gammal och säger att det är det bästa som har hänt mig. Skulle aldrig kunna tänka mig att mina föräldrar fortfarande va gifta för dom ät så olika varandra det bara går. Och jag skulle aldrig klara mig utan mina nya små syskon och min pappa2 som jag kallar han. Han har alltid funnit där för mig och jag älskar han som han skulle va min egen pappa. Tyvärr har jag ingen större kontakt med min biologiska pappa, men det är som jag själv har valt och inget jag mår dåligt över, över huvudtaget 🙂
Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 och min lillasyster var 5. Jag minns inte så mycket utan att jag bara var ledsen. Jag ville ha en stor familj med mamma och pappa under samma tak. Det tog ungefär 2 år för mig att inse att dom aldrig kommer bli tillsammans igen. Skönt de såhär i efterhand eftersom dom är hur olika som helst och det skulle aldrig gå att ha dom under samma tak nu. Jag fick inte riktigt välja vem jag skulle bo hos eftersom jag var ganska liten och fattade typ inget. Så nu bor jag och min syster varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Pappa bor kvar på landet dit vi flyttade när jag var 3 och mamma bor i en lägenhet inne i stan. Pappa träffade en ny tjej och dom har två småbarn tillsammans. Mamma bor själv.
Nu är jag 16 år, lite jobbigt att flytta runt hela tiden, men jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt med mina systrar hos pappa och se dom växa upp. Dom är 3 och 1 så man vill vara med och se allt. Men det är också skönt att bo i stan varannan vecka hos mamma och slippa dom ett tag.
Hej P! Mina föräldrar skiljde sig när jag var 19 år, bara en månad efter att jag tog studenten. Det var min pappa som lämnade min mamma och det var ett riktigt helvete kan jag tala om. Mamma bara grät i flera dagar, pappa försvann i några dagar. Jag fick tjuvlyssna genom min sovrumsdörr när pappa kom hem tidigt om mornarna för att packa sina saker. Det var skittufft och mamma har aldrig kunnat acceptera att det var pappa som lämnade henne. Deras förhållande har alltid varit förjävligt (aldrig mot mig och mina syskon) men emot varandra. Situationen har varit skitjobbig sen dess och mamma kan knappt höra min pappas namn utan att bli stel som en pinne av ilska, vilket självklart är skittråkigt. Än idag kan hon fortfarande inte prata med min pappa eller diskutera någonting med honom vilket är otroligt dumt med tanke på att min lillebror fortfarande är 17 år och behöver bägges stöd pga psykisk dålig hälsa. Själv fick jag ta all stryk av skilsmässan då min pappa alltid varit mitt stöd i livet och helt plötsligt bara försvann. Vi har en otroligt bra relation idag, som alltid men mamma hittar alltid på idiotiska anledningar för att ge mig dåligt samvete när jag träffar honom. Kan du förstå eller? Hur galet det kan bli 🙂 så jag har verkligen varit med om den där skilsmässan från helvetet haha.
Kram
Mina föräldrar skiljdes efter sommaren och för 2 månader sen flyttade pappa, fast mina föräldrar har levt som om dom inte har varit tillsammans sen före sommaren. Jag bor kvar med mamma med min lillasyster och min lillebror bor varannan vecka. Pappa har hittat en ny, som är bekant sen tidigare, dom är tillsammans med bor på skiljda håll. Mamma har nu också träffat en ny som bor 60 mil härifrån och jag gillar honom inte alls, det känns inte bra någonstans och jag vill verkligen inte att dom ska bli tillsammans. Jag har kontakt med pappa och träffar han minst 4 gånger per månad och pratar i telefonen med honom. Just nu längtar jag bara tills jag flyttar hemifrån (är 19 år) så jag slipper allt som har med mamma och hennes nya dejt att göra.
Mina föräldrar skiljdes när jag var 19. Har nog aldrig mått så dåligt. Allt blev så annorlunda när man haft en familj i 19 år sen helt plötsligt 2 familjer. Vårat älskade hus skulle säljas osv. En jobbig period, men som tur var kunde jag flytta hemifrån efter 4 månader så det var skönt att slippa bo hos båda o så. Dock träffade min mamma en ny efter en månad som inte gjorde saken bättre. Dock bor hon inte med honom nu efter 2 år. Pappa träffade en ny och flyttade in hos henne efter 1 månad, vilket jag tycker är lite väl. Dock blir det automatiskt att man inte ses då eftersom jag knappt vet vad hennes familj heter. Men det är ju hans förlust. Nu har jag iallafall insett att de aldrig skulle varit lyckliga tillsammans, men jag hade en fin uppväxt med min familj. Men det är fortfarande sorgligt att inte åka och kunna hälsa på sina föräldrar samtidigt. Jag tror det är jobbigare att bli ett skiljsmässobarn i högre ålder, då har man haft en familj så pass länge plus att man kanske förstår mer än om man är liten..
Jag var nog 2 år o min syster 4 o jag var så pass liten att jag inte minns det, dom var aldrig gifta men pappa försvann bara en natt o hjärtekrossade mamma totalt. Han hade oss ibland på helger. Min storasyrra var äldre och har alltid haft en bättre relation med pappa, jag har alltid varit lite i skuggan. Han gick bort plötsligt för 6 år sen och jag tror verkligen att jag hade kommit närmare honom nu när jag blivit äldre då jag är väldigt lik hur han var på många sätt.. 🙁
Men däremot är jag också en riktigt mammagris eftersom jag alltid bott med henne så som tur är har jag henne fortf i mitt liv 🙂
För exakt 2 år sedan idag fick jag veta att mina föräldrar skulle gå i från varandra, var då 20 år gammal.. Det har varit jävligt tufft, speciellt eftersom pappa träffade en ny fort och gifte sig 8 månader efter de separerade.. Dessutom var ett väldigt mycket bråk, som tur var flyttade jag dryga månaden efter pappa så jag slapp det värsta, dock har jag dåligt samvete att jag drog medans min lillebror fick stanna kvar i skiten..
Idag är jag ganska glad att de gjorde det, dock kan man sakna hur det brukade vara..speciellt nu under jul..
Och till dig ”olycklig” som kommenterade.. Det blir bättre.. Jag lovar dig! 🙂
Mina föräldrar skiljdes för 3 år sen.. Jag va då 15 år. Mina syskon va äldre och jag som den minsta drabbades nog hårdast. Skillsmässan blev väldigt jobbig då det va min mamma som ville skiljas, så det va inget dom kommit fram till tillsammans. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se pappa så nerbruten o ledsen. Jag hade aldrig sett min pappa gråta o plötsligt så satt han där vid köksbordet o grät om kvällarna, han brukade även prata i sömnen o ropa min mammas namn.
Mamma träffade en ny ganska snabbt och för bara några månader sen så träffade pappa en ny. Kan verkligen se hur glad o lycklig han är nu, det värmer verkligen i hjärtat när man gått o oroat sig så länge för han.
Kram till dig!
Jag är LYCKLIG att mina päron är skilda. Dom fick tillsammans min storasyster, mig och min tvillingbror. Dom skildes när jag var 2 år gammal för att dem inte funkade ihop men min pappa har ett hjärta av guld och likaså min mamma.
Mamma har idag ny man och 2 barn med honom och dom har levt ihop i 7, och min pappa har 1 barn med sin sambo som han varit tillsammans med i 9 år. Mina styvföräldrar är en otroligt stor del av mitt liv och jag kan inte ens tänka mig tanken att de skulle skilja sig, jag älskar dem något obeskrivligt. Jag är idag 16, snart 17 år gammal och jag bor hos min mamma, pappa bor 8 mil bort men är uppe en gång i månaden iallafall 🙂 Min mamma och pappa har jättebra kontakt och dem har aldrig pratat illa om varandra, många förvånas faktiskt av hur man kan ha en sån bra relation med sitt ex som mina föräldrar har. Det har nog att göra med att dem har barn ihop, men jag tror också att det har att göra med att mina föräldrar har hjärtan av guld och skulle aldrig såra varandra då dem har mycket gemensamt – men vänskapligt. Dem skulle aldrig hitta någon kärlek igen i det dem har, men dem har en väldigt stark vänskap och tar verkligen bra hand om mig och mina syskon.
Jag hade heller aldrig flyttat hit där jag bor idag om de inte skilt sig, så jag finner många fördelar med att vara skilsmässobarn. Fira jul 2 gånger, 2 födelsedagar!! Är ett otroligt lyckligt skilsmässobarn! 🙂
Mina föräldrar skilde sig för att min mamma hittade en ny yngre man. Dagen efter min kompis (som valde att ta livet av sig) begravning så ringer min mamma och säger att hon vill prata med mig och min syster, så vi åker hem och hittar pappa helt förstörd i soffan. Så då börjar allt skrik, pappa vill försöka lösa det, mamma vägrar, min syster är förstörd och jag måste få dom att lugna ner sig. Jag gick igenom en helvetes skilsmässa med massa smutskastning, tjat om pengar, min systers depression, människor som jag inte ens kände som skulle hjälpa och pratade skit om antingen mamma eller pappa. Jag var hos min farbror nästan jämt, gick inte i skolan för att min pappa grät till 3 på natten och väckte mig 6 på morgonen och var arg och grät.
Nu träffar jag min mamma var tredje månad ungefär, och varje gång är det ett tjat om pengar… Och hon ringer aldrig utan det är jag som måste höra av mig.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år (nu är jag 14). Jag kommer ihåg att mina föräldrar bråkade väldigt mycket när jag var liten men jag hade ingen tanke på att dom skulle skilja sig och det kom inte heller som en chock att dom skiljde sig. Jag kommer ihåg det sä väl! Det var sommar, jag satt lutad mot väggen ute på altanen medan solen lyste i ansiktet. Mamma kom ut och sa att vi skulle flytta till stan. Jag reagerade inte på något speciellt sätt, det var mest bara okej då vet jag men min suger började gråta kommer jag ihåg (hon är två år äldre än mig) men jag fattade inte riktigt varför men det förstår jag nu (självklart). Sedan gick det några år, allt gick precis som det skulle! Jag och min syster var varannan vecka hos mamma och varannan veka hos pappa. När jag skulle börja tredje klass blev allt kaos, jag grät hela tiden, ville inte lämna mamma eller pappa på morgonen (mina fröknar fick hålla fast mig medan jag skrek/grät/sparka). Det var en jobbig period för mig, jag trodde allt var mitt fel att mina föräldrar skilde sig, jag trodde mina föräldrar skulle lämna mig förevigt efter dom hade lämnat mig på skolan på morgonen. Min fröken Katrin var verkligen en ängel för mig under den tiden, hon satt och pratade med mig, kramade mig, gav mig en ammulete där det stod någon fin text och en massa andra saker.
Tillslut blev allting som vanligt igen som tur var 🙂
I nuläget mår jag toppen och jag går i 8:an på påvelundskolan i Göteborg. Jag har flyttat ett antal gånger (runt 7) och just nu så bor jag med min pappa, lossas mamma, syster och två lossas bröder i Kungsbacka och så bor jag med min mamma och min syster i långedrag(Göteborg).
Oj, texten blev väldigt lång! Du kanske inte orkar läsa hela men jag ville också bara säga att du är så sjukt ball, diggar dig! 😉
Kram
Jag var 4 år när mina föräldrar skildes. Det var tufft. Trots att jag var så liten så kommer jag ihåg det. Det tråkiga är att jag bara kommer ihåg separationen och inte hur vi hade det som en hel familj. Jag önskar att jag kom ihåg hur vi åt tillsammans, lekte tillsammans osv. Efter separationen så var jag väldigt arg. Jag tror jag var arg under större delen av min barndom. Delvis för att pappa började dricka lite mer än vanligt och för att jag tyckte att allt var mammas fel (man förstår mer än vad man kan tro när man är fyra år gammal). Nu är allt bättre och vi kan alla umgås som en familj igen, men det var svårt som sagt…
Jag var 2 år och min storebror var 4 när våra föräldrar skiljdes. Ca ett år senare träffade mamma min ”låtsaspappa” (hatar alla sånna ord, plastpappa, extrapappa m.m.) som verkligen har betytt så otroligt mycket för mig under min uppväxt. Han har varit mer som min pappa än min ”riktiga” pappa. Mina föräldrar hade aldrig funkat ihop, dom är så otroligt olika! Sen hade jag aldrig fått min lillasyster några år senare om dom inte hade separerat. Så jag ser det mest som en positiv händelse och det är ju skönt 🙂
Mina föräldrar skiljdes för ett år sedan, då var jag 18 år. Det jobbiga har inte varit just att dom gjort slut, utan hur de blivit därefter. Jag flyttade ut från vårt hus med min mamma och sedan dess är det som att min pappa gått upp i rök. När han varken hörde av sig eller kom och hälsade på började jag snoka på fb, och fick där se att han hade kontakt med en kvinna. Månaderna har gått och tillsist fick jag konkreta bevis på att dom hade ett förhållande, så konfronterade honom och han erkände att han var tsm med denhär kvinnan. Dock såg jag att dom haft kontakt sen lite innan mina föräldrar berättade att dom skulle skiljas, så jag misstänker att dom haft ett förhållande under tiden mina föräldrar fortfarande levde tillsammans. Nu är kontakten ännu värre med min pappa. Han har aldrig riktigt funnits där för mig och varit intresserad av mitt liv, han vet inte ens vilken gymnasielinje jag går, vad mina vänner heter osv. Han har aldrig brytt sig helt enkelt, jobbet har alltid få gått före och hans jävla träning. Endå ska han jämt köra med ” jag älskar dig så mycket ” när vi väll ses, då tycker man ju att han kan visa det också.
Sen skilsmässan träffar jag honom kanske 2 ggr i månaden, 10 minuter per gång och det är när han och mamma ska träffas för att gå igenom saker som fortfarande inte är avklarade, typ skulder osv. så mycket vill han umgås med sin dotter :)))))))))))))
Mina föräldrar separerade när jag var 1½ så jag har inga minnen av att de bott ihop. De är som natt och dag och funkar inte ihop alls. De hade en period när jag var 11 när de skulle försöka igen och jag sa att flyttar de ihop så flyttar jag till fosterhem. Min mamma förtjänar så mycket bättre än min pappa, som tyvärr inte är en bra partner.
När jag var 10 år skildes mina föräldrar. Självklart blev jag ledsen, men barn går lätt vidare, i varje fall jag.
Efter ett tag tyckte jag att det var skönt, för under hela min uppväxt är det bråken jag minns. Det var aldrig en lugn stund..
I början saknade jag pappa, men sedan när han träffade en ny tjej förändrades allt. Han gjorde allt det som hon ville, vilket innebar att han prioriterade bort både mig och min syster.
Idag har jag knappt någon relation alls till pappa, han har gjort mig så himla ont och låtit mig genomlida saker man aldrig ska behöva få va med om eller uppleva. Min mamma däremot hon finns alltid där för mig, men vi är så himla olika att vi endast bråkar. Nu bor jag själv, vilket är otroligt skönt, men samtidigt känner jag mig otroligt ensam emellanåt, tack föräldrar!!
Man får ta vara på vännerna:)
Mina föräldrar separerade när jag var två år gammal. De fick mig när de var 15 resp. 16 år gamla, så de var bara barn 🙂
Jag har haft en underbar uppväxt! Jag har världens kärleksfullaste familj och mina föräldrar är alltid där för mig. Samt så var jag så liten när det hände så jag vet inte hur det känns när föräldrarna är tillsammans.
Men har precis som dig lite svårt att ta mig till pappa, han bor i vallentuna och det är en bra bit för mig att åka då jag bor i bredäng, så tyvärr kan jag inte hälsa på honom lika ofta som jag skulle vilja.
Kram!
Hej mina föräldrar skilde sig för precis ett år sedan, precis innan jul. Då var jag 14,5 år. I början var det hur jobbigt dom helt tyckte jag. Jag grät mig till sömns i kanske 2 månader.. usch de va hemskt! Börjar närstan gråta när jag tänker på det.. mamma och pappa är inte direkt ”kompisar” nu, dom vill inte prata med varandra och det är det som är jobbigast för mig just nu.. Men tiden läker alla sår verkar det som, jag mår bättre för varje månad som går. Mamma har hittat en ny kille nu och pappa har typ hittat en tjej så det känns väl okej.. men ändå konstigt. En sak jag är väldigt glad över är iallafall att mamma och pappa bor bara ca: 15 min gångavstånd ifrån varandra, skönt för oss barn.
Jag tycker verkligen inte att detta var en bra eller lycklig skilsmässa, alla har lixom mått ganska dåligt av det. Men om det är någon som läser detta och som är i den situationen jag var i så ska du veta att det blir bättre! Min moster sa till mig för ett år sedan att om ett år så kommer det kännas bra/okej. De trodde jag verkligen inte då för livet var verkligen i botten. Men nu 1 år senare känns det ganska okej. Håll ut, de blir bättre!
Kram
Jag var bara 2 år när mamma och pappa skildes. Så för mig har själva skilsmässan inte varit några problem, minns ju inte särskilt mycket från det. Värre blev det när pappa träffade en tjej som fick honom att börja med droger och mycket alkohol. Så från det att jag var 7 tills jag var 11 bodde pappa till och från på behandlingshem där jag fick tillbringa mina somrar när jag inte var hos mamma som var alkoholist. Nu har jag dock det väldigt bra med en kärleksfull ( nykter) mamma och en pappa som slutat med droger. tyvärr bor han över 100 mil ifrån mig så vi träffas bara någon gång per år. Men jag är van vid det så det är ingenting som är jobbigt längre. Hade det inte varit för allt jag varit med om hade jag inte varit så självständig idag, så ur det negativa kan man få fram något positivt! kram
Min mamma och pappa skildes för 2,5 år sedan och allt har bara börjat. Jag var då 15 år och upplevde min familj som ganska stark. Min mamma och pappa kunde inte komma överens och smutskastade varandra hit och dit. Det var och är hemskt, nu har jag lärt mig att hantera det.
Jag blev så förvirrad och min tillvaro ställdes helt upp och ner. Inget blev som förr. Alla internskämt inom familjen fanns inte längre kvar, och att veta att vi som familj aldrig kommer att sitta runt samma bord igen och bara snacka skit eller vika oss av skratt skär i mitt hjärta. Tills skilsmässan inträffade hade jag alltid undrat med vad folk menar med att det faktiskt gör ont hjärtat. Jag fick svar på det nu. För det gjorde så ont, och det gör de fortfarande vis vissa tillfällen. Jag kan liksom ta på känslan. Fruktansvärt. Advokater, bodelningar, bodelningsförrättare m.m. blev vardag och när mamma fick brev av advokaten eller beslut från bodelningsförrättaren fick jag magknip. Hur skulle allt bli?
Jag vet att det inte alltid är såhär jobbigt för många. Ibland är skilsmässor bra, men i mitt fall var det hemsk. En hel familj splittrades och relationer förstördes. Ingenting kommer någonsin bli som förr. Ingenting. Aldrig. Någonsin. Igen.