Det var en familj som förbryllade mig igår på badhuset. Båda föräldrarna skrek på ett av barnen, fler än en gång. Spelade ingen roll vad hen gjorde, föräldrarna verkade bli irriterade på vad hen än gjorde.
Alltså det skulle mycket, mycket till för mig att SKRIKA offentligt på barnen. Jag kan låta JÄTTESTRÄNG och skifta från mjuk till hård på en sekund. Jag har inga som helst problem med att markera mina barn, och är den stränga av mig och Hugo! I de offentliga kan jag absolut markera, men inte skrika. Det är lika skrämmande varje gång man ser ett frispel. Kommer aldrig att glömma när en liten flicka sprang rakt upp i skogen från sin mamma på Kolmården. Och mamman sprang efter hysteriskt och skrek. Då ryckte faktiskt allmänheten in för de såg inte alls hälsosamt ut.
–Men till min fråga. Hur högt får man markera sina barn? Både offentligt och hemma? Leonore blir förkrossad vid tillsägelser, hon är känslig för tonlägen. De finns sätt att komma runt ett brustet tålamod och vi jobbar dagligen på att bli bättre och ännu mer pedagogiska gentemot barnen?
Har hänt att jag skrikit till åt min 3åring, men då av att jag blivit rädd och då förklarar jag det.
” Förlåt att jag skrek åt dig men blev rädd när du… ” Viktigt att föklara tror jag. Ibland blir det ju fel även för mamma el pappa.
Men nä helst ska man inte skrika alls men ibland tar känslorna över.. är ju inte mer än människa!
Varför ens skrika? Finns ingen forskning som stödjer att barn lyssnar bättre. Nu är jag absolut inte någon perfekt mamma, har en son på 14 med ADHD, asperger och uppförandestörning (googla) och har fått verkligen lära mig lågaffektivt bemötande. Han blir triggas av höga röster och ju mer jag ropar ”sluta” desto mer säger hans hjärna ”fortsätt” lite enkelt förklarat. Och egentligen fungerar alla barn så, han är bara extrem. Enda gången jag medvetet skriker på min femåriga dotter är om jag själv blir rädd, tex när hon springer på en parkeringsplats med massa bilar eller när hon gör något annat farligt. Sen är jag ju inte perfekt som sagt, men jag tänker lite så här; om någon gapar och skriker på mig, i stället för att sätta sig ner i förväg och dra upp regler och sedan förklara varför…då skriker jag också.
Det stora felet många föräldrar gör är att de sätter inte upp regler i förväg, de är inte tydliga och inte konsekventa i sina regler. Och framförallt…de är inte närvarande. Var på Liseberg med min dotter i måndags.. och 98% av alla vuxna var försjunkna i sina mobiler medan barnen lekte, åkte karusell och ropade ”mamma mamma mamma, titta, titta” och möttes av ett ” mmmmm”
Spontant tycker jag det är okej att skrika på en person om den
A) är i fara tex springer ut framför en bil
B) är långt borta
C) är hörselskadad och inte hör annars.
Jag blir väldigt sällan arg men när jag väl blir det så måatw jag höja rösten för jag har ingen barsk röst i mig själv och försöker hitta det så jag slipper skrika. Men jag tycker inte det är okej för det förutom vid de tre ovanstående tillfällena och jag skriver på” personen då jag inte tycker det är skillnad på om personen är 2, 25 eller 83 man skriker generellt inte på en annan människa
Tror inte lösningen för att få ett väluppfostrat barn är att skrika. Man ska säga till de på skarpen när de gör fel så de lär sig, men skrika resulterar nog bara i att de blir rädda och inte riktigt förstår varför man skriker. Men säger man till de lugnt och sansat och förklarar varför det var fel, får de nog en annan syn på situationen.
Jag ogillar skrik. Jag kan låta sträng, jag är nog inte så pedagogisk trots att jag försöker jobba på den biten men jag är konsekvent och det är nog en vana från mitt arbete inom psykiatrin.
Men ingen har rätten att skrika på mig så varför ska jag skrika på mitt barn? Sen är man bara människa och det kan rinna över för alla. Tror även folk kan skrika av rädsla, det ska man inte glömma bort.
Min son springer ifrån mig ute varje dag och jag måste skrika på honom för att han inte ska bli överkörd av en bil ex. Jag är höggravid och kan inte springa efter. Allt beror på situationen.
Jag tycker självklart inte man ska skrika allspå sina barn, MEN alla har sin egen ”kamp” så då kan det brista för den bästa. Vill ge ett perspektiv till er som tycker att -man skriker aldrig på ett barn för det är fel. Jag har två barn, den ena är high-need(Googla om ni inte vet vad det är. Kort och gott. Hon har aldrig kunnat åka vagn, aldrig kunnat sitta med själv i sin barnstol vid bordet, inte kunnat åka bil, inte legati babygym osv. Så henne hade jag på mig i över ett år, konstant! Åt frukost med henne på mig(med hörselkåpor) hon skrek för allt!! Konstant. Aldrig nöjd. Och nej..hon är inte bortskämd eller att vi inte har försökt tillräckligt. Jag vaggade henne dag och natt ändå skrek hon så hon fick affektanfall 3 ggr. Fruktansvärt:( nu är hon 2 och är sååå mycket lättare, men hon leker inte själv, man måste vara med. Klättrar på allt. Hon hoppar rakt ner i en pool utan puffar om det finns en. Hon hoppade nu senast från trampolinen i simhallen (2 år precis) orädd och fantastisk! Den andra dottern är särbegåvade vilket låtar fantastiskt. Hennes kognitiva förmågor är långt över snittet för barn i hennes ålder(5 år) hennes hjärna rusar och det ör inte lätt att hålla hennes hjärna nöjd. Måste utmanas i allt, för att inte bli rastlös. Lägg till lillasyster på detta. Har även kronisk migrän som jag behandlas för med botox för att ens fungera någorlunda(nej migrän är inte lite huvudvärk, det är vidrigt, kräkningar, extrem smärta) på det har jag en obotlig lungsjukdom som gör att jag inte har så bra lungkapacitet(50%) och ett heltidsjobb på det. Går till psykolog och pratar för att ta mig igenom dagarna. Detta är min vardag och klart som fan att jag tappar det, trots att jag vet allt om lågaffektivt bemötande och kämpar för att vara världens bästa mamma varje dag. Och det är jag! Jag kämpar för Deras rätt till en bra förskoletid, all hjälp dem kan få i framtida skola. Mi historia låter kanske som en lögn och som överdrift, hon skyller på diagnoser mm, men nej! Detta är min verklighet, varje dag…
Ända gången det är ”ok” är väl när barnet utsätts för uppenbar livsfara och skriket är för att få stopp på typ! Jag skulle bli galen och min kille skrek på mig och ännu mer galen om han skrek offentlig så försöker tänka så i mitt sätt gentemot barnen. Men ibland är tålamodet på botten och tonen därefter tyvärr men inte skrika och i synnerhet inte offentligt förstås ??
Idag har jag känt mig som en skit gentemot min son på 4.5 med ett beteende som en 14 åring. Med graviditets hormoner slingrandes i kroppen, trött efter sömnbrist arbete och feber så gick jag från noll till hundra inte bara en utan flera gånger av detta gnällande gnällande och gnällande. Han är inne i en period nu när han inte kan säga vad han vill utan grinar ihop direkt och tycker att jag ska vika tummen direkt när han säger JAG VILL. Så idag brast det och jag skrek högt men efteråt rullade jag ögonen åt mig själv satt mig ner och förklarade lugnare att detta beteende inte var okej från någon av oss. Sen kramades vi medans han somnade i min famn…. livet e bra jäkla svårt ibland ( ensamstående till 4.5 åringen )
Berätta gärna om dina brister och sturkor i uppfostran och vardagen och ge gärna tips på hur jag ska slippa gå från noll till hundra oavsett mående. Hälsningar en slutkörd mamma
Lågaffektivt bemötande ?
Sen oavsett skall man aldrig skrika på någon, speciellt inte sina barn som förstår mindre än en vuxen. Men ibland brister det för oss alla. Bara man förstår att man gör fel ich försöker bli bättre kommer man långt ❤️
Om du diskuterar med din partner eller kompis och hen börja skrika på dig.. hur mycket lyssnar du egentligen? INGENTING!
Genom att skrika på ditt barn får du inte ut någonting för hen lyssnar troligtvis inte och om mina föräldrar hade skrikigt på mig som barn kan jag känna själv vilken förnedring och pinsamhet jag skulle känna över det !
Så NEJ du behöver aldrig ens skrika på ditt barn . Bara ändra ton visa för dem att detta är inte okej.
Kom ner på deras nivå förklarar varför du reagerar som du gör och jag lovar att ni kan hitta en bra överenskommelse och krama om varandra efteråt.. Tänk också på att du gör av med 1000 gånger mer energi över att vara arg så spara den och lägg den på att ha roligt med barnen istället ❤️
Sen har vi lärt våra barn ordet stop och det gäller även oss vuxna . Skulle något av barnen springa ut mot gatan säger vi STOP.. busar vi hemma och någon inte vill mer säger man STOP och även som vuxen gäller det att vi respekterar detta och sluta!
Dottern har haft väldigt mycket nytta av detta på förskolan istället för tjafs med kompisar säger hon alltid stop nu vill inte jag mer !
Det beror ju på situationen.Om mitt barn är på väg ut på en trafikerad väg,ja då skriker jag stopp.
Paula din kropp har blivit så smal så ditt ansikte ser enormt stort och bred ut!
Eller inte.
Håll käft. På riktigt
Men fyfan vilken elak kommentar! Skärpning!
Alltså va? Vilken onödig kommentar
Precis vad detta inlägg handlade om? Nej.
Håll din åsikt för dig själv, hon är skit snygg.
Ah! Den svenska avundsjukan ??
Vad är det för fel på dig Frida? Vad ger dig rätten att kommentera någon annans utseende? Du borde skämmas!
Vem skriver så ens! Jävla avundsjuka
Du borde skämmas. På riktigt, stackars dig din mobbare! Sök hjälp.
Du behöver hjälp, din mobbare. Finns hjälp för mobbare- om du går i skolan ska det finns en skolkurator tillgänglig eller via vårdcentral/privat sektor.
Frida dina kommentarer har blivit opassande och onödiga så du ser bara dum ut.
Fy fan vilken vidrig att kommenterar någonting sånt! Hoppas du skäms!!
Spelar ingen roll om det nu skulle vara så, eller tvärt om, MAN TRYCKER INTE NER ANDRA PÅ DET SÄTTET!
Vilken onödig och otrevlig kommentar! Håll god ton och var tyst om du inte har något schysst att säga.
Men alltså vart vill du komma med denna kommentaren?! Det är väll upp till paula hur hon vill se ut och jag tycker det är skitcoolt av henne att vara så stark!!! Peppa istället för att trycka ner!
Men alltså vart vill du komma med denna kommentaren?! Det är väll upp till paula hur hon vill se ut och jag tycker det är skitcoolt av henne att vara så stark!!! Peppa istället för att trycka ner!
Va e de för fel på dig ? Håll tyst och bete dig.
Vilken onödig kommentar. Låt henne se ut som hon vill. Jag tycker hon ser stark ut, men de hör inte heller hit.
Önskar att du hade något att sysselsätta dig med i ditt liv så du slapp skriva sådana här kommentarer! Usch så onödigt. Tycker Paula ser alldeles normal ut!
Frida, det här var inte en okej kommentar. Till nästa gång föreslår jag att du tänker igenom ifall din kommentar 1) är sann 2) verkligen behöver sägas.
Frida, din kommentar är onödig och det osar avundsjuka runt den. Förresten borde du kanske beställa tid till ögonläkare och tid till en terapeut för ditt beteende
Mår du bättre nu när du har påpekat något så korkat som inte stämmer. Har du inget snällt och säga var tyst istället
Haha men jösses, din kommentar är ett test för att se hur konstiga saker man kan skriva innan det blir för uppenbart att man trollar va?
Men hallå! 1. Håll dig till ämnet! 2. Vad bryr du dig om hennes utseende för!? Orka människor som dig!
Alltså så sjuk kommentar! Det finns verkligen sjuka folk.
Du kände att du var tvungen att kommentera denna vidriga meningslösa kommentar??
Tycker nog att det är lika illa att skrika på barnen offentligt som hemma. Barnen tycker väll inte att det blir mindre obehagligt för att ingen annan ser det, mer att det känns bättre för föräldrar hemma för att ingen annan kan döma hur man ”pratar” med sina barn.
Har hänt absolut att jag skrikit på barnen, i det offentliga. Men då har det handlat om att de var på väg ut i trafikerad väg istället för att gå på trottoar. Lite sådana lägen där det egentligen krävts ”STOPP!” som markering. Men inte alltid de lyssnar på stopp heller.
Min tanke gällande detta är att jag inte tycker det är lätt för en utomstående att kunna döma situationen mellan barnet och föräldern. Självklart är det inte fint att skrika på sina barn och jag tycker det är bra att allmänheten håller ett extra öga så ett barn inte far illa men samtidigt måste vi vara medvetna om att vi aldrig vet hela situationen. Föräldrar är också människor och ALLA har sina mindre finare stunder, alla kan göra misstag eller brista i sin uppfostran. Barnens bästa är det allra viktigaste, alltid prio 1, men jag tycker inte man ska peka finger hur som helst
Exakt! Andra vet inte hela situationen eller vad som hänt tidigare innan de ser ett litet ögonblick av en hel dags händelser. Om man då efter en dag då man kämpat för att hålla ihop sig i olika påfrestande situationer till sist kommer till en punkt då man helt enkelt är dränerad på energi o tålamod och hanterar en händelse mindre bra o kanske skriker/ säger till för högt av ren frustration kanske så blir det inte bättre om allmänheten lägger sig i o kommenterar vad du gör fel. En sån gång bör allmänheten bidra med stöd istället o kanske säga nåt stöttande o hjälpa en att ordna upp hela situationen. Att komma med pekpinnar är inte alltid det bästa man kan göra.
Det här är så svårt för mig sen jag blev mamma. Har en son på 1,5 år. Som springer busar mycket men oxå ramlar en hel del. Vilket ger mig typ hjärtinfarkter varje gång. Och i min rädsla så skriker jag till ibland. Inte för att jag är arg utan mer för att jag håller på att dö i det ögonblicket när jag ser att han håller på ramla/skada sig. Försöker verkligen arbeta bort det. Och försöker hålla mig lugn när han väl ramlar men jag bokstavligen håller på dö när jag ser fallet framför mig och inte hinner ”rädda” han. Annars i vanliga fall blir det mkt sonens namn i följd med försiktigt akta försiktigt akta men då är jag lixom lugn. Hans första ord var oxå typ akta Hahah
Haha åh vad jag skrattade när jag läste din kommentar. Mina barn, 2 & 5 år gamla är sjövilda och jag har samma problem som du? Jag skriker bara rakt ut och ungarna tittar på mig som om jag vore galen.
Jag tycker man kan höja rösten men inte skrika. Om man har en mjuk ton och säger åt barnet att man inte får göra sådär m.m så kan det finnas risk att barnet inte lyssnar. Tycker det är bättre om man låter sträng. Men också att förklara varför man tex inte ska sova med skor på sängen, om barnet vill det. Och inte bara säga nej. Att skrika på barnet hjälper inte alls utifrån min erfarenhet. Hade en mamma som bara skrek på mig och det ledde till att jag blev rädd för henne, och kunde inte prata med henne om mina problem. och rädd för att göra misstag. Om man nu skriker på sitt barn så kan det ha att göra med att man inte kan kontrollera sin ilska. Men inget barn bör höra skrik. Tycker det låter hemskt för barn.
Vet man varför de var upprörda eller frustrerade? Tycker det kan vara svårt att döma för allt man ser är uppläxningen.
Har själv ett barn som utåtagerar oftare än lyssnar, frustrationen når sin topp ofta, sen vet jag själv att ju mer man skriker desto mindre lyssnar de iaf.
Tror det beror så mycket på vad det är för barn. Våra barn är inne i en mycket intensiv period och vill gärna reta igång varandra precis hela tiden så ett lite skiftat tonläge skulle vi inte komma långt på. Då skulle våra barn skrika sönder hela omgivningens trumhinnor istället.
Precis så för oss också. Barnen trissar upp varandra och för att bryta detta hjälper tyvärr inte att markera med ändrat tonläge. De blir heller inte rädda för att jag höjer rösten, möjligen får det dem att reagera. ?
Tack och lov för vettighet. ” det beror på vad det är för barn ”. Alla barn är verkligen olika och min son har lidit av extrema aggressivitets utbrott så vi får hjälp med detta men folk som inte har likadant hemma tycker att min son är uppfostrad trots att han är väldigt uppfostras för sin ålder 4.5 år bara det att han har svårt att handskas med sin ilska. Tack för att du ser dom olika barnen