Har ni varit med om något otäckt någon gång som ni aldrig kommer att glömma? Otäckt för mig kanske inte är otäckt för dig. Jag har ett minne som alltid ligger och maler i mitt huvud. När jag inte mår bra så drömmer jag ofta om det. Idag när jag har körkort och åker förbi platsen så ryser jag. Får ett obehag i hela kroppen och trycker på gasen för att komma där ifrån så fort som möjligt.
Jag minns inte hur gammal jag var. Kanske 11 eller 12 år. Jag och min mamma var påväg hem till min mormor och vi satt i bilen på e4an. Helt plötsligt så börjar min mamma sakta ner då det står en lastbil längre fram i filen med varningsblinkers på. Jag minns inne om det var poliser där som vinkade oss åt sidan. Det enda jag minns är mannen som ligger i den andra filen. Mannen låg på marken i en onaturlig vinkel. Mannen hade hoppat framför lastbilen så mannen var mer som köttfärs.
Mamma var tvungen att gå av och sa åt mig att stanna i bilen. Den döda ligger bakom bilen. Jag ville inte titta i backspegeln men jag gjorde det ändå. Svart, lockigt och mycket hår. Jeans och jeansjacka. Skorna låg lite längre bort och likaså ena benet. Varför väljer man att ta självmord på det sättet? Jag kan inte ens föreställa mig hur lastbilschauffören mår genom att veta att han faktiskt tog mannens liv.
Jag åker förbi plasten flera gånger i veckan och varje gång tänker jag tillbaka på den mörka kvällen. Det jag ser är den onaturliga ställningen som han låg i… Döden är något jag respekterar och jag är glad över att jag inte sett så många döda i mitt liv. Har du varit med om något otäckt som du vill dela med dig av?
När jag var 15 följde jag och min kompis med fyra okända killar hem till en av dem. Vi var dumma men tyckte att de verkade trevliga. I vilket fall som hest så skulle vi åka hiss upp till honom, vi var sex personer i en hiss för tre, stod tätt intill varandra och redan där kände jag att det var dumt. Som väntat stannade hissen, det var varmt och inga hål för luft. Jag kände hur luften drogs ur mig och greps av panik, höll min kompis i handen och sa inte ett ord. En av killarna hade flytt från Irak som liten och hade starka minnen från hur han hade suttit fast i en hiss i två dygn med skott och bomber utanför. Han bröt ihop het, satt på golvet och grät.
Sen flippade nästa kille. Han var kritvit i ansikten och hans pupiller riktigt lyste svarta, han var full och hade panik då han inte fick luft. På hissdörren satt en liten glasruta som han slog sönder, glassplittret föll över killen som satt ner som fick glas i hela ansiktet. Killen som krossat rutan började sedan slå med knytnäven mot betongjärnvägen tills hans fingrar stod åt fel håll och började sedan slå huvudet mot väggen. Det var så mycket blod och jag var så fruktansvärt rädd.
vi var i hissen i två timmar innan vi fick hjälp, de två killarna jag nämnt innan hade nu svimmat och låg liksom över oss andra.. jag höll fortfarande min kompis hårt i handen och de två andra killarna stod helt paralyserade. En utav dem blev för övrigt sedan min första pojkvän.
Detta kanske inte låter så absurt, men för mig var det så en händelse jag inte kunde uppleva med någonting annat..
Såg min mamma dö framför ögonen på mig när jag var 7. Och inget kunde jag göra. Bara jag och hon hemma, fyfan. Har förträngt det mesta.
Mamma berättade att när hon flydde från Irak när det var krig blev hennes bästa vän bombad. När hon skulle gå till henne såg hon att hon var död, sedan vände mamma henne och så hade hennes hjärna ploppat ut ur huvudet. Blir gråtfärdig när jag tänker på det, mammas blick när hon berättar det går inte att förklara, det känns som om att någon tar en kniv i mitt hjärta..
När jag var typ 6 år så satt jag med min mamma och syster i bilen, vi hade en lång nerförsbacke ner till en väg där folk kör som idioter. Det hade blivit idiot över natten och vi skulle åka och fixa nya hjul och då åker bilen bara rakt ner så att vi inte kan styra, bromsa eller någonting. När vi kommer längre ner var vi typ 5 cm ifrån stt köra rakt in i en fortkörande lastbil.. Turen vad ju med oss.
Detta är lite annorlunda men har under tre års tid sett min mormors man tyna bort av massor av sjukdomar och det har varit hemskt att se då min mormor offrat allt för stt få honom frisk. Till slut gick han bort hemma i vardagsrummet..
En släktings tjej gick bort i en bilolycka, hon hade kört alldeles för fort och rakt in i en lyktstolpe. Hon hade även legat halvt utanför bilen i flera timmar då detta var tidigt på morgonen.. Vi kör förbi där när vi ska till min mormor och det är väldigt hemskt att se platsen. Hon lämnade två barn och hon dog två månader innan mormors man dog och detta var släktingens pappa så han förlorade pappa och tjej inom loppet av två månader. Livet är orättvist.
Sånt är alltid hemskt!
I våras, närmre bestämt den 24maj skulle jag, min pojkvän, hans bror &hans flickvän samt 3 nära kompisar gå ut och äta och sedan kolla på fast 6 för att fira min födelsedag (22maj). Dagen efter skulle vi på power mete i Hässleholm. Jag och min pojkvän åkte in till Malmö tidigare på dagen för att vi skulle handla inför morgondagen samt köpa present till mig. Klockan närmade sig 19 och vi började leta restaurang som vi alla kunde äta på. Vi börjar ringa dem andra för att försöka ta reda på när dem skulle anlända, men ingen svarade. Vi tänkte inte så mycket mer utan fortsatte leta restaurang. När klockan slog 20.00 hade vi ringt dem andra 5 minst 30gånger var utan resultat. Vi blir arga och går och äter själva och tänker att vi möter dem vid bion istället. När vi ätit klart ringer den ena vännens mamma mig och undrar om dem kommit fram. Då dem inte har det så svarar jag att vi inte heller får tag på dem. Mamman berättar då att det skett en olycka på den vägen dem körde och sa att hon skulle åka dit och kolla så det inte var dem. Efter vad som kändes som en evighet fick jag samtalet vi hoppades på att inte få. Det va dem och det va allvarligt. In i bilen och börja ringa sjukhus och föräldrar för att berätta vad som hänt och var alla var. Väl på sjukhuset blir jag och min pojkvän invispade i ett rum på akuten. När hans föräldrar anländer får vi beskedet. Min pojkväns bror hade gått bort och 3 av dem andra passagerarna var allvarligt skadade. Hela världen rasade samman på samma sekund orden uttalades. 2 månader senare går en väldigt nära vän hastigt bort i cancer. Livet är fortfarande inte tillbaka till det normala för passagerarna i bilen och vi alla lärde oss en läxa. Livet kan hastigt ta slut så ta vara på tiden ❤️
Åh vad hemska saker ni har varit med om, blir helt tagen.
För ett år sedan så blev jag våldtagen väldigt många gånger av en och samma kille, ä’ven hans ena vän våldtog mig en gång. Men jag trodde att han var en bra kille och jag litade på honom så jag kunde inte se hur han förstörde mig, varken fysiskt eller psykiskt. Men just de ögonblicken då man inte har någon som helst kontroll över sin kropp är så fruktansvärt otäckt.
Dock så tog jag mig ur det förhållandet men det var sveket av rättssystemet som var ännu värre. Av olika poliser så har jag fått höra alla möjliga olika saker. Ena tyckte att jag var dum som följde med en utländsk kille hem, en annan anklagade min föräldrar för det som hände och ännu en annan ansåg att det inte hade begåtts något brott. Även om jag sa att han kommer fortsätta våldta så blev inget gjort. Nu är vi flera tjejer som har anmält killen får våldtäkt men rättssystemet är så åt helvete fel så absolut inget har gjorts.
Är fortfarande livrädd för honom och senaste gången jag stötte på honom var idag.
Fast det var väl ändå mannen själv som tog sitt liv och i te han som körde lastbilen? Han känner säkert stor skuld men det är inte hans fel… Det tar lång tid att bromsa in en lastbil i den fart man håller på e4
jag och min vän åkte moppe över en bro som går tvärs över en å, med stora ”slussar” under. när vi är på mitten ser vi en kvinna, ca 3-4 meter ifrån oss som början klättra över räcket. vi svänger av efter bron och stannar och då börjar hon släppa med fötterna så hon i princip hänger i bara händerna över vattnet. bilar började stanna så hela trafiken stannar upp, fyra personer springer ur olika bilar och tar tag i henne och börjar dra upp henne till rätt sida av räcket och en tog hennes väska samtidigt som någon satte henne i sin bil och åkte iväg med henne. samtidigt sitter jag och min vän och bara stirrar och efter att dom åkt iväg kollade vi på varann och bara skrattade. inte för att det var roligt på något sätt men för att vi båda var så jäkla chockade av situationen. helt klart det sjukaste jag sett. men hon klarade sig ju som tur var!
Begå självmord, inte ta självmord…
Tina – Det jag tror Paula menar är varför man väljer att begå självmord på just det SÄTTET. Inte självmordet i sig. Ifall man väljer att ta sig eget liv är en grej, men att dessutom förstöra livet för någon annan (ja, man kan förstöra livet för den stackars lastbilschauffören som måste leva med detta för resten av sitt liv), det är nog snarare det som paula menar. Inte självmordet i sig. Tänk dig att detta har svetsats fast i Paulas hjärna fast hon inte såg hela händelsen. Tänk hur fast det sitter i lastbilschaufförens hjärna?
Det hemskaste jag har varit med om är att sitta och hålla i min mammas hand när hon just i det ögonblicket håller på att dö av cancer och hon kollar rakt ut i intet utan att se och bara skriker av ångest oh det går inte att få någon kontakt med henne. Ett efter ett organ dör och sen är hon borta. Sen får man gå ut ur rummet och sitta utanför medan sjuksköterskorna tänder ljus där inne och byter kläder på hennes döda kropp från sjukhusets till hennes egna. Att sedan gå in och säga hej då, och att packa ihop alls hennes personliga tillhörigheter; plånbok, glasögon, mobiltelefon… Det är det hemskaste jah varit med om. Jag har inte kunnat berätta för någon om det än, skriken, ögonen, kippandet efter luft, dödsångesten… och det är 3,5 år sedan nu. Jag tror aldig att jag kommer klara att prata om det. Till mormor och morfar sa jag att hon gick bort smärtfritt och stillsamt när jag ringde för att berätta att deras dotter dött. Det var en lögn…
Det värsta jag varit med om var när jag var ca 12 år och jag och min mamma åkte buss till Italien med två fotbollslag. Vi åkte på Autobahn och helt plötsligt blir det jätte lång kö och vi fick höra att det hänt en olycka i motsatt körriktning (ingen aning varför det var kö i min riktning dock). När vi åkte förbi olycksplatsen så hörde jag alla tjejer säga ”åh fy fan” ”shit!” och tränarna sa typ ” dra för fönsterna,” ”titta inte ut”. Och min mamma sa också till mig att inte titta. Så jag valde att gå på toaletten istället för jag ville inte titta.
Men lite som du så tar ”nyfikenheten” över och huvudet går automatiskt ditåt. Och då såg jag polisbilar, ambulanser och brandbil som stod runt 2 eller 3 bilar, vet inte hur många för de var rätt förstörda. Det stod också en kolsvart bil lite längre bort (antar att den brunnit). I en av dem förstörda bilarna låg en person helt blodig och jag antar att den personen satt fast eftersom hela bilden var helt mosad, i baksätet satt två barn som verkade ha panik och flaxade med armarna efter hjälp.
Och på resten av vägen låg det flera kroppar som ingen hjälpte eller något. Jag tror de var döda…. 4-5 st tror jag det var.
Blev riktigt illamående av den synen och kände mig konstig långt efter. Försökte glömma det, men rätt svårt.
Hej Paula, usch vilken hemsk historia du berättade. Jag har två olika. Den första inträffade när jag och mamma var på ett köpcentrum när jag var liten, kanske 6-7 år. Jag minns att vi skulle åka rulltrappa, och den andra delen var avstängd. Det var även ambulanspersonal och när vi hade åkt upp en bit i rulltrappan såg jag en gammal tant ligga på ryggen med blod”ränder” hela ansiktet. Hon hade ramlat i rulltrappan och slagit huvudet. Jag minns inte vad som hände med tanten, men jag kommer aldrig glömma hur hemsk hon såg ut i ansiktet, stackaren 🙁
Den andra handlar om min lillebror, som lider av epilepsi. Dagen han fick sitt första anfall vaknade jag av att ett glas krossades. Jag hörde pappa ropa på min lillebror skräckslaget och flyger upp ur sängen. Min lillebror var blå i ansiktet och det kom fragma ur munnen. Ögonen rullade och han gjorde konstiga ljud. Pappa skrek och jag, 11 år gammal fick sån panik. Jag trodde att han skulle dö. Detta var hans första anfall och jag klarade inte av att prata om epilepsi eller krampanfall förrän 3 år senare… Min lillebror är min ögonsten och han är världens starkaste som kämpar mot sin epilepsi <3
Jag jobbat inom sjukvården , där patienterna lungt och stilla har somnat in när de har dött. Men det hände 1 gång en man som det behövdes akut hjärt och lung räddning, jag kommer ihåg akut larmet, apparaten visade låga värden och han var nära döden. Hans ögon blev stora och han kippade efter andan, han var så blek som de kunde bli. Alla i personalen springer in och en del vet vad de ska göra och sjuksköterskorna är där. Läkarna kommer en efter en springandes. Jag blev totalt chockad och visste inte alls vad jag skulle göra. Adrenalinet var på högvarv. Det påverkade mig mycket. Just den patienten gillade mig mycket och han överlevde den gången. Men jag tror inte han lever idag stackaren.
Fick wilms tumör när jag var 4 år (cancer), minns när vi åkte in till sjukhuset för att pappa hade känt en knöl vid magen, minns när vi gick in genom sjukhusets natt dörr sedan minns jag inte mer. Såklart har jag minnes luckor om hur obehagligt det var att tappa håret och känna sig så svag av alla behandlingar minns även när jag vaknade upp efter operationen, jag var vaken en kort stund sedan somnade jag. Jag minns även när jag hade nålen inne i min hand för att dom skulle kunna spruta in mediciner mm. Helt plötsligt blev det helt blött och jag såg bara en röd pöl, då hade dom inte stängt kranen från nålen och blodet fortsatte rinna ut. Det är inget man ska uppleva någonsin. Idag mår jag jätte dåligt varje gång jag klipper mig och vill helst inte göra det för att det påminner mig om att tappa håret.
Jag var runt 6-7 år och åkte runt på en leksaksbil. Jag såg ett tuggummipaket längre bort och nog några utan att mina föräldrar såg. Körde vidare och tvärnitade vid en tröskel. Jag började hosta och då sprang mina föräldrar till mig och sedan fick jag ingen luft. Mina föräldrar ringde ambulans o försökte få bort tuggummit. Jag blev allt mer blekare. Jag hade ingen panik, utan lugn, rofylld o kände inga känslor. Jag minns att jag efter en stund såg allt framifrån och jag hörde ambulansen i bakgrunden. Till slut fick mamma upp tuggummit. Sedan dess har jag aldrig haft något i munnen under lek och bilkörning. O jag blir nervös när barn leker med tuggummi/godis i munnen och även se folk tugga tuggummi under bilkörning.
När jag var mindre så var jag i ett bostadsområde med en massa lägenheter, jag och min vän var ute och lekte så hör vi en smäll och kollar lite längre bort så ser vi en man som ligger på backen och det är fullt med blod överallt och flera kroppsdelar saknades, vi var tvugen att springa till hennes föräldrar för att dom skulle få tag i ambulans och polis, drömde mardrömmar länge som barn och tänker ofta på det och nu är jag 21 år gammal, sånt försvinner inte men senare när jag var kanske 15 fick vi reda på vad som hänt och den där mannen var så pass handikappad att han inte kunde göra något själv så han valde att gå upp på ett av taken på lägenheterna och hoppa därifrån, han fick chansen när hans fru var på affären 50 meter bort och hon fick se hans kropp ligga på backen så fort hon kom tillbaka, så tragiskt och något jag aldrig kommer glömma!
Mår så dåligt av sånna historier. Min pojkvän kör lastbil och jag är så rädd att något sådant skulle hända honom för jag vet inte hur han skulle hantera det och han älskar sitt jobb. Han har flera bekanta som varit med om just det. En man som jobbade hade varit ute och kört när en bil helt plötsligt körde över på hans väghalva och rätt in i honom. Han kunde inget göra och om jag säger så att det fanns ingenting kvar av bilen och mannen fanns det ingenting kvar av. Han som körde slutade köra lastbil för han mådde så otroligt dåligt. Han som körde fick också nackskador då det blev en rejäl smäll. Så någon sa att dom tog illa upp över att du sa att det var själviskt att ta självmord så. Jag tar illa upp över att man utsätter andra människor för fara och att man kan förstöra en människa som faktiskt vill leva. Men vi tycker ju alla olika men det är bara så hemskt.
Det jag har varit med om kommer jag ihåg så väl, trots att jag bara ca 6 år. Jag och min mamma och pappa satt i bilen på motorvägen påväg till stan och blir omkörda av en svart volvo i otroligt våldsam fart. Minns att pappa mumlade nåt om att det var hemskt med människor som körde så och att det var farligt och att han en gång skulle fara åt skogen. Ca en kilometer längre fram ser vi hur samma svarta volvo kört rakt igenom mitträcket och över andra vägsidan och låg på tak uppe i slänten på andra sidan. Bilen rykte och brann och jag såg samtidigt hur en man panikslaget kravlade sig ut. Minns allt i huvudet som om det var igår. Dagen efter läste mamma i tidningen att det var en man och att han hade haft sin 6 månaders bebis med i bilen som inte klarade sig. Tror det har gjort att jag inte kan glömma det utan bara känner sånt otroligt hat mot den människan som körde. Usch.
Någon månad efter att jag tagit mitt mopedkörkort var jag på väg hem från skolan. Jag var nyss flyllda 15 år och min moped var en månad gammal. En väldigt dyr moped och något som jag jobbat i två år för att ens kunna drömma om den. Jag var så nöjd och stolt över den. På vägen hem från skolan körde jag samma väg som jag alltid gör, även om jag cyklar, går eller kör moped är det genvägen hem. När jag kommer till en korsning ser jag inte bilen som kommer till vänster om mig. Bilen ser inte mig heller. Vi båda bromsar men det är för sent. Jag kommer ihåg hur jag hinner tänka att nu är det kört. Det var precis som det är i film när folk blir påkörda och kollar rakt in i bilens lampor. Jag kommer ihåg lamporna, hur jag hinner tänka att det är försent att göra något nu och sen blev det svart. Jag minns inget från smällen och inte heller allt från dagen. Minnena är suddiga. Jag hade tur. Med en grov hjärnskakning, ett krossat knä och en söndrig moped klarade jag mig förväntansfullt bra. Det enda jag kunde tänka på när jag ligger på gatan och väntar på hjälp är min moped. Den var helt förstörd och 25 000 gick upp i rök. (Tur det finns försäkring). Det tog många veckor innan jag vågade köra moped igen. Jag var väldigt noga med både regler och hjälm efter det. När jag skulle ta körkort till bil två år senare kommer jag ihåg hur jag grät och fick panik i början. Rädslan om att jag kanske kunde köra på någon i trafiken blev jag ständigt påmind om. Än idag med ett körkort på två år har jag otroligt mycket respekt för trafiken och vilka hemska olyckor som ständigt händer. Det är ett minne som ständigt följer med mig och rädslan när något oplanerat händer är obeskrivlig. Än idag åker jag inte längre genvägen hem, inte för att det är en farlig eller olaglig väg, utan för att rysningarna jag får varje gång är obehaglig och det är värt att komma hem 5 minuter senare för att få slippa känna den känslan.
Kram på dig!
Nej men usch.. vad hemskt!! skulle ha mardrömmar hur länge som helst om jag skulle se ngt sånt..
När jag var i Vietnam med min familj på en slags återresa, så såg jag två dödsfall. Det enda var på landsbygden, flera kilometer från en stad med ambulans. Jag bara slumrade i bilen när vi hörde en smäll, pappa sa åt mig och min syster att inte titta ut då chauffören bara åkte förbi olyckan som precis inträffat. Som större delen av resten av trafiken.
Precis som du, Paula, så tittade jag ut. Och såg två kvaddade mopeder och två pojkar i en skramlig hög, den ena skrek och blödde från pannan. Sen tittade jag bort igen. Efteråt fick jag veta att det skulle ta minst tre timmar för en ambulans att ta sig dit, i den täta landsvägstrafiken. Det gjorde mig så illa till mods att jag drömde mardrömmar om det flera nätter efteråt.
Den andra dödsolyckan hade redan skett när vi passerade. Det var en man, också på moped, som vurpat med den. Han låg bara där på gatan med nacken i en snäv vinkel.
Ingen av dessa killar på moped bar hjälm, så jag kan inte låta bli att fundera på om de överlevt om de varit lite försiktigare..
Jag var med när min vän var med om en olycka i skogen. Jag försökte hjälpa honom och gjorde HLR men han klarade sig inte. Att se någon man bara minuter innan skrattat med dra sitt sista andetag är overkligt. Att pendla mellan hopp och förtvivlan, eftersom han kan ju inte vara död samtidigt som man inte känner någon puls och hans ögon är öppna men helt tomma…
När jag var mindre, runt 10-11 år så skulle jag för första gången gå runt på stan själv utan mina föräldrar. (Min något äldre kompis följde med mig). Första skyltfönstret vi ställde oss vid var Åhléns. Jag minns hur vi stod och kommentera skyltdockorna. Helt plötsligt så riktas alla blickar upp. Över Åhléns låg det ett parkeringshus, och betongbyggnaden var flera våningar högt. En kvinna står på toppen utav byggnaden, stämningen bland de förbipasserande är olidlig. Jag som var ett barn fick inte fram ett enda ord utan mina knän bara darrade. Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle gå runt på stan utan mamma igen. Några sekunder ligger kvinnan på asfalten mitt framför mina små fötter. Blod rinner från huvudet och hon är blek. Mycket blek. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, orden hon sa innan hon slöt sina ögon för sista gången var ”jag är 42 år..” Den bilden försvinner aldrig från mitt huvud. Och jag har än idag kvar scenen från den dagen.
Jag har krockat med en taxi medan han pratade i telefon. Det sjuka var att det var hand fel och han stack!
Jag förstår dig
Jag kommer ihåg min första begravning som fortfarande spökar i mitt minne.
Jag var kanske runt 9-10år och min pappas morfar hade gått bort. Jag minns bara att jag hade sagt till mina föräldrar att jag inte kommer gråta och att jag inte kommer tycka det är läskigt, då dem var väldigt osäkra på att ta med mig från första början. Mina föräldrar fick snabbt ångra vid begravningen att dem tagit med mig då det var öppen kista och jag fick se min pappas morfar ligga död i kistan. Jag kan fortfarande komma ihåg hur kall och blek han såg ut, verkligen ingen färg i ansiktet överhuvudtaget och han bara låg där. Livlös i kistan. Det är något jag varit med om och sen dess har jag aldrig gillat begravningar (om det nu ens går att gilla begravningar) men ja, begravningar är något jag helst slipper efter vad jag var med om.
I somras umgicks jag och kampade med mina föräldrar och deras vänner. Sen en morgon vaknade vi av att kompisen kommer inrusande med hennes 3 månaders son och skriker att han inte andas. Kommer aldrig glömma alla skrik och tårar då ambulanspersonalen försökte få liv i bebisen och ingenting hände. Det hade gått för lång tid…
Jag var med i en bilolycka för ca 2 år sen när jag var 16. Bilen halkade till och åkte över på fel körfält och ner i diket. Bröt 6 revben vilket var förjävligt rent ut sagt men jag hade riktig tur att jag och alla i bilen kom undan med livet i behåll 🙂 kram!
I måndags var jag och en kompis påväg till skolan efter e4an när vi plötsligt får sladd (jag körde inte). Kollade upp från telefonen och såg att vi var på väg mot mitträcket och tänker på min lilla bebis som jag har i magen (v.35). Kompisen styr åt andra hållet så vi snurrar runt på vägen och voltar sedan i diket, när jag ser att vi ska volta tänker jag ”nu dör jag”. När bilen stannade upp och ner upptäckte jag att jag inte dött och kunde ta mig ut ur bilen själv, åkte till sjukhuset, fick göra ctg? oxh kolla ultraljud, både bebis, jag och kompisen mådde och mår bra. Vi hade verkligen änglavakt!!! Men det kommer jag aldrig att glömma. Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Varje gång jag blundar nu ser jag mitträcket och känner känslan av att volta, men jag är så tacksam över att vi klarade oss så bra.
Det värsta jag har varit med om när jag var i 14 års-åldern, var när min första kärlek plötsligt fall ihop under sin basket träning och hamna i koma pågrund av plötsligt hjärtstopp, han vakna aldrig upp och hans hjärna gick inte att rädda pågrund av syrebristen. Dagen jag får samtalet efter han legat en vecka i koma, att jag ska komma till sjukhuset. Det första jag ser är alla släktingar runt omkring honom, tänt ljus och massa tårar och då får jag reda på att dom ska dra ut sladdarna som håller honom vid liv, jag kan än idag inte förstå hur jag orkade. Kommer bara ihåg att jag faller ihop på marken, sen är det svart.
Jag var med om en liknande sak när jag var runt 11 år. Jag var på väg hem från skolan med skolbussen när det hade hänt en olycka längre fram. När vi sakta åkte förbi såg vi först en tjej som var året äldre än mig ligga på vägen och på andra sidan hennes storebror. Flickan avled tyvärr och jag kommer aldrig någonsin kunna glömma det ögonblicket…
Uch vilken hemsk historia! Jag har aldrig varit med i sånt, men vill bara säga det här. När min farmor dog så var kistan öppen i begravningen och stämningen var lung och vacker – vi fick alla se henne sista gången, det var fina farväl. Så jag vill bara säga det här, att se döden eller en död människa behöver inte vara otäckt, precis som du säger att alla upplever olika och det beror på situationen.
oj, ursäkta! läste för fort, och uppfattade det hel fel. ber om ursäkt!
Har aldrig sett en död person men jag såg en man halka precis bredvid mig på pendeltågsperrongen
vintern 09/10. Han klarade sig med livet i behåll men hans ben var helt överkört precis ovanför knät så det förlorade han och han fick massor med stora sår och slog i huvudet ordentligt. Kommer aldrig glömma när jag tittade ner i den ca 30cm breda springan mellan tåget och perrongen och såg honom ligga där med sina matkassar utspridda under tåget och hans jeans som var helt söndertrasade. Det kommer jag komma ihåg resten av mitt liv
Var med om en liknande grej när jag var typ 13-14. Jag och min mamma gick in i ett köpcentrum, och bara 15 meter in ser vi en samling ambulansmän och i mitten ligger en medvetslös äldre man, säkert över 60 år. Just då använde dem en slags maskin som pumpade upp och ner hårt över hans bröst/mage, och gubben var näst intill likblek. En gul, sjuk och blek färg, svårt att beskriva. De höll på länge, men jag och mamma valde att gå därifrån och åka hem, vi bestämde oss för att hellre leva med ovissheten – jag ville inte veta hur allt faktiskt slutade.
Det värsta var hur hans kropp såg ut, det såg ut som om allt liv hade lämnat den fysiska kroppen, och den brutala maskinen gjorde bara allt värre. Jag mådde fysiskt illa när jag gick därifrån…
Ush :/ min pappa mördades, jag såg inget eller var inte i huset.. Men jag fick reda på det genom tidningen.., jag läser den dagligen! Var gravid i v 25 ca. Gick in och läste kl 16-16.30 som vanligt.. Ser att det står att en blivit skjuten i buken där mitt barndomshem låg.. Kände mig kall direkt!!! På nått sätt kändes det som att jag visste att det hänt någon nära något! Sjukt det där! Stunden senare ringer jag hem ingen, som svarar.. Då fick jag ännu ondare i hjärtat. Tillslut svarar mamma, och kan inte prata. Då fattar jag allt..!! Fy fan vilka minnen. Nu den 11 feb är det exakt 5 år sedan. Han fick aldrig träffa min dotter som föddes 11maj (sjukt ju!!) hon var beräknad till den 1maj, men valde att stanna 10 dagar, alltså exakt 3 månader efter hennes morfars bortgång. Jag ser 11 som ”vårat” nummer, ett negativt/positivt nr på samma gång. 23.43 föddes hon, hon kunde lika gärna kommit den 12! Nu har jag en son på 5 månader med, och gift med deras pappa! OM jag önskade att pappa kunde vara med, få se mina undebara barn växa upp.. Se mig gifta mig. Ja, vilken sjuk värld vi lever i. Finns mer att läsa på bloggen om min pappa. http://www.ompappa.blogg.se
HAHA Jenny du tolkar första Jenny fel. Tänkte också så först men förtstod sedan. Hon mena självklart att det HON vart med om inte är så hemskt som Paulas upplevelse.
Vad hemskt! Förstår inte hur man kan utsätta någon annan för det! När jag var liten gifte sig mina föräldrar på västkusten, vi stannade på ett café och köpte jättemaränger med choklad i minns jag och när vi gick ut från caféet såg vi en liten flicka bli påkörd på parkeringen. Minns att hon hade röd tröja, hemskt att se!
Jag har precis som Emma ovan suttit på ett tåg som kört ihjäl en människa. Det var ett längre tåg så ingenting hördes, men tåget bromsade in så hårt att man direkt förstod att någonting var fel. Hela kupén luktade bränt gummi. Efter en stund kom tågvärdarna och berättade att det var en påkörning som skett. Det var mitt på dagen så man såg ambulans och polis och hela deras arbete om man så ville, personalen på tåget sa till oss att dra ner rullgardinerna för att slippa se och det gjorde jag, men att veta vad de höll på med utanför räckte. Har en familjemedlem som är just lokförare och vet därför hur ofta sånt här händer, vet hur det går till för lokförarna efter en sån här händelse, att det kommer stödkamrater till dem, att de får gå i terapi, att vissa aldrig kommer tillbaka till sitt arbete igen. Därför kan jag inte annat än att tycka att det är så egoistiskt att välja att ta livet av sig på det sättet. Samtidigt måste man ju ha förståelse för att de är sjuka och inte tänker klart. Jag hoppas de lokförare som råkar ut för detta kan tänka som så att personen själv valt det, att det inte är de som gjort något fel (värre är det ju om det är en olycka). Men kan inte hjälpa att inte tänka på händelsen varje gång jag åker förbi platsen och kan inte föreställa mig hur hemskt det måste kännas att vara den som faktiskt kör tåget, som ser och hör smällen. Usch ..
Usch va hemskt! :/ Kram
ELLER så kan ni lära er svenska och sen läsa att hon skrev ”inte så himla hemskt SOM DET DU skrev om” 🙂 haha byyyye!
Läs om vad Jenny skrev. Hon syftar på att hennes story inte var lika hemsk som Paulas.
Jenny nr 2, om det du skrev syftade på den första Jenny så tolkade du det fel, hon skrev ”Inte så himla hemskt som det DU skrev om”. Hon menade att det hon, Jenny, hade vart med om inte va lika hemskt.
Jenny:
Allt är relativt, eller hur? Om någon tycker att Paulas berättelse inte var hemsk (ser för övrigt ingen sån kommentar?) så kan det ju bero på att personen i fråga själv varit med om saker som på riktigt har varit fruktansvärda och kanske svåra att ens överleva/leva med. Även om Paulas upplevelse självklart var jättehemsk för henne och skulle vara det för vilken 11-åring som helst så är ju som sagt allt relativt. Alla har inte samma referenser. En del barn har varit med om saker som får Paulas berättelse att blekna. Det tar dock inte ifrån Paula hennes känslor för det som hände. Let it be liksom.
Jag har varit med om en del hemska saker som har påverkat mig mycket och som aldrig kommer gå ur mitt minne, men det är saker jag aldrig skulle kunna skriva ut såhär ”offentligt”. Det är kanske ett tecken på att det är ganska hemska saker.
”Väljer”… Jag kan inte tala för folk som tar självmord men jag vet mycket om sånt här, min farbror som var den bästa jag visste i denna värld tog slut på sitt liv framför ett tåg. Jag tror inte man väljer. Jag tror inte man kan tänka klart på något vis om man har bestämt sig för att dö. Det enda man snöat in sig på är att dö. Det är inte rätt av dig att skriva ”varför väljer man att ta självmord på detta sättet” tycker jag.. Jag vill inte hoppa på dig men jag blir alltid så ledsen när jag läser saker om självmord, när folk ifrågasätter självmord. Hur och varför? Ingen vet, man är inte sig själv när man ska ta sitt liv det är väl helt klart. Det är en mycket känslig sak att skriva om eftersom många har nära som har tagit sina liv. Det kan bli hårt att läsa såna här saker du skrivit. Tänk om det är någon som läser denna blogg som var släkt med denna mannen? Ville bara säga detta, för att det från den dagen min farbror dog har det vart ett otroligt jobbigt ämne för mig. Som många människor inte förstår och uttalar sig väldigt fel om.
Oj, lilla vän hur kan du ens yttra dig om att det paula var med om inte var så hemskt? hur roligt är det egentligen för en 11-12 åring att behöva se det? tänk på vad du säger istället.
min pappa och jag var och fikade hos en vän till min pappa och var nog sju eller åtta år då men helt plötsligt kommer pappas väns granne skrikande och ber dom komma och hjälpa henne då hennes man hade hållt på under deras bil och pallbockarna han hade under hade gett vika så han fått bilen över sig. pappa och hans vän springer dit och pappas väns fru tar oss barn och skyndar oss dit med när vi väl kommer dit så ser vi hur min pappa och hans vän har panik och försöker på alla sätt att få upp bilen så snabbt som möjligt från mannen under. det som fastnat i mitt minne är att jag fortfarande kan komma ihåg hela händelsen som de vore igår och just tanken på att mannen under bilen va helt blå i hudtonen..
Inte så himla hemskt som det du skrev om var utnajat har varit med mer om småsaker!
Det senaste var på i mitt område (5 hus bort). I ett av köken hade det börja brinna och ägaren hade precis åkt hemifrån och glömt stänga spisen. När jag kom dit och möttes av en folkmassa som berättade vad som hänt. Hans två hundar, hans liv, hans bästa vänner hade dött av röken. Han hade lagt ner flera timmar i veckan på att träna dem när de var yngre. De var svenska mästare i agility. Det värsta var dock när hundarna burits ut på baksidan. Jag kunde se trädgården genom den öppna ytterdörren. Då såg jag djurambulanspersonalen lyfta upp en av dem. Det var hemskt att se då jag varit ute med hans hundar och lekt med dem när jag var yngre. Jag går förbi varje dag och ser bilden framför mig. Det är hemskt och sålänge jag bor här kommer det hända varje dag…
Jag kommer ihåg när jag var liten och jag och min lillebror klättrade i trädet som vi hade i vår trädgård. Mamma och pappa var inne i huset och lyssnade på hög musik. Innan jag visste ordet av det så ser jag att min lillebror hänger fast i sin tröja i en gren. Jag får panik och skriker så högt på mamma och pappa som mina åttaåriga lungor klarar av. Men de hör inte så jag hoppar ner och hämtar dem. Usch,jag kan fortfarande komma ihåg paniken min lillebror hade i ögonen när pappa lyfte ner honom. Som tur hände inget allvarligt med min lillebror utan han blev mest rädd. Men det får en ändå att tänka på hur fort en olycka kan vara framme.
För några veckor sedan så åkte jag med pendeltåget mellan Kungsbacka och Göteborg. Det bar ett kort tåg med bara två vagnar och mitt i allt så känns det som att tåget kör över en stor sten. Det knastrar och hela tåget hoppar till. Det visade sig att någon hoppat framför tåget då med. Jag jobbar hos Polismyndigheten så jag fick all info i efterhand och jag mådde så otroligt dåligt fastän jag inte såg någonting. Vi satt i mörkret i fyra timmar och fick ingen info alls. Vi såg bara ambulans/polis/brandkåren som var utanför… Kommer aldrig glömma det ljudet, usch.
Jag stog på perrongen och väntade på tåget, när en kvinna hoppade framför 🙁 ”tyvärr” gick tåget för sakta. så hon skadade sig och fastnade under. Fruktansvärt.. tåg tutan är för mig, än idag, jobbig och höra. Så jag förstår dig helt! 🙁