Hugos tur
Publicerad,
Idag är det Hugos tur att berätta hur han upplevde abort och missfall. Han skickade sin text till mig tidigare idag när han hade skrivit klart den. Jag blev otroligt rörd, och kände igen en sådan där värmande tacksamhet gentemot livet. Det har spelat oss spratt men i slutändan kan varken jag eller Hugo önska oss något annorlunda.
Nu är det som sagt Hugos tur att hålla låda, läs om hans upplevelser HÄR.
Jag kan verkligen inte sätta mig in i situationen hur det är att få missfall. Kan bara ana att det är sjukt tungt, jobbigt och att man bara går runt och är ovetandes.
Jag gjorde dock en abort när jag var 16 år vilket just då inte betydde någonting för mig. Däremot triggade det igång något slags ”barntankar” i mitt huvud. Bara något år efter det tänkte jag mycket på att jag skulle haft ett barn idag egentligen, vilket tanken på plötsligt kändes så naturligt. Ca 2,5 år efter det blev jag gravid också med min äldsta son.
Och idag har jag tre barn. Jag kan bara ana att missfall skapar en sådan frustration och nästan besatthet över att ”varför går det inte som det ska” vad är felet liksom!? Jag vet ju bara hur det kändes när jag aldrig blev gravid med min mellanson. Alltså, det tog inte så lång tid men flera månader av aktivt försök kändes som evigheter. Man blir liksom lite besatt på något konstigt sätt när det kommer till graviditeter. Många av mina vänner beskriver samma sak. Har en vän som försökte i över ett år, ju mer det inte gick desto mer besatt blev hon och när hon väl blev gravid gjorde hon abort för att hon fick panik.
Ni har verkligen kämpat! Tack för att ni båda delar med er.
Som blivande barnmorska känns det speciellt viktigt att få läsa. Tack!!
/ Johanna
återigen vill jag tacka för denna temavecka, det ni gör är så himla bra ♡