Dagens fråga
Att dra gränser, hur gör du?
Jag kommer att uppfostra min dotter efter värderingar som jag anser är rätt. Det jag tycker är fel vill inte jag att hon ska säga eller göra. För mig är N-ordet ett fult ord. Jag gillar inte uttrycket ”negerbollar” och jag köper inte argument som ”det är ett gammalt uttryck som inte menar något illa”. Jag vill inte att Molly ska säga N-ordet eller svära. Jag vill att hon ska tacka för sig när hon är hos kompisar, säga ”ja-tack eller nej-tack”. Se folk i ögonen när man talar samt lära sig att ta i hand. När jag var liten hade vi en svärburk hemma. För varje svordom som en vuxen eller barn sa så var man tvungen att lägga i en 5 krona. Det vill jag ta efter när lillan blir äldre.
Hur visar man gränser? När börjar man att dra gränser? Vi har en dotter som är full av bus. Hon är väldigt ironisk i sitt sätt att vara på och gör allt med glimten i ögat. Om hon står och drar i vikta kläder gör hon det mest för att få en reaktion i från mig. ”Nej Molly, mamma har precis vikt dom kläderna. Du får inte dra ner dom”. Till svar så står hon och skrattar och ser lurig ut. När man närmar sig så springer hon iväg och vill gärna att man ska jaga henne. Molly gör sällan något dumt om det inte är för att få uppmärksamhet. Molly vill att man ska titta på henne, leka med henne och prata med henne jämnt vilket är vanligt för en tjej i hennes ålder. Men i en vardag kan man inte alltid göra henne nöjd. Tillexempel när det är dags att börja laga middag. Då måste fokusen hamna på något annat och då är det guldvärt att vara två så att man kan hjälpas åt.
Det finns stunder då Molly trotsar och gör sånt som hon inte får. Det har hänt att hon har dragit ner sin skål med mat för att hon blivit sur. När något sånt händer blir det ”time-out”. Då bär jag eller Hugo in henne till hennes rum och förklarar att det hon har gjort är inte okej. Man gör inte så och hon får stanna där i 1 minut tills hon blir snäll igen. Det slutar alltid med att Molly blir skärrad av situationen och vill bli lite extra kramad bara för att försäkra sig om att man har blivit sams igen. ”Det är aldrig barnens fel”. Ett citat jag står fast vid men jag är en förälder, inte en vän till min dotter. Det är vårt ansvar att vägleda Molly i sitt liv som barn. Göra val och finnas där för att hon ska utvecklas. Just nu räcker det men 1 minuts ”time-out” när hon gör fel. Fast jag är nog en person som har väldigt mycket tålamod med mitt barn så jag skulle aldrig göra ”time-out” för att hon slänger sig på golvet och inte vill sätta på sin overall. Vi har tvåårs-trotsen framför oss, det kommer att bli en utmaning att hålla tålamodet i shack och försöka förbli pedagogisk.
Har du något sätt att dra gränser på? Dela med dig! Kul att höra hur gammalt ditt/dina barn är och dina metoder =)
En liten plutt på promenad i somras
Kanske en dum fråga.. Men du skriver att det ”aldrig är barnens fel”
Hur långt kan man dra det då, tycker du? 🙂 …Jag menar om man leker med tanken Molly gör illa någon tex slår eller börjar mobbas när hon blir äldre.. Kan man då skydda dem med att det ”aldrig är deras fel” ? 🙂 Eller om man vänder på det ytterligare en gång och någon annan är elak mot Molly.. det är fortfarande inte ”barnets fel” Bara en fundering och undrar hur du tänker kring det. 🙂
Tack för en fantastisk bra blogg! 🙂
Väldigt bra skrivet! Gillar inte heller det ordet & kan bli riktigt förbannad när jag hör någon säga det. Speciellt när en vuxen säger det framför sina barn. Nej fy! Kommer också ha samma uppfostran på mina barn när jag får några.
Vi accepterar inte dåligt uppförande och kommer också införliva våra värderingar på vår dotter och kommande syskon. Men jag skulle inte sätta min tvååring på timeout…det behövs verkligen inte här hemma även om hon givetvis trotsar ibland och kastar mat på golvet. Det räcker för oss att bara säga NEJ, så gör man inte med en bestämd ton och en allvarig blick. Hon fattar direkt att hon gjort fel, blir oftast skärrad och vill bli tröstad. Sen glömmer vi det hela och hon får hjälpa oss torka upp, då får hon beröm och blir så stolt över sig själv.
Så sätter vi våra gränser just nu. Sedan väljer vi våra strider. Jag orkar inte tjaffsa om vantar exempelvis. Hon får upptäcka att det är kallt utan vantar, det gör hon och vill då ha dem på sig. Jag tycker det är viktigast att barnen lär sig att vara en god medmänniska, vara respektfull, ödmjuk osv, sen blundar jag för många trotsiga situationer för jag vill inte tjaffsa och gnälla och ha skrik och panik i mitt hem hela tiden :).
Jag försöker köra ett nära föräldraskap, jag försöker så långt det är möjligt behandla mina barn som jag själv vill bli behandlad av min partner t.ex. En time-out är för mig helt otänkbart, lika lite som jag skulle acceptera att min partner sa att jag skulle dra hemifrån ”tills jag blir snäll igen” om jag uttrycker min ilska eller inte tycker som honom.
Jag försöker vägleda mina barn till HUR man uttrycker sina känslor på ett bra sätt utan att skada någon annan, något jag själv önskar att mina föräldrar varit bättre på med mig.
Däremot har jag nolltolerans mot dåliga beteenden rent värderingsmässigt, t.ex slå, kränka någon annan etc och skulle det förekomma så höjer jag rösten men försöker tala pedagogiskt, försöker väcka en empati och uttrycker hur JAG känner för det. Vi har en kille på lite över 2 år och en dotter på 11 månader och storebror är aldrig elak mot sin syster, dom är alltid vänner. Hans ”trots” bemöter vi genom att hitta orsaken bakom beteendet och bekräfta hans vilja, även om inte får den igenom. Det hjälper varje gång. Han kanske vill ha en chokladboll men inte får, då bekräftar jag att jag förstår att han vill ha det för det är ju så gott, men samtidigt inte så nyttigt så man inte ska äta det för ofta och så föreslår jag något annat. Ofta är han ledsen en liten stund, men sedan kanske en macka eller banan funkar också. Det gör att han tar våra nej mycket bättre än om vi i en stressad stund bara säger nej/glöm det/du får inte det och jag bestämmer.
Jag försöker alltid att ha i åtanke att barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Alltså tänker jag att jag ska göra precis så som jag förväntar mig att min son ska göra. Han är i samma ålder som Molly och lika busig. Man ser verkligen på honom att han vet om att han inte får. Jag tänker på att inte säga nej eller inte för ofta. Säger jag ”Stå inte på bordet” så får ju han en bild av att stå på bordet vilket gör att han vill göra så. Barn får liksom ingen bild av ”inte”. Istället försöker jag föreslå något annat, till exempel ”Du kan stå på golvet” eller ”Kom och sätt dig i soffan med mig”. De är ju i en ålder där de är olydigs med flit men jag tror att om jag är konsekvent kommer han lära sig till slut
Detta som Amanda skriver här ovan är väldigt klokt. Jag studerar ledarskap på universitetet och i en kurs hade vi en väldigt bra föreläsare. Han berättade att en bra ledare inte säger vad man inte får göra (NEJ!!), utan istället säger vad man får göra. Efter den föreläsningen har jag verkligen förstått det, och nu låter det som en självklarhet och blir nästan förbannad då jag hör föräldrar som bara skriker nej nej hela tiden.
Ex. barnet skriker på restaurang. Då ska man inte säga ”NEJ, va tyst, du stör andra”. Utan istället berätta det rätta sättet att vara. ”På restaurangen ska man uppföra sig bra, eftersom det också finns andra här som vill njuta av sin mat”. Dock får man ta svaret på den nivå barnet förstår, men ja, ni förstår poängen.
Ha det gott 🙂
Vilka bra tips ovan! Min son är 1 år med en hjärnskada, just nu är det inte möjligt att försöka uppfostra på rätt sätt, mycket annat är i fokus. Jag hoppas dock att vi ska få möjligheten att uppfostra vårat barn och isåfall vill jag gärna undvika ”inte” och ”nej”. Himla bra tips!
Det är svårt att hantera trotsiga barn, verkligen. Jag måste öva upp mitt tålamod på något sätt.. Känns som huvudet ska explodera av gnäll och skrik ibland, det är i alla fall min erfarenhet. Men jag tror man får använda sunt förnuft och som du skriver, ta iväg barnen en stund och förklara varför dom fick lämna bordet, lekstunden, etc, även om dom inte bryr sig/ tar in det man säger.
Jag har varit barnflicka utomlands och i det landet är time-out mer regel än undantag. Jag tog då hand om en 1-åring och en 2-åring som älskade att köra ”skrikleken”, alltså skrika det högsta dom kunde tills dom inte orkade mer. Och sedan börja om igen. Jag testade allt för att få dom att sluta, men ingenting fick dom att sluta. Det slutade med att jag gick iväg till ett annat rum och höll för öronen, för jag kunde inte få tyst på dom. Dom bara skrattade och såg söta ut när jag sa till dom. Hade förmodligen kämpat mer om det var mina biologiska barn. Det var likadant när dom sattes i time-out, även fast man förklarade för dom varför dom fått time-out så tar dom inte in vad man säger och ser ut att vara någon annanstans, vilket är tröttsamt.
Sen är det ju olika från barn till barn. En del barn har mer trots än andra barn, och då kanske det är lättare att vara pedagogisk om ens barn inte får utbrott och trotsar hela dagarna. Men jag var i alla fall heeelt slut varje dag efter att ha tagit hand om dom barnen. Och jag är ändå oerhört barnkär.
Gillar att du inte accepterar ordet. Innan jag satte mig in i problematiken såg jag inga fel i att säga N-bollar. Nu har jag däremot ändrat åsikt i frågan. Bara att ta kakaobollar, inte så svårt.
Låter som att Molly kommer växa upp till en ansvarsfull tjej. När jag var liten var mina kompisars föräldrar förvånad över att jag tackade för fika, om jag åt hos en annan eller fick skjuts. Självklarhet hemma hos min familj. Förvånande att så få i omgivningen prioriterade vanligt uppförande.
Hej!
Time out skulle aldrig någonsin förekomma i mitt hus, då har man inte tillräckligt funderat på vilka signaler det sänder.
Läs gärna Lars H Gustavsson, han har mycket klokt att säga i ämnet.
http://www.larshgustafsson.se/?p=4803
I övrigt håller jag med dig om det mesta du skriver.
För mig som är mörkhyad värmer det mitt hjärta att du inte gillar det ordet!
Du är så klok! Gillar att du inte accepterar det ordet! Din text gör mig glad 🙂
Jag håller helt med Carolina ovan!! Jag kan varmt rekommendera boken ”ditt kompetenta barn” av Jesper Juul.
Kul och intressant att läsa om olika metoder och förslag! Jag är utbildad barnskötare och vi har jobbat mycket med just det många skriver om. ”Nej!! Du får inte!” kan många gånger få motsatt effekt, att barnet skrattar åt det och inte tar det på allvar. Därför är den andra metoden så bra, att leda dom till något annat.
Vi som jobbar på förskola dras ju med en heeel del trots på dagarna;) det jag kan säga är håll ut, var pedagogisk och kämpa på! När en trotsålder tar slut kommer det en ny, hihi!
Förlåt nu låter jag jätte bitter men, hatar när folk säger Jag hatar N-ordet, sen i nästa mening skriver/säger dom det ändå…..!! Då använder man ju uttrycket ändå..
Stänga in en 1 1/2 åring på sitt rum skulle jag aldrig göra, jag brukar lyfta min son från situationen tillsammans med ett tydligt nej när han gör något ”dumt”. Det brukar räcka med nån meter med ryggen bort. Sen börjar vi om på nytt genom att jag börjar prata om något annat. man gör såklart som man själv vill, men när du skriver om uppfostran så känns det öppet att diskutera kring det.
Att använda time-out kan framstå mindre skadligt än att slå, smiska eller skrika på barnet, då det inte inbegriper fysisk eller verbal kränkning. Det anses därför representera något slags framsteg i vår ständiga strävan för att göra den här världen en bättre plats för barn. Enligt många lärare och psykologer är dock inte time-out så oskyldigt som det verkar, utan är ett känslomässigt skadligt sätt att uppfostra barn. Faktiskt har organisationen National Association for the Education of Young Children tagit up time-out på en lista över skadliga barnuppfostringsmetoder, tillsammans med fysisk bestraffning, kritik, skuldbeläggande och nedvärderande(ref. 2).
Under ytan är time-out ett auktoritärt förhållningssätt och som sådant kan det bara fungera med barn som blivit tränade att anpassa sig till maktutövande och auktoritetsanspråk från vuxna. Barn som lärt sig anpassa sig till sådana åtgärder vet att konsekvenserna av att inte lyda är värre än att lyda. Barn som inte har vistats i en sådan auktoritär miljö kommer troligen att vägra att gå till ett annat rum eller sitta i en stol.
Hur lär sig barnet om konsekvenserna av olydnad? Förespråkarna av time-out råder föräldrar att ta bort alla förmåner såsom TV, leksaker, musik och så vidare till dess att barnet har gjort det som föräldern önskar. Hela tiden finns ett hot om att bli fråntagen något eller få ytterligare straff. I vissa familjer kan det till och med finnas ett outtalat hot om våld. Även om metoden verkligen verkar oskyldig, kräver den en bakgrund av auktoritärt och bestraffande föräldraskap för att producera barn som är tillräckligt kuvade för att lyda.
Förespråkarna hävdar att time-out inte är en form av bestraffning. De använder termer såsom ”konsekvenser”, ”återhämtningstid”, ”down time” för att få begreppet att låta bra. Själva termen ”time-out” har angenäma konnotationer av ett idrottslag som tar en välförtjänt paus. Tyvärr har denna icke-hotfulla terminologi lurat föräldrar att tro att metoden är oskadlig.
Ur barnets synvinkel uppfattas time-out definitivt som en bestraffning. Vem vill bli isolerad från gruppen och helt ignorerad? Det är troligt att barn ser denna form av isolering som att bli lämnade och förlora kärlek. Och trots att föräldrar ofta anstränger sig för att säga att de älskar barnet och skilja mellan barnet och beteendet (”jag älskar dig, men du måste nu gå till ditt rum i fem minuter för det du gjorde är oacceptabelt”), talar deras handlingar tydligare än deras ord.
Barn under sju har helt enkelt inte förmågan att ta in ord och språk på samma sätt som vuxna har (ref.3). Konkreta upplevelser och intryck påverkar starkare än språk. Att bli isolerad och ignorerad förstår barnet som att ”ingen vill vara med mig just nu. Jag måste alltså vara dålig och omöjlig att älska”, och inga kärleksfulla ord, hur välmenande de än är, kan få bort denna känsla av att ha blivit lämnad.
Ingenting är mer skrämmande för ett barn än att förlora tillgången till kärlek. Tillsammans med rädslan kommer också osäkerhet, ångest, förvirring, ilska, agg och dåligt självförtroende som respons på tillbakadragande av kärlek. Time-out kan också göra att barnet känner sig obekvämt och nedvärderat, särskilt i andra barns närvaro. Utifrån hur barn upplever världen är time-out ingenting annat än en bestraffning.
Smärtsamma känslor är en aspekt av time-out, informationen det ger om mänskliga relationer är en annan. Vilket budskap ger vi våra barn när vi visar att kärlek och uppmärksamhet är varor som delas ut eller hålls tillbaka i syftet att kontrollera andra? Är detta en konfliktlösningsmetod som de kommer att ha användning av i framtiden? Hur kommer detta att påverka deras förmåga att interagera med sina vänner, och en dag med en partner och arbetskamrater? Vore det inte bättre att lära barn användbara konfliktlösningsmetoder redan från första början, istället för att sända ut budskapet att det enda sättet att lösa konflikter är att stänga av kommunikationen?
S credd till dig som tog dig tiden!! Om en förälder läser det du skrev och tog det till sig så blev världen en bättre plats. Barn är inte bara barn utan helt egna individer och deras person bör respekteras i alla lägen.
Bra skrivet S!
Tror som du att ’time-out’ är allt annat än bra för barn, oavsett ålder. Känns bara som ett finare ord för gamla ’skamvrån’, och det känns inte så modernt eller trevligt på något sätt.
Det här citatet säger mig allt, får ont i magen bara jag läser det: ”Man gör inte så och hon får stanna där i 1 minut tills hon blir snäll igen. Det slutar alltid med att Molly blir skärrad av situationen…”
Nej fy, det kan verkligen inte komma något bra ur att göra så. 🙁
I övrigt vill jag säga att ni verkar vara jättebra föräldrar du & Hugo; Paula! Men det där med ’time-outen’ (även om det inte händer ofta) tycker jag ni ska fundera en vända till över…
Jag är fortfarande (efter drygt 7 år som förälder) väldigt fascinerad över att man kallar det utvecklingsperiod fram tills barnet är 1 år och sen blir det plötsligt trots. Precis som att barnet gör något på jävelskap när det istället är så att de lär sig nya saker och får nya insikter.
Jag försöker bära det med mig hela tiden för att jag tycker att det är lättare att hantera de jobbiga perioderna.
Trots signalerar så mycket att barnen ska lyda, men jag vet inte om jag vill att mina barn ska göra precis vad som sägs till dem i alla lägen utan att tänka själva. När ska de då lära sig att tänka själva? Den förmågan kommer ju inte huxflux när man blir 18 år och blir myndig, tvärtom så snurrar det i den ålder så mycket hormoner i kroppen att viss hjärnfunktionalitet sätts på undantag. Så jag ser det som att jag ska försöka hinna ge så mycket sunda (i mitt tycke) värderingar innan dess.
När vi ska sätta gränser så säger vi ifrån att vi inte tycker att det är ok, men att barnet har rätt att bli arg och frustrerad, men det är handlingarna som inte är ok.
Jag tycker tex inte om att barnen smäller i dörrarna vilket ett av barnen gör när hen blir arg. Då säger jag att det inte är ok för jag tycker att det låter för mycket, men det är ok att hen är arg och försöker få barnet att berätta varför hen är arg.
Det fungerar lite bättre nu när barnen är lite större (4 och 7 år), men vi har använt det mycket hela tiden.
När barnen var mindre och slängde tallriken i golvet så sa vi att det inte var ok och så blev det ingen mer tallrik eller mat vid den måltiden. Det var tydligen effektivt, för inget av barnen slängde sin tallrik i golvet mer än ett par gånger. De hittade andra sätt att visa sitt missnöje som inte fick konsekvensen att maten togs bort.
Men usch vad hemskt med time out! ”Det är aldrig barnets fel” men varför straffar ni då barnet? Min syster håller också på med time out och jag tycker det är sjukt! Jag skulle aldrig straffa min dotter med att stänga in henne i ett rum tills hon blir snäll, åh andra sidan skulle hon bara öppna dörren och gå ut så fattar inte riktigt grejen, molly kanske inte kan öppna en dörr själv, och då är det ju ännu värre! Tänk hur du själv skulle må, klart ungen blir skärrad av situationen!
Jag Kör aldrig heller på time out! Så hemskt ju! De kommer komma ihåg det när de växer upp, för det är en sån grej som sitter inne i deras hjärta, ett minne de inte gillar. Det är min uppfattning och vad har gått igenom som barn.
De fattar bara man förklarar för de att de har gjort fel, det kommer kanske ta sin tid men det kommer och funka i slutändan. Tålamod från föräldrarnas sida..
Det är aldrig okej att använda N-ordet, inte ens som du gjorde här. Snälla, redigera inlägget (om det går) och formulera om dig. De allra flesta kommer förstå vilken kaka du menar även om du inte skriver ut dess hela, gamla namn.
Det kan vara väldigt jobbigt för många människor att få det ordet kastat i ansiktet på det sättet.
Mina föräldrar använde ”time out” på mig och mina syskon när vi va små. Det fungerade jättebra, man förstod ju att man hade gjort något fel. Och det var tråkigt att sitta på rummet själv så det vart ju inte en lång stund förens man var snäll igen och sa förlåt. Jag kommer absolut använda mig av denna metod på mina framtida barn. Det är inget som jag tagit skada utav, snarare tvärtom!
Jag håller med Malin! Mina föräldrar körde med ”du får gå in på ditt rum tills du blir snäll” med mig o mina syskon! Inte har vi tagit skada av det! Snarare tvärtom; rummet var ju toktråkigt att vara i när dom andra lekte!
Vi kör samma metod med vår 2-årige son. Han har fattat grejen nu och behöver nästan aldrig förpassas dit längre!=)
jag använder inte time out. Men däremot om barnen börjar skrika o gapa pga att man tex säger nej eller så då säger jag till dem att om de ska skrika sådär extremt högt då får de göra de på sitt rum för vi andra vill inte höra vrålskrik te.x vid matbordet där syskon och annat sitter och äter eller om syskonen tittar på tv eller leker. Då har de ju ett val själva. Funkar kanske inte på ett så litet barn ännu…
Hej Paula! Jag älskar din blogg och läser den varje dag då jag jar en dotter i samma ålder som Molly. Jag har alltid tyckt att du har klocka värderingar, men när jag läste om time-liten så spärrades ögonen upp. ”Time-out?! På en 1,5 åring?”. Jag vet att alla uppfostrar barn på olika sätt och det respekterar jag, men har du tänkt på hur mycket skada denna metod kan göra? Och att hon ens får gå till sitt rum på time-outen… Ska inte hennes rum signalera en trygg plats förknippad med glädje? Känns sorgligt att läsa det här och tänker bara på min egen dotter. Skulle aldrig göra så. Finns fler sätt att markera när något är fel. Time out är verkligen old school och jag trodde verkligen inte att någon som du häll på med sådant. :O
Förlåt, men det är så jag tycker. För övrigt tycker jag som sagt om din blogg!
Åh ibland blir jag lite trött på alla pekpinnar, på hur pedagogisk man ska vara alltid och att man som förälder alltid ska stå pall med världens tålamod. Jag är då själv inte mer än människa, med en massa känslor i kroppen. Som kan tappa tålamodet, bli ledsen, arg, vara jätteglad eller sur. Visst har vi föräldrar ett enormt ansvar över våra barn och såklart ska vi vägleda de genom livet. Men ibland måste man släppa lite på alla krav och ibland bara låta känslorna styra. Vi kör inte med time out här hemma, men är vår son på 3 år väldigt olydig och gör något som vi verkligen inte kan acceptera så får han gå ifrån eller så tar vi honom ifrån situationen. Han får komma ut från sitt rum/komma tillbaka när han vill och sen pratar vi om det som har hänt och förklarar för honom varför vi blev arga. Här hemma tillåter vi alla känslor, både barn och vuxna har rätt till hela känsloregistret. Vi pratar mycket här hemma, om någon har blivit arg eller om något hänt så pratar vi om det och försöker förklarar, och om det krävs så kramas vi, säger förlåt och går vidare. Vi tolererar inget våld överhuvudtaget, varken mot oss vuxna eller barn. Det har vi pratat mycket med vår son om. Vi vill att han ber snällt om han vill ha något, tackar för sig osv. Vanligt hyfs! Och det här med att inte säga nej, jag tror jag har sagt nej till min son hur många gånger som helst. Det kommer nya saker hela tiden som vi föräldrar ska tänka på, visst är det tråkigt och vi försöker välja våra nej och våra strider. Men att som föräldrar ständigt tänka sig för när man ska säga något/göra något. Snart får man ju schemalägga sitt föräldraskap. Ordet nej är ju väldigt naturligt att säga när man inte vill att någon ska göra något eller säga något. Här hemma ger vi mycket kärlek, vi pussas och kramas, säger att vi älskar varandra fler gånger om dagen och sitter alltid ner och äter middag tillsammans. Vi som är föräldrar nu är enligt många de bästa föräldrarna för att vi är så fysiska och visar så mycket känslor och kärlek, och det tror jag mycket på. Och jag tror också mycket på att varje familj är så olik den andre, alla gör som de vill och det som passar just dem. Så länge det inte skadar någon.
håller med om mycket förutom när du skriver ”blir snäll igen” gillar inte att du referat till ditt barn som dum , är handlingen som är fel inte barnet. en liten grej som kan bli så fel. har lärt mig myclet av böckerna, känsla för barns självkänsla, skamfilad och ditt kompetenta barn. alla föräldrar och de som jobbar med barn borde läsa.
Förstår inte hur ni alla kan ifrågasätta Paulas och Hugos sätt att uppfostra Molly. Alla uppfostrar sina barn på olika sätt, varken en bok eller en person kan säga vad som är rätt eller fel. Sen så kan man ju tänka efter vad som är moraliskt rätt och fel, men ni förstod säkert pointen 🙂