Dagens tanke
”Att hetrosexuella par väljer att gå skilda vägar för att kvinnan är missnöjd med relationen på grund av att hon drar ett mycket större lass hemma än mannen är inte ovanligt” säger Malin Hannson som är barnmorska och doktorand.
Detta läste jag i senaste numret av Mama. Det fick mig att fundera. Varför väljer småbarnsföräldrar att gå skilda vägar? Vilka är dom vanligaste orsakerna? Jag själv lever i en relation med två barn under tre år och jag vet att det är långt ifrån en dans på rosor. Det finns tillfällen där jag velat boka en enkelbiljett till ett annat land och aldrig mer komma hem. Alla yttre omständigheter som sömnlösa nätter, mindre spelrum för samliv, sjukdomar, arbete, tillfredsställelse i alla ens roller och samhörighet. Ja det finns säkert mycket mer som kan tänkas vara påfrestande för ens relation och där man känner att man endast håller ihop för barnens skull.
Jag personligen är en känslomänniska. Först tiger jag ofta om det är någonting men ligger det kvar hos mig så måste jag få ventilera. Hugo är den person som jag vill prata med om jag är glad eller ledsen. Han är min största källa till tröst och jag är faktiskt stolt över vårt sätt att prata med varandra. Vi är ärliga, även om det är jobbigt eller skoj. Eller jag känner iallafall att vi har bra dialoger med varandra om det är allvar eller på skämt. Om vi skrattar eller om vi gråter. Och just att vårt snack funkar känns bra för mig, för kommunikation är A och O. Må vi bråka, må vi ha olika åsikter och egna viljor. Men vi kan alltid möta varandra i snacket. Det känns tryggt att ha det som något fungerande för oss för då kanske vi inte behöver gå igenom en ”onödig skilsmässa” som egentligen grundar sig i dålig kommunikation.
Det är allmänt känt att kvinnor i heterosexuella relationer ofta tar på sig ansvaret för hem och barn. Handlar det om den klassiska könsrollen, och hur sjutton kan vi fortfarande vara där 2016 när det finns så mer möjligheter för ett jämställdhet ansvar föräldrar i mellan? Man hämtar på förskolan, handlar, lagar mat, ställer undan disken, städar, plockar, fixar tvätten, fixar allt som barnen behöver nästkommande dag, har koll på saker som händer i allas liv under veckan, leker med barnen, planerar med nära och kära för att träffas, träna och på det arbeta. Det är inte rätt att allt detta hamnar över endast en person!
Mitt problem är att jag är städtokig. Jag mår dåligt om det är stökigt runt omkring mig, Hugo bryr sig inte. Gissa hur många argumentationer vi har haft kring detta =) Och det är bra, för då lär vi oss. Jag får coola ner lite och Hugo får tänka efter lite. Hugo förstör ofta tvätten, då blir det naturligt att vi delar upp det. Jag tvättar, han viker. Den som lagar mat hemma slipper att ta undan allt och diska. Jag skriver oftast listor på vad som behöver handlas, han handlar påvägen hem. Hugo lämnar på förskolan, jag hämtar. Man får hitta sätt som funkar, genom att snacka med varandra. Men sen ska jag inte sticka under stolen att det är jag som är projektledaren hemma. Jag planerar, donar, prickar in, tänker efter vad alla behöver, vem som behöver lite extra mycket omsorg och kärlek. Oftast trivs jag med den rollen och ibland kokar jag över och ger över bollen till Hugo. Låter han styra exempelvis en lördagsmiddag och aktiviteten på söndagen.
Jag tror att jag och Hugo representerar det där klassiska. Vi vill båda vår familjs bästa och ser till familjens behov. Våra egna så fort det finns tillfälle och vi har accepterat att det är ups and downs i förhållandet. Det är helt okej så länge man känner kärlek för den andra. Vi tacklar påfrestningarna såsom sjukdom och lite sömn på natten. Vi umgås mycket med våra familjer som är en otrolig trygghet till både oss och våra barn. Vi har tillgång till att få barnvakt då och då för att sköta om vårt förhållande med egentid. Vi har också bråkat mycket, varit ledsna på varandra och känt hopplöshet men då har kommunikationen blivit räddningen. Så simpelt snack som ”Såhär känner jag när du gör si eller så”. ”Detta gillar jag, detta tycker jag inte alls är kul”.
Vad tror du är de vanligste anledningarna till att småbarnsföräldrar väljer att gå skilda vägar? Vad är ditt bästa ”lappa-ihop-det” tips? =)
intressant inlägg, kul läsning! 🙂
Kul att läsa .. Jag & P är precis som du beskriver er .. Haha listorna ska skrivas i den ordning affärerna börjar annars missar han det haha
Jag tror precis som du skrev att det kan vara svårt att prata om vad som stör en. Man vill att den andra partnern ska fatta själv vad denna gjort fel. Tyvärr är det ju inte lätt att se Aina egna fel och brister. 🙂
Vi har de precis som ni. Jag är dessutom också alltid projektledare. Men ibland när jag är trött blir jag så less. Då vill jag bara att någon gång någon annan kan ta över och va projektledare och jag bara kan åka med utan att tänka. De händer tyvärr alldeles för sällan. Dessutom är jag chef på jobbet och den ständiga projektledaren även där så ibland vill man bara slippa o ta tag i allt alltid,
Vi har nästan precis samma ”uppdelning” hemma. Jag styr och ställer rätt mkt och tycker för det mesta om det.
Skickar också listor till sambon för det som behövs handlas och ibland får han planera middagarna själv 🙂
Vi pratar mycket med varandra och det tror jag är nyckeln. Vi kan prata om allt och vi VILL prata med varandra.
Nu får vi se hur det blir med en bebis i hushållet, men vi pratat mkt om det också och det tror jag är nyckeln 🙂
Jag tycker att vi delar ganska lika.
Våra jobb är liknande och därför så lämnar vi ena veckan och hämtar den andra (på så vis får vi möjlighet att stanna lite längre på jobbet ibland, eller hitta på något på kvällen utan att behöva tokplanera) men vi byter om det är så att det behövs av något skäl.
Den som hämtar lagar maten och sen brukar vi hjälpas åt att röja upp eller så är det den som kommer hem sent som gör det. Detta är faktiskt en sak som inte skapar någon irritation alls hos oss.
Däremot har vi helt olika trösklar när det gäller städning. Jag tycker inte om att ha stökigt och plockar gärna, men ogillar starkt att städa. Det har vi löst genom att ha städhjälp, jag kallar det vår ”parterapi”. Det har fungerat bra i 8 år (vi började med det när vårt äldsta barn var ca 10 månader).
Vi köper maten på nätet och planerar maten veckovis, ofta tillsammans och vi försöker involvera barnen för de har ofta synpunkter på det som vi lagar och då får de vara med och bestämma.
Sen försöker vi turas om när det är dags för VAB och stängning på förskolan. Nu börjar tvåan skolan till hösten så förskolestängningar slipper vi, men VAB lär det bli mer av.
Men där försöker vi lösa det så bra som möjligt för båda. Ofta så jobbar vi halva dagen och är hemma halva dagen, ibland fungerar det att arbeta hemifrån. Sist var båda barnen hemma och då gick det alldeles utmärkt att jobba, jag kunde tom vara med på en telefonkonferens.
För mig fungerar det inte alls att jag skulle vara den som driver och håller koll för jag hatar bokstavligen att vara projektledare, det räcker med att försöka leda barnen till förskolan och skolan.
Hanna E: det låter helt fantastiskt! Vi flyttar snart till en större stad och ska också börja köpa hem mat. Vad mycket ”extrajobb” som försvinner.
Jag jobbar 80% och min man heltid och lite mer. Jag är också städtokig. Min man säger alltid ”jag gör det sen”. men jag vill liksom att han ska göra det nu. Så vi bråkar ofta om hemsysslor. Ett tag var det mkt bråk. Jag var less på att ha rollen där jag alltid ordnade med allt innan han kom hem. Mat fanns, allt var städat och undanplockat osv.
Vi lämnar vår dotter tillsammans sen kör han mig till jobbet.
Jag hämtar och lagar mat och allt annat under vardagarna. Vi storstäder oftast ihop men jag vill alltid att sängen ska vara bäddad när vi går hemifrån, inga kläder på soffan osv. Han bryr sig inte. jAG SKICKAR inköpslista , mannen handlar.
Jag vet at jag måste tagga ner vad gäller städningen men mår dåligt annars haha
Jag har lite samma problem här hemma 🙂 Jag vill ha det rent och städat, helst hela tiden. Men min sambo ” ser ” eller tänker inte på det stökiga i hemmet. Har accepterat att det är så. Så jag har börjat be honom att utföra någon stämningsuppgift 1-2 gånger om dagen, tex ” du torka av i köket” osv… Man kanske känner att jag inte är hans mamma, men det funkar faktiskt för oss. På det sättet behöver det inte vara så att jag gör allt.
Städningsuppgift* givetvis! xD
Jag kan inget annat säga än PRATA, att förklara lugnt och sansat hur man känner och mår av situationer brukar funka här.
Hur lyckas Hugo driva egna företag och hålla på med massa olika projekt samtidigt som han misslyckas med så enkla uppgifter som att tvätta kläder och handla efter en lista? Märkligt.
Min man var otrogen under en utekväll när vår dotter var 3 månader. Det var verkligen det värsta som hänt mig, hela min värld rasade samman. Jag var på väg att lämna förhållandet, men min man ville att vi skulle försöka igen. Han var så ångerfull och mådde extremt dåligt över det som hänt. Jag beslutade mig för att ge honom en chans, idag är jag glad att jag gjorde det, vi är närmare varandra än någonsin. Det som var avgörande för att vi fortfarande är gifta, är att vi pratar med varandra igen, det fattades förut. Vi försöker se det här som giftermål nummer två. Vi har börjat på ny kula. Vi har också delat upp sysslorna i hemmet, så han står för matlagning och tar hand om vår dotter efter jobbet mm och jag städar och tvättar. Det gör att vi vet vad vi ska göra, och minskar smågnabben.
Spännande att läsa alla andras tankar!
Hemma delar vi rätt lika men också rätt ojämnt. Min sambo är den som plockar och städar mest medan jag gör allt det andra med att planera/handla/laga mat, se till att rätt presenter är inköpta, bokar in kalas/aktiviteter/bjudningar m.m. Ni vet, det osynliga men som ändå tar mycket av ens tid och energi. Grejen är bara den att min sambo fattar ju inte detta eftersom inte han kan se in i min hjärna, vilket kan skapa lite konflikter när det gäller hemmet 🙂
Däremot så tror jag också att det är viktigt att klura lite grann vad man är bra på – jag är INTE bra på att plocka upp efter mig och gör det gärna ”sen”. Däremot är jag grym på att planera och se till att allt görs i tid. Varför ska min sambo kämpa med att planeringen när det ändå är jag som är duktig på det? Eller varför ska han skälla på mig när jag för hundraelfte gången glömmer handduken i sovrummet? Jag tror det är bra att inse att man är olika bra på olika saker och fördela sysslor därefter. OBS! Funkar förmodligen dock ej om man lider av duktig-flicka-syndromet och ska vara bra på allt 🙂