Hela tiden går man runt och fostrar ens barn. Man har värderingar som man vill föra vidare och man vill bygga upp starka individer. Det har slagit mig hur viktigt jag tycker att det är med just empatiträning. Det är viktigt redan i Leonores ålder. Stannar man inte upp när någon gör sig illa, medlar och visar på hur empati går till. Hur ska barn lära sig att bli uppmärksamma på känslor, och hur ska dom själva kunna tolka sina egna känslor?
Underbara Clara skriver ett sånt där håll-käften inlägg kring detta. Läs Här.
När jag var liten bodde det en pojke på min gård som alltid skrattade när man gjorde sig illa. Som gärna gungade lite extra för att man skulle ramla av gungan, som puttades och var almäns elak mot andra barn. Jag förstod inte då att han mådde dåligt, att han inte hade trygga vuxna hemma som såg efter honom. Men han satte spår i mig, som jag ofta kan tänka på nu när jag själv har barn. Jag önskar av botten av mitt hjärta att barna ska få förbli ödmjuka. Ödmjuka mot sig själva, mot samhällets normer och mot andra människor.
Så jag fortsätter jobba med en punkt som jag tycker är otroligt viktig inom uppfostran av barn. Stannar upp och hjälper barnen att tolka och känna av. Det glädjer mig när jag hör från barnens lekrum ”Förlåt Leonore, det var inte meningen” och en kram på det <3
Varför började jag tänka på det här då? I helgen spelar vi in ett nytt avsnitt på podden och det kommer att handla om just barnuppfostran. Vad tycker du är är lite sådär extra viktigt i barnuppfostran? =)
Ute och seglar igen Paula. Stick with what you know.
Ja, empati är otroligt viktigt att ha som människa, så det jobbar vi stenhårt på här hemma. Även ödmjukhet som du nämner.
Hur menar du med ödmjuka mot samhällets normer?
Det undrar jag med. Det finns mycket i samhällets normer som är skevt, tex normen om hur killar/pojkar/män ska vara.
Något som jag tycker är viktigt är att låta barn känna utan vår uppfattning eller tycke! Något som kan störa mig är när min dotter tillexempel ramlar och någon säger åt henne: ”oj men det gick bra!”
Varför tror vissa vuxna att man har rätt att säga till ett barn hur dem ska känna? Om en annan vuxen ramlar så drar vi inte upp dem i armen utan vi frågar snällt: ”men Gud, hur gick det?”
Men med barn så är det som om issa inte förstår att dem känner också, och det kanske gjorde ont vad är det som är så farligt med det? Då kan man finnas där och låta barnet känna själv!
Håller med!!!! Gillar inte när man säger ”upp och hoppa, det gick bra!” fastän barnet gråter… Barn har rätt att känna ALLA känslor, precis som vi vuxna.
Åh längtar tills nästa avsnitt! Lyssnade på ert senaste poddavsnitt idag och tycker alltid att era diskussioner är så intressanta och kloka 🙂
du borde läsa om social inlärningsteori. för övrigt är det absolut inte självklart att barn som är elaka eller empatilösa har det dåligt hemma. De kan lika bra vara en del av deras personlighet, tex kan det vara medfött att neuronerna i hjärnan inte kopplar ihopp ett visst beteende med en viss känsla på samma sätt som du eller samhället tycker är rätt.
Bra att lära sig om det ifall intresset finns men kan vara så att den där killen som Paula skriver om hade det jobbigt hemma? Men förstår din tanke kring din kommentar.
Längtat efter att få höra er prata om detta tema :))))