I november firar vi Hugos födelsedag. Hans allra sista födelsedag i 20 årsåldern, nästa år fyller han 30! Galet vad tiden går fort!
Jag kommer aldrig minnas hur snopen jag blev 2015 när han fyllde 26 år. Jag var höggravid och hade ingen ork till att ordna något bra. Året innan hade jag överraskat honom med livets överraskningsfest.
När vi sitter och äter lunch året han fyller 26 säger han ”det här är den bästa födelsedagen jag någonsin haft”. Höll på att sätta maten i halsen och frågade honom om hans överraskningsfest året innan. Hugo berättade då för mig att han hellre är med mig ensam så allt fokus är på hans födelsedag. Jag hade varit med honom på gymmet, vi hade gått på stan så han fick shoppa och så åt vi en finlunch på Strandvägen1. Och det var den födelsedag han uppskattat allra mest, snacka om att alla är olika!
Så i år är faktiskt Hugo med och planerar sin födelsedag för första gången någonsin sen vi träffades:
–Sång och frukost på sängen är standard
–Vi ska träna tillsammans
–Äta finlunch, vi bjöd med Hugos föräldrar så dom också har chans att gratulera sin pöjk
–Gå på stan och shoppa
–Checka in på ett hotell som vi länge velat testa
–Vi ska gå på en stand up show, här ansluter Hugos bästa vän med sambo
–Middag på en resturang som Hugo velat äta på
Det känns som ett riktigt bra födelsedagsupplägg! På min födelsedag kidnappade Hugo mig för ett dygn i Marbella:
Min arbetskamrat brukar vara superordentlig med att laga bra mat till sina barn, men en dag orkade hon inget annat än snabbmakaroner och falukorv. Då hade hennes son med stor inlevelse sagt:
-Mamma, det här var den BÄSTA maten du någonsin gjort!!
Ja, vad ska man säga? Ibland är det lilla det stora. Bara dumt att överanstränga sig 😉