Gemensam lycka

Vad värderar du i en relation? Det är så lätt att tappa bort varandra, framför allt i småbarnsåren. Jag har funderat över vad jag värderar i en relation och tänkte dela med mig av den i en punktform:

– Delaktighet. Jag kräver nog det av Hugo. Han känner mig så pass väl och vet vad jag mår bäst av. Jag vill dela vårt liv men framförallt våra barn tillsammans med honom. Det är allra bäst att få umgås med honom. Det blir roligare när vi är alla fyra tillsammans. Att han är delaktig i familjeaktivitet, till vardagen, till att finnas där aktivt som stöd och tröst när det behövs, till att vara delaktig i gemensamma framtidsplaner.

– Engagemang. Att engagera sig i sin partner och visa ett genuint intresse i vad som händer i den andres liv. Engagera sig i ens förhållande och se att man delar ett lika stort ansvar över allt mellan passionen till sysslor. Engagemang i varandras intressen och likaså till varandras familj och vänner. Jag upplever att både jag och Hugo engagerar oss till att upprätthålla ett lyckligt förhållande till varandra, till våra barn, till våra intressen, till våra vänner och till våra arbeten. Engagemang är en av nycklarna för att se till att man i småbarnsåren ser till att med jämna mellanrum få tid till bara varandra, där man stundvis bara är Paula och Hugo, och inte mamma och pappa.

– Ha en god ton. Jag är den som kan snäsa av, den som har hemskt morgonhumör, den som blir kort och tyst när jag är irriterad. Det är min inre kamp att bita mig i tungan och tänka mig för när barnen är omkring. Jag kompenserar dåligt morgonhumör med strålande kvällshumör. Tjivas, kittla, skoja, skratta, säga fina saker, kramas, lyssna, peppa, trösta och att vara lyhörd.

– Ömsesidig respekt. Detta behövs inte utvecklas utan räcker kort och gott.

– Framförhållning. Gud nästan en av mina viktigare grundstenar till mitt välmående. När man lever i en familj finns det fler än en själv att ta hänsyn till. Det mesta går- med framförhållning. Tala om för mig i god tid om du ska bort på söndag, eller kommer hem senare från jobbet, eller om du vill umgås med en vän, eller unna dig själv något speciellt. Framförhållning är den andra viktiga nyckeln till att kunna komma iväg som småbarnsföräldrar. Det är ytterst sällan som vi kommer iväg på bion om vi kommer på det kvällen innan. Att däremot få in en middag om sisådär två till tre veckor? Inga problem.

– Integritet kring ens förhållande. Prata om mig med respekt inför andra, driv om mig med dom som känner mig, prata inte om oss med andra som sätter mig i en obekväm situation, skratta med mig och inte mot mig.

– Kärlek och uppmuntran. Tänker du fina tankar? Säg det. Tycker du att maten var god? Säg det. Tycker du att jag just idag gjorde en fin gärning? Säg det. Tycker du att jag är en fin förälder mot ditt barn? Säg det. Tycker du att jag har en fin tröja? Säg det. Kärlek är mycket mer än pussar, gos och kramar. Det handlar också om uppmuntran. Jag känner kärlek när Hugo säger något fint till mig. Det blir sådär varmt inne i hjärtat. När det känns som att hjärtat förstoras och när man känner så tydligt hur det bultar innanför bröstkorgen.

– Gemensamma intressen. Jag hade förmodligen aldrig testat crossfit om det inte vore för Hugo. Jag vill dela hans intresse och har hittat en balans. Det är inte mitt liv som det är för Hugo, men jag gillar det absolut. Jag skulle vilja gå på teater tillsammans med Hugo. Ha en riktig kulturkväll med middag, lite rött vin och teaterföreställning. Som en liten hint om vad jag kanske önskar mig i julklapp. Ett engagemang och delaktighet i mitt intresse ?

– Fria tyglar. Det är fantastiskt att inget någonsin är ett problem för Hugo. Om jag behöver sticka blir det aldrig en sur min. Man behöver få lite spelrum för sig själv och ett space i ett förhållande. Jag är inte rädd för att sakna utan kan ibland längta efter att få sakna min man eller mina barn.