Vi tar oss tillbaka två somrar i bilder. När vår lilla skrutt bara var ett år. Redan då busig, vild, tokig och alldeles underbar. Det gör fysiskt ont att Molly är borta. Jag tänkte att första, andra dagen kommer det inte kännas för det har vi varit borta från varandra förr. Skillnaden är att när vi varit borta har vi roat oss. Ätit ute, sovit på hotell, sysselsatt oss och unnat oss partid. Nu är vi hemma. Hemma här där hon också ska vara. Det ekar tomt. Inga leksaker att plocka undan, inget tassande i trappan när hon lagt sig och vill kommer ner för att hon ”ska bara” innan hon ska sova, inget pussas och kramas. Herregud vilket band man har till sina ungar hörni, att dom alltid fattas en när man inte är tillsammans.
Fast det är värt min saknad. Molly har det såå bra. Jag har pratat med dom flera gånger och Molly tar Spanien med storm. När planet landade hade hon jublat ”SPAAAANIEN” och börjat klappa händerna. Hon hade fått hela planet att börja skratta. Hon sover mellan mina bröder, fått köpa en leksaksmoped, åkt karuseller, myst med min mamma och fått spela fotboll. Jag hade bytt ut en vecka i Spanien alla dagar i veckan. Men nästa gång vill jag att vi reser tillsammans.
Jag, Hugo och Leonore ror om varandra. Det är mycket tid över och jag och Hugo kan umgås på ett helt annat sätt. Och att gosa bebis är inte helt fel. Vår lilla diamant är ljuvlig. Den vakna tiden har blivit längre och jag njuter av att ha henne nära. Att liggamma är nog det bästa som finns just nu. Hjärtat värker av kärlek. Att få titta på henne, känna och klappa de små fötterna och det ludna håret. För ett år sedan kändes det så långt borta med ett barn till, som att det aldrig skulle gå. Och nu ligger hon här. Alldeles perfekt.
Jag är nog en attack-puss-mamma. Jag snor pussar när jag inte vet vad jag ska ta vägen med det jag känner för dom båda.
Men lilla. Du var ju en vandrande bebis!
Du & jag Alfred. Du & jag.
Vacker text!
Åh, älskade detta inlägg. Du beskriver det så himla fint. Brukar inte kommentera, men var ju bara tvungen nu. Förstår att det verkligen måste kännas tomt! Ni verkar vara väldigt fina föräldrar 🙂
Du är en förebild och dina barn kan skatta sig lyckliga som har fått dig som Mamma. Du verkar helt fantastisk och den kärleken du ger och visar kommer att ta dina barn hur långt som helst i framtiden.
Åh! Det värsta, när barnen åker iväg själva, är att man går och längtar ihjäl sig och föreställer att barnen ska känna samma sak, MEN de saknar ju för sjutton inte mig alls!
Blev helt varm av det här inlägget. Du är fantastisk! 🙂
tilda- du har rätt att tycka vad du vill men som paula redan sa så känner du inte dom eller molly. Alla är olika och jag tror knappast att en två-åring överanalyserar denna resa och att vara borta hemifrån på samma sätt som vuxna gör. paula och hugo är hennes föräldrar och jag tror att de vet vad som passar deras barn bättre än någon som bara läser deras bloggar.
Jag håller med dig julie en vecka är alldeles för länge att va iväg när man bara är två år och precis fått ett syskon. Väldigt oansvarigt kan jag tycka.
Aw Molly är bara för gullig! Har läst din blogg sen hon föddes och det känns så konstigt att hon redan har blivit en så stor tjej som är ute och reser utan föräldrarna 😀
Vilken idiotisk kommentar där uppe !!! Min dotter har åkt varje pr med mina föräldrar utomlands till både våra hemländer sen hon var 2,5 . 3 veckor ena landet sen till Sverige sen 3 veckor till andra landet. Själv åkte jg utomlands till mitt land när jag var 4 månader gammal med min mormor första gången för mina föräldrar var egna företagare och jobbade så mkt. Har aldrig gått på dagis utan växt upp med mormor. Det är ändå så typiskt svensk att tänka så där. ( ingen annan kan bara jag)
Mysigt att Molly kan få tid själv med mormor och morbröderna. När jag var liten var det bästa jag visste att få vara själv hos mormor och morfar och få all uppmärksamhet. Tydligen var jag hopplös när jag kom tillbaka för det tog ett tag innan jag fattade att mamma och pappa inte hade riktigt samma möjlighet att ge mig uppmärksamhet.
Tyvärr är inte mina barn lika pigga på att vara själva hos mormor och morfar, men om syskonet är med så går det bra några dagar i alla fall.
Åh vilka underbart LJUVLIGA bilder!! ♥
Menar du allvar Julie?Molly är med sin mormor och sina morbröder och kunde väl inte vara eller känna sig annat än älskad och glad!Hon va väl inte tvungen att åka utan det va ett beslut de tog då de inte vill flyga med en så pass liten Lenore.Paula och Hugo är väl allt annat än själviska som sätter sin dotters välmående i första hand.Hon har det ju hur roligt som helst.
Men oj varför lämna bort lilla Molly i en hel vecka. Skulle aldrig lämnat iväg min tvååring i en HEL VECKA. Molly måste ju känna sig oälskad och ledsen. Där kom en ny bebis o jag va tvungen att åka iväg från min mamma o pappa. En vecka är lång tid för ett litet barn. Så själviskt av er.
Svar till Julie: jag bli rädd för din inställning, hur ska du forma trygga barn med ditt tänk?
Du känner inte Molly, oss eller ser våra relationer. Vi har umgåtts tillsammans och på eget håll med min mamma och min familj sen Molly kom. Mormor är hennes idol och det finns ingen förutom vi som hon känner sig tryggare hos. Varför ska min saknad stå i vägen för att deras relation kan utvecklas ännu mer? Isolera du dina barn, gör du på ditt sätt så gör vi på vårt.
Hej Paula! Vilken underbar familj du har! Blev så glad när ni fick Leonore. Jag fick missfall i vecka 9 för några månader sedan. Det var så efterlängtat och har därför tagit så hårt på mig. Skulle du vilja skriva ett inlägg kring hur man går vidare efter missfall? Vi har försökt nu i tre månader men ännu ingenting.. Kram på er!
Att du kan beröra dina läsare med så djupa och vackra meningar, det är otroligt. Hade gjort vad som helst för att få lära känna dig!
Tjej från Göteborg
Underbara bilder! Ni verkar vara en fantastiskt fin familj!
Men gud vilka underbara bilder på er två 🙂 Vilken sötnos hon är Molly!