En tanke till det förflutna
Idag är det en årsdag för mig. För idag var den dagen jag plussade första gången efter att vi beslutade oss för att skaffa ett till barn. Det var en eftermiddag. Mensen var beräknad till någon ytterligare dag men jag kunde inte hålla mig så valde att göra ett gravtest iallafall. Texten ”Gravid” kom upp på direkten. Gud vad glad jag blev. Jag skrek, jublade, dansade och fick världens adrenalin i kroppen. Jag ville berätta den fantastiska nyheten på ett roligt sätt till nära och kära. Hemma hade jag en presentbox där jag la ner stickan och trädde på en rosett. Vi skulle äta middag hemma hos min mamma den kvällen så jag fick se till att kväva min lycka i ett par timmar. Det var fina tankar, det var med förväntan som jag såg på framtiden. Jag räknade ut när bebisen skulle komma och fick datumet 23 juli. Missfall nuddade inte ens mig, det fanns inte att jag skulle se det som en risk trots att jag visste att det var otroligt vanligt.
Mamma fick öppna boxen först. Jag la den i köket och hon gick förbi den i all hast och såg bara Molly. ”Men maaaammma. Öppna då. Molly har ju ansträngt sig för att ge dig denna present”. Mamma fick en sån chock. Hon nästan ramlade av stolen. Sen väntade vi in Hugo. Även han fick boxen och jag sa att det var en försenad farsdag-present. Jag har alltid sett det som att jag är den blödigaste av oss men när det väl gäller är det Hugo som brister i tårar. Det gjorde han även denna gång. Vi kramades, jublade, kysstes och kände lycka. I en vecka gick vi med denna tro om att vi skulle bli föräldrar till ett syskon. Måndagen efter avslutades det hela. Usch, det var hemskt. Detta var den 17e november. Inte många veckor efter var vi inne i vår andra graviditet, den avslutades också dagen innan nyårsafton.
Nu vet du att vårt öde gav oss ett tredje barn som är beräknad till den 25e november. En liten flicka. Det är det här barnet som jag har knutit mest kontakt till och som jag redan känner starka känslor för. Vi har haft en krokig väg för att komma dit vi är idag. Både jag och Hugo har varit otroligt ledsna och glada. I den här graviditeten har jag haft mycket drömmar om bebis ankomst och datumet 17e november har kommit tillbaka många gånger. Det datumet som jag hittills inte alls har bra erfarenheter kring. Vore det så att bebisen kommer den 17e november skulle det kännas otroligt vackert. Som att det som inte kom på något sätt ändå får liv genom lilla L.
Det vi gjorde för ett år sen. Vi firade det roliga beskedet om bebis i magen med att baka pepparkakor
Idag: Med älskade i magen som snart kommer.
Tror helt klart att hon kommer en 17e. <3 Allt sker av en anledning!
Så underbart hår på de första bilderna! (fint på de två sista med såklart)
Jag fick ett sent missfall i vecka 21, den 7 september 2011. Året efter kom en otroligt efterlängtad son, samma dag som storebror valde att bli ängel ❤
Hon kommer säkerligen den 17:e och jag tycker du/ni är starka som delar med er så mycket om detta. Ha en fortsatt trevlig måndag:)
Tack för att du skriver om det här. Det kunde inte komma på en bättre.. Eller sämre dag för den delen. Fick igår reda på att jag har fått ett missfall, ett så kallat missed abortion. Går nu och väntar på en tid hos läkaren för att hjälpa kroppen på vägen att stöta ut fostret som inte längre är ett foster. Och som troligen aldrig blev något. En förhoppning, glädje och så himla mycket kärlek till det lilla livet som ju skulle gro i magen som bara slocknade, på en sekund. Vi går igenom en berg och dalbana av känslor och gråter vartannat. Antar att det är en del av processen. Jag har stora förhoppningar om att vi också snart är gravida igen, med en frisk liten bebis. Det är det jag lever på nu.
Tack för att du pratar om missfall. Något som är så vanligt men så ovanligt att man pratar om. Tack!
Du ser ut som en så härlig mamma!
Ja vet hur det känns, jag fick missfall den 4 november förra året efter att ha gått i 5 veckor och trott att vi skulle bli föräldrar, det va tungt att vara så nära ”mållinjen” (v.12) och sen faller allt.
Jag vill tacka dig som berättade om ditt missfall strax efter, det hjälpte mig att veta att jag inte var ensam. För man känner sig ensammast i världen efteråt, ingen förstod mig. Kändes inte okej att vara ledsen utan att man skulle vara tacksam att man kan bli gravid och bara hoppas på bättre lycka nästa gång. Men just då var det så jobbigt.
Nu är jag gravid i v.19 och världens lyckligaste, ska på UL i morgon och se vårat lilla mirakel men jag kommer aldrig glömma den 4/11 2015.
Så tack igen för att du VÅGA dela med dig.
Kram
Jag fick missfall i början av mars och på något otroligt sätt blev jag med barn redan i slutet av mars igen, trodde kroppen behövde mer vila än så men. Nu ska det bara bli efter jul så kommer en liten dotter till oss! Lycka! Ta hand om dig!
Att gå från 57 kg upp till 117kg och sedan ner till 59kg för att nu ligga på 107 kg har inte varit någon rolig eller lätt resa. 2016 kommer bli hälsans år för mig och jag behöver verkligen motivation och tips. Om du vet om någon ”hälsoblogg” du tycker väldigt mycket om eller har några egna tips när det gäller hälsan ta en titt hos mig och tipsa!
http://hajnal.se
Kanske därför man inte ska berätta något innan vecka 12 då det är som störst risk för missfall fram till då. Även barnmoskor brukar ibland säga till att man inte ska säga något innan vecka 12. Men kan tänka mig att man inte kan låta bli ! Lycka till med lilla L 🙂
Du är så vacker med magen!
Varför sla man inte berätta aki? Om jag fick missfall hadd jag velat tala om det mwd mina nära och kära för att få bearbwta det som hänt! Jag väntade visserligen till v 10 med att berätta, men då hade alla ändå redan förstått så helt onödigt att vänta!
Så himla mysig sida du har ❥ kikar in igen!
Tycker det är så fint att du delar med dig och hjälper andra som gått igenom liknande 🙂
Aki, Det kan också vara skönt att berätta om en tidig graviditet för att få stöd och kärlek av nära & kära i en känslig tid både om allt går bra och om det mot förmodan skulle hända något.
Det verkligen lyser om dig nu Paula! Vilket fint inlägg. Lycka till med sista tiden & förlossningen.
Me & Carro antagligen för att risken är som störst för missfall fram till v.12. Som sagt så ger många barnmorskor det rådet så fråga de istället varför för jag vet inte. Personligen tycker jag att man får berätta när man vill men jag hade nog inte spridit nyheten redan första dagen till alla. Stöd kan man få även om man får missfall men inte berättat så tidigt att man var gravid. Tror många hade blivit ännu mer ledsna om man först berättat at man är gravid så tidigt och sen plötsligt kommer missfallet … Då kanske de redan knytit an till barnet och köpt en massa saker osv …
Och jag menar inte att man inte ska berätta om missfallet utan man kanske ska vänta lite med att berätta till fler att man är gravid då man passerat v.12
Ååh fin du är. Ni verkar så starka, så glad för er skull att ni snart får en skatt till <3
All lycka till med allt! <3
Så fint att du skriver om det här.
Varm kram och lycka till med familjelivet !