Jag var på en babyshower i helgen, där berättade en tjej att hennes andra förlossning inte alls hade gått som hon hade tänkt. Vad hon trodde var vattenavgång mitt i natten i sängen visade sig vara blodpöl när lampan tändes. Moderkakan hade lossnat och läger var så akut att kvinnan sövdes ned och dottern togs ut via kejsarsnitt innan mannen hunnit komma från parkeringen. Tack gud så gick allting bra men när hon vaknade upp var inte hennes bebis med henne. Hon vaknade upp i ett värkarbete för kroppen trodde bebisen låg kvar i magen. Hennes historia fick mig att tänka på att det så himla många sätt att förlösa sitt barn och många sätt att ta emot våra barn.
Att få föda, att ha en förlossning framför mig är en stark målbild som jag har. Mollys förlossning var det häftigaste jag har varit med om och jag kände redan där och då att detta ville jag göra igen. Vi tar så mycket för givet. När vi bestämde oss för att skaffa ett till barn tänkte jag aldrig på missfall. ”Vi är unga, det kommer gå bra”. Men vad hände, jo två missfall nådde oss innan lillasyster blev till. Med tre missfall får man hjälp och jag trodde helt ärligt att det var något som var fel och att inte kunna behålla fostren när man inte vill annat än att få ett till barn är fruktansvärt. Som det tär på en, så sårbar som jag var i vintras har jag aldrig varit. ”Misslyckandet” fick mig att se på mig själv med andra ögon. Självförtroendet vajade och då var vi ändå tvungna att hålla ihop för Mollys skull.
Nu hoppas jag att förlossningen ska gå väl, att bebis kommer ut och mår bra på ett eller annat sätt. Jag vill gärna föda på naturlig väg alltså en vaginal förlossning för min upplevelse med Molly var så bra men vill ödet annat så är det ok. Fast det skulle nog kännas som att man fick en förlossning bestulen eftersom jag gärna vill föda vaginalt. Känner du igen dig? Gick din förlossning inte som den var tänkt? Hur var första mötet med ditt barn?
En underbaring på BB
Har ett barn och förlossningen gick jävligt bra tyckte jag precis efteråt och även nu 1,5 år efter. Vi stannade hemma tills dess att värkarna var så täta som barnmorskorna sa. Sedan åkte vi in och fick plats på BB södra som var skitmysigt. Var öppen 6 cm när jag kom in. Sedan stod jag vid en gåvagn, tog värkar och spydde lite grann som jag läst var en del av processen. Så i mitt huvud tänkte jag ”nu går det framåt”. Badade sedan och mosade in huvudet i badkarskanten vilket var jätteskönt just då. Sedan gick vattnet i badkaret och det blev kalabalik. Min sons hjärtljud blev dåliga och alla sprang in. Jag fick lustgas vilket var det bästa ever. Sedan efter ett tag beslutade man att köra sugklocka och kör på ba tänkte jag. Några krystningar senare var han ute. Han hade navelsträngen flera varv runt halsen. Mina första ord var ”nej, jag är inte redo!!!” när dom la upp honom på mitt bröst 😛
Jag tror att inställning och förberedelser gör mycket för hur man uppfattar sin förlossning. Med kalabalik i rummet, sugklocka, navelsträngen runt halsen på min son och att jag fick sys i en timme så hade jag kunnat se det som en mardrömsförlossning men jag tyckte det var awesome alltihopa. Jag kände mig stolt över mig själv, behöll fokus och fick bra hjälp av min sambo.
Mitt tips är att fokusera på andning och fokusera på att klara nästa värk för den kommer aldrig igen. Så tänkte iaf jag och det gjorde mycket. Lustgas var även the shiznitz. Eda ville jag inte testa om jag inte var helt utmattad och behövde det så vi får se om jag testar det nästa gång 🙂
PS det jag var mest rädd för var just det oväntade. Vilket i det här fallet hade varit om jag fått göra kejsarsnitt. För det hade jag inte mentalt förberett mig på till hundra procent som jag hade med vaginal förlossning. Så kan relatera till den ”rädslan” när man ställt in sig på att föda vaginalt.
Har 2 barn en flicka och en pojke fick mitt första barn med akut snitt och det andra planerat snitt det gick hur bra som helst och skulle göra om det igen.om jag skaffar en till blir det snitt igen jag är inte än sån som vill födda vaginalt har ingen sån längtan ville ha snitt sen jag var gravid med första barnet.
Åh nej fy va hemskt :'( :'( hoppas allt gick bra med både bebis å mamman ♡
Min första förlossning gick så bra att jag nästan känner mig bortskämd när jag läser något sånt här fruktansvärt. Den tog knappt 6,5h sedan var vårt mirakel ute ♡ jag hoppas och ber innerligt att allt går bra denna gång också, är i v.22 å längtar mer än någonsin!!
All lycka till er när det är dags! :-*
Båda mina kids är födda vaginalt och förlossningen med andra barnet var så mycket mer smärtsam än med första. Nr2 låg ”fel”, med ryggen mot min rygg och ansiktet uppåt. Barnmorskan drog ut henne den sista biten och allt gick bra för oss båda. 2 ynka stygn på mig och full apgar på henne.
Hoppas din förlossning blir så som du önskar 🙂
Jag hade värkar i ca 30 timmar och bröt svanskotan under en krystvärk när jag stod på knäna. När hennes huvud var ute så avtog värkarna och hon fastnade. Helt plötsligt var det 10 pers där inne och fick gå in manuellt och dra ut henne eftersom hon hade slutat andas. Så min blev inte alls som jag tänkt. Kunde inte gå ordentligt på 4 veckor och fick en rejäl förlossningsdepression. Nu mår Sally bra och blir 12 veckor i morgon. 🙂
Jag var inte beredd på hur borta jag skulle vara, det är tre timmar under min förlossning som är helt svarta för mig. Mitt ex har berättat i efterhand att jag bara satt på sängkanten och gungade fram och tillbaka och att det inte gick att få någon kontakt med mig. Väldigt obehagligt!
Jag var ensam under graviditeten & när allting hände. Hade mina underbara föräldrar som hjälp!
Jag hade gått över tiden, det var ungefär 2 dagar kvar till igångsatt. Men så händer det något min mamma sa att det var förvärkar, vid 01.30 åkte vi in, 02.24 kom min dotter Vendela ut mer urakut kejsarnitt. Hon åkte upp till ”barnavdelningen” fick hjälp där, min livmoder ville inte dra ihop sig, så jag förlorade 5l, 11 påsar blod fick jag, en kiss kateter(?) samt dropp! 30/9 kom hon, hon somna in när hon var 16 dagar ”gammal” min första dotter ! Efter mycket olika sjukhus på 4 dagar växlade vi mellan 3 stycken! Mycket behandlingar osv, så sade hennes lilla kropp nej! 16/10 2014 somnade hon, klockan 6.15. Om drygt en månad skulle hon fylla ett inte ens det fick hon uppleva!
Jag har en kategori i bloggen, som heter ”vad hände egentligen med Vendela” så står det mer!
När jag var gravid med mitt äldsta barn, Cornelis så gick jag 15 dagar över tiden. Jag fick en tid för igångsättning på dag 15 men på dag 14 så gick vattnet och jag fick värkar.
Under värkarbetet kräktes jag kopiösa mängder (nerver som låg i kläm) och hade feber och en infektion i kroppen så jag blev snabbt trött.
Efter en stund fick jag epidural och då blev inte värkarna tillräckligt starka. Värkarbetet höll på i 18 timmar varav de sista 4 timmarna hade jag konstanta krystkänslor. På slutet var både jag och Cornelis så medtagna så då klippte de mig och drog ut Cornelis med sugklocka. Sugklockan lossnade och Cornelis åkte tillbaka och svalde fostervatten som han hade bajsat i på grund av stressen. De drog sedan ut honom igen men då satt han fast i 3 eller 4 krystvärkar och fick syrebrist så när han kom ut sprang de iväg med honom på en gång då han inte andades eller någonting. Medans jag inte visste hur han mådde eller någonting så skulle jag krysta ut min moderkaka, men den lossnade inte så jag fick operera bort den och i samband med operationen och förlossningen så förlorade jag 4,6 liter blod. Cornelis hade så dåliga apgarpoäng att han hade 0 på flera även efter 10 minuter. Cornelis låg sedan på neonatalavdelningen i 8 dagar med CPAP och antibiotika och grejer men idag är han en pigg och glad 5-åring med inga som helst men alls.
Med min yngsta son Konstantin så fick jag beviljat snitt på grund av hur min första förlossning gick. Eftersom jag gick 15 dagar över tiden så trodde läkarna att jag skulle göra det med Konstantin också så de satte snittet 4 dagar innan beräktad födsel. Vattnet gick 4 veckor innan och värkarna började hemma. Det slutade med att jag fick göra ett akutsnitt som gick bra förutom att moderkakan inte drog ihop sig så jag förlorade över 2 liter blod.
Ingen av mina förlossningar gick som jag hade tänkt mig och jag är så tacksam över att både jag och Cornelis lever då vi var väldigt, väldigt dåliga båda två.
Kram till dig och lycka till på nästa förlossning! <3
Jag har tre kejsarsnitt i bagaget. Min första förlossning flöt på bra till en början och tänkte att det här är nog snart klart. Timmarna gick och jag blev allt tröttare, då bebisen inte tog sig ner utan fastnade blev det ett akut kejsarsnitt. Där och då var det de bästa som kunde hända. Jag blev så lättade när beslutet togs. Dock blev det ett ingrepp med lite komplikationer.
Med tanke på hur förlossning nr 1 slutade, önskade jag även att graviditet nummer 2 skulle ske med kejsarsnitt, denna gång planerat i v.39. Denna operation blev ”lugnare” än vid första, men med ny komplikationer.. jag förlorade mycket blod och var inte helt lätt att få igen såret.
Trots detta, ville vi ha en nr 3. Även denna gång skulle förlossningen ske med planerat snitt och jag hoppades man skulle ta det runt v.38 denna gång… i vecka 34 vaknar jag på natten för att gå på toa som alla andra nätter.. blod. Ringer förlossningen som vill vi kommer in på koll, har dessutom 7 mil till bb. Packar inte med mycket för jag tänker ”jag ska bara in och kolla, sen får jag åka hem med order om att ta det lugnt resten av tiden”. Jag hade dessutom 1 vecka kvar att jobba. Undersökningar gjordes samtidigt som jag började få sammandragni gar.. men man kunde inte avgöra varför jag blödde. Jag räknades som en ”risk förlossning”, med tanke på att jag skulle snittas planerat och med tidigare upplevelser.. så vi blev kvar över natten. På morgonen gjordes nya undersökningar.. vid 9-tiden kom 2 läkare in och berättade att de ville ta ut bebisen nu, innan det blev urakut. Man trodde moderkakan höll på släppa (vilket visade sig stämma) och var oroliga att det skulle bli en ännu större blödning, så det var bara att göra sig klar för op. Två timmar senare kom lillebror till världen i v 34+5.
Efter alla snitt, har jag som hastigast bara fått se mina barn, sen har de försvunnit ut ur rummet med pappa.. jag har skickats iväg till uppvaket i flera timmar innan jag fått sammanstråla med dem igen. Den där brickan med goda mackor, flagga och dryck som alla pratat om, den har jag inte sett röken av någon gång.
Så alla förlossningar är så olika. Det är klart man har en önskan och förhoppning om hur man vill det ska bli, men sen får man acceptera naturens gång längs vägen. Det är klart jag skulle vilja ha upplevt en vaginal förlossning, men det är inget jag sörjer över. Det var så här det skulle bli för mig.
Jag önskar dig/er nu all lycka framöver med resten av tiden på graviditeten och med förlossningen, oavsett hur den kommer sluta,
man tar det som det kommer och avsett tillvägagångs sätt så kommer lillasyster att förgylla era liv från första andetaget!
Min första förlossning var ganska utdragen, men jag fick god smärtlindring och tyckte ärligt talat inte att det var så farligt att föda barn. Inför min andra förlossning var jag inte ett dugg nervös eftersom det gått så bra första gången. Men när lillebror väl skulle ut så blev det istället en väldigt smärtsam förlossning! Han var stor och fastnade och jag hann varken få epidural eller något som hjälpte mot smärtan, eftersom det gick ganska fort den här gången. Trodde verkligen att jag skulle dö flera gånger om och efteråt var jag i chock i flera dagar över att något kunde göra SÅ ONT! Dock så återhämtade jag mig väldigt snabbt både fysiskt och psykiskt.
Jag fick beviljat snitt redan i vecka 24, gick aldrig på auroramöten. För mig har det aldrig funnits på kartan att genomgå en vaginal förlossning, även om jag såklart var medveten om att det skulle kunna bli så eftersom man inte kan planera en förlossning till 100%.
Det var väldigt, väldigt viktigt för mig att vara vaken och närvarande under snittet. Visst var det läskigt att genomgå en stor operation helt klar i huvudet, men det var verkligen en perfekt förlossning för mig. Det var lugnt, tyst, och allt skedde i den ordning och på det klockslag jag blivit informerad om flera månader tidigare. Ingrid skrek innan hon ens lämnat magen, och amningen kom igång redan på uppvaket. Hennes första timme utanför magen spenderades i pappas famn, i ett rum med inga andra.
Ett kejsarsnitt är i allra högsta grad en förlossning, men i de flesta fall är det ju inte det man föreställt sig, inte det man väntat på och planerat inför, så naturligtvis kan man känna sig snuvad på något. Det hade jag också gjort om det jag gjort mig redo inför och sett fram emot, inte gick i uppfyllelse.
Min känsla var som din efter förlossningen.. jag va 21 år och födde den vackraste pojke jag någonsin sett. Mina första ord var att om de går såhär bra och vi får så här fina barn ska jag föda fler. Att vara gravid och föda var fantastiskt och jag är tacksam att jag slapp komplikationer. Önskar dig, Hugo och Molly all lycka med er nya familjemedlem.
Fick mitt första barn för knappt tre veckor sedan. Var väldigt peppad inför förlossningen och har verkligen längtat efter att få uppleva det. Tyvärr blev inget som vi tänkt då det blev akut kejsarsnitt pga att våran dotters hjärtljudd gick ner så mycket. Fick inte se henne fören sex långa timmar efter operationen, fick heller inte veta att hon låg inne på neo med min sambo pga andningssvårigheter fören efter dom timmarna. Känner att jag missat det där som ” alla andra får ” men är fruktansvärt tacksam för att våran dotter nu mår bra och inga men.
Hade inga direkta förväntningar innan, skrev inte heller något förlossningsbrev utan tänkte mer ”att jag tar det som det kommer”.
På slutet av graviditeten stod mitt SF-mått still. BM skickade mej på extra ultraljudskontroller där man mätte fostervatten, flödet i navelsträngen osv. Allt såg bra ut, men bebis var liten för tiden.. Gick två veckor till efter det senaste extra ultraljudet och SF-måttet stod fortfarande still. BM fick dålig magkänsla och skickade upp mej för ett tillväxtultraljud! Jag ringde sambon som hade massa viktigt möten den dagen och berättade och sa att han inte behövde komma då det säkert kommer se bra ut och vi ville inte veta kön vilket inte är så lätt att dölja så sent. Allt såg bra ut igen, men när barnmorskan skulle mäta fostervattnet utbrast hon istället om jag inte känt att mitt vatten gått?! Nej, jag hade inte märkt en droppe. De vågade inte släppa hem mej och jag fick sitta i väntrummet för en läkarkontroll (här googlade jag som en tok, och hittade info om njurfel hos foster osv) direkt när jag kom in till läkaren började jag grina och frågade om det var fel på barnets njurar. Läkaren förklarade skrattande om jag hade googlat och sa att allt såg ”bra” ut, men att fostervattnet tagit slut, bebis var liten för tiden och troligen hade min moderkaka lagt av. Inget att vänta på utan han skickade mej direkt över till förlossningen för igångsättning på en gång. Ringde sambon och stortjöt, fick bara fram ”du ska bli pappa”. Tog inte många minuter innan han kom med alla väskor 🙂
Fick vårt rum och började igångsättningen med mediciner och CTG uppkoppling. Här tänkte jag att ”såhär skulle de ju inte bli”, vattnet skulle ju gå mitt i natten och vi skulle räkna värkar ihop och ringa förlossningen, men i efterhand var det mysigt att vara på plats från början, ligga på rummet och titta på tv, äta godis och fantisera om vem som skulle titta ut och när 🙂 Hände inte ett skit på hela kvällen eller natten och på morgonen var det dags för rond och undersökning. Kan säga att DET var det värsta jag varit med om då den erfarne läkaren inte kunde hitta modertappen, han grävde och grävde.. Efter 45 min sa BM till att ge upp och sen kände hon efter och utbrast till min glädje att jag hade öppnat mej 4 cm, tjoho!
Tillbaka till rummet med CTG och efter 10 minuter kom världens pangvärkar. Förflyttades till en förlossningssal och fick prova lustgas, efter 1 timme fick jag EDA. Samtidigt fyllde man på med vatten till bebis och satte på skalpelektrod för bättre kontroll, efter 4 timmar med svaga glesa värkar trodde läkarna att bebis mådde dåligt och ville få ut barnet inom 30 min, först med sugklocka, annars snitt. Man kallade upp barnläkarteamet från neo då vikten beräknades vara -30%.
Fick panik när de diskuterade om snitt och sugklocka så bad om att få prova att krysta när jag kände lite av värken. Med pepp från sambo och BM så kom världens finaste liten kille på 2540g (38+6) ut efter 4 kryst. Alla läkare och extra personal försvann direkt då han mådde bra. Måste haft en super EDA då jag inte kände ett dugg under krysten eller när han kom haha! Trots att det verkligen inte blev som man tänkt och med lite halvstrulig förlossning så var det det bästa jag gjort! Att få honom på bröstet, skulle kunna göra det tusen ggr om.
Med mitt första barn gick det inte alls som jag hade tänkt mig. Mitt vatten gick och allt satt igång som det var tänkt, efter 12 timmar var det dax att åka in på förlossningen, väl där började jag med lustgas och efter några timmar fick jag EDA, alla värkar försvann helt, ett dropp satts och höjdes titt som tätt. på Förmiddagen dagen efter så var det dax att krysta, efter första krysten försvinner hennes hjärtljud och läkare samt extra personal kallas, massa prover tas och dom höjer droppet, Värkarna börjar igen men hjärtljuden sjunker mer. Efter nått som kändes som en evighet så såg jag hur dom tog fram en sax och klippte mig hela vägen bak, huvudet kom ut och där tog det stopp, alla värkar var borta och hon varken andades eller hade hjärtljud, efter en massa drag och tryck på magen fick dom ut henne och tog med min sambo o sprang iväg till akutrummet, där låg jag kvar. Några sekunder tidigare var rummet FULLT med personal, helt plötsligt var det jag och en BM kvar, hon sydde och grejade, jag minns att det kom in en uska då och då och berättade något för mig, jag brydde mig inte alls eftersom jag redan stängt av alla känslor, hon var ju död. Efter en timme kommer min sambo och läkare in med henne till mig och berättar att allt är bra nu, dom fick igång henne och hon mår bra. Men jag kunde inte ta mig till henne, i tre månader gjorde jag inget mer än att mata henne, jag klarade inte av att vara nära henne, jag hade stängt av allt. Till slut kom den där känslan att hon är min, hon lever och allt mår bra. Men de första tre månaderna minns jag knappt.
Det är först nu efter mitt andra barn som jag vågar parata om det, ingen märkte något eftersom jag log, sa åt alla att hålla och gosa med henne, men dom förstod inte varför jag gjorde så. Somtur är så var förlossningen med andra barnet helt underbar, så det minnet har tagit överhand 🙂
Hade gärna fött vaginalt igen om någon kunde garantera mig till 100% att jag inte skulle få några men efteråt.
Tyvärr gick det inte som jag hade tänkt med vår första, jag har tur som inte sitter här med blöja. Sån tur tror jag inte att jag har igen. Så om jag blir gravid kommer jag vilja ha ett snitt. Finns inget annat.
Jag hade en otroligt häftig förlossning. Jag har tvillingar på ganska precis 1 år.
Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av min förlossning. Allt jag visste var att jag ville föda dom vaginalt men jag var även medveten av att många tvillingförlossningar slutar i akut snitt. Tack och lov gick allt bra! 14 timmar efter vi kom in till förlossningen kom min ena älskade lilla prins och ca en halvtimme senare kom min andra älskade lilla prins. I väntan på ”tvilling 2” fick jag ligga och mysa med ”tvilling 1” på bröstet. När ”tvilling 2” skulle fram fick 1an hoppa över till pappas famn och mysa. Det var verkligen det häftigaste jag gjort och jag vill jättegärna föda barn igen.
Precis som dig så har jag bara sett framför mig att även nästa eventuella barn kommer gå galant att få fram men så hör man alla som råkar ut för komplikationer på ett eller annat sätt och plötsligt känns det lite läskigt att föda fler barn. Tack och lov att vi har sån bra sjukvård i Sverige! 🙂
Min dotter kom till världen med akut snitt efter 2 dygns värkarbete. Snitt blev det då hon låg fel med huvet och inte kom ner i bäckenet ordentligt. Första tiden efter förlossningen kände jag mig lite snuvad på vaginal förlossning och det häftiga kroppen kan göra men det gick över ganska fort när man inser att det är inte det väsentliga här i världen. Otroligt glad över en förlossning där vi båda mådde bra istället för att fundera på hur det gick till. Min inställning har hela tiden varit att du kan aldrig veta hur det ska bli innan utan ta det som det kommer och fundera inte så mycket. Du fixar det oavsett hur det blir
Fick rysningar i hela kroppen när jag läste ditt inlägg. Det du beskrev var nästan exakt det som hände mig. I vecka 36 högg det plötsligt till i magen och det sa PANG. Vattnet gick och jag kände med handen och när jag kolla på handen så var det BLOD. Sprang till toan och det droppade blod efter mig och det fortsatte på toan.
Åkte in direkt till förlossningen och väldigt snabbt konstaterades att det var kritiskt. Blev nedsövd och vaknade med värkar av att livmodern drog ihop sig och ingen bebis syntes till. Fick vänta FYRA timmar på att träffa min son, enbart för att dom inte visste vart dom fört min man och son. Jag fick dock veta att han mådde bra direkt, vilket var det absolut viktigaste just då!
När jag väl kom ner till rummet så filmade min man och är så jäkla glad att han fick första mötet på film <3
Ligger vid datorn ofta och kollar på alla fina stunder från BB.
Jag har mått väldigt dåligt över att det blev som det blev och skuldbelägger mig själv även om jag inte kunde påverka det som hände alls. Om det inte vore för den snabba och proffsiga personalen så kunde både jag och min son varit i himlen idag. Jag är så tacksam över de resurser som finns och kämpar dagligen med att vara stolt över mig själv som återhämta mig så snabbt (trots stor blodförlust) och med självförtroendet, över att jag inte ska känna mig sämre som kvinna då det är så många som klankar ner på kejsarsnitt och att "vaginalt är det enda rätta" typ. Har fått höra så himla många korkade och sårande kommentarer från okända kvinnor. Jag skäms dessutom för att berätta om min förlossning, för jag vill absolut inte "skrämma" folk. Allt gick ju jätte bra, det är ju enbart tankarna om vad som kunde hänt som är som hjärnspöken i mitt huvud!
Förlåt för långt och flummigt inlägg. Hoppas någon orkat läsa igenom hela. Min upplevelse var alltså trots "skräck scenario" den bästa dagen i mitt liv. Jag skulle göra om det alla dagar i veckan. 14 september är det exakt 1 år sedan <3
Kramar från mig till dig fina Paula 😀
Jag har alltid sett positivt på en vaginal förlossning men i slutet av min graviditet upplevde jag att min sambo var väldigt nervös över det, han pratade mycket om bekanta som haft hemska förlossningar osv… Blev helt enkelt smittad av rädslan och fick gå på flera samtal för att försöka bli mer trygg. Blev igångsatt (mardröm nr 1 för mig) när jag gått 14 dagar över tiden, fick hemska värkar ganska snabbt men var ändå positiv för nu var det ju igång! Tyvärr visade det sig vara pinvärkar, jag hade värkar varannan minut (som höll i sig i ca två minuter per gång, alltså värk 2 minuter sen efter 1 minut värk igen) men öppnade mig knappt alls. Fick bricanyl i någon slags panik då barnmorskorna och läkare såg att jag hade det lite väl tufft. Det hjälpte inte ett dugg dock, vattnet gick samma sekund som jag fick sprutan så tillslut skulle jag få Eda trots att jag bara var öppen 1,5 cm.
Det räddade mig! Då kunde jag äntligen slappna av, Eda och lustgas var helt klart det bästa jag visste just då, haha 🙂 öppnade mig relativt snabbt sen men krystningen drog ut otroligt på tiden. Alltså vi snackar timmar av krystande, bytande av ställning och då var förstås Eda:n avstängd och lustgasen fick jag knappt använda.
Det var helt fruktansvärt och jag kände mig helt hjälplös. Jag vrålade som ett djur, kände mig dum över det men kunde verkligen inte kontrollera det. Jag bara skrek, skrek, skrek… De beslutade att använda sugklocka (mardröm nr 2 för mig) men just då ville jag bara ha hjälp och få ett slut på eländet…
Sugklocka och ett ”klipp” (som för övrigt är ett snitt, inte ett klipp med sax om någon mer än jag trodde det haha) (för övrigt mardröm nr 3) sen kom hon äntligen ut. I samma sekund hon var ute försvann all smärta. Moderkakan märkte jag inte av alls, plötligt frågade de bara om jag ville se den (nej tack :D).
Fick en del stygn ja, men ”klippet” läkte jättefint och varken syns eller känns idag. Är tacksam för det för annars hade jag nog spruckit hela vägen känns det som…
Sammanfattningsvis var förlossningen en riktig mardrömsupplevelse för mig men det man ska fokusera på är frågan om man skulle göra det igen. Med ett nytt barn. För mig är svaret absolut, jag skulle försöka föda vaginalt igen trots min upplevelse och det talar för sig själv.
Kram!
Inför förlossningen hade jag inga direkt förrställningar utan hoppades att den såklart skulle gå lagom snabbt och smidigt. BF +8 började värkar tidigt tidigt på morgonen, vi började klocka och de kom ca var 10-15e minut, hela dagen, efter ett dygn med värkar var var jag helt slut då det var svårt att slappna av mellan värkarna när tröttheten kom. Vi for in till förlossningen, CTG-kurva gjordes, var 1,5cm öppen.. Fick sovdos och sov 5h och sedan började det om, värkar var 10-15 minut men de blev inte tätare. Efter drygt 2 dygn med värkar blev de tätare! 2värkar på 4 minuter och höll sig så, vi for till förlossningen och blev inskrivda, var då 4,5cm öppen.
CTG kurva visade lite dåliga hjärtljud på bebis. Fick värkförstärkande dropp och EDA. Hade underbar personal som tog prover och gjorde diverse undersökningar och åtgärder samtidigt som de höll koll på hjärtljud. Efter 5,5h på förlossningen kom krystvärkarna och krystade i 20 min innan vår underbara älskling kom ut (ca 60h efter första värk). Min sambo och bebis pappa gjorde ett jättejobb som stöd och var bara världens bästa! Som bonus så fastnade moderkakan och jag blödde mycket men slapp op iallafall. Dock blev det 6 dagar på neo pga trött bebis med fostervatten i lungorna, han mådde dock bra dagen efter men var tvungen att få igång amning osv innan sond kunde dras. Blir det en tvåa, som vi hoppas, kommer jag vara mycket mer orolig inför förlossning och kommer vilja gå på aurorasamtal men kejsarsnitt skulle jag bara vilja göra på akut indikation. Att jag mådde dåligt fysiskt just efter förlossning var en sak, men hemskt att se sin bebis dålig..
Hej 🙂
Min förlossning gick ”topp” enligt BM, by the book typ. Vattnet gick, värkarna kom, öppningskedet gick bra o snabbt men jag klarade utan bedövning, utkryssning i 30min. Alla var sååå nöjda. Förutom jag. Det var ju helt sjukt vidrigt?!!! Tappade kontrollen helt i slutet, jag bara skrek av panik och kände mig så fast!
Är nu gravid med 2an. Nu vet jag att ja, det var vidrigt..men det går över. Allt går över. Saker blir något annat efter ett tag och all förvirring och smärta utvecklas till kunskap och erfarenhet. Det blir nog bra 🙂 Trots vidrigheten 😉
barn nr 1 vart jag igångsatt. Han föddes 15 dagar över tiden med akut snitt pga skulderdystoci. Det var hemskt. Långdraget, smärta, edan strulade och hjälpte inte till en början.
barn nr 2 föddes 12 dagar över tiden med akut snitt, värkarna startade hemma men hon låg lite tokigt och var på väg ut med typ ansiktet/pannan först.
Båda gångerna har jag ändå fått känna på hur det känns att ha värkar, att få krysta, att liksom få vara med om en förlossning. Det jag hade önskat var att få upp en kletig liten bebis på bröstet direkt efter. Jag hade det ganska jobbigt dagarna efter snittet för jag hade så himla ont. Så det var jobbigt att inte kunna resa sig från sängen för att ta upp dom när dom var hungriga eller bara lika o gosa med. Men den tiden går över ganska fort (om man inte får komplikationer) Idag har jag två friska knoddar, en son på 4 år och en liten tjej på 7 månader. Lycka till när det är dags för förlossning!
Min förlossning fick så otroligt fort men utan komplikationer tack och lov. Som förstföderska trodde aldrig förlossningen att jag var tillräckligt öppen när vi ringde till dem under kvällen. Vi använde oss av en värkapp som vi missuppfattade. Vi trodde att värken höll i sig i en minut men den minuten var värken och vilan.
Lite komisk efteråt, en snabb taxiresa senare så föddes vår dotter efter 20 minuter på förlossningen.
men varför haka upp er på ordval? med att föda och förlossning menar hon ju vaginalt. är ett kejsarsnitt en förlossning, eller helt enkelt ett kejsarsnitt? spelar roll… hon påstår ju inte att det är en sämre eller mindre betydelsefull upplevelse, så ta inte det på det sättet. uppenbart att ni har mindervärdeskomplex över det och övertolkar. han kan väl få känna att hon vill ha det som hon hade sist och skulle känna sig bestulen på en upplevelse om det inte blir så.
Tror inte paula frivilligt skulle trycka ner någon men så som texten var förut så var den riktigt dålig vinklat! 🙂
Ville bara få fram att snitt också är en förlossning! 🙂
Har läst din blogg sen start paula och du verkar vettig och klok för din ålder (är lika gammal).. Lycka till med flytten och lillasyster! 🙂
Hoppas du tänker på detta när du blir barnmorska, hur känslorna kan kännas i en gravid kropp, men att det faktiskt finns de som absolut inte kan tänka sig en vaginal förlossning.
Att man är lyhörd för båda sidor och att ett kejsarsnitt också är en förlossning även om den inte är vaginal.
Men hur du skriver tyder på att du redan har den tankebanan. 🙂
Jag tror att du kommer att bli en jättebra och ödmjuk barnmorska.
Min förlossning blev inte alls som jag föreställt mig. I v 28 upptäckte vi att allt inte stod rätt till med vår bebis. I v 31+4 blev det ett akut kejsarsnitt då bebisen hade för snabb puls. Vår lilla dotter kom till världen liten och väldigt sjuk. Vi spenderade 11 veckor på sjukhus, varav 8 på neo-IVA. Jag och min sambo har precis startat en blogg där vi skriver rent dagboken sol vi skrev under denna period. Jag skriver detta här för då vi var inlagda på sjukhuset tyckte jag att det var svårt att komma i kontakt med människor i samma situation. Kanske någon läser detta som är i samma situation som oss (eller inte) och är nyfikna på vår historia.
Kram!
Till S:
En stor stor kram till dig! Hoppas, hoppas att ni får komma hem snart<3
Min första förlossning var på det hela stora en fin och okomplicerad förlossning utan komplikationer för mig….men min dotter föddes 16 veckor förtidigt och hon var väldigt sjuk när hon kom.
Jag fick inte hålla henne förens efter tre dagar så när vi väntade nummer två så var jag inställd på att jag skulle få revansch.
Jag ville ha en förlossning där jag fick upp mitt barn på bröstet direkt och jag ville ha en liten plastbalja att köra runt mitt barn i.
Tyvärr så lossnade moderkakan i v 35 så jag blev sövd, sövningen var traumatisk pga felbehandling och de sista sekunderna innan jag somnade var jag övertygad om att jag höll på att dö.
När jag vaknade så visste jag inte on jag levde eller om mitt barn levde och jag hade väldigt svårt att greppa att mitt barn fötts.
Jag hade ju aldrig varit med om stunden när han föddes så jag fick en förlossningsdepp som var svår att komma ur.
Min son fick dessutom ligga på sjukhus någon vecka och det var tufft att vara tillbaka på neonatalen en andra gång då jag hade så mycket minnen kvar från första barnet.
Nu blir det inte fler barn och jag är tacksam över att ha två friska barn.
Min kropp gillar helt enkelt inte att vara gravid.
Min första förlossning flöt på bra, dottern föddes på bf. Jag hanterade allt bra, efter 13 timmar med värkar fick jag epidural, sov i två timmar och vaknade av att vattnet gick. Efter det slutade eda:n verka, jag fick frossa och kunde inte hantera värkarna som kom hela tiden med starkt tryck neråt. Fick krysta en timme senare och det upplevde jag som värsta under hela förlossningen för jag hade bara en jäkligt lång värk i 41 minuter, gjorde ont och trycket var hemskt. Försökte gå iväg och åka hem till mamma mitt i krystskedet också, hehe.
Andra förlossningen var sjuk. Hade först planerat snitt pga babyn i sned sätesläge. Han satt men var inte rent sätesläge utan satt snett. Jag tjöt varenda dag för jag kände mig bestulen på förlossningen, en jobbig graviditet efter ett års försök att bli gravid och enda jag såg fram emot var att få föda fram mitt barn.
Men han vände sig till sned huvudläge i vecka 39 och jag fick grönt ljus till vaginal förlossning, alldeles underbart.
Förlossningen startade fem dagar efter bf och värkarna kom direkt jag rörde på mig. Ibland avlöste de varandra och ibland var det enda 4 minuter mellan. Efter två timmar hemma åkte vi till förlossningen för jag skulle ha eda. Först skulle jag lämna urinprov men fick bara utklämt lite blod, sedan ctg, egentligen 30 minuter men behövde bara ligga där i fem minuter och två värkar. In i förlossningssalen, av med kläder, undersökning och bara en kant kvar. Ingen eda. 10 minuter senare var sonen född. Jag var så arg över att inte få eda så barnmorskan tog hål på hinnorna och så fick jag ”provkrysta” och ungen bara gled ut på 8 minuter. Jag upplevde det som skönt att krysta men var så arg över att jag inte fick vara ”med”.
Älskar sådana här lite djupare inlägg. Jag försöker att inte vara inställd på något alls nu när det börjar närma sig förlossningen! Det får gå som det går och bli som det blir. Så spännande att läsa andras tankar! Kram! 🙂
Rebecha jag känner verkligen med dig, vad har vi som blivit snittade gjort? Jag tyckte och tycker tyvärr att jag blev snuvad på en ”riktig” förlossning för vi fick precis som dig snitta pga sätesbjudning.. Det tråkiga är att jag vet att det inte är paulas mening men formuleringen och tankarna folk har om snitt gör att det känns just som att man inte fött barn på ”riktigt”
Tyvärr gick det inte bra för mig. Jag var redan livrädd för förlossning innan jag skaffade barn, sen vart det nästan värre. 24 timmars väntande i långa, långa värkar som inte ledde någonstans förutom till stress, smärta och onödigt väntande. Bebis var för stor. Akut kejsarsnitt (precis det jag var rädd för), fick inte se bebis fören 3-4 timmar EFTER mitt kejsarsnitt, för jag låg på uppvaket och mannen helt själv med bebis utan att ens veta hur det var med mig och vart jag ens var och när jag skulle få komma ner! Förbaskat skit SÖS säger jag bara. Ursäkta om någon tar illa upp men tro mig, jag tog MER illa upp.
Andra gången vågade jag inte vänta 24 timmar eller nått, körde kejsarsnitt direkt, var för uppskrämd av allt som hade hänt och lite till.. det gick bra. Då var vi på Huddinge istället. 🙂
Jag fick havandeskapsförgiftning i vecka 35, pendlade mellan sjukhus och antenatal avdelning dagligen i två veckor innan mina värden var såppas dåliga att jag blev igångsatt med ballongkateter, 3 tim senare ramlade den ut och jag fick värkstimulerande drop som successivt skulle dras upp, kom inte över 40, varje gång de försökte höja reagerade lilla bebisen där inne och de fick antingen stänga av eller sänka till 20 igen, ytterligare 10 timmar senare hade jag öppnat mig 6cm totalt och både jag och bebis var utmattade med dryck och mat förbud sen tidig morgon. Beslut togs om akutsnitt och förlossningen ”avbröts” då ngn som var ännu värre kom före mig, låg med värkar som inte ville avbrytas i två timmar till innan min lilla pojk kom ut svårt tagen, utan att andas och med svag puls, de tog in min sambo i rummet medans de gjorde de sista ventilationerna, och min pojk andades sedan för egen maskin. Efter en vecka på neonatalavd. fick hela familjen åka hem, minns att det värsta var att gå runt på BB nysnittad men utan bebis. . Förstod inte riktigt var som var ”normalt” då dt var min första förlossning med idag är jag så tacksam att vi sitter här hela familjen friska och krya!
Hej paula, min förlossning höll på i 30 timmar innan man bestämde sig för att göra ett akut kejsarsnitt då min sons hjärtljud blev svagare. Dessa 30 timmar innan kejsarsnittet var precis som en ”vanlig” förlossning med värkar, så resonemanget att jag skulle ha blivit ”bestulen” min förlossning köper jag inte alls. Alla förlossningar är ju olika, oavsett kejsarsnitt eller inte.
Kvinnan jag samtalade med ville förlösa vaginalt men kom in akut och gick inte igenom något värkarbete utan blev sövd och när hon vaknade var flickan i ett annat rum. Hon kände sig bestulen på sin förlossning och det hade även jag gjort i samma situation. Det hela slutade lyckligt vilket är det viktigaste men detta var det jag utgick ifrån när jag skrev mina tankar kring detta
Ni som läser inlägget och tolkar det som att Paula menar att ett kejsarsnitt i sig skulle vara lika med ett berövande av en förlossning, snälla läs igen. Självklart är det inte så Paula menar och det förstår man om man läst hennes blogg i mer än en vecka. Det hon syftar på är att det kan gå till på sätt man inte ens kan föreställa sig, och ett kejsarsnitt är ju så klart något varje blivande mor kan föreställa sig. Men att vakna upp i en blodpöl eller plötsligt befinna sig i en situation där utgången lika gärna skulle kunnat innebära att man själv eller ens barn inte överlevde, det är något helt annat. Och det framgår tydligt att det inte är något hon ser ner på.
Ni som tar åt er och läser sådana här inlägg som fan läser Bibeln, sträck på er! Skaka av er känslan av att någon ens skulle se ner på er på grund av kejsarsnitt i stället för en vaginal förlossning. Någon som skulle se ner på det är absolut inte värd att ödsla sin energi på. Ni vet att ni gått igenom något beundransvärt.
Sånt här verkar uppröra känslor lika mycket som amning ”tycker du att jag är en dålig människa för att jag inte ammat/ammat tillräckligt länge!?” Strunta i sånt och strunta speciellt i sånt när det DU gör den tolkningen och det inte står uttryckligen i texten. Jag är rädd att sådan kommentarer leder till att bloggare inte vågar skriva om känsliga saker på grund av att vissa gör feltolkningar och lägger in värderingar som Paula, i det här fallet, uppenbarligen inte står för. Synd, för jag är i alla fall intresserad av sånt här.
Hej,
Tänkte att du kanske behöver uppdatera din beskrivning på din blogg… ”förhoppningsvis en ny graviditet efter två tunga missfall, giftermål, vänskap, studier”… Du är ju gravid 🙂
Första föddes med igångsätrning. Andra föddes i v 23+4 och dog strax därefter. Tredje föddes i 24+0 och vi ligger fortfarande efter 5 månader på sjukhus. Ibland blir jag ledsen på tanken av att aldrig fått en riktig förlossning, men jag försöker tänka bort det och istället koncentrera mig på att min dotter fortfarande lever och hoppas på att hon övervinner detta så vi får åka hem o bli en familj en dag.
Ett kejsarsnitt är lika mycket en förlossning som en vaginal så låter fel när de låter spm att du menar att ett kejsarsnitt inte är en förlossning, tycker sånt trycker ner kvinnor o förminskar andras förlossningar när du skriver så!
Jag vill föda vaginalt, det är en stark målbild som jag har för jag tyckte det var så häftigt. Detta kan gå annorlunda och det är helt okej. Den som vill föda med kejsarsnitt men att omständigheterna gör att förlossningen går annorlunda till känner nog också att hennes målbild och erfarenhet blir berövad.
Jag har aldrig sagt att det inte finns en rätt eller fel förlossning, jag skriver om saker och ting inte skulle bli som man har tänkt sig. Jag ser absolut inte ner på kejsarsnitt men får jag välja så väljer jag en annan typ av förlossning men allt är förlossningar, alla är förlösande möten med ens barn i magen.
Jag är född med akut kejsarsnitt, jag hade navelsträngen runt halsen och läget var så kritiskt att min mamma knappt fick info om något innan hon sövdes ned. Det känns läskigt att förlora kontrollen och hoppas att allt ska gå lika som med Molly för förlossningen med Molly är det coolaste jag har varit med om och jag skulle vilja uppleva det igen. För andra kan det vara skrämmande och att man då gång nummer två önskar en annan förlossning som passar bättre för personen. Det är fantastiskt att vården i Sverige är så pass personcentrerad att vi till och med kan planera in ett planerat kejsarsnitt som förlossning. Tror inte min tanke i inlägget uppfattas som jag tänkte när jag skrev så att förtydliga vill jag absolut inte vädera olika typer av förlossningar och absolut inte få dig att tro att jag rangordnar för såna tankar har jag aldrig haft och kommer aldrig att få!
Jag fick min dotter precis när jag fyllt 15 år. Förlossningen skulle gå så bra pågrund av min ålder sa jämt barnmorskan. I slutet av vecka 38 åkte jag till barnmorskan för en vanlig kontroll, där visade det sig att blodtrycket var skyhögt och jag hade mycket äggvita i urinen. Fick åka till förlossningen för att bli inlagd, jag hade havandeskapsförgiftning. Blev igångsatt men värkarna startade inte. Andra natten när jag sov där tillsammans med min mamma så vaknade hon av att jag lät konstigt, då såg hon mig ligga där och krama och vara medvetslös. De tog 7 minuter från det att min mamma vaknade och såg mig tills min dotter var ute med akutsnitt. 7 minuter! Hade hon inte varit där så hade varken jag eller dottern klarat oss. Min havandeskapsförgiftning hade gått så långt!
Det var inte så jag ville ha min förlossning. Jag minns inte heller första gången jag träffade min dotter vilket är otroligt tråkigt.. Och det pågrund av mitt skick efter kejsarsnittet. Tiden efter så led jag av dödsångest, och var så rädd för döden och är fortfarande. Men det beror nog på att jag vet vad som kunde hänt om inte min mamma var där. Har också fått veta att min nästa graviditet kan sluta likadant som min första, det är också en skräck..
Allt är inte bara en självklarhet när man ska föda barn! Sänder all lycka till dig på sin kommande förlossning och hoppas allt blir som du önskar.
Så du menar att kejsarsnitt inte är en förlossning? Eller hur menar du att bli bestulen på din förlossning?
Jag gjorde kejsarsnitt pga att sonen låg med rumpan ner och ville inte vända sig rätt. Kändes lite tråkigt först när jag fick datum för snitt för att jag inte skulle få föda vaginalt. Men kejsarsnitt är nog minst lika fint som en vaginal förlossning, jag menar jag får ju samma känsla att jag skapat ett liv och få se min son för första gången även om det var i en operationssal. Känner inte att jag missat förlossningen liksom även fast jag hoppas att jag får en vaginal förlossning nästa gång för att testa 🙂 Det enda tråkiga är att folk säger att man inte fött barn när man gjort snitt.. Vad är det jag gjort då?
Nu med 2 förlossningar i ryggen har jag fått perspektiv på min första förlossning, och oj vad den var jobbig jämfört med min andra! Allt gick ju bra men 31h värkar är inte klokt, mot 5h det tog med andra. Nu är jag ju människa efter förlossningen, första gången kände jag mig överkörd och mentalt utslagen i flera veckor efteråt. Men en sak är säker, ungarna kan komma ut hur de vill, förstöra min kropp och mitt psyke så länge de är friska. I slutändan är det det enda som spelar roll.