Mina mor och farföräldrar föddes inte här. Farmor, farfar och pappa kom till Sverige på grund av den politiska kuppen på 70-talet som ägde rum i Chile. Pappa reste helt ensam från Chile till Sverige. Min farfar missade avfarten till Arlanda så när pappa kom fram stod ingen och väntade. Då var man tvungen att åka till Uppsala för att vända.
Mormor och morfars plan var att bo i Åbo. Frågar man morfar så är det fortfarande dit han ska flytta. Mormor ville studera i Sverige. När mamma var liten så pluggade mormor ekonomi på universitetet och extrajobbade på en hårsalong där hon sopade undan håret. Dom bodde i Telefonplan i Stockholm. Mormor blev sen ekonomiprofessor och författare (gissa om hon är glad över att jag också skriver).
Farfar bodde på ett flyktingläger i Norrtull (hur märkligt att det fanns ett där?) och pappa var den som kom först från Chile. När farmor och pappas bror kom fick dom en lägenhet i Vårby gård (tack slumpen!). Mormor och morfar flyttade också till Vårby Gård.
Mamma och pappa träffades när dom var 15 år gamla, och sen igen när dom var 18. Jag kom när båda var 20 år. Tack vare ett tragiskt öde för Chile och för mormors envishet om att testa lyckan över Östersjön. Vi allihopa är egentligen lyckliga slumpar och jag fascineras över min historia. Över vilka beslut som skapade mig. Tänk om farmor och farfar inte hade fått lägenhet i just Vårby Gård? Tänk om morfar hade övertalat mormor att flytta till Åbo istället? Då hade jag inte funnits.
Tänk om inte jag den där vårdagen hade sökt till Wipe out? Tänk om inte jag hade blivit antagen bland alla tusentals sökande, då hade inte Molly funnits. Tänk om vi inte hade fått två missfall, då hade inte Leonore funnits.
Men vi finns. Vi existerar och skapar vår historia nu. Jag är tacksam för mitt arv och lever för nuet med vetskapen om att jag har en framtid i mina barn. Vilka kommer dom träffa? Vilka kommer att göra intryck? Kommer jag och Hugo bli mormor och morfar en dag då vi får berätta vilka lyckliga slumpar deras mammor är? Vilken lycka, att få benämna mina barn som mödrar (om dom vill).
Lev inte ut ditt liv i förtid. Njut av nuet, vad det än kan tänkas innehålla. Interagera mer och var stolt över ditt ursprung. Din historia. För du är en lycklig slump, precis som oss andra.
Vad är din historia? Hur blev du till? Berätta gärna i kommentarsfältet =)
Min pappa gjorde lumpen under 80-talet och fann en person som senare blev en av hans bästa vänner. Han skulle gifta sig (med kvinnan som idag är min moster) och pappa blev bjuden på bröllop, och där träffade han min mamma!
Nina, jag ryser när jag läser din kommentar. Min mamma heter också Hilkka, kommer från Finland, flyttade till Sverige när hon var 20 (och är tyvärr alkoholist). Min pappa var sjöman…så sjukt! Där slutar nog likheterna men jag satt bara och rös ju mer jag läste av din kommentar. Vad skönt att allt ordnade sig för dig och att du kan vara tacksam mot hur din mamma agerade. Kram!
Min biologiska mamma flyttade hit från Finland som ung, och hon var tyvärr alkoholist. Hon träffade en sjöman, tillika vem som skulle bli min biologiska pappa. De fick alltså lilla jag. Min pappa gick tyvärr bort i en överdos när jag bara var nån månad. Min mamma kom fram till beslutet att hon inte kunde ta hand om mig, alkoholen tog över hennes liv.. så hon lämnade mig till ett barnhem när jag var 5 månader. Hon hade dock kontakt med mig under de nyktra perioderna.
Under tiden satt ett par i Göteborg och var ledsna över att inte kunna få fler barn, de ville så gärna ha ett syskon till sin son. De undersökte möjligheten att ta ett fosterbarn och hittade då mig. Jag fick flytta hem till dem när jag var 9 månader och det är jag dem för evigt tacksam.
Tänk om min biologiska mamma inte haft hjältemodet att lämna bort mig…jag hade kanske inte suttit här idag då. Min finska fina biologiska mamma Hilkka är min hjälte för evigt!
Tyvärr gick hon bort när jag var 5 år…jag önskar så att jag fått ge henne min kärlek och tala om för henne vilket underbart liv och fin familj jag fått, tack vare hennes handlade.
Vissa förstår inte hur jag inte kan känna ilska mot mina biologiska föräldrar, men vad tjänar det till? Jag kan inte ändra på ödet och jag får dem aldrig tillbaka.
Fick dessutom en extrafamilj genom min halvbror, som jag delade min pappa med.
Jag är otroligt glad över livet! Så tacksam! Jag kan aldrig döma de utsatta i samhället, man vet aldrig deras historia/öde. Jag behandlar alla med kärlek tills de bevisat annat.
Tack för en fin blogg Paula! Du verkar vara en person med stort hjärta, man blir varm i hela kroppen av att gå in på din blogg❤️❤️❤️❤️
Min mamma och pappa träffades när mamma var 15 år och pappa var 17 år i Santiago Chile. Mamma fick min syster när hon var 16 och pappa var 18 efter två år kom min bror, de gifte sig även när de väntade min syster. 1974 kom statskuppen och min pappa blev skjuten han och mamma var iväg och skulle handla födelsedagstillbehör till min syster som fyllde år. Två skott i armen och hela världen vändes upp och ner. Pappa fick hjälp och flydde till Mexiko, mamma och mina syskon åkte dit ett halvår efter. Tillsammans anlände de i Sverige och ett helt nytt liv var ett faktum. Mamma och pappa gick SFI, jobbade dag och kväll och utbildade sig för att få ihop sin ekonomi och sin framtid. De flyttade sedan till Danderyd där mina syskon växte upp. 1989 ville de testa lyckan igen och återvända till Chile, 1991 föddes jag, familjens sladdis. Men de trivdes och Chile kändes främmande. 1998 flyttade vi tillbaka och även jag fick möjligheten att växa upp i Sverige.
Det här var en extremt förkortad version av vad mina föräldrar varit med om och vart ödet tagit oss alla. Men vore det inte för statskuppen hade inte jag fått leva i Sverige, jag hade inte haft min brors syskonbarn, jag hade aldrig träffat min fästman och mina halvsvenska kusiner, tja..jag hade troligtvis inte en funnits. I stunden var allt ett helvete men det har resulterat i en bättre samtid för oss alla.
Mina föräldrar träffades när dom bodde på samma studenthem i Uppsala på 80-talet, dom spelade innebandy en kväll och pappa skulle spela tuff och tackla mamma men mamma har spelat fotboll så hon tacklade in honom i ribbstolen. ? Hon tyckte att han var skitjobbig, men några dagar senare så satt dom i pappas rum och pratade en hel natt och nu har dom varit ihop i 35 år och gifta i 33 år. Både jag och min bror har fötts på studenthemmet och legat i samma vagga där det sitter en plakett med namn på alla barn som har sovit i den vaggan. Min mormor är tysk flykting och kom hit som 9-åring, hon träffade min morfar när hon var 17 och han 28 och dom har varit gifta i 58 år nu. ?
Min historia är egentligen ganska så tragisk.
En pappa med sambo och 4 barn som behövde en barnflicka. Pappa fatta tycke och vänsterprasslade med barnflickan, 9 månader senare kom jag till världen.
Resultatet av det där är väll att jag aldrig haft en pappa som varit intresserad av att vara en del av mitt liv. Den kontakten vi har haft har varit tack vare mina syskons mamma.
Dock gifte sig min pappa med mina syskons mamma när jag va 5år och va gifta i 13år innan dom gick skilda vägar.
Idag kan jag räkna gångerna på en hand då jag pratat/träffat min pappa under dom senaste 7åren.
Och mamma? Då hon föredrar att prioriterar att ta hand om andra barn än sin egen dotter så pratar jag med henne max 1gång/månad och som längst i ca 10min.
Men jag måste hylla alla andra fina ”extra föräldrar” som tagit mig till sina hjärtan under alla dessa år. För utan just mina vänners föräldrar, min ena syster och mina mostrar så hade jag inte heller varit den personen jag är idag!
En familj är inte alltid den man föds in i, utan den man bildar själv ❤️
Mina föräldrar kom till Sverige från Finland på 70-talet för att arbeta, men de träffades först här i Sverige. Min sambo kom Sverige på 80-talet med sin familj från Chile. Han bodde på andra sidan landet när vi träffades via en dejtingsida för sju år sedan. Han flyttade ganska snabbt hem till mig och nu har tre små barn tillsammans. Vi pratar mycket om med våra barn att de har tre länder eller flaggor som de säger: Sverige, Finland och Chile.
Jag vet inte så mycket om mina föräldrars öde, men tänker mycket på mitt egna. Jag har i stort sett hela mitt liv bott hos min pappa, syskonen hos mamma 50 mil bort. Hade inte min pappa dött av cancer när jag var 20 år, så hade jag inte flyttat till Uppsala och mamma, då hade jag inte börjat jobba på Arlanda och träffat en tjejkompis, som sen introducerade mig för min make. Hade inte det värsta i mitt liv hänt, hade jag inte haft varken maken eller vår son nu. Vem vet vad jag hade gjort istället? 🙂
Mina föräldrar krockade i en skidbacke i sälen när mamma var 16 och pappa 18. Pappa frågade om mamma och hennes gäng skulle med ut och dansa med pappa och hans gäng på kvällen. Det ville hon och här sitter jag. Gänget som dom var i sälen med är fortfarande deras bästa kompisar och alla barn dom fått genom åren ser alla vuxna som sina extraföräldrar och vi alla träffas jätteofta. När jag fick barn blev alla extramormorrar och extramorfarar såå stolta. (Riktiga mormor och morfar också såklart)
Min mamma är finska och pappa chilenare..
Min pappa kom till Sverige på grund av militärkuppen och min mamma sommarjobbade med kompisar i Sverige. Våren 82 föddes jag. Och jag är för alltid tacksam att Sverige var ett så öppet land i slutet av 70-talet. Tackvare Palme och den varma politiska klimat som då var. Spännande att vi har lite liknande historia! Mina tre barns pappa är svensk, men vi pratar ofta om mormor och morfars härkomst.
Min morfar kom fran tyskland efter andra varldskriget som arbetskraftsinvandring. Han hade krigat mot Tyskland (tillhorde motstandsrorelsen). Min mormor kom till Sverige med en.judisk familj (hon bodde i osterrike men kom fran mongoliet) dar hon arbetade som husbitrade.
Min farmor ar finsk och farfar ryss. Farfar var ocksa med I kriget mot Hitler.
Mamma och pappa traffades forst I fagersta, sedan flyttade hennes familj till en annan stad och pappa adopterades av slaktingar till samma stad.
De traffades nar de var ratt gamla igen. Jag tror min mamma var 32 nar jag kom. (Har 3 systrar).
Jag är osäker på mina föräldrars historia men kan berätta om min egen. Jag träffade min man när vi farmade i en liten stad på Australiens östkust. Jag hade 2 veckor kvar i Australien innan jag skulle möta upp min mamma i Thailand. Jag valde mellan att fortsätta resa längst kusten och möta upp mamma nästan pank eller åka och jobba. Jag valde det senare och där träffade jag en denna snygga charmiga kille från Tyskland. Jag kom tillbaka igen 3 månader senare och han var kvar. Resten är som man säger historia. Tänk om jag ”yolo’at” och börjat snåla istället för att jobba, tänk om han lämnat direkt när han gjort sina 90 dagars farmjobb, då hade vår dotter inte funnits. Man kan säga att vår höga arbetsmoral förde oss tillsammans 😉 <3
Varför godkänner du inte min kommentar? Jag förstår inte? Det är ju sanningen av din ”slump”. Du kan inte ändra din historia välja o ändra på det du gillar och inte gillar.
EFTER EN ABORT OCH TVÅ MISSFALL KOM LEONORE TILL 🙂
Janika, Lojisa eller vad du heter i verkligheten. Sätt dig i båten och ta ett lugnt andetag så svarar jag dig imorgon. Godnatt
Usch vad jag tog illa vid mig av din kommentar till Paula.
Att göra abort är inget skamfyllt och vi ska alla vara glada över de möjligheterna som vi kvinnor faktiskt har att bestämma över våra kroppar.
I de länder där abortlagen är hårdare eller förbjuder abort dör otroligt många kvinnor varje år när de själva försöker att utföra en abort.
Paula har varit ärlig och berättat om sin abort vilket är fantastiskt för alla kvinnor som läser hennes blogg och själva vill/måste genomgå en abort. Där kan de kanske finna stöd och tröst i ett beslut som många kvinnor faktiskt tycker är jobbigt. Inte bara över själva beslutet, utan även för stigmatiseringen som finns runt kvinnor som väljer att genomgå en abort.
Vem är du att döma? Om hon tycker att det känns jobbigt, då finns du där va för att så snällt ”påminna”. ?!
/ Johanna – Färdig barnmorska i januari.
Verkligen intressant historia! Mina föräldrar var 15 och 16 år när de verkligen lärde känna varandra. De bodde i en väldigt liten ort och hade alltid vetat om varandra men aldrig pratat. De var båda med i kyrkan och av någon anledning så började dom en kväll prata och lära känna varandra och sen gick det inte lång tid förrän de var ett par. Sen gifte dom sig några år senare och sen blev jag till :).
Men jag tror inte att någon av oss är en slump. Jag tror på Gud som har skapat oss allihopa med ett syfte, ett unikt syfte och att han älskar oss, han älskar dig otroligt mycket. Ville bara dela med mig av min tanke. Jag tycker om din blogg väldigt mycket Paula! Du grym på många sätt! Tack för allt man får ta del av på din blogg. Kram!
Vilka fina historier ni har allesammans ?
Mina föräldrar träffades i Kosovo, förlovade sig 93 och gifte sig 94:a. Mamma vart gravid med mig strax innan de gifte sig då mina föräldrar hade sin smekmånad innan bröllopet. Min bror föddes 97, 2002 flyttade vi till sverige och 2008 föddes min syster då mina föräldrar ville ha ett barn som de kunde skämma bort med allt i världen då de inte haft den möjligheten med mig och min bror i Kosovo. Slutet på 2012 gick min morfar bort och mamma hamnade i en depression, jag var då 16år och började tjata på mina föräldrar om ett till syskon men de sa strikt nej. 9 mars 2013 plussade mamma och oktober 2013 föddes min minsta syster. Jag tänker på henne som en gåva från Gud, hade inte mamma blivit gravid så hade hon hamnat i en ännu djupare depression och det kunde ha gått riktigt illa. Idag är de 5 år respektive 9 år och jag är tacksam varje dag för att de finns.
Mina föräldrar är från samma kommun och blev tillsammans när mamma va 14 och pappa 18 och va av och på i några år. När min Pappa var med i en allvarlig bilolycka, som min farfar gick bort i, blev de tillsammans igen. Dem fick sitt första barn efter 1 år, min storasyster sen rullade det på med 5 barn till (jag är det 4:e barnet). Däremot lämnade mamma pappa efter 15 år tillsammans och dem träffade nya partners och fick ett barn till vår. kan tillägga att det är 1,5 – 2 år mellan oss sex äldsta.
Mina föräldrar kände varandra pga familjen. Men min morfar gillade inte pappa stackarn fick fråga om mammas hand flera gånger(är kurd) och han sa nej varje gång. När kriget bröt ut flydde de till Iran tror jag och där hitta min pappas familj mammas familj och ville tälta vid dom. Morfar var sur över att få se pappa i IRAN också. Haha men sen flytta dom tillbaka till kurdistan och pappa frågade igen om hennes hand och morfar sa ja och sen den dagen älskade morfar min pappa. Jag är född 92 och har 3 syskon 🙂 Ödet kallsr jag det!
Min mamma & pappa träffades i skolan. Mamma tyckte inte om honom för han var lite knäpp i skolan. En riktig bråkstake ? Pappa gick på en fest som han inte var bjuden på & där fanns mamma. Hon ville gå hem när hon såg pappa men de började prata & blev senare ihop. Jag föddes 93, min lillasyster 95 & min lillebror 96. De separerade 98 men är goda vänner! Som någon annan skrev så trodde även mina föräldrar & alla runt omkring att jag skulle bli en pojke. Då hade jag fått namnet Oskar ? namnet Kimberly snodde mamma & pappa från sina vänner som trodde att de skulle få en tjej haha! De fick en kille som dock inte heter Oskar ?
Om mamma hade gått hem från festen så kanske jag inte hade funnits, & inte heller mina syskon. Rätt sjukt när man tänker efter ? att beslut man gör kan spela en så stor roll & förändra framtiden.
Min pappa flyttade hemifrån när han var 16år från hans familj som då bodde i Liberia. Han flyttade till Umeå för att plugga och där träffade han mamma. Jag träffade min brasilianske man när jag var på semester i Spanien för 11 år sen. Älskar att tänka på val man gjort i livet och hur annorlunda saker kunnat se ut om man valt annorlunda… fint inlägg Paula!
Min pappa kom också till Sverige efter militärkuppen i Chile. Han hade flyttat runt i olika länder innan han kom till Sverige. Min svenska mamma var intresserad av Latinamerika och de träffades på någon tillställning som latinamerikanska föreningen i göteborg hade. Dom blev blixtförälskade, Pappa kunde äntligen åka tillbaka till Chile för att återförenas med sina föräldrar som han inte hade fått träffa på flera år. Mamma hade dock blivit gravid (oplanerat) och det ledde till att mamma gjorde abort och de skiljdes åt. 5 år senare kom han tillbaka till Sverige. Då träffades mamma och pappa igen. Så nu finns jag och min storebror :))) mina rötter är det häftigaste jag bär med mig.
Mamma var påväg till Brighton för att träffa sin brittiska pojkvän. Pappa var påväg på språkkurs. Båda var 17. De satt brevid varandra i flygplanet, och pappa sa Godmorgon. Dethär gjorde omedelbart intryck på mamma. Killen som mamma åkte för att träffa var tydligen en knarkare och lite för udda, så hon ringde till pappa och frågade om hon får hänga med dom istället. Sagt och gjort, dom hade skitkul och fortsatte träffas hemma 🙂 8 år senare kom jag till världen, min syster 4 år efter mig, och mamma och pappa är fortfarande som nykära tonåringar och trivs allra bäst när det bara är dom två mot världen <3
Min mamma träffade min pappa för första gången -86 på en ö i Grekland. Året efter träffades dom igen, mamma sittandes på sin favorit restaurang och pappa vägg i vägg på sin kusins restaurang med en buske som skiljde dom åt. Pappa såg min mamma igenom busken och gick fram och hälsade. Kvällen efter sågs dom på samma nattklubb, mamma dansandes med en mycket längre man än henne som gav min pappa ett gott skratt. Några månader senare upptäckte mamma att hon väntade mig, min mamma skulle in i lumpen i ett år och hade inga möjligheter att åka till Sverige. Jag kom våren -88 och min pappa fick bilder skickade till sig medan han låg i lumpen. Mycket har hänt däremellan,mamma träffade min styvpappa som är spanjor och har tillsammans två barn. Min pappa är gift med sin fru från England och har två barn tillsammans. Jag har sedan jag var 5 år gammal alltid vetat om att min pappa bor i Grekland, min mamma har alltid kämpat och sett till att jag har en relation och kontakt med honom och det är jag tacksam för. Jag är stolt över att få åka till Grekland och hälsa på min familj och jag känner mig lyckligt lottad över att inte bara ha en biologisk pappa men även en styvpappa som tagit sig an mig på ett sätt han aldrig hade behövt, han är min pappa han med. Jag älskar mitt ursprung och är stolt över mina rötter, men är ännu stoltare att ha en stor familj även om dom är utspridda i världen.
Mina föräldrar träffades på en buss på väg till jobbet (de arbetade dock inte tillsammans). Mamma beskriver det som att en snygg och trevlig kille hade satt sig bredvid henne, vilket han sedan gjorde dag efter dag. Fem år senare gifte de sig efter att min syster blivit till, oplanerad men efterlängtad beskriver dem henne som. Fyra år senare föddes en klump på 4,2 kilo som fick namnet Jenny. Hon var inte planerad. Nu är jag 19 år, har varit på min första arbetsplats sedan i juni och har som mål att ta körkort innan jag blir 20. Efter det kommer nya mål, en utbildning och förhoppningsvis barn inom tio år. 🙂 Båda mina föräldrar är förresten svenskar och kommer båda från Skåne!
Mina föräldrar träffades på ett scoutläger. Senare visade det sig att dom bott grannar när dom var små barn och att min farfar som var läkare hjälpte mamma till världen vid mormors förlossning.
Mina föräldrar skulle inte ha fler barn pågrund av ålder och efter många försök till ett andra barn. Men när mamma var 40 och pappa 50 kom jag ändå. Så underbart.
Tack för att du delar med dig av din historia Paula, jag blev verkligen rörd! Du verkar vara en så fantastisk människa!
Allt gott
Mamma och pappa fick min syster 90 och missfall 92 och sen mig 93. De ville gärna ha en pojke och alla trodde det var en pojke så jag skulle heta Ludvig. Mammas kompis ville ha en flicka som skulle heta Maria. Sen fick mamma mig och mammas vän en pojke så de bytte namn på oss. Min föräldrar var 28 och 38 när de fick min syster och 30 och 40 när de fick mig. Har ingen historia som du men alltid något 😛 jag själv vill gärna ha barn runt 26-32 års åldern om jag kan få barn. Är livrädd för en förlossning till den nivån att jag helst aldrig skulle gå igenom en men isf får det bli adoption eller något.
Min pappa är kurd och flydde från Saddams regering i början på 80 talet, Han kom då till Sverige. Sen så ringde han sin mamma i början på 90-talet och sa att ”jag vill ha en fru” ???? Och då sa min farmor ”ja visst, Ska fråga grann dottern om hon vill gifta sig med dig”
Sagt o gjort gick hon till min mamma med ett kort på min pappa och ba ” Min son vill gifta sig, vill du bli hans fru? ”
Och efter det så dejta dem via telefon. Dem gifte sig 92 och mamma kom då till sverige.
93 föddes jag ?
2008 åkte jag till Kurdistan var då endast 15 år, Hitta kärleken i mitt liv. 2011 gifte vi oss. 2012 fick vi våran första son och han fick uppehållstillstånd i Sverige och för 3,5 månad sen kom våran andra son ?
Farfar fick stipendium från Iran till Sverige och tog med pappa som träffade en persisk kvinna som han fick barn med sen när hon blev gravid för tredje gången blev han uttråkad och festade i Polen och var otrogen med mamma som blev gravid samtidigt flyttade till Sverige
Jag blev till fastän läkarna talade om för mamma och pappa att det var omöjligt. Min bror är född 89, jag är född 93. Däremellan fick min mamma 7 missfall. De sista två var rätt långt in i graviditeten. Mamma började med preventivmedel igen och de gav upp drömmen om barn nummer två. Trots detta så kom jag till världen på påskafton 1993.