Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Är du fortfarande orolig efter dina missfall?

Alltså första tiden var det en mur av skydd som jag hade byggt upp. Men det var också svårt för mig för jag är en optimist. Jag vill alltid tro på saker, trots att jag ibland kan vara rädd. Jag kan se skillnad på realistiska ting och overkliga. Det är lite min uppgift att ibland få Hugo att landa när han har för många bollar i luften. Påminna honom om att man även måste vara realistisk. Vi kompletterar varandra bra på det sättet för att han får mig att bli modig i vissa situationer.

När det gällde vår nuvarande graviditet sa Hugo att han hade en magkänsla på att det denna gång skulle gå bra. ”Ropa inte hej fören du är över bäcken” var min tanke. Men sen kom vi över v. 12 gränsen, vi har tittat på bebis via ultraljud och ska inom några veckor få se bebis igen. Inte nog med att detta barn är så otroligt efterlängtat så har det redan blivit en del av vårt liv. Det går inte en dag utan att Molly självmant börjar prata om bebisen. Hon leker med sina dockor och jag kom över henne sitta med dockan i sin famn där hon försökte ge den nappen. Ingenting är säkert fören efter en förlossning. Och efter en förlossning kom en ny rädsla för plötslig spädbarnsdöd och oron slutade inte där. Nu får jag hjärtattack för att Molly springer så snabbt, att hon ska springa ut i vägen. När man sätter ett barn i världen kommer även hjärtat att sätta sig utanför bröstkorgen. Det kommer alltid finnas en oro över att jag inte ska kunna skydda henne mot allt i världen. Likaså är det med bebis i magen. Det är inte säkert ännu men den iställningen funkar inte på mig.

Skulle det hända något så skulle jag reagera som mamma till barnet. Jag har tagit mig an bebisen i magen och jag ser positivt på framtiden. Men det kommer alltid finnas en oro i mig över båda mina barn, just för att jag älskar dom båda två högt.