Fin konversation
Molly: Mamma. Ibland blir jag arg på Leonore.
Paula: Ja. Och ibland blir jag arg på pappa.
Molly: Men sen får Leonore mig att skratta så jag glömmer bort att jag var arg.
Paula: Ja. Så gör pappa också.
Molly: Jag älskar min lillasyster.
Paula: Och jag älskar pappa. Och dig. Och Leonore.
Det kändes så stort, den lilla konversationen innan Molly skulle lägga sig. Hon beskrev hennes relation till sin syster. Hon satte ord på den sköra gränsen mellan kärlek och bråk. Och landade väldigt fint i att hon älskar sin syster trots att hon ibland kan bli arg.
Att få vara just arg tycker jag är viktigt. Det känns som att när ett barn blir arg gör man allt för att hen ska bli glad. När jag är arg behöver jag en stund för mig själv innan det arga försvinner. Jag låter mina barn får vara arga, men jag försöker och hjälpa dom till förståelse. förstå VARFÖR man bli arg och med enkla medel som kommunikation kommer man ofta runt att bli arg.
Jag kommer tillbaka till min jämförelse av färger, varför välja enbart en favoritfärg? Att vara arg är en känsla, precis som att vara glad eller ledsen. Så med det sagt tycker inte jag att det är någon större fara med arga barn eller arga föräldrar.
Instämmer helt. Det är så viktigt att barn får känna alla möjliga känslor och förstå att det inte är något fel att känna så. Att man gör det för en anledning och genom ord kan man förmedla dem och få hjälp om man vill det. Det som blir fel är när man agerar utåt som att slåss. Det är helt omänskligt att bara vara glad. På våra barns dagis har de tema kompis där de pratar om olika känslor och vad som händer med en kompis om man inte är snäll mot varandra och pratar snällt med varandra. Viktigt tema i vårt allt mer hårda sociala klimat. Vi vuxna har ett så stort ansvar i detta. Att prata med våra barn om känslor och vad som händer med andra. Vi uppfostrar vår framtid och jag hoppas vi kan uppfostra en generation med empati.
När du är arg på Hugo.. hur arg blir du?
Jag blir r a s a n d e (inte svenska gener hehe, så jag är inte så mellanmjölk i humöret). Jag tänker genast att jag vill lämna allt, leva själv… och sådana tankar färgar av sig. Mam får ju inte tänka så om den man älskar. Kan man då ha en framtid liksom? (Vi bråkar mycket, men sällan om stora saker).
Wow är det jag som skrivit denna kommentar? xD Vi kan bråka hysteriskt/jag kan bråka hysteriskt. Det är utan tvekan jag som är den galna av oss och blir rasande. Framförallt nu när jag är gravid med massa hormoner. Ibland blir jag faktiskt riktigt rädd..fortsätter det såhär efter graviditeten ska jag utan tvekan söka hjälp. Otroligt energiekrävande att bli så arg. Men vi har blivit väldigt duktiga på att lösa konflikter snabbt… kramas och be om förlåtelse. Tror det är viktigt. Sen även att man utvöver bråket förstås har mycket fina stunder med kärlek och skratt. Och som Paula säger.. fundera och klura ut VARFÖR man blir arg. Jag har ju ofta insett att det är för att jag är i obalans (antngen hungrig eller trött). Min man kan göra mig vansinnig men åh vad jag älskar han.
Håller helt med, barn ska få visa och känna ALLA känslor. Det är viktigt att de får lära sig att uttrycka och känna känslorna. Men för att komma till grund”problemet” är kommunikation och förståelse några så otroligt viktiga ord känner jag. Jag låter mina barn vara arga, ledsna, glada, spralliga osv. Men jag vill också ha en rak kommunikation med dem, förstå varför de är arga osv. Då kanske jag kan hjälpa dem med just den saken.