Har du gått in i väggen? Har du känt dig trött och utmattad?
Hugos mamma gick in i väggen för några år sedan. Under den perioden var hennes glimt i ögat likgiltiga. Det var ingen där, varken sorg eller glädje. Under dom senaste åren så har hon kommit tillbaka, och jag har lyssnat på hennes tankar. ”Akta dig Paula, jag var precis som dig i din ålder”. Det här med duktighetskomplexet, ska vi gå igenom det?
Det beräknas att ca 70.00 svenskar kommer att bli sjukskrivna för utmattning i år. Kan det vara så, att vår egna vardag är det största hotet mot vår folkhälsa? Den normala arbetstiden uppskattas till åtta timmar per dag. Det är 40 timmar i veckan som du ska arbeta tills du blir pensionerad. För inte länge sen höjdes dessutom pensionsåldern. Hur ser det ut i skolorna? Var tionde elev visar svåra stressyndrom.
Jag minns själv hur det var i plugget. Tre prov samma vecka, förhör och muntliga presenationer. Hjärtat klappade fort, pararellt som man hade kärleksproblem och var orolig över att man inte passade in. ”Vilket ideal ska jag rikta mig mot, och nu känns det som att jag har gått upp i vikt. Hemma kan jag inte snacka med mina föräldrar, dom fattar ingenting. Gaaaah jag är så frustrerad och jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla mina känslor. Äh, nu får jag svälja det och fokusera på att plugga till det här jävla provet”. Lite så var känslorna och tankarna under gymnasiet. Som ung tonåring händer det så fruktansvärt mycket i en, man har fullt upp med sin egna utveckling och på det ska man prestera betyg som sätter ribban för vuxenlivet. ”Inga betyg- ingen bra framtid”. Det är klart att ungdomar blir stressade när det drar i en från flera olika håll och kanter. Man känner en enorm maktlöshet i och med att man fortfarande är ett barn. Skola, ledning och vuxna bestämmer fortfarande och man måste ställa sig i ledet.
Jag och Kattis på min studentmottagning
Vad är då förebyggande? Hur får vi tillbaka kontrollen? Hur kan vi motverka detta hälsoproblem? Genom att prestera bättre? Snarare tvärtom– vi borde prestera sämre. Vi behöver mindre duktighet, oavsett om det handlar om arbete eller det privata. Vi måste spetsa vår lyhördhet gentemot oss själva och bli bättre på att säga nej. Det är inte ett tecken på svaghet, utan snarare ett tecken på att man faktiskt älskar sig själv. Så gå inte in i den där mörka skogen som du känner att du inte hittar ut ifrån. Kommer den krypande känslan av att du är instängd i dig själv, eller ha svårigheter med sömnen. Stanna upp, hör dig själv och var en del av framtiden genom att ta dig själv på allvar. Lös det inte genom ”det gamla vanliga” och våga prata om det. Prata om det och våga få hjälp. Släpp det duktiga och prestationen. Avboka dagen och gör det du behöver istället.
Det har nyligen kommit ut en intressant studie som visar på att stress i sig inte är farligt, det är vår inställning till själva stressreaktionerna som är farliga. Stressade personer som har inställningen att stressreaktioner är till för att hjälpa kroppen, de som vet varför man får hjärtklappning osv löper mindre risk för sjukdomar och för tidig död än de som inte upplever stress alls.
Jag har själv varit utmattad i större delen av mitt liv. Alltid haft en depression och hemsk ångest i den där tunga ryggsäcken jag bar på natt som dag. Jag har alltid varit prestationsprinsessa och tagit ut mig fullständigt i allt. Kunde jag inte vara bäst, nej då fick det minsann vara för vem vill vara halvdan? Jag har haft en ganska tuff uppväxt där jag helt enkelt var tvungen att prestera för att känna att jag var värd någonting. Fick för cirka ett år sen reda på att jag har adhd vilket faktiskt blev en lättnad att få reda på samtidigt som jag blir ledsen över att ingen vuxen såg det där lilla barnet som var alldeles för stökig. Kanske hade jag då mått bättre idag? Ingenting jag kan göra någonting åt idag, men tankarna kommer ändå till mig ibland.
För drygt tre år sedan blev jag sjukskriven. Brakade ihop fullständigt, blev sjuk i anorexi och bulimi och utmattningen blev värre än någonsin. Idag känner jag mig långt ifrån frisk. Det har alltså gått TRE jäkla år och jag står fortfarande här och mår minst lika dåligt, mycket på grund av att det där lilla prestationsmonstret fortfarande sitter på axeln. Jag har svårt att hitta en balans i livet och gör antingen för mycket eller ingenting alls. Minsta lilla sak stressar upp mig och jag kan oftast inte göra mer än en sak per dag av det som kräver energi. Det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade bromsat mig själv i tid och tagit hjälp tidigare.
Kram!
Känner igen mig så väl. Jag gick in i väggen för snart 1,5 år sedan. Har sedan dess läst en massa om duktiga flickor och något som verkligen berörde mig var att ”en lat person kan inte bli utbränd” för en lat person tar det lugnt och slappar när behovet finns.. Jag levde förut ett liv där jag jobbade 100 %, hade andra jobb vid sidan av på 50%, , har en familj med mycket problem (mina föräldrar.. rättegångar, polis, orosanmälningar avlöser varandra..), tränade nästan varje dag (det var så jag orkade), och försökte samtidigt ha ett liv med sambo, vänner osv… Tiden och orken räckte till slut inte längre. Jag var så j*kla duktig på precis allting och skötte precis allt som jag kunde förväntas och gjorde det på högsta möjliga nivå. FÖRUTOM att ta hand om mig själv. Jag tränade och åt bra.. men det räcker inte att självmedicinera med träning. Man måste prioritera sig själv och sin ork i hela livet. Nu försöker jag balansera mycket med och har kommit fram till att lagom räcker väldigt långt i det mesta. Jag behöver inte vara bäst jämt, men gör mitt bästa i det jag tycker är kul och när jag orkar <3
Vill även tillägga att träningen hjälpte mig att komma tillbaka från utmattning snabbare än vad jag annars hade gjort. Så den har jag hållit hårt i och prioriterar över andra "måsten". Välmåendet först <3
Hoppas att du känner att du inte är på väg att tippa över, och är du det så är det bäst att bromsa! Kram <3
Hon har SÅ rätt, Hugos mamma. Jag är 24 år och för ungefär ett år sedan kom jag in i en utmattningsdepression. Har alltid varit den ”duktiga flickan”, och tyvärr lite för snäll så en del människor försökte sätta sig på mig. En dag kunde jag plötsligt inte ta mig upp ur sängen, och jag grät konstant utan att veta varför. Sedan var jag sammanlagt sjukskriven ca 8 av årets 12 månader, har precis börjat känna att jag börjat komma tillbaka så smått. Har en fungerande vardag, jag orkar ta hand om mig själv. Dock måste jag nog hela livet tänka på hur jag lever om jag ska undvika att hamna där igen. För det kan jag säga, att det önskar jag inte ens min värsta fiende.
Inte blir vi utmattade för att vi jobbar, det har vi alltid gjort i alla tider och förr jobbade man mer än vad vi gör idag och ingen gick in i väggen….Det beror helt klart på hur mycket vi ska hinna med privat, alla perfekta fasader vi ska uppehålla. Hemmet ska vara skinande rent, modernt, det ska renoveras hela tiden, vi MÅSTE jobba så vi har råd med alla fina grejjer vi ska ha hela,hela tiden. Vi måste vara supermegabra föräldrar som hela tiden leker med våra barn, tar dem på aktiviteter, skjutsa hit och dit hela tiden, vi måste se snygga ut,träna var och varannan dag, det ska hinnas med en massa ytligheter, göra naglar, fransar,hår you name it. Det är sån prress på den perfekta,ytliga fasaden och den stressen och pressen orkar man inte i längden. Det finns inte tid till allt, man MÅSTE prioritera.
Jag har en mamma som också gått in i väggen när jag var yngre. Hon säger till mig att inte stressa, inte offra min hälsa för mer pengar eller en perfekt fasad. Bara ta hand om mig och min familj. Det är precis vad jag gör. Lyckligtvis umgås jag med likasinnade personer och jag kan se igenom alla dessa perfekta fasader och duktiga människor. Jag vet att de inte är lyckligare än jag, jag vet att de stressar för att hinna med allt. Jag fokuserar på mig, mitt liv, min familj. Jag tränar, jag jobbar, jag lagar mat varje dag, jag hämtar barnen kl 15, vi gör aktiviteter, vi reser, jag gillar att putsa på min fasad jag med MEN jag gör det i mån av tid och ork. Jag strävar inte efter att vara duktig och ha det perfekt. Jag strävar efter att må bra. Jag väljer alltid tid före annat. Tid,lugn och ro, familjetid.
Är det nån som kan svara på hur det känns att gå in i väggen, hur vet man liksom? är det att man verkligen inte kan gå upp ur sängen? Jag har legat och balanserat länge nu men lyckas alltid välta över till sidan inte-väggen genom ledighet på jul, påsk, sommar… Inte hållbart alls, jag vet. Men undrar bara hur man vet när det inte går längre
Jag fick utmattningssyndrom i höstas. Eller ja det bröt ut under sommaren, trodde verkligen aldrig jag skulle hamna i den här skiten. Jag var ingen som gick in i väggen liksom. Jag har alltid sökt efter den där känslan av att bli bättre, att känna mig duktig och den känslan kom aldrig. Trots examen som lärare, trots fast jobb direkt efter examen och trots lärarlegitimation, fina vitsord. Jag kände mig bara så kass så presterade mer och mer tills den där väggen slog mig hårt i ansiktet. Jag har fått lära mig att börja tycka om mig själv, att se det som är nog och bra. Det är ett uppvaknade, önskar jag vetat det tidigare. Samhället måste göra något åt dessa höga krav man stället på barn, ungdomar, kvinnor :(.
Bra inlägg ?
Åh, jag får tårar i ögonen. Efter tre extrajobb och studier på heltid samtidigt sprang jag rätt in i väggen och kraschade förra sommaren. Bara sov och sov och grät första tiden, var vaken färre timmar av dygnet än jag sov. Helt galna raseriutbrott därmellan där jag skrämde vettet ur min sambo och skrek, hyperventilerade, slog mig själv, slog i väggarna och kastade saker. 22 år, sjuk och utbränd och kände inte igen mig själv längre. Tog mig inte iväg från min lägenhet, annat än till mataffären, på två månader.. Jag är inte tillbaka än på långa vägar men jag har en fungerande vardag. Har sagt upp mig från två av jobben och jag tackar nej till jobb om jag inte orkar, trots att det är svårt. Har börjat acceptera och förstå, nästan ett år senare. Tack för att du lyfter det och ta hand och dig Paula ❤ Det är ett helvete när man hamnat här
Orka att du ska vara så jävla vacker:):):):):):)krAm
Super viktigt faktiskt.
Jag är 29 igår ( fyllde igår) men jag har alltid vart workaholic, har 3 jobb och jag har jobbat ihjäl mig…. åkte iväg på semester i jan och visste att när jag kom hem så skulle jag ha intensiva 21 arbetsdagar plus 2 barn… det slutade med världens magproblem (förmodligen stressmage och en sväng av IBS) vilket slutade med att jag sjukanmälde mig ca 15 av 21 dagar. Mår riktigt illa, trött, grova magproblem och blivit typ socialt isolerad… JÄTTE viktigt att lyssna på sin kropp, vi har bara en och vi behöver verkligen den.. kram
Jag har med varit där…. 2ggr faktiskt. Men det var innan jag fick barn. Min son gör mig lugn, han tittar på mig och ler. Det leendet är som att smälta som smör i solen. Det får mig att stanna upp och andas.
Idag mår jag bra! Men jag måste passa mig för minsta lilla tecken. Kämpa på men akta dig!
Hej! Jag har tänkt på det då jag följt din blogg ett tag. Jag själv började jobba då andra barnet var några månader. Det blev mer än heltid, mycket träning (som du) , projekt på sidan av och ett kontroll behov inom familjen. Jag hamnade rakt in i väggen för några månader sedan. Jag har börjat jobba 25% Och känner verkligen hur jobbigt det är. Men jag förstod aldrig innan att jag skulle hamna där. Förstod inte heller hur det är för dom med utmattningssyndrom. Nu gör jag det. Har ändrar mitt liv helt och hållet och har insett att jag kommet att leva med detta längre. Jag känner mig välsignad att jag har chef, kollegor och familj bakom mig. Tänk på det.
Hej Paula! Först och främst vill jag tacka för ett bra inlägg och för en bra blogg! Det är alltför tabubelagt allt med stress och utmattningssyndrom nuförtiden. Jag är 24 år nu och var 23 när jag gick in i väggen förra våren. Inte hade jag ”räknat med” att jag skulle gå in i väggen då. Jag hade ju bara jobbat ett par år och studerat som många andra klarar av hur bra som helst. Men jag hade höga krav på mej själv, svårt och säga nej och svårt att ta det lugnt.
Skulle vilja att dagens ungdomar (också vuxna) skulle kunna sänka kraven på sig själva så att antalet stressade och utmattade skulle minska!
Ta det lugnare! 🙂 Om man blir utmattad ”försvinner” 1-2 år av ens liv och det är så inte värt de på något vis!
Hej! Du borde läsa ”Familjens projektledare säger upp sig”, det känns tyvärr som att du tar det mesta ansvaret kring barnen och hemmet. Det är en sjukt stor stressfaktor, att hålla koll på allt hela tiden. Nu kanske du är nöjd med hur situationen ser ut men omedvetet tär det antagligen på dig. Be Hugo också läsa boken, sitt ner tillsammans och prata om fördelning av arbetsuppgifter. För din del kommer det nog vara jättesvårt men du bör antagligen öva på att släppa kontrollen och Hugo kommer antagligen behöva kliva fram och styra upp saker (utan att du lägger dig i). Jag skriver detta i all välmening. Som sagt jag baserar detta på det jag läser i era bloggar samt att statistik visar ju att kvinnan ofta är den som projekterar allt kring hem/familj och allt vad det innebär.
Vilket bra inlagg Paula! Jag blev sjalv sjuskriven under mitt andra ar pa gymnasiet pga utmattning. Jag vet hur det kanns att alltid vilja vara duktig och racka till. Idag ar jag 22 ar och har fortfarande problem med att jag snabbt kanner mig utmattad. Har man val drabbats av utmattningssyndrom en gang sa ar man tyvarr kanslig hela livet. Men har lart mig att lyssna pa kroppen och saga nej. Yoga hjalper ocksa valdigt mycket sa det ar mitt basta tips till alla som har problem med utmattning.
Stor kram till dig Paula. Hugos mamma har ratt, kom ihag att vila ordentligt emellanat sa du inte hamnar i samma situation som mig.
Din blogg ar fantastisk!
Helt rätt! Jag har visserligen inte utmattningssyndrom utan PTSD. Det har under året verkligen fått mig till att lyssna på mig själv och våga säga nej! Och faktiskt ta ledigt ibland, inte för att jag ska hitta på något, utan för att samla mig själv. Disken får ligga ett tag i blöt, några dagar ibland. Tvätthögen får växa här hemma. För att sedan komma tillbaka. Jag hade aldrig mått så bra som jag gör idag om jag inte hade börjat lyssna på mg själv. Hellre vara 110% ofta genom att ge mig själv tid för återhämtning genom att säga nej till saker och inte alltid vara så perfekt utåt, än att alltid gå runt och vara 50% i mitt psykiska mående.