Fina Johanna, när vi plåtades för poddomslaget så frågade jag om hon visste vad hon väntade i magen. ”En lillebror”. Jag kramade om henne och gratulerade till ytterligare ett barn.
Senare på kvällen såg jag den här filmen och den här texten. Där hon är lycklig och ledsen samtidigt. Det hon beskriver som en parallell sorg till lyckan och en sorg hon vill bearbeta nu så den försvinner sen: Att hon aldrig kommer att få en dotter. Att hon inte kommer att bli mormor. En sorg som blev så självklar och något säkert alla kvinnor kan relatera till men som ingen talar högt om. Handlar det om skam?
Alla som väntar barn ser hälsan som det primära. Sen kan man säkert önska kön i smyg. När jag väntade Molly önskade jag verkligen en flicka och det handlar inte om att jag anser att en flicka är bättre än en pojke. Men jag är en tjej, jag kan relatera till en tjej. Det kändes lättare att få bli mamma till en flicka första gången. Min närmsta relation genom livet har varit mamma, jag önskade samma typ av relation till mitt egna. Men när jag väntade Leonore hade jag inte alls samma inre önska om kön. Istället var det Hugo som då innerst inne önskade en till flicka, för det hade han börjat identifiera sig som en ”flickpappa”.
Paula: Känner du någon sorg för att vi inte har någon son just nu?
Hugo: Ja.
Paula: Hur känner du då?
Hugo: När barnen blir vuxna. Tjejerna kommer bara vilja hänga med dig, ingen kommer vilja följa med mig på hockey.
Paula: Det vet du inte…
Hugo: Ne såklart, men jag tror att många män önskar sig en son och många kvinnor önskar sig en dotter.
Paula: Jo man kan ju relatera till sitt egna kön, men det är nog också individuellt.
Nu ska Johanna få två söner och hon skriver att hon fruktar för omgivningen i framtiden. Att man kommer tycka synd om henne för att hon har två söner och kommer att få höra:
”Ska ni inte skaffa en till så du får en dotter?”. Johanna vill inte ha fler barn, och varför skulle det vara mindre bra att få en till pojke? Varför skulle de vara synd om Johanna? Här är det enbart mottagare som lägger värderingar, inte Johanna som är mamma men som omgivningen ser som ”pojkmamma”.
Känner du igen dig i den parallella sorgen som Johanna beskriver? Att ha två barn av samma kön, kan det innebära en sorg? Och i Johannas kommentarer verkade dessa känslor vara SUPERVANLIGA! Varför pratar vi inte om de högt? Har du de omvända, en flickmamma som har en parallell sorg för den son hon aldrig fick?
Jag tycker att Johanna är modig som vågar dela med sig, och jag känner att hennes barn är så lyckligt lottade som har en sådan fin och medveten mamma!
Jävlar, Paula! Detta kan vara något av de bästa jag läst på länge! En relevant, högaktuell och tillochmed lite tabulagt ämne/ fråga.
Mammor är inte de lättaste att ha att göra med. Det har jag fått erfara redan sedan barnsben/ungdomsåren. Mina föräldrar är båda gamla missbrukare, vilket jag många gånger fått lida för. Jag blev tex inte bjuden på mina vänners födelsedagsfirande, om det vankades bio på Heron City så fick en del vänner inte följa med just för att jag följde med. Och detta berodde då på mina missbrukande föräldrar- som jag inte ens bodde hos. Trots att jag bodde i en villa med min mormor och plastmorfar blev jag dömd av andra föräldrar (speciellt mammor) utifrån mina egna.
Nu, när jag är 27 år och har en son som fyller 5 år i april som har fått diagnosen ”Grov ADHD” (som dessutom misstas för sin ålder då han är lång som en 6,5-7 åring, så tror ingen att han är snart 5 år.. 56cm lång 1v förtidigt född) är jag fortfarande ”livrädd” för andra mammor. Tex när vi är på offentliga platser med mycket folk, vilket min son tycker är otroligt jobbigt då han blir stressad för att han inte hat pejl på allt och koll på läget. Jag märker hur andra föräldrar kollar, rynkar på näsan, viskar, pekar, ja you name it, pysslar med diverse olika barnsliga fasoner så blir jag ledsen för min sons skull… Jag har ju lärt mig att låta det rinna av, men min son, min underbara älskade unge… han ska inte behöva bli baktalad och viskas om-av andra VUXNA människor. Ibland har jag bara lust att gå fram och förklara varför han reagerar som han gör. Men det är ingen idé, för de kommer alltid någon till efter det. Och blir jag upprörd, då har vi en pojke som blir ännu mer stressad och totalt stänger av. Om jag ser ett barn som verkar lite om sig och kring sig så brukar jag bara le för mig själv och tänka ”en alldeles vanlig familj” hur mycket de än väsnas å springer runt. För de har sina förklaringar till allt och jag känner en samhörighet. Jag tror att föräldrar måste inse att det är okej att vara en familj som ser ut som yra höns ibland. Allt behöver inte vara perfekt och prickfritt hela tiden. Man får göra ”fel”, de är ju då man kommer på vad som är rätt för en själv. Och att man inte ska lägga sig i andras business. Jag tror att väldigt hög procent av alla mammor blir stötta när någon annan mamma kommer och säger åt en vad man ska göra/hantera sitt eget barn. Så vad ger då de själva rätten att gå till en annan mamma och säga åt den vad den ska göra? Alla är vi mammor, kan vi inte bara stötta varandra istället och tänka på hur vi formulerar oss?
Nu blev det en jäääättelång kommentar, ursäkta för de (?) men jag kände att jag drogs med lite. Men som sagt, riktigt bra inlägg Paula!
Känner igen mig.
Har alltid hoppats på en flicka men kan inte sätta fingret på varför. För vad de får för intressen som stora har ju inte med könet att göra.
Jag har tre pojkar. Och även om jag själv kände en liten besvikelse sista gången över att åter vänta en pojke. (För nu var det sista gången!) Så störde jag så mycket mer över andras kommentarer. De tyckte synd om mig. Hoppades på en tjej. Folk jag inte kände kunde kommentera så.
Tyckte det var sjukt. De hade väl ingen rätt eller anledning att bry sig. De skulle väl bara vara glada att jag väntade ett barn!
Vi har två söner. Och känner oss rätt så färdig med att skaffa barn. Men man vet ju aldrig! Jag skulle absolut vilja ha en tjej. En mini-me liksom. Men skulle nog säga att min sambo längtar ändå mer än mig efter en liten tjej. Våra pojkar är extremt mammiga och pappan i huset duger rätt så sällan trots att han är
Världens roligaste och snällaste pappan man kan ha. Han tänker sig väl att en dotter skulle ty sig till honom. Kan förstå att de som inte kan skaffa barn tycker det är fel att önska sog ett specifikt kön på barnet men det är väldigt mänskligt tror jag att ”önska”…
det är väldigt vanligt! vet flera som hade velat ha både en flicka och en pojke, men som bara har ena könet.
jag har haft flera misslyckade graviditeter och förlorat två pojkar vid 2 månaders ålder. man ska vara oerhört tacksam om man ens har barn, men kan absolut förstå hur man tänker och känner❤ jag själv önskade pojkar men nu hoppas jag bara på att vi kommer lyckas få barn i framtiden.
Jag har alltid föreställt mig att jag skulle få döttrar, och när jag sedan blev gravid så önskade jag mig verkligen en dotter, och det blev en tjej! När hon skulle få ett syskon så hoppades jag på en till flicka, så att dom skulle få ett systerband som jag har med mina systrar. Och nu har vi två flickor! Jag skulle gissa på att det blir en tjej till om vi skulle få ett tredje men känner ingen saknad av en son.
Tror detta är supervanligt! Jag själv vill absolut inte har döttrar om jag ska vara helt ärlig, jag vill bara ha söner. Varför vet jag inte. Kan ha att göra med att min lillasyster (4 år yngre) hade en ganska tuff tonårsperiod och det gick ut över oss andra i familjen, hon var verkligen inte rolig att ha o göra med. Jag som då var runt 17 år gammal fick inte riktigt den uppmärksamheten som jag behövde, Slet med ”eftersymtom” av en körtelfeber i upp till två år också så jag mådde heller inte så himla bra. Min pojkvän var en väldigt stort stöd under den tiden och det är väl därför jag känner att det är lite stabilare med killar i den åldern (kan ha helt fel). Min mammas väninna och hennes man fick bara söner (fyra eller fem tror jag) så till slut adopterade dem en flicka från Kina för att hon så gärna ville ha en tjej. Så att man vill ha ett specifikt kön tycker jag absolut inte att man ska skämmas över 🙂 Sen tror jag att jag hade varit en jätte bra mamma till döttrar också, det är ju inte det. Blir tacksam över ifall jag över huvudtaget ens kan få barn, min största önskan! <3
Vi har tre barn (2 flickor och 1 pojke. Efter tjejerna kände jag att jag verkligen ville ha fler barn men va helt säker på att det skulle komma en flicka till. Jag ville gärna ha en pojke eftersom vi hade 2 tjejer innan men som sagt så trodde vi att det skulle bli en tjej. På ultraljudet blev vi båda chockade när hon sa att det va en pojke. Nu känns verkligen vår familj komplett, om det beror på att vi känner oss nöjda med tre barn eller för att det blev en pojke vet jag inte.
Eftersom jag alltid haft en komplicerad relation till min mamma så ville jag helst ha pojkar, och det fick jag.
Vad jag märker är att inget jag gör äg fel i deras ögon, de älskar mamma, mfn pappa får gärna åka bort, hahaha, nä jag tycker ofta synd om maken faktiskt.
Mina väninnor som har döttrar har världens temperament och tyr sig mer till sina pappor, nästan så att mamma är i vägen.
Men ibland har jag en liten längtan efter en mini-me när jag ser ett gullig Flickbebis, men jag är dom sagt välsignad med två kärleksfulla pojkar!
Själv tänkte jag nog inte så mycket på kön när jag väntade barn. Det blev det det blev liksom. Och jag är supernöjd med mina killar och har aldrig undrat hur det skulle vara med en tjej. Längtan att få köpa tjejgrejer har jag tagit ut på syrran och svägerskan som har varsin dotter. Jag kan absolut känna igen mig i Hugos tankar och det finns tillfällen när jag faktiskt känner mig utanför min familj. När killarna diskuterar intressen med sin pappa som bara dem delar. Men så dyker det upp något där bara mamma funkar bäst och då är man med i matchen igen. Så egentligen behövs vi alla i familjen fast till olika saker men som sagt, det finns stunder. Jag känner ändå att jag har en toppenrelation till mina söner och saknar verkligen inte en dotter.
Vi har två döttrar och båda skulle vilja ha en liten kille också. Nu är ju drömmen att vi kan få ett till barn om några år, så vi önskar en liten kille då. Men får vi en tjej till blir vi ju såklart lika lyckliga, men skulle vara så mysigt att få uppleva att få följa en kille i livet också! Så jag kan förstå hennes känslor då jag även delar dom lite.
Jag har tre pojkar. Jag hade velat haft en flicka. Eftersom det finns skillnader på pojkar och flickor i dagens samhälle så identifierar vi oss med kön – biologiskt kön. Det finns idag skillnader och stereotypa uppfattningar om vad som är flickigt och pojkigt och det faller sig då naturligt att känna såhär tror jag. Som kvinna vill vi ha en flicka för att, precis som du skriver, identifiera oss med dom. Hugo säger att han är rädd att de bara kommer vilja hänga med dig och så vidare..
Det är just det som är grejen. Vi förväntar oss att flickor ska vilja hålla på med smink, rida, dansa, shoppa etc etc.. vilket är stereotypt för flickor och har också dessa förväntningar. Men om vi öppnar upp och ger samma utbud för både pojkar och flickor så blir ju chansen större att flickorna kanske sysslar mer med aktiviteter som är typiskt pojkigt vilket gör att i slutändan spelar ju könet ingen roll. Men det är ju inte så det ser ut i samhället och det räcker inte med att man som föräldrar anstränger sig, det måste bli en norm – i samhället, på skolor, förskolor , hos andra föräldrar etc. Normer tvingar in oss i dessa biologiska fack och det är där vi måste arbeta oss framåt. Men det borde inte alls vara tabu att känna såhär – det är inte konstigt för vi människor pushas in i dessa föreställningar.
så länge man är medveten om att man har stereotyper så är det helt okej att känna så tycker jag. ALLA människor kategoriserar och det gäller bara att vara medveten om det, då kan vi göra förändring och stå upp för det och bli mer accepterande mot olikheter.
Nu blev detta en bok haha, ville bara ge min reaktion på detta och jag tycker du är grym som tar upp detta <3
Jag har en son och känner inte alls igen mig, men förstår absolut känslan och tycker inte det är fel alls. Det är ju lättare att relatera till sitt eget kön och man kan säkert känna att det är en annan typ av relation. Jag tog inte reda på kön när han låg i magen men var tvärsäker på att det var en pojke redan från början. Hade blivit förvånad om det var en flicka. Min mamma frågade mig om jag skulle bli besviken om det var en pojke och jag svarade bara ”Nej verkligen inte, jag är säker på att det är det och jag vill gärna ha en pojke!” Hade ju såklart inte blivit ledsen över en tjej haha, men han var min lilla pojke. Har sett så fina band mellan mor och son och hoppas att jag lyckas uppfostra en stark individ som respekterar alla människor och blir en bra person. Får jag ett barn till så känner jag att det kvittar vad det blir, tänker att jättekul med lillasyster men samtidigt så fint med två bröder också. Min mamma fick ju mig, min mormor har två döttrar, så de flesta trodde jag skulle få en flicka, utom jag då haha! Men detta är däremot barn nummer fem, eftersom jag innan fått typ tre missfall och för många år sen gjort en abort. Så man vet ju inte vilka kön de andra skulle ha haft, tror de första två var flickor. Massa svammel nu, men hur som helst så tycker jag inte man ska skämmas över det! Det enda jag kan tänka däremot är just den grejen med farmor/mormor. Jag tycker mormor låter gulligare haha. Och kan tänka mig att det är skillnad på att se sitt barn bära ett barn (vilket det ju blir med en dotter).
Jag har två döttrar som nu börjar närma sig tonåren. Min man och tjejerna har verkligen hela tiden stått varann oerhört nära och han har aldrig nämnt att han saknar en son. De har sportat och annat som kan anses ”killigt” så sådant har han inte saknat. Däremot märker jag att min man nu ibland känner sig något utanför då det är jag som får frågor om mens, smink och annat där han kanske inte riktigt har kunskapen :-). När vi ska shoppa kläder vill de helst åka med mig då de tycker att pappa inte har koll. Och ärligt talat tycker han nog själv att han inte har det. Jag kände redan vid graviditeten att jag ville ha en flicka, just för att vi kan relatera till samma saker. Däremot hade jag ju såklart älskat min son och antagligen stått honom nära om så varit fallet. Men jag tycker inte man ska döma dessa känslor, de är SÅ vanliga, och man ska få ha rätt till dem såsom till vilken känsla som helst.
Jag kan absolut relatera till att önskan om ett visst kön har en större påverkan för en än man vågar säga högt. För egen del kände jag som du första gången, att jag kunde relatera mer till tjej iom att jag själv är det och har en syster. Men jag fick en son. Och när han väl var född så var han så självklar, men ända fram tills dess så hade jag svårt att föreställa mig hur det skulle vara med en kille. Det är såklart svårt att säga högt för man vill ju inte att någon ska missförstå en och tro att man hellre hade velat ha ngn annan än det barn man fick. Men tycker det är bra att du tar upp det för det är säkert så många som känner samma känslor men inte vågar/vill säga det högt. Kram
Min pappa är en ”flickpappa”, Han har nog inte lidit någonting av det alls, vi har gjort saker själv med honom ändå. Gå på Aiks hemmamatcher, hjälpa till på tomten och jag har alltid tagit med honom om jag ska shoppa någon finare klänning, han tycker inte att det kanske är as roligt men han ställer upp. Bara att säga till Hugo att han får lära sin döttrar mer grabbgrejer istället och välja att följa med de på ”tråkiga” saker.
Som tjej har jag verkligen uppskattat att pappa att har lärt mig använda verktyg och vara mer självständig när det kommer till jag kan själv.
Så himla viktigt inlägg!!! Bra att du tar upp detta
Jag har två underbara söner och vet inte om jag skiljer mig från mängden men när vi väntade vårt första barn så kollade vi inte upp kön, och jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget önskade mig något specifikt kön. Jag kände på mig väldigt starkt att det skulle bli en liten pojke och vi hade endast pojknamn färdigt, och ut kom en liten Marlon, min älskade son. Jag hade ingen tanke på att jag skulle vara besviken pga att jag fick en son men omgivningen gjorde mig påmind och det har gjort mig så upprörd. När vi väntade barn nr 2 så kollade vi upp kön och vi kunde då se att det låg en liten lillebror i magen, det kändes så självklart och jag grät av lycka inne på ultraljudet. För mig var det ingen stor grej att jag inte skulle få bli mamma till döttrar. Där emot har jag funderat på det här att inte få bli mormor, men samtidigt står jag väldigt nära min farmor och har träffat henne mer än jag har träffat min mormor. Min lillebror (halvsyskon) har också stått närmre sin farmor genom åren. Jag tror det beror väldigt mycket på hur man själv är som person och hut mycket och på vilket sätt man engagerar sig i sina söner, deras ev framtida partners och deras ev framtid barn. Jag vill vara en väldigt närvarande farmor OM jag får barnbarn en dag. Men mina barn är 6 och 2 år gamla, så att tänka på barnbarn nu känns ju egentligen bara bisarrt. Jag uppfostrar dessutom mina söner till femenister, de har alltid fått leka med både typiska ”pojkleksaker” och typiska ”flickleksaker”, här hemma har vi dockor, bilar, leksakskök och pyssel i mängder. Min äldsta son tycker lika mycket om Frost som Svampbob fyrkant. Vad är det jag skulle sakna med att inte ha döttrar? Att inte få sätta upp små söta rosetter i håret på dem?!?! Nä, skulle inte tro det ☺️.
Jag väntar mitt andra barn just nu och vi har en lite kille på 2,5 år redan. Jag skulle inte känna någon som helst sorg över att inte få en dotter om detta visade sig vara en kille, än vet vi inte. Kan helt ärligt inte förstå att man tänker eller känner en sorg för att inte få båda könen. Sen betyder inte det att jag tycker det är fel att känna så men det har ingen som helst betydelse för mig och min sambo säger också att det aldrig skulle göra honom något att få två döttrar. Ska bli spännande att läsa hur andra resonerar kring detta. Aldrig ens tänkt tanken att man kan känna så. Igen, jag säger inte att det är fel men jag fortfarande inte förstå att det skulle ha någon som helst betydelse. Min sambos familj har frågat mig om jag önskar en dotter denna gång och jag har då blivit illa till mods och känt att det är en otroligt dum fråga. Man önskar sig väl ett friskt och välmående barn? Jag ser inga hinder för att kunna umgås med mina söner i framtiden om det blir så. Min sambo sa precis, för jag ställde denna fråga till honom, att som förälder stöttar man sina barn och deras intressen blir ens egna intressen, även när de är vuxna. Varför behöver barnen ha samma intressen som föräldern för att kunna umgås eller känna att man har något gemensamt? Ska bli spännande att läsa om detta som sagt då detta väckte starka känslor inom mig…. jag kanske får mer förståelse efter att ha läst mer om hur andra tänker.
Alla får ju naturligtvis tycka och tänka som man vill. Men JAG blir mörkrädd när jag läser vissa kommentarer. Efter tre missfall och inga barn sedan tidigare så är det enda jag önskar mig nu när jag är gravid igen, att vi faktiskt får ett barn denna gången.
Tror ni inte att mycket handlar om de fördomar vi har om hur respektive kön ”är”? Att om vi ser våra barn lite mer som individer med en egen personlighet så kan de vara precis vad de vill? Dvs en pojke måste inte gilla sport och en flicka måste inte vilja vara intresserad av frisyrer och klänningar.
För mig som kämpat mig igenom ofrivillig barnlöshet och IVF-behandling så spelar inte könet någon roll på barnet, Utan jag är superstolt över min dotter och om hon skulle få ett syskon skulle inte könet inte heller spela någon roll, utan jag skulle bara vara tacksam över att ha gett min dotter ett syskon.
Så bra reflekterat Paula! Jag har inga egna barn men önskar mig minst en av varje, men hellre bara flickor än bara pojkar. Min farmor har fem pojkar och hon ville så gärna ha en flicka men fick ingen, efter fem blev det för många. Sen började barnbarnen komma, alla är pojkar utom jag. Så farmor blev så glad när det äntligen kom en flicka och jag fick det namn på farmor skulle döpt sin dotter till om hon fått någon.
Hej Paula. Er podd ska heta ” we do – resan mot ett bröllop” tycker jag.. tack för din blogg och för du väljer att göra detta för oss. Så klok varm och oerhört medmänsklig. Ta.
Kram Anna, granne på leker. Nu granne i parken
Jag har 3 söner, redan när jag väntade andra barnet fick jag höra hela tiden ”Hoppas det blir en flicka den här gången”. Jag hoppades på en liten lillasyster och när ul visade att det till störta sannolikhet var en lillasyster vart jag så glad men vi höll det för oss själva. Ut kom dock en kille, när jag efter några minuter frågade vad det blev för kön (ja dom glömde säga) och dom sa pojke så blev jag helt paff, Det skulle ju bli en flicka? Men det blev precis lika bra ändå. Sedan blev jag gravid igen och alla sa att nu blir det nog en flicka. Alla var stensäkra så därför höll vi det hemligt att det var en pojke inne i magen den här gången också. Den där sorgen om att inre bli mormor, den känner jag också. Det har kännts hemskt för känns som en helt annan relation på något sätt. Men mina två sista sönder skulle enligt läkarna inte överlevt så att dom kämpade och valde livet är det viktiga för mig och jag är såå tacksam och lycklig.
Hej. vi väntar vårt andra barn och denna gång får vi en lillebror. jag om det mig själv som en tjejmamma och hade och har fortfarande i v31 lite svårt att tänka mig som mamma till en son och hur jag ska bli som pojkmamma . så många säger till oss att det blir ju perfekt ha en av varje.. o visat så samt men jag vet ju inget annat än att va mamma till em tjej. tror det blir perfekt när Lilleman väl kommer. vet att sambon ser sig som en tjej pappa också men han hade nog innerst inne önskst sig en son.precis som Hugo säger ha någon att göra ”killsaker” med osv.. man känner faktiskt lite skam att msn hellre önskade em tjej till o att jag blev liiite besviken när vi på rul såg en snipp istället för snippa men nu känns det som börjat landa i det mer o mer. ni är härliga!! fortsätt vara ni precis som ni är ??
Jag är tjej och var mammas flicka till 5års åldern sen har jag alltid varit pappas flicka och gått på biltävlingar och gillar att bygga saker som han. Sen finns det vissa ännen jag har lättare att prata med pappa om och vissa med mamma. Då är jag 25 nu!
Jag har en son som är två år och har funderat mycket på nr 2, för min sons skull skulle jag gärna vilja ha en till pojke för har fått för mig att han skulle få bättre relation till en bror ån en syster. Däremot känner jag att jag verkligen vill bli mormor. För jag vet ju själv att när jag precis fått min son var min mamma den jag verkligen ville ha nära, och orkade knappt med någon annan än henne och min son har en mycket närmare relation till henne än sin farmor. Det skulle inte riktigt bli samma upplevelse med en svärdotter för hon skulle nog vilja ha sin mamma hos sig mer än svärmor. Så jag skulle nog inte riktigt sörja om jag inte får en dotter utan mer att jag aldrig skulle få uppleva att få bli mormor
Jag ville absolut ha en dotter när jag väntade barn. Va livrädd att jag skulle få en pojle och typ bli besviken. Hade säkert inte blivit det men det var en rädsla hos mig. Ville liksom få det jag och min mamma har och som mamma har med mormor. Har 2 döttrar och känmer att ska vi ha en till vill jag gärna ha en tjej till. Min sambo önskade sig döttrar han med och vad han säger saknar han inte en son. Har du läst boken ”dotter önskas” ? Kände så igen mig i de känslorna, innan jag fick barn då.
Har 3 söner som jag älskar över allt! Men klart det hade varit roligt med en flicka för kan tänks mig att man för en annan relation när dem blir äldre.
Har inga barn men är 25 år idag och är 100% pappas tjej. Vi har delat både tennis, gymnastik, fotboll och till sist hästarna tillsammans. Stallet blev verkligen vår grej, trots ingen tidigare erfarenhet var han den som alltid spenderade 2-3h i stallet med mig minst 5 gånger i veckan. Tror det handlade om att han alltid varit idrottsmänniska och älskade allt kring våra sporter oavsett vad det var. Så Hugo behöver inte känna någon sorg, det blir nog vad man gör det till! Tycker han verkar vara en klockren flick-pappa och kommer säkerligen vara superengagerad i sina döttrars sporter oavsett vad det blir 🙂
Jag tror min mamma kännt en parallell sorg, vi är två flickor. Min pappa har en son från ett tidigare förhållande och jag tror min mamma gärna fått en son hon med..
Så blev jag gravid för sex år sedan, jag var säker på att jag skulle få en dotter och min man önskade sig en dotter då han redan hade två söner från ett tidigare äktenskap.. Hihi, det blev en kille. Min mamma var så lycklig men min man var lite besviken ett tag. Barn nummer två blev en tjej och trean blev en kille igen ! En perfekt trio för oss med två bonus söner för mig !
Absolut. Har en så himla nära relation till min mamma & lina söner en fantastisk relation till deras mormor. Men min man& hans mamma inte en lika nära & därmed inte våra barn heller. Det är en sorg att jag kanske inte kommer vara lika delaktig (förstår även att det såklart är ett val) under mina ev barnbarns liv. Hoppas innerligt att mina framtida svärdöttrar/svärsöner eller vad det än må bli vill ha en bra relation till mig där vi kan ses ofta ..
Det jobbiga tyckte jag var att nästan alla folk alltid säger ”ska ni inte skaffa en till så ni får en flicka också”
Så fruktansvärt ofint att säga så. Förstår inte varför de säger det? Och det är så vanligt, vet inte hur ofta jag hört det.
Vi har 2 pojkar här hemma. Min högsta dröm, har alltid önskat mig 2 pojkar. Tjejer är så mycket jobbigare tycker jag haha. Känns som att det är lättare med grabbar helt enkelt. Får vi en trea nångång i framtiden så önskar min sambo en flicka, för mig spelar det ingen roll, har ju redan fått min dröm. Men hade gärna velat bli mormor i framtiden så ja en flicka är mer än välkommet.
Folk frågar jämt om jag inte velat att sista var en tjej istället. Suck. Nej jag har alltid velat ha 2 pojkar täta i ålder o nu har jag det.
När jag var gravid kände jag som du, att jag ville ha en flicka för att man kan relatera bättre. Men på ultraljudet såg man en pojke och då kändes det 100% rätt! Jag är en pojkflicka och jag känner nu med min son att han är 100% perfekt!
Vi planerar ett barn till och jag hoppas om man nu får d på en till pojke ?
Oo Paula jag har 3pojkar. Älskar dom mer än något annat på denna jord. Jag skulle ge hela mitt liv för att ha just dom tre pojkarna i mitt liv för alltid.. dom gör mig så lyckliga de är så vackra, snällla, goda, omtänksamma o de mest perfekta du kan tänka dig. Men jag känner ett stort hål i själen att jag aldrig kommer få fläta någons hår.. att jag aldrig kommer få dela glädjen med någon över en sån löjlig sak som en fin klänning. Att jag aldrig kommer få ta det där snacket om mens O allt sånt som jag kan.. jag har liksom ingen o föra vidare det till. ?. Men jag är tacksam över att ha 3friska o lyckliga pojkar som jag inte hade bytit ut för någon tjej i världen.
Alltså jag känner igen mig i ALLT du skriver.
Är också mamma till 3 fantastiska pojkar ?
Fast varför kan inte en pojke ha klänning och flätor? Båda mina söner har långt hår och den äldsta älskar att ha klänning. Läs 100 möjligheter istället för 2 och låt barnens hår växa 🙂
Vad gäller mens så planerar jag att lära mina söner allt om det för att de ska lära sig att det är det mest normala som finns så menssnack är inte bara reserverat för flickor.
Min mellan son har långt hår, vi målar naglar o de leker gärna med dockor MEN det är inte riktigt samma sak. Ju äldre de blir desto mer dras de åt de ”killiga” hållet ?
Jag har två döttrar och vill ha en son! Att se sig själv som kille, få uppfostra en man som respekterar kvinnor, kan laga mat och städa, haha. En som kan skydda och ta hand om sin lilla mamma. Äh bara lite balans mellan könen bara vill jag ha. Får vi lyckan att få ett barn till och det blir en tjej, fy fan vad häftigt, tre systrar! Jag blir lika glad ändå. ?
Vilken lättnad att inte vara ensam om dessa tankar. Det är så tabu. Jag var helt galet uppskruvad och orolig över att få en pojke (första och enda barnet) jag ville verkligen inte! Lättnaden när jag fick en flicka går inte att beskriva. Hur hemsk är man inte? Nu vill vi ha en till. En lillasyster. Jag är ämnad för att vara en flickmamma. Jag klarar inte uppfostra en son. Jag kommer få ångest om jag väntar en son. Jag skäms såklart och känner att jag inte förtjänar barn. Kommer jag verkligen älska en son?
Har aldrig hört den åsikten kring kön på barn att man skulle behöva en dotter också om man har söner. Mer att det kanske vore roligt med en son också.
Jag och min karl har två pojkar som är födda mars – 13 (Manfred) och nog- 15 (Helmer). och väntar ju våran tredje pojke i juni. Jag blev ledsen och glad på samma gång när jag fick veta det. Ledsen för att jag känner att förmodligen är detta våran sista och jag kommer aldrig att få en flicka, men självklart samtidigt glad för den lilla pojken som ligger och sparkar i min mage. Det är riktigt jobbigt att ha dom känslorna, speciellt när man vet att vissa föräldrar som har svårt att få barn skulle göra vad som helst för att få känna det lilla livet i magen.
Tror de flesta brottas med tankar om könet på ett eller annat sätt.
Barn 1 önskade jag en flicka just för med en son tänkte jag samma tankar som Johanna gjorde. Vet att en son varit så älskad, men vilken lycka när det var en liten dotter som kom till oss… 🙂
Trodde automatiskt mam ville ha en av varje, men sen drömde jag bara lm fler döttrar. Nu är jag gravid och den känslan har släppt – men bara för att jag tror att det är en lillebror i magen. Vill inte kolla könet för jag vet att när barnet läggs på mitt bröst kommer det vara världens mest älskade barn… och jag vill att könet är en övrrrsskning. Könet är så viktigt och ändå totalt oviktigt i detta. <3 och bara för att man önskar sig en sak sä är inte det andra automatiskt "fel". Tvärtom. Samma kärlek.
Jag önskade precis som du en flicka som första barn mest för det var det jag kunde relatera till – har också en nära relation med min mamma. Men på rul såg man en pojke, Det tog mig ett tag att smälta detta även om jag även var väldigt glad för min pojke i magen, I dag är jag överlycklig för min lilla pojke och jag känner precis som dig att nästa gång spelar det mindre roll var det blir, Pojkar är underbara och jag skulle inte ha ngt emot en till nu när man identifierar sig mer som ”pojkmamma”. Blir det en flicka nästa gång blir det förstås fantastiskt kul med en av varje, Men i bland får jag ett stygn av rädsla över att jag aldrig kanske får en dotter ändå.. Samtidigt tror jag nog det blir så. Har en känsla av att jag kommer bli pojkmamma :))
Jag önskade mig i hemlighet en pojke då jag väntade mitt första barn och fick även min efterlängtade kille, så då jag väntade 2:an spelade det verkligen ingen roll. Skulle jag dock fått 2 flickor skulle jag nog kunna relatera till sorgen att inte fått ett barn med det kön man önskat sig. Eller nej, för mig är sorg fel ord. Jag skulle verkligen inte sörja. Bara att vänta ett barn är för mig en sån enorm lycka att inget skulle kunna ta ifrån mig det. Men absolut en känsla av en övergående besvikelse.
Kan absolut förstå. Jag har 3 pojkar. När vi väntade vår första önskade jag mig verkligen en flicka. Så det tog några veckor att vänja mig vid tanken. Strax innan födseln förlorade vi vår älskade son. 3 månader efter blev jag gravid igen och önskade verkligen att det var en flicka för att kunna skilja på barnen och graviditeterna iom att dom var så täta. När vi fick veta att det var en till pojke kände jsg lycka och insåg att jag inte ville ha en flicka just då. Det var ju en pojke jag hade väntat på i 8 månader. När vi nu väntade nr3 kände jag att det verkligen hade varit kul att få en flicka men fick lite panik när jag insåg att det kanske var de. Konstigt egentligen haha. 3 vackra pojkar har jag fått men kmr alltid undra om nr4 skulle bli en tjej. Känner mig dock helt klar nu så ngn mormor blir jag aldrig så jag förstår hennes tankar
När vi fick vårt första barn för snart 4 år sen var jag helt inställd på att det var en pojke, för jag hade sett framför mig att jag var en pojkmamma. Men då kom det ut en flicka och jag minns hur….snopen jag kände mig. Men det var ju klart att det var världens bästa tjej som kom! När vi väntade nr 2 för snart 1 år sen trodde jag de var en tjej. Men så kom en kille, och jag kände likadant då. Typ, ”nämen hur blev det nu, det är ju ingen tjej!?”. Har nu två små, självklara underbara barn och det var ju tänkt hela tiden att just dom skulle komma. Precis som det ska vara! ?
Jag har en pojke och vill i framtiden ha ytterligare ett barn. Var livrädd när vi skulle få en pojke, just för att jag inte vet hur en pojke är, jag kan relatera till mig själv. Direkt efter förlossningen tog de vår pojke då det visade sig att han hade en ovanlig missbildning, vi blev inlagda på sjukhus tillsammans med honom i några veckor och han opererades 6 gånger (han mår idag bra). Men allt blir så sekundärt efter en sån upplevelse att könet inte spelar någon roll alls, min lille plutt skulle bara bli frisk!
Nu kan jag nästan känna att jag vill ha en pojke till för jag vet hur det är att vara pojkmamma!
Hälsa Hugo att jag är pappas flicka, vi skriker oss hesa till OS, fotboll. Reser tillsammans och har superkoj!
Jag är lyckligt lottad och har flicka, pojke, flicka. Men hade jag haft 3 av samma kön så gissar jag att jag nog skulle vilja ha ett fjärde barn.
Jag har två pojkar på 4 och 2 år. Jag vet att jag grät när jag fick reda på att minsta var en pojke. Inte för att jag fick honom, utan för vad jag inte fick. Himla konstigt. Han är världens finaste och jag älskar han otroligt. Men finns alltid en liten sorg över att jag kanske aldrig kommer få en flicka.
Hej! Jag kan absolut relatera, jag har tre pojkar, varav 2 är tvillingar och när jag fick reda på att det var två små som låg i min mage blev jag så chokad och sa till min man att: ”nu fattas bara att det är två pojkjävlar också” jag var så chokad att det var två som låg i min mage och kände bara att droppen skulle vara att det var två pojkar, och mycket riktigt var det två pojkar. Jag blev arg, frustrerad och ledsen på samma gång. Jag är idag oerhört glad över mina tre pojkar och älskar de över allt annat men att få en flicka har alltid varit drömmen, en dröm som inte kommer bli sann, men jag ör fortfarande lyckligt lottad som har världens finaste pojkar att få ge all min kärlek.
Relating! Vi har en av varje men har inte kollat könet i förväg på någon av dem. Jag är nöjd med mina två guldklimpar, och får ofta höra att ”nej, det behövs väl inte, ni har ju redan ett barn av varje kön”. Det hade inte gjort någon som helst skillnad om de två barnen var av samma kön i frågan om ett syskon till dem liksom.
Jag är kvinna och vill helst av allt ha två pojkar dagen jag får barn. Har aldrig känns för tjejer sådär som andra beskriver. Jag var alltid killig när jag var liten och ser mig som hockey/fotbollsmamman men kommer självklart blir glad för flickor med.
Jag kände en omvänd ”sorg” när jag fick veta att vår flicka skulle få en lillebror. Att deras relation inte skylle bli lika tajt livet ut som om hon fått en syster. Men det är så klart trams, det blir helt enkelt vad det blue ned deras relation men reaktionen beror nog som su själv säger, på egna erfarenheter. Jag har bara systrar och var bara Mamma åt en flicka sen tidigare.
Nu har jag en flicka och en pojke, så det vi får höra när vi pratar om ett tredje barn är: Men ni har ju en av varje, Varför vill ni ha en tredje då?
Jag kan relatera! Vi har en av varje, en pojke på snart 5 år och en flicka på 19 mån. Vi visste inte könet på dottern förrän den dagen hon föddes och jag kan erkänna att jag tänkte samma tanke ”tänk om jag aldrig får bli mormor”, inte för att mormor är bättre än farmor utan för att jag själv vet att jag har en annan relation till min mamma än till min svärmor. En till rädsla jag kan känna är att våra två barn inte kommer ha en bra relation till varandra när dom blir äldre pga att dom är olika kön. Jättefånigt jag vet men tankarna finns där! Mycket pga att jag själv har en bättre relation till min syster än till min bror. Det är helt sjukt vilka tankar man har ändå och framförallt att man känner skam över tankarna!
Å jag har en bättre relation till min bror än mina systrar. Tänk så de kan bli ändå! ?