Dagens fråga
Jag läste Hugos inlägg om hur han upplevde sin pappaledighet. Att det var svårt att koppla bort allt genom att vara egenföretagare, med ständigt jobb som måste bli klart, möten och måsten. Han skrev att han inte var beredd på vad det faktiskt innebär att vara pappaledig. Det fick mig att fundera på hur jag upplever mammaledigheten. Jag arbetar också genom att blogga. Trots att jag älskar att blogga så känner jag mig pressad på att få klart på alla blogginlägg så att jag leverar varje dag men ändå är en delaktig mamma. Blogga gör jag aldrig när Molly är vaken. När Hugo kommer hem brukar jag titta igenom min mail men alla inlägg gör jag när Molly sover. Det känns viktigt för mig att inte Molly ska känna att hon behöver konkurrera om min uppmärksamhet.
Förutom att det är jobb som jag känner mig lite pressad över så passar mammaledigheten mig väldigt bra. Jag tror att det är viktigare än man tror att hålla sig sysselsatt och träffa andra vuxna och barn under föräldraledigheten. Både jag och Molly har utvecklats genom kontakt med likasinnade. Molly har sedan start fått öva på sin sociala förmåga och kontakten med andra barn. Jag har fått fina vänner och köttat på mitt självförtroende genom att bolla problem, händelser och funderingar med andra föräldrar. Det är viktigt att bli bekräftad och det känner jag att jag blivit på ett ärligt sätt från alla i min omgivning. ”Ungdomarna hittar på så mycket kul med ungarna, det är annorlunda från vår tid”, så sa mamma idag när vi gick förbi en förskolepedagog på den förskola som Molly börjar på till hösten när pedagogen frågade om vi varit på öppna förskolan. Och det är sant. Min mammaledighet har gått ut på att låta Molly upptäcka världen. Det har varit allt från att känna hur ett blad känns till måla med fingerfärg.
Det är himla mycket att tänka på när man får barn. Värst är när vi ska iväg, då tänker jag på packningen och förbereder så långt innan att Hugo skakar på huvudet. Alla viktiga datum memorerar jag i huvudet. Det är nästan omöjligt att jag skulle glömma bort ett vaccinationsdatum t.ex. Varför är det så att det är oftast kvinnan som har koll på läget? Är det genus? Ibland har jag så mycket att tänka på för att jag utan anledning tar på mig ansvaret för allt hemma att jag exploderar. Jag orkar inte vara den som har koll på precis allt fast att jag i grund och botten är lite av ett kontrollfreak. Jag kan helt plötsligt stanna upp medans jag packar skötväskan och räcka över den till Hugo och säga ”Varför är det alltid jag som lägger ner allt i skötväskan?”. ”För att du aldrig låter mig packa den på mitt sätt” svara Hugo då. Det är något som jag måste jobba på med mig själv, ge över ansvaret och lita på att någon annan gör det minst lika bra som jag själv.
I ärlighetens namn så var jag lite orolig över hur jag skulle få tiden att gå under mammaledigheten när jag var gravid. Då visste jag inte hur lång tid allting tar med ett barn och att det fanns så himla mycket saker att göra. Jag gillar allt från att leka med andra till att ha en lugn hemmadag bara vi två. Det var så många som sa att det tillslut klättrade på väggarna och när jag känner den känslan räcker det med att gå ut en stund. Vad säger du, funkar det för ditt inre att ta ett stopp från verkligheten och vara hemma med ditt barn så länge som föräldraledigheten löper för just dig? =)
Jag tycker mammaledigheten har varit bättre och bättre för varje barn-nu med tredje tar jag det väldigt lugnt, stressar ingenstans och njuter av varje ögonblick för jag vet att plötsligt är han stor och vi är inte i hämta-lämna-jobba-handla-städa-diska-karusellen igen:)
Tycker det är många som tyvärr inte tar vara på sin mamma/pappaledighet, utan utnyttjar ledigheten till att t.ex. bygga klart altanen eller för att vila upp sig själv. Mamma/pappaledighet ska som du säger handa om barnet!
Kolla gärna in mina annonser på tradera! Kläder i alla storlekar, gott skick och billiga utropspriser!
http://www.tradera.com/finding.mvc/itemlisting?alias=chsaaga&advanced=true
Angående att du tar allt ansvar så skulle det troligen motverkas om Hugo tog större del av föräldraledigheten. De par som delar mer jämställt på föräldraledigheten lever även mer jämställt i övrigt. De delar mer på ansvaret för hem och barn även efter föräldraledigheten.
Jag njuter för fullt av att vara hemma med min bebis! Hade gärna gett min sambo lite ledighet med bebis också men han är inte biologisk pappa, så det går inte tyvärr. Men ledigheten är riktigt bra, spendera tid med sitt barn, slår allt! 🙂
http://Cutelittlethings.se
Vad bra du skriver om det här! Ja, genus är precis vad det är. Du har tagit efter andra kvinnor sedan du var liten och Hugo har tagit efter män i sin närhet. Man kan tro att det sitter i könet, men det är alltså genus, denna identifikation med andra som delar vårt kön. Hade Hugo, gud förbjude, inte haft dig som medförälder utan varit själv med er dotter hade han varit tvungen att utveckla många av de egenskaper som du nu står för. Ingen tvekan om det. Det visar att dessa mönster är kulturella, alltså inlärda men djupt rotade. Det är grymt att du reflekterar över de här frågorna, och det borde Hugo också göra och se om ni kan lära er av varann!
Tack för ett fint och givande inlägg 🙂
Du verkar vara en sån härlig och underbar person 🙂
Jag är precis likadan gällande skötväskan och saker som ska packas ner om vi ska bort. Och även om jag försöker överlåta dessa uppgifter till karln så slutar det alltid med att jag kollar igenom allting just innan avgång. Och sen är det ju faktiskt lite märkligt att man känner sig så pressad att göra det själv, när männen ofta vill men inte har förtroende av oss kvinnor att de kan.
Min mammaledighet såhär långt har varit speciell, vi bor hos svärföräldrarna och har gjort de i snart 3 månader och vår lilla tjej är snart 4månader. Tyvärr bor de mitt inne i skogen på andra sidan landet än där vi är ifrån och mannen har jobbet här nere fram till sommare. Jag känner ingen, är totalt låst här i skogen då jag varken har bil eller n
Någon buss går, och närmsta by är 2 mil härifrån. Dagarna går hemskt långsamt men jag spenderar varenda minut med vår lilla tjej. Däremot är det jag som är understimulerad och känner att jag inte riktigt blir den mamma jag önskar jag var. Jag blir lättirritrrad då jag inte får träffa människor, sen både tror och tycker jag att man behöver stimulans även som vuxen och behöver någon att ventilera dig med samt bolla idéer! Och bara att ha möjlighet till det skulle underlätta. Och även lillan skulle må bra av att få träffa andra barn och tjollra på.
Så min mammaledighet har definitivt blivit ägnad till bara lillan (vilket jag tycker är fantastiskt) men jag personligen behöver också träffa människor annars blir man näst intill tokig.
Tycker också du skriver bra om detta. Knepet är ju att aktivera barnet/barnen (jag har 3) och hitta på roliga saker som får dagen att gå och barnen att utvecklas. Tack för en bra blogg! Kramar
jätte bra inlägg!
Frågestund på bloggen till er nyfikna! 😀 http://hanshen.blogg.se/2014/april/ask-me-anything.html
Under första föräldraledigheten så hade jag lite svårt att ta riktigt ledigt. Mycket berodde på att det hände mycket på mitt jobb både vad gällde att det var mycket att göra och att jag hade kollegor som blev långsjukskrivna.
Så jag hjälpte till lite operativt och var en pysventil för några av mina kollegor.
Mestadels gjorde jag dock ev jobb när barnet sov.
Andra gången var jag mycket bättre på att koppla bort jobbet och bara ägna mig åt barnen. Men dagarna blev så mycket mer inrutade också med att lämna och hämta storasyskon på förskolan och hinna med lite ärenden och BVC-besök resten av tiden.
Det jag dock har varit duktig på båda gångerna är att jag inte har hållit på med hushållsarbete på dagarna. Det har vi gjort tillsammans på kvällstid precis som när vi båda jobbar.
När maken sedan har varit ledig (1:a barnet 5,5 månad, 2:a barnet 10 månader, varav 2,5 tillsammans) så har vi gjort likadant även om risken var större att han skulle göra hushållsarbete på dagtid.
Min man kommer inte vara föräldraledig men har mer koll på skötväskan, bvctider o allt annat ön vad jag har. Ingen av oss städar , lagar mat, tvättar mer än den andre utan vi är
Nöjda som det är. Min dotter är väldigt fäst vid sin pappa trots att han ser henne 3 timmar per dag på vardagar.
Du har helt rätt i dina funderingar, det är i högsta grad en genusfråga det här med att kvinnor oftare tar ansvar för att planera. Det är kvinnor (generellt) som fixar chokladask när paret ska på middag, som skriver inköpslista, som planerar när det ska städas och i övrigt agerar ”arbetsledare”.
Även om män börjat ta mer ansvar för att göra hemarbeta såsom städning, barnpassning och diskning (fast inte lika mycket som kvinnor) så är det fortfarande så att kvinnor gör nästan allt tankearbete kring det hela. Jag skulle säga att det är för att vi fortfarande kopplar ihop hemarbete med kvinnlighet, och det blir en slags osynlig regel att det ska gå till på detta vis. Det är ingens fel, men det kan vara värt att tänka på – särskilt så du slipper bränna ut dig Paula.
Självklart kan du jobba på att våga släppa över ansvaret till honom. Kanske måste även Hugo jobba på att kräva att få det ansvaret och inte bara ”flyta med” (men jag vet inte, känner ju inte er).
Jag är precis så! Ogillar när folk gör saker på deras sätt och därför tar jag ofta på mig himla mycket ansvar! Sen kan jag ibland plötsligt bli irriterad och känna att varför ska jag alltid behöva göra allt? Kan inte någon annan ta ansvar och ta tag i detta? Men det gör ju folk ofta inte eftersom de är vana vid att jag tar på mig ansvaret.
Jag var hemma 8 månader med min dotter och började sedan jobba 80% och min sambo var hemma 80%. De första åtta månaderna, och den första tiden när jag börjat jobba, hade jag hemskt svårt att släppa ansvaret men tvingade mig själv för att ”slippa” ha allt ansvar. idag har vi samma ansvar och det funkar fint. Dock får jag fortfarande höra att min sambo är fantastiskt för han klarar packa skötväskan eller liknande.
Det är så konstigt att det just är det med föräldragrejen som är så svår för män att hålla koll på. Företag/möten/personalgrejer/jobbrelaterade saker är ju inga problem. Vad är skillnad på att, som Hugo skriver: ” jag är dålig på att ta det där ansvaret med tider på bvc, dagis osv.”
Hur är det med jobbet? Glömmer han allt då? Glöms intressen bort? Nej, jag tror inte det. Just här har ju du helt annorlunda förväntningar på dig som mor, att det är så självklart att du tar hand om såna saker så han kan ”glömma”