Jag har min vän Michan hemma hos oss. Med Molly hemma får jag inget gjort på bloggen, förlåt! Fast jag vabbar faktiskt den här veckan så då känns det okej att bloggen blir lite lidande! Michan har sina fina barn Naomi och Damian med sig. Molly och Naomi har båda två starka viljor så det är kul att se hur båda vill ta för sig och ta sin plats. Vi har ätit lunch och haft en riktig mysdag!
Fredag betyder fredagskrönika på vimedbarns hemsida. Denna fredag är det faktiskt Michan som står för skrivandet. Gripande, känslomässigt, anses som tabu och ärligt. Så skulle jag förklara Michans krönika som handlar om att inte känna den direkta kärleken till sitt nyförlösta barn. Ordet är Michans, här hittar ni krönikan.
Känner någon igen sig i Michans berättelse om hennes barn Naomi och Damian?
Japp, jag och 3 av mina vänner som fött barn älskade inte våra barn direkt när dom föddes utan det var någonting som växte fram på några dagar/veckor. Det är nog så för dom flesta men ingen pratar om det. Trodde jag hade fått nått fel, och att det var nånting fel på mig då jag inte älskade mitt barn, och jag pratade med flera barnmorskor + läkare och dom sa allihop ”det tar tid för dom flesta, att älska är stort”. Mamma instinkten fick jag direkt, skyddade henne med mitt liv, men älskade inte direkt.. Nu gör jag det 🙂
Åh vilken bra krönika. Känner igen mig så mycket i det hon skriver. Skönt att läsa en berättelse om att få barn som en kan känna igen sig i, ovanligt! 🙂
Känner inte alls igen mig trots en tuff förslossning på 24 timmar som slutade med akut kejsarsnitt. Fick inte hålla min dotter på 4 timmar då jag var tvungen ligga på uppvaket och hon behövde andningshjälp men jag älskade henne så det värkte när jag låg där och väntade. När jag fick henne i min famn och fick se henne ordentligt köndes livet komplett. Hon var det finaste och jag älskade på direkten! För varje dag och vecka som gått så älskar jag henne hara mer och mer trots att jag inte tror att det kan vara möjligt. Hon fyller två år till jul 🙂
Jag kan givetvis inte alls förstå hur man inte kan känna den enorma kärleken till sitt barn MEN jag respekterar inte mammor mindre för att de inte gör det. Det är ju ganska vanligt, en enorm livsomvandling att få barn. Tror det är bra att man talar om det så inte kvinnor känner sig utanför eller dåliga som mammor, då blir det ju värre förstås.
Jag födde vår dotter den 25 oktober i år. När hon kommit ut så sträckte jag mig efter henne och la henne på bröstet, jag grät och kände en lättnad att hon äntligen var hos oss och mådde bra. Men nån våg av kärlek, det kände jag inte. Det tog ungefär tre veckor innan jag kunde säga ’Jag älskar dig’ och verkligen känna att jag menade orden. Jag var så ledsen dom första veckorna för att jag inte älskade vårt barn. Min sambo var otroligt stöttande och försäkrade mig om att det var okej och att det fick ta tid.
Tycker det är starkt av Michan att dela med sig. Det är viktigt att prata om det jobbiga och svåra också. Att vara gravid och föda barn är ingen dans på rosor och rosaskimrande för alla. Min sambo är den enda som vet hur jag kände och hade det. För att jag skäms, vilket jag inte borde, men det gör jag. Man vågar inte berätta för andra att man inte älskade sitt barn från första början.
Tack Michan för att du vågade och fick mig att våga <3