Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

”10 dagar gammal o du behöver redan egen tid? Stackars bebis. De är ingen hobby / på sidan av projekt att ha barn, de kanske du skulle tänkt på lite tidigare. Du passar verkligen inte som mamma. Du verkar så stel mot honom”: 

Alltså wow, när jag fick se att Ida Warg fått den här kommentaren knöt det sig verkligen i magen på mig. Jag kan tänka mig känslan den gav Ida för man är kanske inte lika stark som vanligt någon vecka efter förlossningen. Ett nytt liv har tagit vid och man är hormonell, trött, lycklig, fundersam, orolig, kär, rädd och alla andra känslor på en och samma gång. På den här kommentaren låter det som att Ida stack iväg på en 2veckors kryssning utan sin bebis direkt efter BB. Vad det handlade om? Hon var iväg i 2,5 timme. 2,5 timme! My gad, bebisen klarar sig med sin pappa i ett par timmar, han sover antagligen hela den tiden till och med! Jag tycker det är så bra att som mamma faktiskt ta sig en stund för sig själv om man känner att man vill ha/behöver det. Bebisen klarar sig med sin pappa och får möjlighet att knyta an. Pappan får möjlighet att inte känna sig ”överflödig” och mamman får säkert ny energi och glädje att ta med hem. Självklart är det inte heller fel om man inte vill lämna sin bebis en endaste sekund första veckorna – det viktiga är att man gör det som känns bra och funkar för alla i familjen!

Av det lilla man får se av den lilla familjens vardag (för det är lite från en hel dag man faktiskt ser) tycker jag inte alls hon verkar ”stel” mot sin bebis utan har honom hela tiden nära och verkar vara en fantastisk mamma. Men även OM hon skulle vara stel så ska hon inte skammas för det. Det skulle kunna röra sig om förlossningsdepression, något som drabbar många mammor och INTE innebär att dom är dåliga mammor. Eller så är det bara en skakig första tid när man ska ta sig an en helt ny värld man aldrig varit i med en liten bebis att ta hand om. Eller så är man bara inte en jollrig person som gosar framför kameran utan håller sånt privat.

Jag minns så väl när Molly föddes, min lilla varulvsbebis med mörkt hår på kroppen, och alla känslor som var helt nya. Så många säger att man känner en stark ovillkorlig kärlek till sitt barn så fort det kommer ut men jag fick inte den känslan där och då. Jag kände på en gång ett skyddsbehov för den lilla och att jag måste ta hand om henne, den instinkten kom naturligt. Jag kände ett band oss emellan att vi hörde ihop och visst var jag glad över att hon fanns hos oss. Men den där stora kärleken tog lite tid innan den plötsligt var lika där lika självklart som luften man andas. Jag skämdes så för att jag inte kände himlastormade kärlek till min lilla bebis på en gång och undrade om det var något fel på mig. Minns att jag och Hugo fick kommentarer som ”Ni kommer aldrig bli bra föräldrar” och även om man rattjonellt inte tar åt sig av vad främlingar som inte känner en skriver så tar det emot att få såna kommentarer. Jag hoppas verkligen Ida inte tar åt sig av kommentaren om huruvida hon passar som mamma – det kan en bloggläsare omöjligt veta och ingen är en ”perfekt förälder” från start. Man måste få prova sig fram med vad som känns rätt, vad som funkar och hur man vill ha det. Jag tror både hon och Alexander är superfina föräldrar som kommer växa in i rollen utan några som helst problem, jag tycker kärleken de känner till lilla Elvis känns hela vägen ut genom skärmarna <3