Jag har tänkt på en sak. Jag har aldrig, aldrig, aldrig sagt mening ”Molly trotsar”. Eller ”Hon är i trotsåldern”. Om sanningen ska fram är jag lite allergisk mot ordet trots. För jag tror inte att det finns. Då tror du säkert att vår dotter är en ängel alla dygnets timmar och att vi inte har konflikter hemma. Fel. Sånt händer hemma hos oss också men jag skulle vilja säga att det beror på oss vuxna, att ”trotset” blir en konsekvens av vårt handlande.
Alla föräldrar är ens barns bollplank. Leonore ser mig le, när hon är redo börjar hon att le tillbaka. Hon har då sett sitt bollplank göra på ett visst sätt och hon tar efter. Så när konflikten med den stora sker tycker jag helt beror på min egen reaktion. Jag kan tappa tålamodet när Molly inte vill, när hon gör precis tvärtom. Det kan handla om sömnbrist, att jag är stressad över något annat och helt enkelt blir en sämre förälder gentemot henne. Det är då tur att man är två, att man kan hjälpas åt och få lite andrum. Det viktigaste är inte att skuldbelägga sig själv efter konflikten, herregud vi står barnen så nära och det kommer bråkas mycket under uppväxten. Det viktigaste är att be om ursäkt. När jag lugnat ner mig känner jag alltid skuld. Och när vi möts igen är alltid Molly glad och har redan glömt bort konflikten men ändå kramar jag om henne och säger förlåt. Förklarar varför jag vart arg men att jag vill bli sams igen. Exempel:
Jag hämtade Molly tidigare från föris. När jag kom stod alla barnen i hallen, klädda för att gå ut. Alla stod med varsin stjärtlapp och jublade för att förmodligen hade alla pratat om att de snart skulle ut och leka i snön. Molly hade alltså ställt in sig på något, tjoat i hennes gemenskap och såg fram emot detta. Och så kommer jag, och tar ifrån henne detta för att vi ska gå hem. Molly grinar, sparkar i marken och lägger sig på marken utanför bilen. Trotsar hon nu? Jag tycker inte det. När jag satt Leonore i bilen går jag runt och sätter mig bredvid henne på marken. Molly gråter fortfarande. För mig är det tydligt att hon är frustrerad och inte riktigt vet hur hon ska hantera känslan ilska. Det är ytterst, ytterst sällan som jag ens gjort Molly arg men den dagen var hon det.
Vi satt där hon jag pratade med Molly. Jag förstod att hon var arg, det var inte min mening att komma innan hon hade fått komma ut och åka. Jag sa förlåt och vi tummade på att jag skulle hämta senare dagen efter så att detta inte skulle ända igen. Då först vände hon sig mot mig och kramade. Fortfarande ledsen men nu mottaglig för tröst. Sen går det så snabbt med barn, en sekund efter skrattade hon och pratade om något annat. Barn är verkligen känslomänniskor och det handlar hela tiden om hur vi bemöter dom. Jag hade lika gärna kunnat tappa humöret och inte bekräftat Mollys frustration. ”Larva dig inte”. ”Hoppa in i bilen”. ”Sluta trotsa”. Men då tappar jag rollen som bollplank. Jag vill att båda mina barn ska känna att dom kan få sina känslor respekterade. Allt från glädje, lycka, rädsla, frustration till att vara arg.
Det här var bara ett exempel. Sen finns det många tillfällen jag också gjort fel. Men kom bara ihåg att be om ursäkt efteråt. Vi är bara människor och att vara förälder är helt fantastiskt men också väldigt prövande.
Det svåra är ju i situationer då det inte finns tid att lugnt prata med sitt barn som du gjorde den här gången. Om Leonore tex hade blivit hysteriskt ledsen för att hon var hungrig eller dyl då blir stressen ett faktum. Sen kan det inte kallas för trots bara för att hon är ledsen det har du rätt i 🙂
Vad bra att du tar upp detta, du som hsr många läsare. Finns ju inget som heter ”trots”, barn trotsar inte sina förändrar. De håller på med sin ”jag-utveckling”, utforskar världen. De har ingen impulskontroll på flera år. En ska aldrig tro att ett barn ”testar” sina föräldrar. Och det är vår uppgift som föräldrar att respektera våra barn, deras känslor, ta ansvar, planera och se till att ha tid för dem.
Älskar inlägg som dessa. När du visar ett annat sätt att tänka på i olika situationer. För mig är det otroligt lärolikt att läsa/ lyssna till hur andra ser på saker och ting. Man behöver inte alltid hålla med. Men ändå få sig en tankeställare. Du verkar vara otroligt pedagogisk. Kanske kan du tipsa om nån bok som följer samma spår?
Det låter mer som att din dotter visar känslor och har starka sådana. Du beskriver ett exempel, du kanske har andra situationer hemma som är trots men detta verkar bara vara känslor som små barn har svårt att reglera och verbalisera. Jag har två små barn själv och kan se skillnad på starka känslor och ett trotsbeteende. Det är skönt om du slipper trots och dom föräldrarna som har barn som trotsar är inte sämre föräldrar. Dom har barn med starka känslor, personligheter och trygghet då dom kan utmana sina föräldrar. Trygga barn testar sina föräldrar med trots, utbrott och känslor för dom vet att oavsett deras beteende så älskar föräldrarna dom.
Bästa jag läst på länge! Så himla värt att tänka på. Med den självinsikten och med den ödmjukheten är du en riktig förebild som förälder! Du måste va en riktigt go mamma, ger utrymme till utveckling att våga vara sig själv! Fint! 🙂 Och att alla säger att det inte är ”trots”. Det skriver hon ju själv att hon inte ser det som? Att enligt henne inte finns trots. Och det ni menar på trots, är ju också en känsla? Så kanske går det hand i hand. Att testa sig fram för att få sin vilja igenom är ju en känsla som man trycker hårt på för att få det man vill. Och även det ska man ju möta?
Du är så himla klok Paula. Du är verkligen en förebild!<3
hej paula, jag kan förstå från ditt perspektiv om hur du menar med ditt inlägg. om jag får säga min åsikt så är det du förklarar ingen ”trots”. Molly blev arg på dig för du kom och skulle hämta henne när hon hade andra planer. Det är ingen trots. Trots är mer att man testar andras gränser och ser om man får som man vill osv, nu va ju inte min förklaring så jäkla bra kanske haha men det är stor skillnad på det du försökte förklara, blev lite tokigt men jag förstår dig 🙂
Det du beskriver i situationen med Molly låter inte som trots, det var en känsla, en besvikelse, den ska man respektera och lyssna på och prata om. Men trots är ju något helt annat. Jag har en dotter på snart tre, hon är väldigt känslosam, visar tydligt vad hon känner och där måste man respektera dessa känslor, både glada och ledsna känslor. Men när hon trotsar så är det att testa gränserna. Hon kan också få utbrott för att hon måste åka från dagis, det är en känsla, hon är ledsen för att hon måste åka hem. Men när hon sitter hemma i soffan och kastar något i golvet, hon får en varning, tittar på mig och skrattar, kastar en till sak, får en till varning, kastar ännu en sak för att se hur många saker hon kan kasta innan mamma blir arg? Och jag blir arg tillslut, hon behöver få veta vart gränsen går och oftast så lyssnar hon väldigt bra, det är då det känns att hon respekterar mina känslor, precis som jag respekterar hennes när hon blir arg.
Ser att många fokuserar negativt, och tycker det är så väldigt väldigt typiskt.
Jag vill säga något positivt nu, till dig Paula, och även uppriktigt: Jag tycker det var väldigt fint skrivet av dig, denna text. Speciellt meningen ”jag vill att barnen ska känna att deras känslor är respekterade”. Det tyckte jag var fint.
Ja, barn blir arga när de inte får som de vill och ”trotsar” nej, det är inte alltid förälderns fel, man måste visa vem som bestämmer och inte bara smöra, muta och säga ååh förlåt gumman till sina barn hela tiden. Håller med de andra kommentarerna ovan men behövde bara lägga till att det känns så löjligt att allt ska vara så mesigt hela tiden, som om man aldrig får bli arg runt sitt barn eller som om ens barn aldrig får bli argt – och när barnet blir det – jo då är det ens eget fel? hur tänkte du här?
Jag blir provocerad av ditt inlägg. Nu menar du säkert inte så men lite får jag känslan av att det bara är föräldrar som kanske inte är de mest pedagogiska som får trotsiga barn. Att trots har med föräldraskapet att göra när det egentligen handlar om att hitta gränser. Att hitta sin plats. Alla mina tre barn har trotsat på olika sätt. Äldsta grabben hade en period när han trotsade mig framförallt vid läggdags, han sprang runt och levde rövare. Mellangrabben har inte haft någon riktig trotsperiod och Ida, fyraåringen, hon trotsar allt, hon vill bestämma. Ida har en bestämd vilja med kläder, ibland är det nödvändigt att vi bestämmer. Ida blir då riktigt arg och skriker. Med ditt tänk kan man alltså tolka situationen som att det är ”fel” på min reaktion när Ida blir arg. Jag har lärt mig att trygga barn trotsar för de vågar leva ut hela sitt känsloregister.
Du beskriver inte trots i ditt exempel, Molly är ju arg av en anledning. Trots handlar om att testa gränser för att lära sig hur världen funkar och för att kunna bli självständig. Såklart det existerar och man är absolut inte en sämre förälder för att man har ett barn som trotsar. Jag tycker inte alls om detta inlägg, jag bev faktiskt irriterad när jag läste det. En eloge till er som kämpar med trotsiga barn, alla barn är olika önskar alla kunde förstå det!
Är det dessutom inte en numera oskriven regel att INTE ge andra mammor direktiv hur de ska göra, vad som är rätt och fel osv. Du har uppenbarligen inte följt den regeln iaf.
Skitbra inlägg Paula det är nog det enda bästa att göra varken man vill inte att behandla små barn som små vuxna och inte som skitungar typ för då lär dom sig inget att minnas längre fram i livet och bli kloka vuxna 🙂 hihi
Det här blir sista gången jag läser din blogg igen. Väldigt fult inlägg jag vet inte om du riktigt fattar hur du låter när du skriver på detta sätt som du gör.
Du lever i en värld där du verkar tro att du tillhör minoritetsgruppen bra mamma. Och alla andra som har trotsiga barn inte fattat mammarollen som du gör o att du behöver skriva ett inlägg för att läxa upp. Men du Paula, de allra flesta mammor där ute e minst lika bra som du o hajar detta med att ta hand om sitt barn på allra bästa sätt. Det e skrytsamt att höja upp sig så som du gör men att samtidigt sänka andra mammor..jag har inget ord för det..barnsligt!
Jag vet inte vad du har för bild av andra mammor egentligen.
De enda som tycker detta inlägg är bra är de som inte har barn o de som har barn som aldrig haft trots. Vilken hemsk bild du ger!
Tack för mig men jag hoppas innerligt att du lär dig o tar till dig av kommentarerna här som vi ”sämre” mammor som har upplevt trots lämnar.
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att trots inte automatiskt behöver klassas som något negativt och dåligt. Så fort man hör ordet trots så ser de flesta det som negativt, och självklart är det oerhört tungt och frustrerande för många föräldrar om barnen alltid vill/ska göra tvärt emot. Men samtidigt måste man komma ihåg att det är en fas som barn behöver gå igenom för att lära sig bli självständiga, tänka själva vad de vill och inte vill. Hur skulle det se ut med tonåringar som inte lärt sig att känna efter själva? Självklart handlar det också mycket om att de säger emot bara för att, men tror som sagt att det är kan vara bra att ha i åtanke att det är en period som formar en rätt mycket. Det är i alla fall så jag tänker.
Blev så glad när jag läste detta. Jag resonerar precis som dig. Jag tror det är superviktigt att barnens känslor ska bli respekterade och att det viktigaste är att prata om vad man känner., i lugn och ro. I denna ålder är det kanske svårt, men börjar man där så tror jag att de kommer bli bättre på att hantera sina känslor i äldre ålder och det kommer påverka dom och er relation väldigt positivt.
Jag tror att det är så viktigt att vara ödmjuk.
Det är otroligt härligt för dig och Molly att du anser att hon inte trotsar, förhoppningsvis är hon ett barn som aldrig kommer att vara speciellt trotsig och som sagt det är skönt för er båda.
Din text är något jag själv kunde skrivit när jag fick mitt första barn för 7 år sedan.
Hon har aldrig varit i någon form av trots och när folk frågar mig om jag tycker att lilla tonåren är jobbig så är jag oförstående.
Hon är och har alltid varit samma tjej och det kan låta som skryt eller lögn men jag kan räkna gångerna hon fått något form av utbrott på en hand.
Hon har aldrig kallat mig dumma mamma eller skrikit på mig och hon har alltid tagit ett nej.
Om hon har känt att mitt nej har varit fel så har hon frågat varför jag sagt nej och då har jag förklarat, om hon har kommit med ett motargument som motbevisar mitt nej så har vi gjort på hennes sätt.
Så med henne har jag aldrig upplevt trots.
Sen kom barn nummer två för två år sedan och trots att de vuxit upp på exakt samma sätt med samma föräldrar och lika behandling så är de natt och dag.
Min tvåa kan få ett frispel om han inte får trycka på ljusknappen, något han kan komma på 5 minuter efter att någon redan tryckt på den.
Om jag med vänlig ton säger ”akta så att du inte ramlar vännen” så kan han slänga sig hejdlöst i soffan och börja skrika.
Han kan bestämma sig för att han vill gå ut i bara pyjamasbyxor och hur mycket jag än försöker vara bollplank och förklara så slutar det med en timme av tårar och hysteriskt hulkande.
Han har en mycket större vilja än barn nummer 1 och avsett om man vill kalla det trots eller ej så spelar det ingen roll hur jag reagerar för han blir som han blir oavsett mitt tonläge/ om jag är stressad eller ej.
Och jag tänker inte be om ursäkt för att han blev sur att någon annan tände lampan.
Jag kan däremot bekräfta honom och berätta att jag förstår att han känner sig ledsen och tänka på till nästa gång att påminna honom om lampan.
Det går inte applicera en teori på alla barn och säga att om man gör såhär så blir det bra.
Jag tror ditt inlägg kan vara extra jobbigt för en förstagångsförälder som kanske gör exakt som du beskriver men ändå har ett barn som ”trotsar”.
Det är farligt att skuldbelägga sig själv som förälder och totalt onödigt då en majoritet gör det absolut bästa de kan.
Nu har inte jag några barn än, men har jobbat som nanny och har vänner med små barn. Måste säga att det låter otroligt insiktsfullt och moget det du säger. Väldigt fint resonemang och all cred till de gångerna du orkar förstå dina barn! 🙂
Detta inlägget gjorde mig helt totalt förstörd … Jag gröt resten sv kvällen och kunde inte alls sova.. Vi går igenom en fas med vår treåriga son gör tillfället som gör att jag känner mig totalt värdelös som mamma , jag prövar allt , precis ALLT för att han ska respektera mig och lyssna på mig .. Jag och min man försöker vara dom allra bästa förebilder ! Du måste förstå och inse att du faktiskt har ett ansvar genom att ha en så stor blogg du har ! Jag tycker om att läsa dina inlägg allt som oftast , men tycker på senare tid att du mest har haft inlägg där du bara skryter om hur bra ni har det och hur fantastiskt duktiga du och Hugo är hela tiden , som att ingenting någonsin går fel hos er lr med uppfostran av era barn… Otroligt trist och fruktansvärt sårande inlägg detta ! Det finns faktiskt vi som kämpar varje dag för att få en bra vardag och göra rätt som förälder !!
Jag hittar inga tecken i denna text som en ”peak” till föräldrar med ”trotsiga” barn. Men det brukar ju vara så att de som känner igen sig tar åt sig…. 🙂
Paula, brukar inte du vara den som säger att andra inte ska berätta hur andra mammor ska vara, göra och bete sig? Detta inlägg innehåller lite för mkt värderingar för att det ska kännas riktigt okej.
Hej Paula!
Tack för en intressant blogg och vad kul att få läsa om dina tankar kring barnuppfostran! Jag tycker att du verkar vara en väldigt rättvis och närvarande förälder vilket är kul att se. När det gäller just trots håller jag dock inte med dig 🙂 Som många andra skrivit räknas ju trotsåldern som en del i barnets utvecklingsfas till självständighet och förståelse för andra människors känslor samt den egna ”makten”. På mitt jobb har jag dessutom barn i min närhet med diagnos trotssyndrom, så visst finns det i allra högsta grad, enligt min uppfattning.
När jag läser ditt exempel tänker jag inte på trots. Jag tänker på besvikelse, att Mollys agerande var en reaktion på den besvikelse som blev över att inte få åka med de andra barnen, precis som du skriver. Men för mig är inte det = trots, för det är ju just besvikelse. För mig handlar trots mer om att göra något man vet är fel eller förbjudet, medvetet, för att se hur långt man kan gå/vad konsekvenserna blir. Om du förstår vad jag menar 🙂
Så jag tror att den här diskussionen kan bli lite snedvriden när definitionen av vad som är ”trots” skiljer sig åt så mycket mellan ditt resonemang och flera andras sätt att tänka 🙂
Men det var intressant att få ta del av dina tankar! Alla kan ju inte tycka likadant hela tiden 🙂 Ha en fortsatt fin dag!
Så himla bra skrivet! ♥
Du inspirerar mig!
Trots finns och jag tycker är jättetråkigt att du ser det som något negativt. (Om det inte gäller diagnosen trotssyndrom förstås då det blir extremt tufft för alla inblandade) Det är superviktiga perioder i ett barns liv och om man ber om ursäkt till barnet för liknande situationer som du hade ovan så tillåter man inte barnets jagutveckling. Självklart ska man bejaka barnets känslor och rida ut stormen ihop med all kärlek man har till sitt barn men jag tror inte på att be om ursäkt och anpassa sig till barnets känslor. Se trots som en självständighetsperiod i stället så får kanske begreppet en bättre klang. Jag ställer mig alltid bakom forskning och vetenskapa och här är en länk där man kan läsa mer om trots ur ett barnpsykologiskt perspektiv:
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=44
Vilken bra inställning du har om ”trots”, jag är medveten om att det inte är regelrätt trots från barnets sida men jag säger ändå trots för att det är enklast med den benämningen. Jag trodde föräldraskapet skulle komma naturligt men detta trots driver mig till vansinne. Jag har skrikit för mycket för att sedan välja att inte skrika alls, för att sen vara vänlig och bestämd mm. Jag känner att jag är otydlig men inget verkar funka. När jag googlat på ämnet verkar det vara en hel vetenskap och man måste prata med barnet på ett visst sätt. Hur många gör det naturligt? Fan vad jobbigt det är. Jo jag ber om ursäkt ibland, vi har mycket kärlek mellan oss ändå…
Detta är så rätt! Du är så grym Paula! Detta ska jag ta med mig när jag skaffar barn! Älskar din blogg
Sant så sant! Så har jag aldrig tänkt men jag håller med dig till 100%. Självklart går barnen igenom perioder i sitt liv där tankar o känslor går upp o ner, men sådana perioder har ju även vi vuxna. Ska absolut tänka på det du skriver direkt jag får tanken om att någon av våra pojkar är i ”trotsåldern”. Tack för tankeställaren! 🙂
Fina Paula! Du verkar som en helt fantastisk mamma! Jag själv väntar mitt första barn och jag får så mycket inspiration från dig! Blir jag ens hälften så bra mamma som dig så är jag nöjd. Du är en supermamma!
Kram!
Hej Paula. Jag gillar din blogg och läser ofta. Tycker du skriver fint och klokt. Exemplet du ger om hur du löser en konflikt med Molly när hon blir besviken och ledsen är ju ett helt underbart sätt att hantera det på.
Jag kan dock förstå att det finns personer som tar illa upp och blir ledsna över det här inlägget Ville fråga dig om du vet att det finns en diagnos som heter trotssyndrom? 🙂 Kanske du syftar på det slentrianmässiga användandet av trots i vardagen, men ville bara säga att för vissa familjer är detta ett väldigt stort problem som kräver hjälp från psykiatrin.
Jag förstår att du inte menar något illa med det du skrivit, men ibland kan det bli lite tokigt ändå.
Tack för en fin blogg. Kram
Ditt exempel har inget med trots att göra. Trots är inte alla situationer där barnet skriker och sparkar. Trots är när barn testar sig fram och vill bestämma!
Jag har en 3åring som letar efter mina ”knappar”, vad gör mamma mest arg, vart går gränsen? Och när gränsen är nått, då skrika och sparka.
När min son var 2år började det. Minsta fel så skrek han rakt ut. Man såg att han inte ville och att han ibland inte ens visste varför! Men han hade så mycket känslor i kroppen som han just upptäckt och höll på utvecklas, han visste inte vart han skulle göra av dem! Det kallar jag trots!
Jag blir ledsen av ditt inlägg, enligt det är jag en dålig mamma!
Okej att du inte tror på trots men du beskriver att man som förälder gör fel om barnet testar sina föräldrar! Du kunde bara skrivit att barn har olika personligheter och därför agerar olika. Men enligt dig kanske de inte har det heller utan alla är en och samma…
Ditt exempel skulle nog inte många kalla trots!
Hej Paula, jag kommenterar aldrig bloggar (läser dock din och hugos varje dag). Detta inlägg känner jag däremot att jag var tvungen att kommentera, så here it comes!
Fyfan vad du är en bra mamma. Allt du skriver får en verkligen att tänka *så jäkla sant*. Keep up the good work! Du är kanon, en förebild!
Jag tycker att det du beskriver är just trots. Trots är en naturlig del av barns utveckling. De vet att de har en egen vilja, men som du skriver så vet de inte hur de ska hantera situationen om de inte får som de vill. Det är då de trotsar. Jag tycker inte att trots är något negativt, utan snarare sunt att barnen börjar ta för sig. Min som är lika gammal som Molly och trotsar ofta. Men jag håller med om att vår reaktion är avgörande. Jag kan bli tokig när min son får för sig att backa hem från förskolan, inte vill hålla handen när vi går över gatan, inte ta på sig overallen, när han försöker blåsa ut ljus som vi precis tänt osv osv. Just nu blir det värre när jag är gravid, känslig och trött. Men vi pratar alltid om vad som hände, varför vi blev arga/ledsna. Jag tycker att det är viktigt att han vet att jag respekterar hans känslor och hans vilja, men att det inte alltid går att göra som han vill. Men min reaktion och mitt handlande tycker jag inte gör hans beteende till mindre trots.
Jag tycker fruktansväty mycket om din blogg, Paula, men som många ovan tycker jag också att det är tråkigt när du kör ett besserwisser inlägg som låter anklagande mot föräldrar som har trotsiga barn.
Ex, jag själv var världens lättaste unge. Jag grät eller trotsade bokstavligen aldrig, var bara allmänt världens gladaste och snällaste. Alla släktingar och bekanta talar fortfarande om att de aldri bemött en så lätt unge som vad jag var.
Men sen kom min syster fyra år senare. Med världens största temperament. Hon var den svåraste lilla människan i världen. Hon kunde gå förbi en godishylla och kallblodigt ta ner precis alls. Hon gjorde inget som hon blev tillsagd. Trots är precis detta. Inte att vara lessen eller besviken, så som Molly tydligt var i din beskrivning. Och det handlar inte om vuxnas bemötande, eftersom hon hade precis samma uppväxt som jag, och jag själv trottsade aldrig.
Du skall skatta dig lycklig med att Molly är som hon är alltså glad och så, men hon kan komma in i trottsåldern om ett år eller så, eller sen inte. Men det är jätte fel av dig att säga att 95% av föräldrar i världen gör fel och skapar trotts via sitt beteende.
Ha en bra dag, kram!
*eller att inte göra det man vet att man ska/måste göra!
Det du beskrev Paula, kallar jag inte för att trotsa, det är att bli ledsen och besviken och visa sina känslor. Vänta till era barn blir så pass stora så du kan säga att de nästan är tonåringar…..då kan du få se på trots! 😉 Trots är att göra saker man lovat att inte göra, man trotsar sina föräldrar i något. Tycker jag. 🙂
Håller med kommentaren ovan, inlägget är skrytsamt och Paula låter mycket som en besserwisser. Tror inte någon kallat detta beteende för trots. Trots upplever de allra flesta småbarnsföräldrar och jag blir provocerad av att höra att det inte finns. Klart som f-n att trots existerar. Exempelvis vägrar min som borsta tänderna på kvällarna. Han vägrar ta på sig andra strumpan trots att den ena är på. Han vägrar sätta sig i bilstolen trots att det inte finns nåt roligare att göra. Etc etc listan kan göras lång.
Jag orkar inte med dessa perfekta resonemang som Paula så ofta kör med, blir sä trött och lämnar bloggen as of now.
Hej! VÄLKOMMEN TILL MIN BLOGG – Största i Sörmland och nu med en egen webbadress – linneaelisabet.se. Bloggen är inte som alla andras – med uppdatering minst 10 gånger om dagen, skriver jag om min ovanliga ätstörning UNS, om min depression, och vägen tillbaka mot ett friskt mående. Jag kämpar varje dag för att gå upp från min låga vikt, och finna livsglädjen igen. Skulle vara GULD om du ville kika in! Kramar!
Det är bra att Molly har en stark vilja.
Jättebra skrivet 🙂 hoppas jag själv kan/orkar (i situationen) vara så när min dotter blir äldre.
Sen är jag ytterst tveksam till att Molly kan klockan och visste att du var tidig, och att det var tiden hon var upprörd över.
Kunde likaväl ha varit så att aktiviteten skulle ha börja
den senare tiden du egentligen skulle ha hämtat henne på.
Skulle du fortfarande ha sagt förlåt då?
Aktiviteter har förskolan hela tiden, det kommer alltid att finnas något roligt att göra just när det är dags att gå hem.
Jag håler med om att trotts inte finns! Det handlar mest om att de inte tror vi förstår dom
Älskar att läsa dina tankar och funderingar. Du är verkligen otroligt klok!
Du skriver på ett skrytsamt sätt..typ som att alla föräldrar till ”trotsiga” barn e dåliga föräldrar o gör ett dåligt jobb, vilket i sin tur resulterar trotsiga barn.
Jag tror att få föräldrar hade kallat Mollys beteende för trots. Hon var ledsen och arg av en anledning.
Trots pågår oftast under en period. Jag fick uppleva det när min dotter var 3. Hon kommer från ett kärleksfullt hem och jag e minst lika fin mot henne som du e med molly, men det drabbade oss ändå. Det var först då jag förstod vad andra mammor menade när de snackade om ”treårstrots”.
Nej Paula, det finns en skillnad på arga barn och trotsiga barn. Hoppas du slipper se det men när man väl är där då förstår man precis vad andra föräldrar menade när de pratade om just trotsperioden o då kanske du slutar låta så dömande o skrytsam som du låter nu.
Inte alls kul att läsa din blogg när du skriver på detta ”professorPaula” sätt som du gör.
Bästa jag läst! SÅ RÄTT!
Jag önskar att fler skulle behandla sina barn som man själv vill bli behandlad. Byter man ut många av de situationer som andra föräldrar rabblar upp som trotsiga barn mot deras partner istället så ser många hur idiotiskt många föräldrar behandlar sina barn.
”Min partner var så löjlig och sur hela kvällen igår för att han inte fick köpa godis, det är ju trots allt inte lördag. Bara att acceptera!”
”Min partner var sur och grinig helt utan anledning hela dagen igår, inget jag föreslog att vi skulle göra dög och partnern ville inte berätta vad som var fel, bara att hen hade en dålig dag. Så trotsig och jobbig!”
”Min partner vägrade äta upp all mat jag lagade igår så hen fick helt enkelt inte ha varken sin mobiltelefon, surfplatta eller dator resten av dagen. Man kan inte komma och tro att man kan vara otacksam och inte äta och sedan bli belönad med roliga spel och sådant för det.”
”Jag blir SÅ IRRITERAD på min trotsiga partner! Hen vill ligga och prata om dagen och mysa i typ en timme innan hen somnar på kvällen nu. Jag blir skitstressad, jag vill ha tid till att ha TVn för mig själv och inte hens tråkiga program. Hen snoozar ju på morgonen typ 2-3 gånger så jag VET ju att hen är trött och behöver sova mer, men vägrar ju somna själv och direkt när jag tycker att hen borde sova nu…”
Sedan – jag är också snäsig åt mina barn som inte alltid tycker som jag, inte alltid vill vad jag vill och så vidare. Men som du skriver Paula så är det så viktigt att be om ursäkt för de gånger där man kanske inte bemöter dom med den respekt och förståelse som de faktiskt förtjänar. Det minsta man kan göra är att förklara sig, och att det ändå inte gör ens beteende okej.
Som jag märkt att mina små hjärtegull tar efter det också! Barn blir som man är, vare sig vissa föräldrar vill inse det eller inte. Sedan finns det perioder som är prövningar, där barnen hamnar i konflikt mellan att vilja vara stora och små på samma gång, där detr händer mycket i kroppen eller tankarna som gör det svårt för dom att uttrycka sig eller göra saker motoriskt, hantera känslor eller vad som. Men där är det ju ens ansvar som förälder att lära barnen HUR de kan hantera känslorna. De flesta verkar bara säga ”man skriker inte”, ”sluta genast med det där”, ”skärp dig”, ”så beter man sig inte” osv, men jag hör typ aldrig någon förälder säga ”jag förstår att du är arg, men det stör andra när du skriker så, kan du testa att spänna armarna och slå med händerna i luften och se om du får ur dig lite ilska?” eller vad man nu anser är ett okej sätt för ett barn att visa känslor på.
Verkligen ett jättebra inlägg Paula!
Min tjej är lika gammal som Molly, och hade jag kommit tidigare för att hämta och att dom skulle precis åka stjärtlapp, så hade jag låtit henne åka några ggr. Hon skulle nog tycka att det var jättekul att mamma tittade på, och sen vara nöjd och vilja följa med hem. Du är en enorm inspiration Paula, det ska du veta. Jag vill hela tiden vara en bättre förälder, så jag tar till mig det du skriver. Tex om att man ska möta alla sina barns känslor. Jag kan vara dålig på det ibland, så nu ska jag tänka extra på det att försöka vara så pedagogisk jag kan när hon får sina utbrott. Tack för att du inspirerar mig hela tiden att försöka bli en ännu bättre mamma, TACK!
Åh förstår Molly till 100%. Minns fortfarande den gången på dagis vi skulle kolla på Alfons-film för första gången så kom mamma och hämta mig precis när den började…. 🙂
Fint sätt du hanterar det på iallafall. Värt att tänka på inför framtiden. Hela bollplanks-biten är ett klok sätt att tänka på
Kan vara något av det bästa jag läst!
Så fint <3
Jag har också funderat över hur det kan komma sig att barn gråter och skriker så mycket (har inga egna men har ju sett barn ute och syskon till viss del). Det måste ju finnas en anledning och det borde gå att lösa! Sen är det klart att det kan handla om att de vill ha nåt de faktiskt inte får eller är trötta eller nåt och att prata med dem inte hjälper. Men jag tror din inställning är bra, att försöka ha tålamod att lösa problemet och inte bara strunta i det. Men klart att man kanske inte alltid kan/pallar! Ibland får de kanske bara lära sig att skärpa sig när de blir åtsagda.
Du är verkligen en förebild för mig Paula! 🙂 Tycker att du verkar vara fantastisk både som person och förälder. Hugo också men jag läser inte hans blogg så honom ”känner” jag inte lika bra (vet såklart att jag inte känner dig heller men du kanske förstår vad jag menar, haha). Det jag ser av dig i bloggen är precis en sån person jag hoppas att jag själv kan bli 🙂
Barn ligger längre fram i tiden för mig och min sambo men jag ska försöka minnas dina kloka ord när det är dags för oss. Man kan verkligen lära mycket av dig :)<3
Tack för en underbar blogg fina du!
Vilken fin mamma du är <3
Riktigt bra inlägg!
🙂
Känns som man alltid kan lära sig som förälder!
Bra du delar med dig av dina tankar då jag tycker du är en bra stabil mamma!
🙂
Du verkar vara en toppenmamma, men jag måste också kommentera lite. Molly är inte särskilt gammal än, och ni har många utvecklingsfaser att gå igenom. I denna ålder är de rätt så enkla att distrahera men viljan växer med åldern… Det är verkligen inget fel med det, men en del barn har starkare vilja än andra, och upplever det väldigt väldigt kränkande om man som vuxen ska försöka styra dem åt något visst håll. Man behöver inte kalla det trots om man inte vill, jag brukar kalla det för en stark vilja. 3-4-årsåldern kan vara personen bli en riktig minitonåring där förälderns minsta lilla snedsteg eller fel ordval kan starta ett vredesutbrott. Så denna situation som du beskriver kanske inte kan beskrivas som trots. Men vi får hoppas du slipper dylika framtida situationer!
Lågaffektivt bemötande är A och O
Men herregud, Amanda och Anna. Paula kanske hämtade molly TIDIGARE än vad hon egentligen skulle? Vad fan vet ni om det? Absolut ingenting! Så ni kan ju bara vara tysta och sluta lägga er i saker som ni inte har en aning om.
Jag tyckte om det här inlägget väldigt mycket. Jag tänkte ofta likadant när jag jobbade som timvikarie på förskolan och blev förvånad över hur många föräldrar som inte tog sitt barns känslor på allvar. Tycker det är viktigt att ta tid till att förstå barnens känslor och att inte nedvärdera känslan genom att säga att barnet är larvigt. Sen kan man som många skrivit tolka trots som något helt annat men det är ju en annan fråga.
Många kommentarer handlar om att det inte är ok att Paula ska hämta Molly senare nästa dag. Helt orimligt att ta upp för hon sa ju att hon hade hämtat Molly tidigare idag?? Så varför ens nämna att personalen blir överbelastade och att hon inte håller sina timmar när hon uppenbarligen gör det? Ni får ju läsa inlägget noggrant om ni ska kritisera.
Så himla bra inlägg! Vilken fin barnsyn du har och vilken bra mamma du verkar vara. Jag som läser till förskollärare glädjs över hur pedagogisk du är =).
Jag skulle dock vilja tillägga vikten av att låta barnet avrunda den aktivitet som påbörjats. I detta fall – låt Molly åka några gånger nedför pulkabacken. Hur hade du känt om du hade sett fram emot något för att sedan bara slitas iväg ifrån aktiviteten? Jag hade blivit väldigt frustrerad och arg (precis som Molly blev)..Jag förstår att man som förälder har ett fartfyllt och stressigt liv, men det räcker oftast med 5-10 minuter för att barnen ska känna sig redo att åka hem. Barnens aktiviteter bör tas på lika stort allvar som vuxnas, enligt min åsikt.
En liten parantes bara. Älskar förövrigt din blogg 🙂
Kram
Mitt mål är garanterat att efterlikna detta, du verkar vara en fantastiskt fin mamma!
Håller med Amanda och Anna. Du kan inte styra dina hämta/lämna-tider utefter vad Molly vill. Det finns regler och ibland gör det att man missar grejer. That’s life. Hoppas för din skull att inte Mollys förskola läser bloggen för då blir de nog inte glada över ditt sätt att resonera.
Det där ser jag inte heller som ett ”trots-exempel” utan en reaktion på något som hänt. Gillar inte heller ordets trots men det är något helt annat. Som om Molly vägrar klä på sig eller klär av sig igen bara för att. Om hon medvetet vill göra tvärtemot för att testa gränser eller se vad som händer.
Du vill nog väl med dina barn och du vill bara en bra mamma, men ibland behöver du tänka ett varv till.
Fan vad bra skrivet. Aldrig tänkt så, har själv inga barn men har ju hört om trotsåldern hela tiden (jobbar på förskola) men det du säger stämmer ju väldigt bra. Och ni där uppe som det ”kokar” lite inuti, missade ni att Paula skrev ”jag hämtade Molly TIDIGARE från föris”. Alltså tidigare än den tiden som är satt på schemat. Då är det klart att Molly blir arg när de ska ut och åka stjärtlapp, så står mamma där tidigare än hon brukar. Då tycker jag absolut att Paula gjorde rätt i att säga förlåt.
Heja dig!!!!
Men jag förstår inte.. Hon skriver ju att hon hämtade Molly tidigare från förskolan, alltså tidigare än hon brukar hämta henne, så förstår inte varför ni tar upp antal timmar man får vara på förskolan osv.. Hon hämtade Molly tidigare än hon brukar vilket ledde till att Molly missade något kul med barnen och därför bad hon om ursäkt.
Ser förresten inget fel i att du sa förlåt. I hennes värld kom du ju och förstörde det roliga som hon skulle göra.. och det var ju inte din avsikt vilket du fick henne att förstå genom att förklara som du gjorde.. ser inte heller detta beteende som trots!
Hos oss har för övrigt det värsta trotset kommit i treårsåldern. Från from som ett lamm till det totalt motsatta. Men som sagt.. alla barn är ju olika
Jag förstår hur du menar men tänker att trots egentligen är något helt annat. Att hon reagerade som hon gjorde var ju ren ilska som hon kanske har svårt att hantera. Men trots jag tycker mer är när det liksom känns medvetet. Min stora dotter hade en period när hon alltid kastade saker överallt, tror hon var runt 2,5 då. Jag sa nej, hon tittade mig i ögonen och slängde en sko i tv:n ändå. Ungefär så. Eller att ta sönder saker för att få en reaktion eller uppenbart göra tvärtemot det man säger. Sen tror jag jättemycket på att verkligen prata om det, för de förstår ju så mycket mer än man tror och vad det ibland kan verka. Men alla har inte heller såna perioder och det är ju skönt i så fall 🙂 Tack för en fin blogg och jag tycker som så många andra att du verkar vara en fantastisk fin mamma. Kram
Jag träffar en familjebehandlare varje vecka som hjälper mig att förstärka min relation till min dotter som är otroligt smart och aktiv tjej. Hon testar gränser för jämnan men istället för att bli arg eller irriterad så har min familjebehandlare lärt mig att man måste respektera och förstå barnens känslor och reaktioner. Tex om du hämta för tidigt och hon blir arg/ledsen så kan man säga: jag förstår att du blir arg/ledsen och det är ok. Sen får man låta barnet vara argt ledsen klart, finnas i närheten när barnet är mottagande igen för att prata säga att imorgon eller härdanefter så ska vi bestämma gemensamt hur det ska se ut. På det sättet för barnet känna delaktighet i beslut som bestäms och lär sig att livet är inte roligt och rättvist jämt men så är det här nu. Jag har en betydligt mycket lugnare tjej och vi har en väldigt bra relation idag. Förr vågade jag aldrig säga emot och fick dåligt samvete om jag tog våtservetter s ifrån henne som hon ville leka med men barn mår faktiskt bra av regler och ramar, det betyder att vi bryr oss om dom. Nu säger inte jag att du inte har ramar och regler utan ta mig rätt =)
Kan säga att jag började intressera mig om det här ämnet när min dotter började med sitt ”trots” i två års åldern och den var inte rolig men bara man lär sig att förstå bakgrunderna och man får verktyg att lösa dom så förbättras relationen och vardagslivet markant till det bättre. Kan rekommendera en bok ”Fem gånger mer kärlek” som är en bok om hur man löser konflikter med sitt barn och boken rekommenderas av Bvc och min familjebehandlare. En jätte bra bok och idag ger jag min dotter fem gånger mer kärlek än att tjata om vardags tråkigheter!
Du har den grymmaste bloggen och verkar vara så jordnära tjej
Det är väl testandet av gränser som är det som de flesta kallar ”trotset” och det blir värre i vissa utvecklingsperioder har jag upplevt. Oavsett ens eget tålamod så testar barnet gränser. Men jag brukar se det som att det är en del av barnets utveckling och tar det numera med ro. Sen är olika barn olika mycket testande beroende på deras personlighet från grunden. Har själv tre barn och de första två är väldigt olika till personlighet och temperament, förmågan att sitta still och pyssla med nått är väldigt olika etc.
Sen håller jag med om att ”trotset” blir värre då man själv är stressad, trött, icke tålmodig etc. 😉 då man inte har ork att handskas med det på ett pedagogiskt sätt. Man kan inte göra mer än sitt bästa och ibland orkar man faktiskt inte vara en pedagog :).
Jag tror man måste dra vissa tydliga gränser för barnet och ta en konflikt där och då och visa vad som gäller. Om barnet då får utbrott och skriker – låt då barnet leva ut sina känslor, utan att för den delen ändra det man bestämde från början…
Jag håller med dig till hundra procent. Brukar aldrig kommentera på bloggar men det här är verkligen något jag brinner för. Jag är precis färdig med min förskollärarutbildning och känner starkt att det är SÅ viktigt att bekräfta barnens olika känslor, att se de som jämlikar och som människor med känslor. Det är så vanligt att man nonchalerar barnens känslor just för att de är barn. Tror inte på trots överhuvudtaget. Går man till sig själv vet man att man själv reagerar som molly t.ex. när man blir besviken över något. Du är grym!
Linda: Paula har ju faktiskt skrivit i texten att hon hämtade tidigare från föris. Alltså har hon hämtat tidigare än vanligt och bad därför om ursäkt för det. Därför kunde hon också lova att hämta senare dagen efter då hon antagligen hämtar vid vanlig tid dagen efter.
Du har en bra poäng men ditt exempel hör mig irriterad av två anledningar, eller tre egentligen
1. Allt går inte alltid som man vill, ibland får man inte sin vilja igenom och det är ingenting annat än pedagogiskt för barn att lära sig det, förklara istället varför hon inte kan åka stjärtlapp, för att ni ska hem
2. Hänger väl ihop med punkt nummer ett. Du hämtade din dotter för ni skulle hem. Du har ingenting att be om förlåtelse för. Förlåt är ett stort ord som ska användas på rätt sätt och i rätt sammanhang. Du borde inget fel i att komma tiden som du har satt ut på schemat.
3. Vet inte hur ni har det i Stockholm, men tiden barnen har på förskolan iaf här i Göteborg är jobbtid + tid nog för att köra från jobbet direkt till förskolan, om man jobbar. Pluggar man så ska man plugga de timmar barnen är på förskolan. Är man föräldraledig har man, iaf i Gbg, 15 timmar på förskolan. Barnen ska inte och bör inte vara längre på förskolan än nödvändigt, för allas skull. så att hämta henne senare för att hon ska hinna åka pulka utan att bli sur och istället belasta personalen med barn som inte går hem i tid, en personal är förmodligen tidig så man är en kort på eftermiddagen.. Nja, inte okej enligt mig.
Men som sagt, kloka ord men exemplet får det att koka lite smått i mig. Inget illa menat. Kram!
Ja precis så är det. Jag tror säkert att det däremot finns trots, för många barn men för andra är det lättare att handskas med det. Jag har inte haft det riktiga trotset, vi har alltid lyckats få alla nej till att kommunicera med varandra ändå. Men just att man har en period full av Nej, Nej, Nej till varje sak man säger DET kallar jag trots. Men det är precis som du säger, man behöver inte göra det till värsta grejen mer än att prata, respektera och SE varandra.
Vilken fin mamma du är.
Jättehärligt att läsa detta ur ett nytt perspektiv. Du verkar vara en fantastisk mamma, både Molly och Leonore är lyckliga att ha dig som mamma.
Ha en fantastisk kväll
Jag tror ändå att barn går igenom någon slags trotsperiod vid olika tillfällen, sen kan man bemöta det på olika sätt precis som du säger.
Jag tycker och känner precis som du. Det blir dock svårare ju äldre barn nr.2 blir – när de springer åt olika håll eller behöver en båda två. Du verkar vara en toppen mamma 🙂
Dock håller jag med ovanstående om att det var lite märkligt att du bad om ursäkt för hämtningen, inre hade du gjort fel? Förklara stt man förstår och respekterar deras känslor behöver inte alltid betyda att man säger att man själv har fel. 🙂
Du verkar ha ett så fint synsätt på uppfostran & hur man ser på barnen. Du verkar vara en helt fantastisk mamma, Paula! Fortsätt så! 🙂 blir så glad när jag läser dina inlägg om hur du hanterar- och tänker kring barnens utveckling & föräldrars ansvar osv.
Bra skrivet. Men jag funderar också ur ett annat perspektiv. Skriv om jag missuppfattat något, men… Varför bad du om ursäkt? Det var ju inget du hade gjort fel heller? Att du kommer o hämtar henne gör du ju varje dag, vid samma tid. Just idag råkade det vara så att hon skulle åka stjärtlapp, så det är väl klart hon inte vill hem då. Det är inget du ska be om ursäkt för tycker jag? Arg måste hon få bli, men att du kommer o hämtar henne tycker jag inte klassas som något du gjort fel och ska be om ursäkt för? Sedan att lova henne att komma senare nästa dag, det hjälper väl inte? du kan ju inte veta hur nästa dag blir? Och eftersom du är föräldraledig få du inte heller komma senare än en viss tid o hämta ändå. Och börjar man här ”bena efter” mollys vilja, Då, kan vi prata om trots, och då utifrån vad du själv skapat. Hon lär sig hur hon kan kontrollera dig, och dessutom skulle man kunna säga att du just lärt henne att mamma gjorde fel som kom o hämta mig. Ska du be om ursäkt varje gång hon blir arg eller ledsen?
Nej, nu låter jag negativ, och det är inte min mening. Med mitt perspektiv vill jag bara få dig att känna dig stärkt. Du gjorde inget fel, men att uppmärksamma o visa förståelse för hennes känslor, det är en helt annan sak. Älskar din blogg för övrigt!
Fint och bra skrivet! Om fler mammor kunde tänka/vara som du 🙂
Håller till viss del med dig i de du säger men inte alltid. Min stora dotter är sju. De finns antagligen en anledning till varför man kallar sex års åldern lilla tonåren för hon kan va as sur helt utan egentligen anledning. Jag kan va lugn, tålmodig, pedagogisk och allt vad man bara kan och hon är ändå skit sur och tvärtemot allt man bara kan tänka sig. Min lilla som är snart fyra är mer som du beskriver, att de finns en orsak till hennes utbrott men ju större barn desto mer komplicerat blir de ibland antar jag, dessutom är alla barn olika och den stora har alltid varit mer tvär än den lilla. Så visst händer de att hon ” trotsar” eller vad man nu vill kalla de även fast de faktiskt inte finns en riktig orsak. Eller sätt att komma runt de,
Tänker precis likadant. Försöker också att tänka på det aktivt varje gång min dotter bli ledsen eller arg (det här med att bli arg har preciiiis börjat komma, började förskolan förra veckan och det händer mkt i hennes lilla liv just nu.) Första riktiga ”utbrottet” kom faktiskt idag, jag blev nästan förvånad! Men tänkte med en gång; det är okej, alla känslor måste få finnas, sa till henne att man får vara arg och ledsen men man får inte skrika (jätte)högt/slåss/slänga saker eller vad det kan vara hon gör i stundens hetta.
Du verkar göra ett kanonbra jobb som mamma och jag tycker verkligen om din blogg!
Väldigt kloka ord som är värda att tänka lite extra på! Klart man ska be om ursäkt om man som förälder sårar och har fel. Men däremot har jag varit med om föräldrar som ber om ursäkt när barnet blir argt för att föräldern sätter gränser, och det är ju lite tokigt. Jag tror inte heller på trots, jag tror på att barn testar gränser och att det är det som föräldrar ofta kallar trots. När det egentligen handlar om att barnen ska lära sig hur världen och allt runtomkring fungerar. Men jag vet inte, antar väl att uttrycket trots ofta används för att ”komma undan” med ett beteende som inte är så accepterat. Fast att föräldrarna kanske hade behövt sätta sig ner och fundera lite extra på varför olika situationer med barnen uppstår. Förresten, älskar att läsa din blogg. Du är en riktig inspiration tycker jag 🙂
Du är så klok! Jag hoppas att jag kommer resonera och agera precis lika dant som dig den dag jag blir mamma.
Fantastiskt bra skrivet. Vi måste se och lyssna på våra barn mer, håller helt med. Visst ibland är man stressad för att vissa saker kör ihop sig, men det du skriver om att be om ursäkt. Det sitter en STOR del i det hos oss vuxna.
du verkar vara en fantastisk förälder, glöm aldrig det!
Vilken underbar mamma du verkar vara
Tack Paula