Igår hängde jag med min bästa killkompis Pappi. Han kom hem till oss på eftermiddagen och umgicks med mig och Molly fram tills kvällen. Vi gick ut, åkte buss, drog in i en galleria, käkade, lekte, pratade och skrattade. Vid flera tillfällen så sa han ”oh my gaaard, Molly är redan precis som dig”, ”Man märker att Molly har hängt föööör mycket med dig”, ”Paula såg du, hon himlar med ögonen precis sådär som du gör” osv. Pappi har känt mig i tio år. Han vet många av mina hemligheter och har varit väldigt inkluderad i mitt liv och vad som händer under dessa tio år.
Att han såg mig så tydligt i min dotter värmde mitt hjärta. Att folk som känner mig till hundra procent ser att det är min dotter. Inte bara till utseendet men till sättet. Många säger att Molly har mina ögon. Samma glada ögon. Jag har själv svårt att se likheter. Det finns ingen tvekan om vart hennes vilda sida kommer ifrån med tanke på hur hennes pappa är men utöver det är jag dålig på att se likheter i personligheten. Det vore kul om hon ärver några positiva egenskaper från mig iallafall.
När Pappi kommenterade alla våra likheter så fick det mig att fundera. Barn kanske påverkas av sina föräldrar i en sån tidig ålder, ser hur vi fungerar och tar efter. Det gäller att passa sig när barnen blir äldre, tänka på att inte svära eller flänga ur sig något dumt. Barn är som små svampar och drar åt sig allt. Mamma och pappa är som superhjältar de första åren så man får helt enkelt ta till vara på den tiden och få in vett och etikett i skallen på dom genom att ge kärlek.
Ser du några likheter mellan ditt barn och dig själv? Eller din partner? =)
Man ser mycket av mig i sonen, inte bara utseendemässigt utan även i språk och sånt där.
Trots att jag varit ensam med honom hela tiden så ser man mycket utav sin pappa i honom, inte heller där bara i utseendet (:
jag vet inte om jag är lik min mamma med något betende men jag är sjukt lik henne när hon var yngre så om man, kollar när hon var 10 år och när jag var 10 år så är vi sjukt lika. Även nu så har bekanta till min mormor trott att både jag och min mamma är mormors barn. Fast mormor bara har en dotter och dom säkert vet det 🙂
Mollys leende påminner väldigt mycket om ditt och vissa uttryck är jättelika dig medans hon ibland ser exakt ut som Hugo. Bra blandning =)
alltså molly har sån tur som har så bra föräldrar som ni! Och paula du är så vacker och man kan se redan nu att molly kommer bli lika fin som dig 🙂
En likhet jag ser som Molly nog ärvt av dig är leendet. Lite ”snett” (inte negativt menat) och charmigt liksom, era leenden påminner jätte mycket om varandra! 🙂
Förslag på nästa dagens fråga:
tänker du rösta i EU-valet? (snälla prata om feminism!!!!!)<3
Hej Paula! Har läst din blogg länge och vill därför bara börja med att skriva att jag tycker du verkar som en underbar person och framförallt en väldigt fin mamma! Jag ville mest bara skriva att du har helt rätt i vad du säger (har en 1,5 år vilde och en copy cat hemma själv!) att de små liven suger i sig allt och tar efter allt man gör. Det är som de säger: barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör! Den som kom på den frasen borde fasen få ett pris! 😉 Tack för en härlig blogg, keep it real! Massor av kramar
Jag har inga barn själv , men måste bara säga att Molly är sååååååååååååååååå lik dig att det är sjukt! Väldigt lik Hugo också 😀
Hej Paula!
Eftersom du skrivit om Pappi två gånger på rätt kort tid har jag reagerat på att du båda gångerna benämner honom som ”min bästa killkompis”. Det är verkligen inte menat som kritik mot dig men är bara lite undrande till varför det är nödvändigt att poängtera att han är din killkompis?
Är det skillnad på tjej- och killkompisar så till den grad att man måste benämnda dem med kön som ändå framgår/måste det ens framgå? Eller är det för att ni umgås som tjej/kille och det ska vara tydligt att ni inte umgås ”på det sättet”?
”En av mina bästa kompisar Pappi” kan man ju säga och samtidigt räkna in båda könen.
Det här blev mycket rörigare än jag tänkt men hoppas mina tankar kommer fram någorlunda i alla fall. Som sagt, hoppas du inte tar det som kritik, jag tycker bara det är intressant med genusperspektivet och du verkar vara en genusmedveten person! 🙂
Kram!
Sådant ser man även på förskolan. Jobbar men två och tre åringar. Och en av mina vanor kan jag se vissa barn göra lika. Nu har jag bebis i magen och de ska bli intressant att se hur lik någon av oss han/hon blir 🙂
Jag tycker mollys leende är likt ditt 🙂
Åh vilken mysig bild. Vilken fin familj du har, superfina är ni!
Hur kan din pappa bara känt dig i tio år när du är minst dubbelt så gammal?:)
Bob är verkligen en blandning mellan oss. Ibland är han superlik mig och ibland sin pappa. Det kommer säkert att gå i vågor det där!
Dock så har han min brist på tålamod.. Inte bra. (;
Absolut! Ser otroligt många likheter i personlighet både mellan vår 18-månaders och mig och pappan. Tack och lov är han en otroligt charmig liten kille men han har fått ett jäkla temperament, gissningsvis från mig. Det kan vara småsaker också som hur han sitter, munspel osv som är extra kul att se när han gör som sin pappa. Där märker jag nog inte likheter till mig lika mycket, jag ser ju inte mina små egenheter på samma sätt.
Lillasystern är lite för liten för att vi ska kunna noters några likheter än, men hon har börjat bli väldigt lik sin storebror i sättet som han var när han var lika liten.
Absolut. Både till utseendet, men också lite till sättet. (men det kanske egentligen beror på att barnet snappar upp hur jag beter mig och försöker härmas!)