Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Jag hittade lite bilder på min allra första lägenhet. Det fick en massa känslor inom mig att vakna till liv…

Väldigt mycket av samma färg!

Gulligt ändå att man försökte få det mysigt med detaljer 

Hallen

Den röda tråden fortsätter 

Har jag berättat hur det gick till när jag flyttade hemifrån? När jag var 17 år flyttade jag från Hägersten ( mitt hem där jag är uppväxt med min familj) till en lägenhet i Lindhagen. Jag hade mitt jobb, mina vänner, min dåvarande kille, min familj och mitt liv kvar i Hägersten. Det var ju lite coolt att bo inne i stan och jag försökte verkligen att trivas. Men jag trivdes inte. Jag sov hos min kille och fortsatte att komma hem och äta middag hemma hos mamma. Till slut frågade min mormor mig hur det kändes. Då brast det.

Min familj hjälpte mig att sälja lägenheten, jag flyttade ish hem igen (läs till min snubbe) och köpte den här lägenheten istället. Den låg i Hägersten och allt var frid och fröjd. Här blev jag vuxen. Här hade jag mina första år som en självständig ung tjej. Här lärde jag mig att betala räkningar och här lärde jag mig att laga mat. För i min värld, var rostade mackor och oboy middag. Jag ägde till och med ajax (avancerat).

Jag kommer ihåg att jag hade städdag ungefär varannan vecka, det var aldrig stökigt hemma hos mig. Jag dammade, hade olika uppsättningar av gardiner, bäddade med kuddar ovanpå överkastet, matchade med färger och såg till att det såg trevligt ut. Det funkade bra, tills Hugo flyttade in…

Det finns en historia innan Hugo. En historia som inte alls är lika ljus och harmonisk. I min lägenhet har jag gråtit. Usch, jag har verkligen gråtit. Det fanns en person som en gång var min lycka men som förvandlades till min olycka. Vi var unga, och hade så mycket kärlek till varandra. En kärlek som kom för tidigt i livet, och som lämnade sår efter sig. Jag var den som var sårad, och jag sörjde verkligen honom. Jag minns att jag sa till en vän att jag aldrig kommer bli bra igen. Jag visste verkligen inte HUR jag någonsin skulle kunna känna att hjärtat blev lätt igen, för det kändes så tungt i flera år. ”Tiden Paula, tiden”. Hon hade rätt. Tiden läkte mina sår och jag blev glad. Taggad på livet, lycka och kärlek. Trots mina kärleksår var jag absolut inte rädd att kasta mig in i relationen med Hugo, tvärtom. Jag var done med skit och tänkte att denna gång ska allt bli rätt och lätt.

Hugo och min relation utvecklades, och jag kände tidigt att denna man är den jag kommer att vilja dela resten av mitt liv med. Den känslan kom verkligen supertidigt. Kan det ha varit så att vi levt med varandra i ett tidigare liv? Det kändes som att jag hade känt Hugo för alltid. Hugo flyttade in, och en ny era i lägenhetens historia började. Vi var ett par, och började vårt nya liv tillsammans. Tacos varje fredag (den traditionen lever kvar än idag, vi fixade till balkongen, vi köpte en garderob för att få plats med Hugos saker. Som du vet flyttade även en till person in här. Molly.

Lägenheten blev Mollys första hem. Den tunga känslan över hur jag en gång hade mått här hängde tyvärr kvar. Jag ville inte bo kvar. Vi ville vidare. Dels för att vi hade växt i antal, och för att vi insåg att det inte skulle hålla att bo i en tvåa speciellt länge. Vi köpte vår första gemensamma lägenhet och när Molly var sju månader flyttade vi in till en lägenhet med tre rum och kök. Vi hade tänkt stanna där, men under vår första sommar kände vi oss avundsjuka på alla familjer som kunde öppna upp till sin baksida och släppa ut sina ungar. Så vi fortsatte vår resa med att flytta till ett parhus. Det var ett underbart hus men som låg lite fel, och idag är vi tillbaka på den sida där vi vill bo. Fast i en villa. Det är helt sjukt vilken boenderesa vi har gjort dom här åren, det är fortfarande så att jag måste nypa mig i armen för jag tror inte att det är sant.