Jag kan ha fått det finaste orden från en läsare denna vecka. Detta är varför jag älskar att blogga. Jag älskar tanken av att hjälpa andra och stärka andra framförallt i föräldrarskapet. Denna text fick jag på mailen och tårarna bara rann. Dels för att jag kände mig stolt över denna kvinna som vågar ge sig på att bli gravid igen efter ett missfall men också för de fina orden om min egna mammaroll. Du ska veta att jag nu kommer att tänka på dig hela sommaren och undra när kotten kommer in i ditt liv och bara totalförändrar allt precis som Molly gjorde för mig för exakt ett år sedan. Tusen, tusen tack för dina fina ord men du ska veta att jag tycker att du är riktigt modig och stark som står ut. Hoppas kotten kommer snart fina du! =)
”Hej, Paula!
Jag har tänkt att skriva till dig så otroligt många gånger, men jag har låtit bli för att jag vet att du får så många mail och kommentarer varje dag, och att min text skulle försvinna någonstans däremellan alla. Och det jag skriver vill jag att DU ska läsa.
Dock vet jag inte om du kommer läsa det här, men jag hoppas.
Sen du och Hugo fick Molly så har jag beundrat allting ni gör. Ert sätt att sköta om er dotter, ert sätt att uppfostra Molly. Ni har samma värderingar och samma syn på uppfostran som jag och min sambo har. Ert liv verkar vara så fint. Så fint som jag vill ha det. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara allt men jag ska försöka.
Jag har så länge jag kan minnas längtat efter ett barn. Sen jag var liten har det vart min största dröm, att få ett barn. Jag och min sambo har varit tillsammans i 9 år nu i April. Vi träffades genom Lunarstorm. Han fanns på ena sidan av Sverige och jag på andra. Vi träffades när vi var 16 och 17 år gamla första gången. Och nu ska jag fylla 26 och han 27. Jag är fortfarande så jävla kär i honom. Och vi bor tillsammans här i Östergötland, där han är född, i ett litet hus och livet är bra. Jag vill att han ska bli pappan till mitt barn. Det har jag känt i många år. Han är världens finaste med barn.
Våra bästa vänner fick barn. En liten flicka. Och sedan mamman blev med barn har jag sagt till min sambo att vi borde försöka. Han tyckte inte det var rätt tid. Jag pluggade, nutiden var inte rätt, sa han.Våra bästa vänners dotter föddes. Första dagen hemma från BB, var vi där och hälsa på. Pussa och sniffa.På vägen hem sa min sambo ”jag är redo nu, jag vill också ha denna lyckan tillsammans med dig”.
Vi försökte bli gravida i ca 8 månaders tid utan att lyckas. Det tog på vårt psyke. Jag trodde det var något fel på mig, han på sig. Men sedan blev min mens sen. 9 dagar sen. Tog ett test, minus på sticka. Besvikelse och hopplöshet. 2 veckor senare, minus igen. 17 dagar senare. PLUS PÅ STICKAN!! Overkligt. Vi grät. Jag tog nog ca 7 test till. Alla plus. Jag var gravid. Vi skulle ha barn. Jag har haft ett jobbigt liv med torgskräck och panikångest. Men ingenting skrämde mig nu. Jag gled runt på stan som en prinsessa. Jag hade VÅR kotte i magen. Så jävla stolt. Så glad och orädd. Kotten gjorde mig trygg. Vi pratade om namn. Ja ville ha samma syn på livet som föräldrar som du och Hugo har. Vi pratade om uppfostran. Aldrig om kön. Könet spelade aldrig någon roll. Vår kotte var vår älskling vad det än skulle bli. Kotten va det finaste i vårt liv. Vi älskade något som inte ens fanns än. Vi pratade med magen, fast det bara gått några veckor. Jag sjöng ofta. Jag berätta ofta om pappa för kotten. Fast det bara gått några veckor. Konstigt kanske, men vi var i en bubbla. En bubbla med våran kotte.
Veckorna va sega. Allt vi längtade till var vecka 13. Så vi kunde få se kotten.
Sent i vecka 10 fick jag ont i magen. Satte mig på toan och ut kom blod, och stora klumpar. Jag har nog aldrig gråtit så mycket. Och så hysteriskt. Det gjorde fruktansvärt ont, både psykiskt och fysiskt. Men det värsta av allt var att se min sambo. Jag har aldrig sett honom gråta så mycket. Han skaka. Hans tårar piska mina axlar samtidigt som jag tryckte ut klumpar. Den natten höll han om mig hela natten. Han försökte trösta mig, men han grät hela natten. Min starka, fina älskling. Aldrig någonsin hade jag sett han så ledsen. Vi gick igenom en jävligt svår tid. Med oerhört mycket sjukhusbesök, komplikationer och smärta för min del, men mest av allt sorg. Och samtidigt fick flera av våra vänner barn. Och vi fick veta att många av våra nära vänta barn. Vi kunde inte glädjas. Elakt kanske, men vi kunde bara inte.
Då, Paula. Gick jag in på din otroligt kärleksfulla blogg och läste om Molly. Och om hur ni uppfostra henne, vad ni gjorde om dagarna och all kärlek från er till Molly. Ingenting har stärkt mig och peppat mig att gå vidare som din blogg. Jag blir så varm i hjärtat av allt du skriver om Molly. Din mammaroll är nog den finaste jag någonsin skådat. Allt du skriver om dig och Molly får mig varm i hjärtat. Jag tänkte när vi fick missfall att jag inte ville/våga försöka igen. Men när jag läser din blogg så peppar du mig på något sätt. Även fast du inte vet det. Jag blir så avundsjuk och arg på alla i min närhet som har/får barn. Jag vet att det är fel av mig att tänka så. Men jag kan inte hjälpa det. Jag vill också ha en kotte. Vår kotte. Som inte blev vår.
Och då går jag in på din blogg. Och av någon anledning så fylls mitt hjärta av så mycket kärlek och pepp så det finns inte. Du ger mig styrka, Paula. Fast jag inte känner dig. Och du inte ens vet vem jag är. Det är så jävla sjukt. Men jag är så glad och tacksam för att ditt liv, Molly, och att din blogg finns. Vet inte vart jag hade hittat styrka annars. Nu har vi bestämt oss för att försöka i sommar igen. Försöka igen att bli gravida. Du har gjort så lyckan efter ett barn är större än rädslan att få missfall igen. Jag vill tacka dig. För din underbara blogg och för allt fint du skriver om föräldraskapet. Utan dig, hade jag inte orkat. Din blogg har gett mig mer styrka än vad jag har kunnat få någon annanstans. Sjukt konstigt att skriva detta till en människa man inte känner överhuvudtaget. Men du har räddat mig, Paula. Du har fått mig att orka, och att våga gå vidare! Va stolt över dig själv. Mitt mål är att bli en lika fin mamma som du verkar vara till Molly!
Tänk att en människa jag inte känner kan ge mig så mycket styrka som du ger mig. Tack, tack, tack!”
Hej. Känns de inte helt bull att folk bara följer dig pga. Hugo och molly? Utan dom hade du inte ”kommit” så långt du är nu ….
Tårarna rinner nerför mina kinder, hysteriskt! Jag är nybliven mamma och just nu har vår son en otroligt jobbig tid och gråter och skriker konstant och jag är så trött att jag bara vill ge upp, men efter att ha läst detta är jag så tacksam för min son, fast han skrikit i fyra dygn, för han är min! Jag önskar er all lycka och hoppas att ni snart får ert barn!! Varma kramar!
så fint skrivit, blev så berörd! Jag hoppas alla människor där ute med längtan efter barn får sin önskan igenom <3 . Lycka till brevskrivaren ! 🙂
Vilket underbart mail du fått Paula. Förstår att du känner att du vill blogga för att peppa andra kvinnor.
Till dig ”Brevskrivaren”: Önskar dig all lycka till! Snart har du nog en lien kotte i din famn ska du se 🙂
Krokodiltårar!!! Kära brevskrivare, skickar en genuin lyckatill-tanke genom luften. Vill och tror att ni får er kotte! Fy, gråter fortfarande. <3
Sara, har du inget snällt att säga så säg inget alls! 🙂
Känner verkligen igen mig i hennes berättelse! Jag och min kille träffades också via Lunarstorm väldigt unga och har varit tillsammans i 9½ år nu! Jag blev gravid som 15-åring och min kille ville då behålla barnet. Jag kände att vi var alldeles för unga och graviditeten slutade i missfall v 12. Sen dess har han längtat jättemycket efter barn och, med tiden, även jag. Men p.g.a. arbetslöshet och boendesituation så har vi varit tvungna att vänta. Nu har vi försökt bli med barn i tre månader men ännu har det inte blivit något. Jag är livrädd för att inte kunna bli gravid, eller få ännu ett missfall.. Det var det värsta vi någonsin gått igenom. Så jag förstår henne så väl.
Jag har en kotte på 5 månader! Och det är Pågrund av din blogg Paula 🙂 Såg eran kärlek till Molly och skaffade mig en Dexter. Bästa som finns 😀 Kärlek till dig Hugo och Molly
Jag får tåååååååååårar! paula! jag är 19 år och har aldrig velat haft barn, men när jag ser molly, dig & hugo vill man ingenting annat än att få barn i framtiden, jag går under, så himla fin mamma du är!!! får tårar!!!
Allting jag skrivit till dig kommer direkt från hjärtat! Det är så fint att du uppskattade mina tankar så himla mycket. Du är min hjälte, Paula!
Och stort tack till alla er som har kommenterat så oerhört fint. Det är med tårar i ögonen jag skriver det här. Att så många kan kommentera så fint, fast ingen av er vet vem jag är.
Det är skönt att veta att några av er har gått igenom samma sak som mig, men att ni nu har ett eget litet barn! Det är så fint. Och det får mig ännu mer peppad och glad på livet!
AnSo, din text va så fin, och vad glad jag blir att det tråkiga tillslut slutade i lycka för er med ett barn! Tack snälla, rara du för att du skriver så fint till mig fast vi inte känner varandra. Det är sånt här som får mig så varm i hjärtat, att vi tjejer kan peppa varandra så mycket och så fint även om vi inte känner varann! <3
Stor kram och KÄRLEK till alla er. Ta hand om er, och glöm aldrig, tillsammans är man starkare! <3
Sara, varför detta näthat? Varför sitta bakom en datorskärm och skriva dryga saker till människor du inte känner? Kommer aldrig att förstå mig på det där. Paula menar ju självklart att hon älskar att blogga för att hon kan göra skillnad i andras liv. Jag tror att du förstår det också men att du av någon anledning ändå kände för att lämna en syrlig kommentar.
Anyways, tycker att du gör ett bra jobb med din blogg Paula och det är också värmande att se att det du skriver gör skillnad för andra.
Åhhh, så glömde jag det viktigaste! Paula! Jag håller med om det brevskrivaren skriver, hur fin relation till Molly är och hur du & Hugo inspirerar till en trygg föräldrarroll! Ibland blir jag nästan lite avundsjuk på Molly som får ha er som föräldrar (mina är världens bästaste bästa, därför säger jag nästan hehe!) för det lyser igenom hennes ögon och igenom hela bloggen vilken trygg och glad unge hon är, tack vare er! 🙂 Önskar att fler unga och gamla föräldrar kunde ta efter er, Molly och framtida syskon kommer att bli fantastiska starka ödmjuka individer! Puss och kram
Sara, vad sorglig du känns! Paula har nämnt FLERA downs om du verkligen läser hennes blogg, hon har bokstavligen skrivit FLERA gånger om att livet som mamma inte är en dans på rosor, eller livet som flickvän/sambo. Men skriver också, och förmodligen faktiskt väljer att fokusera, på det som är positivt och vackert!
Sedan kan jag känna att man behöver inte heller skriva ut varenda detalj när man har en down, som många bloggare gör, uppskatta privatlivet och framförallt känn lite glädje för någon annans skull OM nu just dennes liv var alldeles rosenskimrande perfekt, det är väl SKITBRA för denne då?! Ät en pepparkaka och var glad Sara.
En av mina bästa vänner har fått missfall tre gånger. Höll på att ta kål på henne och sambon. De älskar varandra totalt. Så fint att se hur hela de gör varandra. Idag har de en liten bebbe och en tvååring. Även en liten fosterbebis har kommit till den unga familjen. Mamman kan inte ta hand om barnet. De talar om adoption. Älskar ungen som sina andra två barn.
Brevskrivaren. Ge aldrig upp. Sorgligt att läsa om missfallet 🙁 Idag finns så många möjligheter. Du kommer bli en mamma och din kille en pappa 🙂
Otroligt fint skrivet av läsaren <3
Undra om ert liv är så perfekt som du vill måla upp det. (Har inget med tjejens inlägg att göra) känner du att du har stort behov till bekräftelse. De flesta kan ju dela med sig av SMÅ downs som är normalt men du vill helst att allt ska va HELT PERFELT
Du älskar alltså att blogga för bekräftelsen på att du är en bra mamma? Haha kass
Tårarna sprutar här, detta var det finaste någonsin. Många tusen lyckoönskningar till er båda!
Så vackert skrivet!
Vi har precis oxå bestämt oss för att försöka, att läsa en sån här text gör att hela magen knyter sig, jag hoppas verkligen att ni får er lilla Kotte! Och att du Paula forsätter skriva och dela med dig av ert liv, det är så inspirerande!
Min vän fick missfall 2 gånger i vecka 12 båda gångerna. Nu är dom föräldrar till en söt lite pojke p 1,5 år. Att ha barn är det bästa som finns trots matvägrar, sovvägran eller när
Man är så jävla kissenödig o din inge får följa med in på toan osv osv
Oj oj! Här va inga ögon torra!!! Det här är du värd Paula! 🙂
Önskar att hon som skrev brevet till dog förstår att hon inte ät ensam! Jag hoppas att hon läser kommentarerna för jag vill berätta så gärna för henne om hur mkt jag känner igen mig i allt vad hon skriver. Jag fick två missfall, eller missed abortion vilket betyder att kroppen inte känner av att fostret eller embryot inte längre lever och därmed fortsätter kroppen att tro att man är gravid och man får alla symptom som tillhör. Jag fick veta mina missed abortion via ultraljud i V 13, då fostret redan slutat utvecklas V.6. Denna sorg är obeskrivlig! Alla mina vänner fick barn under tiden och vi var gravida först men alla andra fick sina underbara barn innan oss. Glad för deras skull, Jaa men sååå otroligt ledsen för ens egen skull! Min sambo och jag har vart tillsammans i 8 år.
Idag sitter jag i skrivande stund bredvid min fantastiska lilla pojke som är 1 år. Nu är jag konstigt nog tacksam för den otroligt jobbiga väg vi gick för han är värt allt!
Ge aldrig upp! De är jobbigt, så otroligt psykiskt jobbigt men ge inte upp! En dag kommer ni sitta bredvid ert mirakel!
Wow. Något utav det finaste jag läst. Livet är bra fantastiskt när man kan göra skillnad och t.o.m får bekräftelse på det. Underbart!!
Du är värd ord alla fina ord och jag lovar dig att du inte bara motiverar henne utan många många fler , däribland mig ! Du är så fantastisk !! ❤️❤️
men åhhhhh, så fint 🙂 all lycka till både dig och henne! blev helt tårögd jag med!
Hej Paula! Vart har du köpt den där svarta väskan du hade på din och hugos dejt? (Såg den i hugos blogg och den så såååå snygg ut!) 😀